Alina Pandies Äventyr: Bok 2: Den Vita Duvans Hemligheter

By Maja Alvenstråhle

Det här är den andra boken i berättelsen om Alina Pandie. Hon är en nyfiken tjej, som under sitt sommarlov ger sig ut på ännu ett hisnande äventyr!

Denna gång får hon en förtrollad duva till sällskap, och tillsammans ger de sig ut i världen, på alla möjliga historiska upptäcktsfärder.

De finner bl.a. lösningen på varför Sfinxen förlorade sin näsa, och varför Mona Lisa har ett sånt mystiskt leende. De får också reda på meningen med det mystiska Stonehenge, och vart dinosaurierna tog vägen!

Så kom och följ med på Alinas fantastiska sommar äventyr, där hon även får besöka den mytomspunna och försvunna staden Atlantis!

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: May 19, 2020
• ISBN: 9789179694807

Maja Alvenstråhle

En person med barnasinnet i behåll som älskar att kliva in i fantasins magiska världar där allt kan hända!

Book preview

Kapitel 1. Den Magiska Snöduvan

Hej, jag heter Alina Pandie och är 14 år. Du kanske har träffat mig förut? Under förra sommarlovet, då jag var på äventyr i ett vitt magiskt hus. I alla fall, så hade det efterlängtade sommarlovet äntligen börjat! Och jag ville så gärna gå tillbaka till det vita huset igen. Jag ville träffa den trevlige herr Alasar och få uppleva fler spännande äventyr. Men det var inte möjligt, hade herr Alasar berättat. För det förtrollade huset skulle vara på ett speciellt uppdrag, den här sommaren.

De skulle åka till Tibet, där de behövdes mest just nu. Det var inga problem för dom, att flytta hela huset om de ville! För det är ju ett magiskt hus som kan bli osynligt. Jag kunde se det hela framför mig, hur vackra vita fåglar lyfte upp det. Och hur det mjukt svävade iväg i fjärran, bort från mig! Vad skulle jag nu ta mig till den här sommaren? Utan alla härliga och spännande äventyr som jag hade blivit van med! Det var en alldeles tyst och tom fredags eftermiddag. Jag satt och tittade ut genom fönstret, och tyckte lite synd om mig själv.

Någonstans där ute fanns det stora äventyret och här satt jag och såg ut på eftermiddagssolen och deppade. Nej, tänkte jag till slut för mig själv och försökte att läsa min bok. Nu får jag allt rycka upp mig! Vad hade jag egentligen att vara ledsen över? Jag hade en snäll mamma som hette Ava, pappa Jonne, och en lillebror Johan. Han började bli stor nu, och ganska rolig att umgås med. Jag hade ett jättefint rum, med allt jag kunde önska mig. Jag tänkte att, från och med nu, skulle jag minsann vara glad och tacksam ändå, även utan Alasar, och det spännande vita huset!

Det var ju inte så, att jag aldrig skulle få träffa honom och de andra i igen. Så vad hade jag egentligen att vara ledsen över? Något avbröt mina tankar och jag tittade förvånat upp från min bok. Det var en liten vit duva som satt på fönsterbläcket och tycktes kika in på mig! Äh, vilken knasig pippi, tänkte jag och tittade ner, för att ägna mig åt min bok istället. Nu ska vi se vart jag var, tänkte jag, och bläddrade lite förstrött bland sidorna.

Jag hittade stället där jag hade slutat och började läsa några rader, när jag såg något röra sig vid sidan av mitt synfält. Nä men, den knasiga fågeln satt ju fortfarande kvar där ute och fortsatte att stirra på mig. Jag vände mig om och tänkte att den tröttnar väl snart! Men efter en god stund, började den picka på fönsterrutan med näbben. När jag såg upp, pickade den allt ivrigare på rutan och till slut blev jag tvungen att göra något. Jag visste inte varför, men jag öppnade fönstret. Fågeln satt kvar, och till min stora förvåning, började den prata med mig! Äntligen Alina, vilken tid det tog!

Alasar sa, att du skulle förstå direkt, för att du är van vid märkligheter nu. Förlåt, sa jag, och öppnade fönstret lite mer: kom in. Nä, sa duvan, och skakade på sitt lilla fjäderprydda huvud, det är du som ska komma ut! Förresten så heter jag Aren! Det är förstås herr Alasar som har skickat mig! För att din sommar inte ska bli allt för tråkig. Tack snälla Alasar, och tack till dig med Aren, sa jag och kikade nyfiket på den talande fågeln. Och jag var glad över erbjudandet, trots att jag ännu inte förstod vad det skulle innebära.

Aren verkade förstå min undran, för han sa; jag är naturligtvis en av de förtrollade snöduvorna från det magiska huset. Kom ut, Alina, så ska jag berätta mer. Jag gick ut till gårdsplanen utanför och såg förundrat på den talande lilla fågeln. Aren flög genast upp på min axel och jag gick runt till baksidan, för att ingen skulle höra oss. Där började han berätta! Jag har fått lov, under den här sommaren, att ta med dig ut på äventyr i världen! På vilket äventyr du än väljer! Jag bara gapade av förvåning och skakade på huvudet. Aren fortsatte; varje fredag under de kommande veckorna, har vi ett äventyr att uppleva och allt är upp till dig!

Han blinkade och såg mystisk ut; men jag har en ännu större hemlighet åt dig, Alina! Vi kan även resa tillbaka i tiden och du kan utforska vilka gamla mysterier du än önskar! Men hur ska det gå till, undrade jag? Det är bara att önska sig, svarade han. Jag behöver bara önska mig att bli större, så kommer jag att växa och bli stor som en häst, sa Aren glatt! Stor nog för dig att rida på ut i världen, och sen är vi osynliga också! För tänk vad folk skulle bli förvånade, om de såg en så stor duva, med en liten flicka på ryggen! Men frågan är, vågar du, Alina?

Det var en utmaning som jag naturligtvis inte kunde motstå, så jag nickade ivrigt. Är du beredd på äventyr, Alina Pandie, undrade Aren finurligt. Jag höll andan och väntade med stor iver på vad som skulle hända! Genast med ett svisch, växte han till en jätteduva. Jösses, det fungerade, utbrast jag häpet! Jag blev tvungen att backa flera steg, för att ge plats åt den enormt stora duvan! Hoppa upp Alina, så ger vi oss av! Tjoho, hojtade jag, vi ska ut på äventyr! Jag klättrade upp på den stora fågelns rygg, men hur skulle jag hålla mig fast? Åh, det är inga problem, minns du hur det var i det magiska huset, frågade han?

Prova att önska dig en bekväm sadel! Du kan ju önska dig en ljusblå med guldbrodyr t.ex. föreslog han. Jag gjorde som han hade sagt och vips, hade det dykt upp en mjuk rosa sadel på Arens rygg, med tillhörande sele att hålla sig fast i. Fantastiskt, sa jag, och skrattade innan jag satte mig bekvämt tillrätta. Men det blev ju fel färg, inflikade Aren lite förvånat. Nej då, jag önskade mig faktiskt en rosa. Jag gillar ju det, sa jag, och flinade mot honom. Ja ja, sa Aren, fast jag tycker nog, att jag hade passat bättre i en ljusblå.

Okej då, det är ju du som ska bära den, sa jag och fokuserade. Och vips, så var sadeln ljusblå istället! Tack, sa Aren. Vi kan ju byta färg imorgon, föreslog han. Nej då, gulliga du, svarade jag roat, jag bara busade lite med dig. Jag tycker också om ljusblått! Men ska vi ta oss iväg nu eller, frågade jag med magen full av fjärilar. Ok Alina, är du redo,