"Förlåt mig" är ingen mirakelkur

By Mia Ahl and Callin Öhrvall Delmar

Camilla är ensamstående mamma till tonåriga Agnes. Pappan – Camillas ungdomsförälskelse William – försvann tidigt ur bilden och flyttade till USA innan Agnes ens var född. I stort sett har mor och dotter det bra tillsammans, men Camilla kan inte låta bli att då och då fundera över vad som hade hänt om livet tagit en annan vändning.

Camilla längtar efter kärlek och när hennes hund blir sjuk får Camilla kontakt med barndomsvännen Hampus som nu är veterinär. Känslorna börjar spira, men det är något som inte riktigt stämmer. När sedan grannen Malin och hennes amerikanske man Niklas anordnar ett gardenparty i radhuslängan på självaste midsommarafton och William plötsligt dyker upp ställs allt på ända.

"Förlåt mig" är ingen mirakelkur är andra delen i serien om grannarna Camilla, Mirre och Malin, en varm historia fylld av Mia Ahls ljuvligt dråpliga humor och stökiga relationer.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Sep 8, 2022
• ISBN: 9789180003551

Book preview

Förlåt mig, är ingen mirakelkur

MIA AHL

Copyright © Mia Ahl, 2022

Omslag: Maria Borgelöv

ISBN: 978-91-8000-355-1

Utgiven av: Word Audio Publishing Intl. AB

www.wordaudio.se

[e-mail]

Kapitel 1

Sommarlovets första dag. Årets bästa dag, jag har alltid tyckt att den slår julafton. Det är den dagen då en till synes oändlig räcka lediga dagar ligger framför dig.

Jag tycker så fortfarande trots att jag är vuxen och lärare och har en rimligare tidsuppfattning än då jag var barn. Dessutom har jag kortare sommarlov än mina elever.

Ändå. Just den första dagen då jag inte har några möten, inget alls inbokat känns alldeles särskilt underbar.

Den här dagen satt jag i solen på min altan och blundade medan jag njöt av allt jag inte behövde göra. Jag kunde höra hur mina grannars pojkar hoppade på studsmattan med just de förtjusta tjut som pojkar alltid ger ifrån sig när de leker. Jag kunde också höra hur min grannes tonårsdöttrar diskuterade något de sett på Tiktok. I de få riktigt tysta stunderna hörde jag humlesurr, världens bästa sommarljud.

Just när jag bestämde mig för att det snart var dags för ett glas iste, hörde jag hur min ytterdörr öppnades.

Jag reste mig och såg in genom altandörren. Mitt radhus har öppen planlösning. Ja, den är till och med ovanligt öppen eftersom man ser från altandörren genom det som är vardagsrum bort till köket och vidare till hallen som bara är en klädhängare med hatthylla och en dörrmatta.

På dörrmattan stod min dotter Agnes och klev ur sina sandaler.

Mamma, sa hon.

Eftersom jag har känt Agnes i nästan tjugoett år krävdes bara det ordet för att jag skulle förstå att något hade hänt. Jag hör på hennes röst om hon är ledsen, glad eller bekymrad. Nu lät hon alltihop på en gång, men då jag reste mig och såg på henne, såg jag att hon framför allt var beslutsam. Hon skulle meddela mig något och hon var inte helt säker på hur jag skulle ta emot detta något.

Hej, sa jag och klev in i huset. Kommer du nu?

Försiktigt rundade jag vår hund Flina, som låg på mattan mitt i solgasset och sov hoprullad som en pretzel. Hon har den färgen också.

Jag måste prata med dig, sa Agnes.

Jag såg mig över axeln ut i solskenet.

Nej, här inne, sa Agnes skarpt.

Ja, ja, sa jag avvärjande. Jag förstår.

Jag sköt till altandörren och satte mig snett emot Agnes som krupit upp i soffhörnet.

Jaa? sa jag lagom frågande och lite uppmuntrande. Jag undrade vad hon skulle säga. Hade hon och hennes pojkvän Oliver bestämt sig för att flytta ihop? Det var rimligt. Mindre rimligt var att de gjort slut. Hon hade inte gråtit, verkade visserligen spänd, men inte ängslig. Ja, beslutsam.

Jag är med barn!

Oj! sa jag och flyttade mig lite i soffan, bara för att göra något. Jag var överraskad. Min första känsla var förvåning. Just det här hade jag inte väntat mig av min dotter, som alltid varit så noga, planerad och eftertänksam.

Men hur, började jag och stängde sedan munnen om resten av meningen. Den klassiska. Men hur gick det till?

För jag är just den mamma som inte, absolut aldrig kan ställa den frågan, inte till min dotter, inte till någon annan. För jag blev med barn som sextonåring, trots att min mamma hade pratat med mig om skydd och kondomer.

Jag försökte samla mig till något vettigt att säga, men var inte snabb nog, för Agnes hann säga:

Oj! Men hur? Är det allt du kan säga.

Nja. Jag drog på det innan jag hittade en bra fras:

Hur mår du?

Hon skrattade till.

Okej. Jag har bara spytt en enda gång. Och det var på den där tentan.

Jag nickade. För åtta veckor sedan hade hon kommit hem från en tenta, blek och framför allt förbittrad. Hon hade blivit illamående redan innan frågorna delats ut. Rusat ut på toaletten, kräkts och sedan mått bra.

Jag var mest hungrig, hade hon sagt förvånat efteråt och de orden borde ha fått mig att ana oråd, för det är bara gravida kvinnor, som kan kräkas för att sedan omedelbart drabbas av hunger.

Problemet med den dagen hade inte varit att Agnes mått illa, utan att hon sedan inte blivit insläppt i skrivsalen. Den lärare som Agnes diskuterat med hade ömsom pratat om covid, ömsom om fusk. Hon, läraren alltså gick in och hämtade hennes papper och väska, kom ut med dem och befallde Agnes att gå hem och vila. Den där missade tentan hade sedan legat över oss som ett orosmoln, innan Agnes fått besked om att hon skulle få göra den, så snart höstterminen började. Hon var ju inte ensam om att köra på tentor.

Annars har jag mått bra. Varit sugen på sushi, men det gillar jag, ju annars också, sa Agnes.

Jag förstår, sa jag, mest för att få henne att prata. Jag ville att det skulle bli ett bra samtal, utan tårar eller eventuella hårda ord.

Och så i lördags öppnade jag badrumsskåpet och tänkte att det var länge sedan jag hade mens.

Jag fick lust att säga att just så hade det varit för mig, men jag teg och det var nog klokt. Agnes hade inte kommit så långt att hon ville jämföra graviditeter.

Så jag gjorde ett test. Och det var positivt.

Jag nickade.

Och så igår gjorde jag ett till. För att vara säker.

Naturligtvis, min dotter är grundlig, planerar allt. Utom tydligen vid ett tillfälle någon gång under våren. Det fick mig att undra när detta barn blivit till. Men det var något annat, som var viktigare. Mycket viktigare. Jag sa:

Vad säger Oliver?

Han är jätteglad! Agnes log, med darrande läppar. Nu kunde jag ana tveksamheten, alla frågetecken, bakom hennes samlade fasad.

Han vill att vi flyttar ihop. Han ska prata med sina föräldrar. De har lovat att köpa en bostadsrätt åt honom, men han har velat vänta tills han var klar med utbildningen. Men det är han ju nu, bara han skriver klart sin uppsats. Och han kommer att få jobb direkt. Tänk dig själv! Han är en heterosexuell manlig förskolelärare med svenskt namn. Han får fast tjänst direkt.

Jag tänkte på min dotter som nu skulle bli tvungen att göra ett uppehåll i sina studier. Hur lätt skulle hon få jobb efter det? Nå, civilingenjörer växer inte på träd. Agnes framtid var också säkrad.

Jag funderade också lätt på hur det skulle vara att bo i en bostadsrätt som svärmor betalat.

Jag hade en massa frågor, men de flesta vågade jag knappt uttala. Jag ville veta, men jag ville inte såra. Annars hade vi alltid kunna tala öppet, skoja och använda ironi, men jag såg på Agnes att just nu var hon skör. Just nu måste jag gå försiktigt fram.

Ändå sa jag det:

Så du tänker behålla … barnet.

Det blev en liten paus före barnet. Som om jag tvivlat på att det var ett barn. Ordet det, kan låta så hårt , som en sak. När jag väntade Agnes fick jag av min första barnmorska frågan om jag ville behålla barnet. Jag hade bara gapat. Då, redan då hade jag burit på ett barn, inte en medicinsk term. Inget som jag ville göra mig av med. Ändå blev jag nu tvungen att ställa frågan till min dotter. För jag visste mycket väl att Agnes inte planerat att föda barn innan hon var färdig på Chalmers.

Naturligtvis sårade jag henne.

Det är väl klart att jag ska behålla mitt barn. Mitt och Olivers. Hur kan du fråga det? Du av alla människor. Mamma, jag är glad. Fattar du inte det? Det finns faktiskt de som blir glada när de väntar barn, även om det inte var planerat. Och Oliver är glad. Det är inte så att han ställer upp!

Hon gjorde kaninöron i luften.

Oliver är glad! Vi ska bli en familj.

Förlåt, sa jag. Det var inte meningen att såra dig. Men det är en rimlig fråga.

Jag tog sats:

Du kommer att få den flera gånger. Men.

Jag såg på henne och log.

Agnes jag är glad. Överraskad, men glad. Det ska bli roligt att bli mormor.

I tankarna höll jag en liten rund barnkropp. Hörde någon ropa mommo och tänkte på stunder med sagoböcker och barnvagnspromenader. Jag reste mig och kramade henne.

En baby! En baby, sa jag. När kommer den?

Agnes värjde sig lite. En gest som avslöjade att hon var avvaktande, att hon inte var helt säker på att jag verkligen var glad och nöjd över att bli mormor. Hon läste mig rätt, och jag skämdes lite över min reaktion. Detta att jag inte var alltigenom glad över ett barnbarn.

I januari.

Jag väntade, Agnes såg på mig och visste vad jag ville veta. Hon som alltid var så noga, hur hade hon glömt ta sina piller.

Det var när vi hade covid, du, jag och Oliver.

Jag mindes. Vi hade varit ordentligt sjuka alla tre. Oliver hade legat ensam på sitt studentrum, Agnes och jag hade tillbringat en vecka i var sin säng.

Jag tog inte mina piller, sa Agnes. Hon gjorde en grimas.

Januari, sa jag, mest för att ha något att säga.

Så jag kan gå klart höstterminen, fortsatte Agnes, men sedan blir jag hemma våren och sommaren. Oliver tar resten av tiden.

Jag hummade uppmuntrande.

Men praktiken. Jag hade ju tänkt göra praktik nästa vår. Jag har ju till och med pratat med dem.

Det ordnar sig, sa jag.

Men, jag hade ju planerat det. Jag har talat med firman, Johnsson och söner. Och de håller en plats till mig.

Ska vi inte ta en sak i taget? Planera besök på mödravården. Fundera över var ni ska bo. Ni kan få bo här om ni vill och behöver.

Agnes såg på mig.

Du begriper ju ingenting! snäste hon.

Jag höll på att börja skratta.

Jo, sa jag Just det här begriper jag. Jag vet att vad Oliver än säger och hur gullig han än är, är det du som är gravid. Du som föder och ammar, om du väljer det. Och, trots att detta är 2021 och Oliver är Oliver, är det du, som kommer att behöva stå tillbaka.

Agnes stirrade.

Vad är det du säger?

Att du måste tänka om när det gäller dina studier. Du vet inte hur du kommer att må. Du kan inte planera stenhårt, två år framåt. Du måste …

Jag gjorde några svepande gester, för att visa att hur oförutsägbart livet var. Jag ville inte påpeka att små barn ofta rör om i planeringen.

Agnes reste sig.

Jag borde förstått. Du är inte glad. Du vill inte att jag ska ha ett eget liv. Du vill att jag ska bo här med dig och bebisen. Så blir allt som med dig och mig.

Nej. Agnes. Det är inte så. Absolut inte så jag önskar. Jag är glad att du har Oliver som vill ha barn med dig. Att han är glad, och inte bara drar som din pappa gjorde.

Agnes såg på mig. Hon sa inget. Jag visste att min röst hade darrat av vrede. Det förvånade mig ibland att jag fortfarande var så förbannad på Agnes pappa.

Mamma, sa hon. Mamma, vi får inte bråka. Inte nu och inte om det här.

Så slog hon armarna om mig och jag kramade tillbaka. Vi är lika långa Agnes och jag, i övrigt liknar hon sin farmor till utseendet. De har samma färg på hår och ögon och munnen form är den samma, inte alls lik mig eller min släkt.

Vi stod så en stund. Sedan släppte Agnes taget om mig och sa:

Jag åker till Oliver. Han har varit hos sin mamma och pratat med henne. Vi ska åka till hans pappa i morgon. Och beställa tid på mödravården.

Hon log och jag nickade. Sedan gick hon igen.

Kapitel 2

När Agnes lämnat mig, tog jag Flina på en promenad. Jag önskade att jag kunnat prata med någon. Ändå visste jag att det var omöjligt. Min mamma, som nu skulle bli gammelmormor, var otänkbar. Hon kan aldrig hålla tyst om något. Hon berättar allt om alla för alla. Jag brukar lyssna och nicka och humma medan hon berättar om mina gamla klasskamrater, kusiner och sina egna grannar. Det mesta rinner av mig, men det gör inte så mycket för hon brukar berätta det igen.

Jag övervägde att anförtro mig till min granne Mirre, men avstod. Det här var Agnes barn, hennes graviditet och jag borde hålla tyst tills Agnes sa något själv. Eller tills hon var så tjock att det syntes. Så hade jag själv valt att hantera det när jag väntade Agnes. Då hade mamma faktiskt hållit tyst, vilket innebär att hon kan tiga om en hemlighet om den bara känns viktig nog. Jag förstod bara att Agnes ville hålla detta mellan oss ännu en tid.

Jag nöjde mig med att berätta för Flina att Agnes skulle få en baby. Flina lyssnade förstrött medan hon tassade med.

Väl hemma, drack hon vatten innan hon lade sig i eftermiddagssolen, som ännu nådde in i vardagsrummet. Jag hällde upp ett glas vin åt mig själv och sedan, eftersom jag visste att jag skulle vara ensam minst ett dygn, gick jag upp på mitt rum. Mitt hus är i tre våningar. På nedre botten har vi vardagsrum och kök och duschrum. En våning upp ligger två sovrum med badrum och överst har jag mitt kontor och så står tv:n i hallen. Huset såg inte ut så här när vi flyttade in, min man Erik och jag gjorde en hel del ändringar.

Nu ställde jag mig på en pall och lyfte fram en skokartong som stod längst in på översta hyllan i min garderob. Med den lilla kartongen i båda händerna gick jag ner och satte mig i soffan. Jag tog en klunk vin och tvekade lite innan jag lyfte på locket.

Överst låg en liten tröja, med mössa till. Storlek nyfödd. Det var vad Agnes hade på sig den dagen jag åkte hem med henne från BB. Det var min mamma som stickade. Jag var och är oduglig på textilslöjd.  Medan jag såg på de små plaggen undrade jag om Olivers mamma tänkte sticka åt sitt barnbarn. Jag lade de små plaggen på soffbordet och placerade ett par små stickade sockor ovanpå.

Under kläderna låg ett fotoalbum. Jag lade det på bordet också. Sedan fanns där våra nummerband, de jag fått på förlossningsbordet. Jag tog upp dem, ett pyttelitet för Agnes och så mitt.

Är du snäll och läser vad som står, hade barnmorskan sagt och genom slöjorna av lustgas och lättnad hade jag rabblat siffrorna.

De hade lagt henne i min famn och min mamma hade kuttrat och sagt att hon var fin och att jag hade varit duktig. Jag minns att jag i ett ögonblick av klarsynthet undrat vad de fått höra de stackars barnmorskorna. För jag hade skrikit och svurit och förbannat, inte bara William utan även alla andra i rummet. Duktig. Jag hade inte känt mig duktig och trots att mamma varit där, hade jag känt mig övergiven, helt ensam på en liten flotte på ett hav av smärta.

Jag vet att det är samma sak för alla mödrar. Eller det är vad jag har hört. Kärlek vid första ögonkastet. Och när jag mötte Agnes blick så visste jag att jag älskade henne. Jag visste att jag valt rätt när jag tackade nej till att avsluta graviditeten. Jag begrep inte vad jag gett mig in på. Men jag har aldrig ångrat mig.

Brevet låg längst ner i lådan. Jag tog upp det och vände på det. Det var oöppnat, men jag visste vad det stod, för jag hade skrivit det.

Williams far hade fått en utbytestjänst på Göteborgs Universitet. Han undervisade i ekonomi, men nu kommer jag inte ihåg om det var företagsekonomi eller nationalekonomi. Det låg långt över min fattningsförmåga i alla fall, trots att han, ganska nedlåtande, men dock, förklarade för mig några av reglerna för hur pengar strömmar genom världen och påverkar den. Antagligen var han road och tilltalad av min beundran.

För jag beundrade Williams familj. Hans eleganta mamma som gick med högklackade skor inomhus och alltid var nylagd i håret och bar makeup

Jag var lite imponerad av Williams lillasyster också, trots att hon var en