Tredje Testamentet

By Carl-Magnus Åsard

Sara och Larry vet inte vad de ska ta sig till. I en vecka har de levt som i ett töcken. De lever i en tid då mänskligheten lyckats stoppa den biologiska klockan. Ingen behöver längre frukta döden och all kunskap om fortplantning har raderats ur människosläktets medvetande. Ändå blev Sara gravid. Spädbarnet har de gömt i garderoben. Vad händer om deras hemlighet avslöjas? Max Holland arbetar som grävare, med uppgift att eliminera de personer som utgör ett hot mot evigheten. Men det är något som skaver inom honom. Tänk om sanningen om det eviga livet inte är annat än en fruktansvärd lögn? Tredje testamentet" tilldelades Spektakulärt pris 2009 för årets bästa svenska science fiction-roman. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 9, 2020
• ISBN: 9788726711295

Book preview

författaren.

Prolog

Max Holland svängde in på Fredsgatan och parkerade bilen utanför SD. Han sneglade på sin armbandsklocka: den var kvart över elva på kvällen.

Gatan låg öde, någon enstaka bil passerade och några fotgängare syntes märkligt nog inte till. Bakom det upplysta fönstret till restaurangen på andra sidan gatan satt en man och en kvinna och åt under livligt samspråk. Kvinnan verkade upprörd över något och gestikulerade med händerna.

Max Holland stoppade startnyckeln i rockfickan och klev ut på trottoaren. Han blev stående under några sekunder och funderade. Skulle han uppsöka sitt rum på SD och skriva ner rapporten om den senaste grävningen omedelbart eller vänta till i morgon bitti?

Inget anmärkningsvärt hade egentligen hänt som var värt att notera, förutom vädret; det hade tyvärr börjat störtregna just när han tog det första spadtaget. Det hade annars varit ett rent rutinarbete. Det räckte alltså gott och väl om han skrev rapporten klar i morgon bitti, tänkte han. Samuel Rohdes fick faktiskt finna sig i det.

Han valde mellan att åka direkt hem till lägenheten på Skeppargatan eller att som vanligt släcka törsten och koppla av med en öl efteråt. Att ta en öl tillsammans efter en grävning var en uppskattad tradition och gammal rutin bland grävarna. Det var väl synd att frångå traditionen, tänkte han.

Sagt och gjort. Han började gå uppför den svagt sluttande backen mot Drottninggatan, tog av till vänster och stod snart utanför ingången till puben Heaven´s Door, som var grävarnas alldeles speciella favoritställe.

Dörrvakten nickade igenkännande, klev respektfullt åt sidan och släppte förbi honom; man uppträdde inte utan anledning stöddigt eller på något sätt provocerande mot en person som Max Holland. Det fanns de som gjort det misstaget. Ägde man minsta lilla uns av självbevarelsedrift så gjorde man aldrig om det.

Max Holland var klädd i en svart, knälång rock. Han hade ibland en ovana att klia sig lite otåligt bakom örat med höger hands pekfinger. På fingret glänste en guldring i form av en orm.

Han såg sig omkring i lokalen och kunde konstatera att det som vanligt var närmast fullsatt; Heaven´s Door var ett populärt ställe, inte bara bland grävarna. Han beslutade sig för att dricka en öl, högst två, och sedan bege sig hem till lägenheten. Så fick det bli. Det var en dag i morgon också.

Han kände sig fortfarande skitig efter grävningen och trots allt också en aning obehaglig till mods. Det var faktiskt lite ovanligt. Och det var ingen tvekan om saken, han var verkligen i behov av en renande dusch. På grund av regnet hade det utvecklats till att bli en särskilt smutsig grävning den här gången. Overallen som han burit, som nu låg i backluckan på bilen, hade inte sett vacker ut efteråt.

Han vek av in på toaletten och tvättade händerna och blaskade av ansiktet. Han borstade bort lite intorkad lera som fastnat i håret och gurglade munnen med vatten. Så kände han sig redo, tog ett djupt andetag och återvände ut i lokalen. Nu skulle det verkligen smaka med ett glas skummande kall öl.

Max Holland upptäckte i samma ögonblick Sture Ström som satt och samtalade med en kvinna vid ett av hörnborden. Sture Ström var en erfaren och pålitlig grävare, men känd för att vara lite svag för starka drycker.

Ronald Wester, som var tillförordnad säkerhetschef på avdelningen, hade vid något tillfälle försökt pumpa Max Holland på information om Sture Ströms – som han insinuerade – osunda ovanor. Det kunde han ju glömma, Max Holland var inte den som baktalade sina arbetskamrater inför en kvartsfigur som Ronald Wester. Max Holland hade aldrig sett Sture Ström påverkad under arbetstid och hade inga synpunkter på vad han gjorde på sin fritid.

Att en grävare tog sig ett rus ibland för att lätta på trycket var inget att hetsa upp sig över. Konstigt vore om de alls inte gjorde det. Det fanns ingen som helst anledning att ifrågasätta Sture Ströms kompetens som grävare. Max Holland trivdes ganska bra i hans sällskap och de hade gjort en del jobb tillsammans under den tid som förflutit. Så var det med den saken.

– Tjena, Max!

Sture Ström vinkade på honom att komma och sätta sig. Max Holland köpte en öl i baren, gick fram och slog sig ner vid bordet. Kvinnan i Sture Ströms sällskap sträckte fram handen. Hon hette Vaino och talade med en norrländsk dialekt.

– Hur gick det? frågade Sture Ström och tog några djupa klunkar öl ur sitt glas. Fixade det sig?

– Inga problem, sa Max Holland. Jag behövde inte ens använda verktygslådan. Och du?

– Samma här. Som på räls. Jag ställde in spaden redan före klockan fem i dag. Jag lyckades till och med undvika regnet. Till skillnad mot vissa andra.

Sture Ström flinade och reste sig upp. Han klappade Max Holland beklagande på axeln och försvann bort mot baren för att få påfyllning i ölglaset. Hans gång var inte alldeles spikrak.

Kvinnan, som alltså hette Vaino, vände sig mot Max Holland, harklade sig och sa:

– Ursäkta att jag frågar, men vad jobbar ni med?

– Hurså?

– Ja, det lät lite kryptiskt.

– Kryptiskt?

– Ja, verktygslådor och spadar. Vad handlar det om? Är ni arbetskamrater?

Max Holland drog öronen åt sig, svarade inte på hennes fråga och nonchalerade medvetet att möta hennes blick. Max Holland var en försiktig general och alltid på sin vakt. En grävare hade inte råd att sänka garden, inte i något som helst sammanhang.

Kvinnan log lite generat.

– Jag bara undrar, sa hon. Jag ville inte verka nyfiken.

Men inte ens det fick Mats Hollands attityd att mjukna. Han litade helt och fullt på sin intuition, som sällan lett honom på villovägar. Var hade Sture hittat den här kvinnan? Var hon en nära bekant? Eller bara någon som han av en händelse råkat i samspråk med här på puben?

Men, vänta nu, han kanske oroade sig helt i onödan och var lite väl konspiratorisk? Sture Ström visste säkert vad han gjorde, det fanns inte många på avdelningen med hans erfarenhet.

För helvete, koppla av nu, sa Max Holland till sig själv, sluta upp med att se spöken överallt och njut av ölen i stället. Sture Ström är fullt kapabel att ta vara på sig själv.

Max Holland fäste ögonen på kvinnan, nickade och lyfte glaset i en försonande gest. Kvinnan såg lättad ut, tycktes slappna av och höjde sitt eget glas.

– Och hur går det här? Jag ser att ni börjar bli bekanta?

Sture Ström sjönk ner på sin stol och log lite fyllesnett med hela tandgarnityret.

– Har ni känt varandra länge? sa Max Holland.

– Vi? Nä, vi har just träffats, Max. Hon är från Gällivare och nere för att hälsa på bekanta några dagar. Var det inte så du sa?

– Jo, sa kvinnan.

– Jag har lovat att eventuellt visa henne runt i stan i morgon.

– Jaså? sa Max Holland och vände sig mot kvinnan. Är det nåt särskilt du vill se?

– Ja, Skansen.

– Något speciellt där?

Kvinnan blev tyst några sekunder, som om hon tänkte efter, och sa sedan:

– Apberget vore intressant. Det har jag hört så mycket talas om.

Hon reste sig plötsligt, ursäktade sig och försvann in på damtoaletten. Max Holland och Sture Ström satt och såg efter henne med lite grubblande miner. Sedan såg de på varandra.

– Var försiktig, Sture.

– Tror du att hon är en sån?

– Man kan aldrig veta. Men lite skumt är det.

– Du menar därför att hon vill se apberget?

– Hon frågade vad vi jobbade med.

– So what? Skulle det vara så konstigt, menar du?

– Kanske inte. Men det första intrycket jag får brukar sällan vara fel. Man kan inte vara nog försiktig i den här branschen.

– Så sant, så sant, suckade Sture Ström.

Max Holland hade arbetat som grävare på Saneringsdetaljen så länge han kunde minnas. Saneringsdetaljen, förkortat SD, var en liten hemlig underavdelning till Systembevakningsinstitutet, förkortat SBI. Institutet lydde direkt under inrikesdepartementet.

Ingen, förutom institutets chef Samuel Rohdes och grävarna på Saneringsdetaljen, hade någon som helst vetskap om avdelningens existens eller dess uppdrag. Inte ens den ansvarige ministern för inrikesdepartementet var betrodd att bära på kunskapen om Saneringsdetaljens verksamhet.

Första arbetsdagen på Saneringsdetaljen fick Max Holland under ed förbinda sig att aldrig med ett ord yppa något om avdelningens existens eller verksamhet för utomstående. Det hade faktiskt hänt att grävare råkat babbla bredvid mun och de grävarna sågs av någon anledning aldrig mer till. De försvann spårlöst från jordens yta.

Han insåg också mycket snart betydelsen av det arbete han var satt att utföra. Samhällets överlevnad, och därmed ytterst hans egen, var beroende av hur väl de lyckades med sitt uppdrag. I det ljuset hade han inga som helst betänkligheter vad gällde de metoder som användes i kampen. I det här fallet helgade ändamålet verkligen medlen.

Max Holland drack upp sin öl och beslutade att inte dricka fler den här kvällen, det fick vara bra så. Det började bli sent, han kände sig trött och såg fram emot att krypa ner mellan lakan. Det var dags att ge sig av hemåt. Han reste sig upp.

– Ska du redan gå? sa Sture Ström lite förvånat.

– Ja, vi ses i morgon. Har man som uppgift att rädda mänskligheten så bör man inte slarva med sömnen.

Sture Ström garvade högt.

– Så sant, Max. Så sant.

De skakade hand.

Max Holland gick mot utgången, men stannade i dörröppningen och vände sig om. Han kunde se kvinnan komma ut från damtoaletten och slå sig ner bredvid Sture Ström igen. Nåja, Sture Ström var ingen idiot, han visste som sagt säkert vad han gjorde. Fattas bara annat.

Max Holland klev ut på trottoaren. Dörrvakten gick åt sidan och höll behörigt avstånd. Max Holland noterade det knappt, han var så van vid att man vek undan och lämnade plats. Han var varken storväxt eller särskilt muskulös, men ägde en självklar auktoritet som de som kände honom visste att inte ifrågasätta eller utmana. Där fanns något i Max Hollands ögon som kunde få vatten att frysa till is.

Väl hemma i lägenheten tog han den efterlängtade duschen. Han drack sedan en kopp kaffe, åt en smörgås och slog sig ner framför teven för att följda den sena nyhetssändningen på programmet Direkt. Han var nära att somna i fåtöljen där han satt och slog en kvart senare av teven. Han gick in i sovrummet och kröp ner i sängen.

Det hade varit en lyckad arbetsvecka med hela tre grävningar, tänkte han. De senaste dagarna hade verkligen varit slitsamma, det verkade finnas hur mycket jobb som helst. Det oroade honom i allra högsta grad, det var inte normalt. Vad var på väg att hända?

Han hade en obehaglig känsla av att något var alldeles fel.

1

Teven spydde eld, blod och kaos över heltäckningsmattan.

Larry Jonsson stirrade på rutan med rödsprängda ögon. Han hade suttit så i tre timmar nu, som förlamad, ända sedan han kommit hem från arbetet som väktare på försäkringsbolaget Narva.

Bredvid honom på bordet stod en flaska Ballantine´s. Med jämna mellanrum sträckte han ut handen, fattade flaskan och förde den till munnen, utan att ta ögonen ifrån rutan. Han började, tack och lov, känna sig berusad. Men inte ens spriten kunde längre döva äcklet och olusten inom honom. Så långt hade det alltså gått.

I den andra skinnfåtöljen, bara en meter till vänster om honom, satt Sara. Larry fick en plötslig lust att resa sig upp och häva ur sig allt det där som han bar inom sig, men han lade band på sig. Det skulle inte tjäna något till.

Hon skulle som vanligt bara le sitt förbannade leende och börja dränka honom i förklaringar igen, tänkte han. Det var ingen tvekan längre, hon var skvatt galen. Och det var väl frågan om han själv inte höll på att bli åtminstone lite halvgalen.

– Du, sa hon nu med det där lite retsamma tonfallet som han vid det här laget kände så väl. Ska du verkligen sitta och glo på dumburken hela kvällen?

– Hurså?

– Jag vill prata med dig.

– Men jag vill inte prata med dig. Och du är jävligt hygglig om du håller käften nu så man hör vad de säger.

– Ja, men det är viktiga saker. Det gäller oss.

– Håller du inte käften nu så sätter jag munkavle på dig. Det är bara att välja.

– Du ser för mycket på teve, log hon och blottade ännu en aning av de mycket vita och mycket jämna tänderna. Du får så konstiga idéer.

– Ska du säga? Snacka om konstiga idéer!

– Men du kan väl åtminstone använda ett glas? Du behöver väl inte dricka direkt ur flaskan? Det är simpelt. Ska du supa så kan du väl supa kultiverat? Med lite stil. Jag känner inte igen dig längre, Larry. Du ångrar dig i morron, det vet du. Och sluta svära nu, det är inte alls roligt. Jag förstår inte att du ska behöva bli så här så fort du dricker nu för tiden. Det är inte likt dig. Du är inte sån här egentligen.

Hon reste sig makligt ur fåtöljen utan att vänta på svar, skred bort till barskåpet och plockade fram ett av de graverade kristallglasen.

– Här har du, vännen.

– Håll käften.

Men inte hjälpte det. I drömmen hade han redan stuckit ut hennes ögon, huggit av henne huvudet, tuggat tarmarna och krossat knäskålarna. Han sov knappt på nätterna längre. Ja, han höll förmodligen på att bli galen i sin tur, det var ingen tvekan om saken.

I samma ögonblick hörde han bräkandet där inifrån sovrummet igen. Det var gällt, vasst och genomträngande och rörde vid varje liten nervtråd i hans plågade kropp.

– Fan, nu börjar det igen! vrålade han och sträckte sig förtvivlat efter flaskan, som en drunknande efter livbojen.

– Ja, men de låter så, Larry.

– De? Vilka de? Snacka så man förstår vad du menar!

– Barn. De låter på det viset. Du måste försöka vänja dig helt enkelt.

– Vi kan väl stänga dörren åtminstone?

– Gör det du. Jag sitter så skönt.

Han svalde just och höll på att få klunken i fel nerförsbacke. Han hostade och kippade efter andan.

– Ska jag? Jag vill bara påpeka en gång för alla att det inte var min idé!

– Nu är det som det är. Vi får hjälpas åt så gott vi kan. Man får gilla läget. Jag har läst att det blir bättre sen. När de blir större.

Larry till och med slutade att andas för ett ögonblick, så häpen blev han över den senaste upplysningen. Han stirrade fånigt på henne.

– Vadå större? Växer de?

– Naturligtvis. Vi har alla varit så där små. Om jag tror rätt.

Hon suckade och gick hastigt i riktning mot sovrumsdörren. Hon var klädd i en ljusblå, fotsid morronrock med ett mönster av små gula solar. Larry hade själv köpt den åt henne för mycket länge sedan, på den tiden han köpte henne saker.

Hon försvann in i sovrummet, gråten där inne tystnade och ersattes av de vid det här laget så välbekanta men gåtfulla ljuden.

Det hon envisades med att kalla barnet hade varit hos dem i en hel vecka nu. Larry hade från första stund vägrat att befatta sig med det. Han ville inte ens se åt det, än mindre röra vid det. Trots vilda protester hade han dock lyckats övertala henne att placera det i garderoben. Det var bäst så, ögon och öron fanns överallt, och det var onödigt att ta några som helst risker.

Jag blir nog tvungen att ljudisolera garderoben i alla fall, funderade han vidare. Det där missfostret gapade ju så att det inte bara trängde igenom märg och ben, det skar igenom trä och betong också. Han var faktiskt tvungen att göra något åt det där innan det var för sent.

Larry tog ännu en klunk ur flaskan, spriten dunkade och värmde befriande i magen. Sedan en tid tillbaka drack han sig målmedvetet berusad varje kväll framför teven och varje morgon vaknade han med samma molande ånger, med samma sprängande huvudvärk och vidriga smak i munnen.

Han harklade sig och fick upp en stor slemkula på tungan. Han funderade under några sekunder på om han skulle masa sig ut till slasken i köket eller spotta på golvet där han satt. Han valde till sist ett tredje alternativ, han svalde.

Man kanske skulle gå dit in och kolla utfodringen i alla fall, tänkte han. Det kostade ju inget. Och det är klart, lite nyfiken var han ju, det måste han medge. Han tog ännu en klunk ur flaskan, reste sig och gick bort mot sovrummet.

Han blev stående i dörröppningen och mötte en syn som han aldrig för sitt liv kunde förmå sig att acceptera. Han stapplade på svaga ben fram och sjönk ner på sängkanten. Det var som om han träffats av en hård och brutal knytnäve i magen.

– Det är ju inte klokt det här, väste han med en röst som knappt orkade bära fram orden längre. Tänk om nån får reda på det!

– Vi får gömma det här hemma tills det blir vuxet. Det ska nog ordna sig, bara vi håller ihop. Du är så negativ till allting, Larry.

Larry kunde inte slita ögonen från den där lilla glupska munnen som oförtröttligt fortsatte att suga sig fast vid bröstvårtan. Ibland förlorade den greppet och då nafsade den förtvivlat i luften med putande läppar tills den fick tag igen. Det var verkligen något mycket skrämmande och hotfullt över den där lilla varelsen som han inte riktigt kunde klä i ord eller förklara. Han blev plötsligt helt och hållet övertygad om att den var i stånd till vad som helst för att stilla sin hunger. Såg hon inte det, eller var hon alldeles förblindad?

Han behövde en sup, nu var det verkligen kris! Han skyndade ut i vardagsrummet och greppade flaskan, raglade därefter tillbaka in i sovrummet och sjönk tungt ner på sängkanten igen. Han drack två långa klunkar, svalde hastigt, rapade och torkade sig om munnen med baksidan av handen och tog ny sats.

– Du, jag pratade med en kompis förra veckan. Han hade inte hört talas om sånt där. Och inte det andra heller. Det vi gjorde. Innan.

– Jag har ju sagt åt dig att hålla tyst om det.

För första gången märkte han, lite förvånat men inte utan belåtenhet, spår av osäkerhet i hennes uttryck.

– Där ser du! Du blir ju rädd själv! Men du kan vara lugn. Jag sa bara att jag hört ett rykte.

– Varje fråga är ett frö. Och man vet aldrig vad som kan gro ur det, Larry.

– Vadå gro?

– Om du går omkring och pratar på det där viset. Folk kan få för sig saker och ting.

– Ja, just det! Som att ligga med varann? Och göra barn, va? Jag förstår inte att man går på allting! Jag är för snäll helt enkelt! Titta nu hur du har ställt till det!

Han svalde och kippade efter luft, så upphetsad var han.

– Men medge att det var skönt?

– Vadå skönt?

– Att älska.

– Du, det skulle aldrig falla mig in att göra om det. Så inbilla dig ingenting.

– Men det är ju just det jag har försökt få dig att förstå. Det kallas för fortplantning, ser du.

– Jaha, du? Precis som djuren, va? Ska du sitta här och grisa på det där viset hela kvällen? Det är snuskigt. Fy fan. Att du bara vill. Helvete!

Han drack igen, han hade nästan tömt hela flaskan nu, konstaterade han en aning häpet. Men det hjälpte inte, inte ett jävla dugg hjälpte det.

– Men har du inga känslor för det alls? vädjade hon. Det är ju ditt lika mycket som mitt.

– Jag har haft mardrömmar om det. Det var ju läskigt att se det tränga ut ur din kropp. Va? Som en jävla champagnekork. Paff! Blod och slem och snusk. Och så du skrek. Jag hoppas bara att inte grannarna hört något för då jävlar.

– Du var så duktig, Larry. Vet du vad jag tror? Jag tror att det har funnits här inom oss hela tiden. Hur man bär sig åt. Sovande liksom.

– Fy fan, flämtade han och reste sig. Jag tror att jag tar mig en stor jävla grogg. Jag behöver det.

– Ja, gör du det. Så löser sig alla problem.

Han hejdade sig och stirrade vildsint tillbaka på henne.

– Vad var det där nu då?

– Ingenting. Det är bara det att alltid när du blir på dåligt humör så ska du ta dig en stor jävla grogg.

– Jaha, måste man be om lov nu?

– Du gör som du vill. Det är din huvudvärk. Inte min.

Han masade sig ut i vardagsrummet och sjönk ner i favoritfåtöljen framför teven igen, alldeles utpumpad av sinnesrörelse.

Larry lutade sig tillbaka, blundade och försökte minnas hur det hela egentligen gått till. Han hade varit full förstås och han hade bara en svag aning om händelseförloppet. Tjatat om det hade hon gjort i veckor, men han kunde inte ens i sin vildaste fantasi tro att hon någonsin menade allvar. Nu visste han bättre.

Det hände den där kvällen när han hade druckit för mycket gin och tonic. Hon passade alltid på att få som hon ville när han hade druckit för mycket. Han blev snäll när han söp och det visste hon att utnyttja. Tog han inte alldeles miste så var det hon som hade handlat hem ginflaskan också. Han som inte ens gillade gin och tonic. Han föredrog whisky. Ballantine´s. Han hade snällt stoppat huvudet i snaran. Jävla idiot!

Hon hade läst i en bok om hur man bar sig åt. Vad nu bok var för något, det hade hon inte velat förklara. Det var något som han ännu inte var mogen att förstå, sa hon. Men hon visste precis hur man bar sig åt och vek undan täcket och drog ner hans blommiga kalsonger. Hur dum får man bli? Han var som sagt full och när han var full blev han snäll. Den natten var han ini helvete snäll.

Han rös i hela kroppen av minnet, förde flaskan till munnen och tömde den på de sista dyrbara dropparna i ett förtvivlat försök att driva de groteska bilderna på flykten. Ajöss med den! Han slängde flaskan tvärs över rummet, men missade som vanligt papperskorgen. Den slog i elementet och splittrades i tusen små glittrande glasbitar. I morgon skulle hon rycka ut med sop och sopskyffel och ge honom förebrående ögonkast drypande av gift.

– Vad var det? hörde han henne ropa inifrån sovrummet.

– Angår dig inte, väste han tyst för sig själv mellan hopbitna tänder.

Hon stod plötsligt på tröskeln med varelsen i famnen och tindrade med ögonen.

– Ska du inte komma och säga gonatt, Larry? Jag tänkte lägga barnet nu.

Varelsen vred på huvudet och log mot honom med den där glupska, våta och alldeles obeskrivliga munnen. Den hickade till och en droppe vit vätska porlade fram ur mungipan och rann nerför hakan. Så gav varelsen ifrån sig ett gurglande läte, log och sträckte armarna mot honom.

Det blev för mycket. Han rusade upp ur fåtöljen och hann precis in på toaletten och fälla upp locket innan kräket pumpade upp ur hans upprörda inre.

Han stoppade huvudet under kallvattenkranen och sköljde desperat munnen, spottade och fräste. Jag är mig inte lik längre, tänkte han förtvivlat. Ingenting är sig likt. Jag är inte ens snäll när jag super!

Han fick en vildsint lust att göra någon illa.

2

Han kämpade desperat efter luft. Två små vita, knubbiga händer grävde in fingrarna i hans hals och klämde åt allt de förmådde. Pulsarna dunkade och sprängde, ögonen var på väg att hoppa ur sina hålor. Han försökte skrika, men orden fann ingen väg ut, all kommunikation med yttervärlden var effektivt blockerad.

Någon ruskade i hans axel. Larry vaknade och satte sig hastigt upp och tog sig åt strupen, kippande efter luft. De små degiga barnhänderna var borta och ögonen fanns åter på plats, tack för det! Hjärtat bankade oroligt och han slickade läpparna, kände smaken av salt svett på tungspetsen. Hela hans kropp var genomdränkt av frän, klibbig svett. Han hade drömt igen. Han drömde varje natt. Det var Sara som hade väckt honom.

– Du jämrar dig i sömnen. Vrider och vänder på dig hela tiden. Du får sluta dricka som du gör, Larry. Det hjälper inte. Det är som det är nu och det går inte att ändra på.

– Jag drömde om det där igen. Jag kan inte låta bli att tänka på det.

– Barnet sover. Jag var uppe nyss och gav det bröstet igen.

– Gör de inget annat än äter, pissar, skiter och sover?

– Jag tycker inte om att du pratar om det i den tonen.

– Så du ska bestämma hur jag ska prata nu också?

Larry reste sig ur sängen och gick ut på toaletten och kastade en hastig blick i spegeln ovanför tvättstället. Han hade mörka ringar under ögonen och ansiktet blänkte av små silvriga svettpärlor, som om han just kommit in från regnet. Jag ser för jävlig ut, tänkte han. Det här måste få ett slut.

Han hade en svag aning om att han hade uppträtt som ett svin i går kväll, men hade inget minne av hur han kommit i säng. Antagligen hade Sara som vanligt sett till att bädda ner honom innan han blev alltför oregerlig. Han var fortfarande inte nykter, huvudet värkte och fyllångesten krafsade och klöste inom honom. Ja, han hade verkligen betett sig som ett svin.

Han drog av sig den genomvåta pyjamasen, slängde den i tvättkorgen och klev upp i badkaret. Hade han inte börjat magra också? Revbenen avtecknade sig tydligt under den bleka huden. Och var inte kinderna ovanligt insjunkna och färglösa?

Det fanns faktiskt stunder när han fick för sig att han undergick någon slags förvandling. Det var inte bara kroppen som förändrades, även hans tankar och handlingar blev honom allt mer främmande. Naturligtvis var det en absurd tanke, men den kom för honom ibland och allt oftare den senaste tiden. Och där mellan benen hängde det verkliga problemet, snett ner mot vänstra låret. Det var som om den hade börjat leva sitt eget liv, han hade ingen kontroll över den längre. Vad i helvete var det frågan om?

Ett mullrande ursinne började bubbla upp djupt inom honom, han drog efter andan och försökte tänka på något annat. Han skruvade på duschen, tvålade in kroppen och blev sittande i karet i minst en kvart och lät det behagligt ljumma vattnet spola över honom. Det lugnade honom en aning, men bara en aning. Det var som om han varit utsatt för en oförrätt, men han kunde inte riktigt sätta fingret på vari den bestod.

För första gången ställde han sig nu frågan hur det kom sig att han delade lägenhet med människan där inne i sovrummet? Varför hade de flyttat ihop över huvud taget? Han såg numera ingen vettig förklaring till det. Men det var väl, som så mycket annat, reminiscenser från en avlägsen forntid. Han var tvungen att prata med henne om det, tänkte han. Och det snarast. Just det, han skulle göra det nu med detsamma.

Han skruvade av duschen, klev ur badkaret, torkade sig hastigt, svepte handduken om höfterna och gick tillbaka in i sovrummet. Han sträckte ut sig på sängen, tände en cigarrett och blåste vita moln mot taket. Han visste mycket väl att hon inte tyckte om att han rökte i sovrummet.

– Sover du? sa han.

– Nä, sa hon.

– Får jag fråga en sak? Varför bor vi egentligen ihop? Kan du svara på det?

– Därför att vi tycker om varandra.

– Gör vi? Jag tänkte att det berodde på bostadsbrist eller nåt?

– Nä, sa hon, det minns du väl att du alltid brukade bjuda mig på bio och restaurang?

– Jo, men varför gjorde jag det? Jag bjuder inte ut dig på restaurang eller bio nu för tiden.

– Nä, det brukar bli så.

– Bli vadå?

Hon gäspade och släckte lampan ovanför sängen.

– Nu sover vi, sa hon

Han drog ett sista djupt halsbloss på cigarretten, fimpade den i askkoppen på nattygsbordet och sneglade bort mot garderobsdörren.

– Du sa förut att vi alla har varit så där små?

– Ja, så är det. Förmodligen. Men släck lampan nu är du snäll.

– Det har jag inget minne av.

– Det är i alla fall vad jag tror. Det är en slutsats jag har dragit, förstår du.

– Jag begriper bara mindre och mindre av vad du säger. Fattar du själv vad du menar?

Hon vred på huvudet och iakttog honom med ett svagt leende på läpparna, uppenbarligen glatt överraskad över hans plötsliga intresse för saken.

– Det kanske bara har fallit i glömska? Därför att det inte har funnits något behov av det? Har du någonsin funderat över hur länge du har levat?

– Borde jag det?

– Jag vet inte. Jag har börjat fundera på sånt.

Han suckade djupt, tog av sig badlakanet och kröp ner under täcket.

– Vem har du tänkt ska ta hand om det där missfostret i garderoben när vi arbetar då? Vi kan ju inte lämna det ensamt. Det kan ju börja skrika igen.

– En av oss får vara hemma och passa det naturligtvis.

– Men det går ju inte. Det inser du väl själv?

– Du får väl börja arbeta nätter igen.

– Ska jag? Arbeta nätter? Aldrig i livet!

– Du får prata med dem på jobbet i morron.

– Jag har ett annat förslag. Vi skänker bort det till nån förbipasserande cirkus. Eller sätter ut det på gatan. Eller varför inte bara spola ner det på muggen?

– Det är vårt kött och blod. Det är vår plikt att ta hand om det.

– I all evighet?

Hon reste sig upp på armbågen, sträckte ut handen mot honom och smekte hans panna med en ömhet som gjorde honom generad. Han kände blodet rusa till ansiktet.

– Tills det har blivit vuxet har jag sagt. Om så där en trehundrasextio dagar reser det sig upp och börjar gå. Sedan dröjer det inte länge förrän det börjar prata också.

– Jaha, du? Vet du, ibland får jag faktiskt en känsla av att du bara driver med mig? Du ska inte tro att jag går på vad som helst!

Hon skrattade, vek undan täcket och blottade sin vita, nakna kropp. De mörka bröstvårtorna stirrade uppfordrande på honom.

– Har inte allt vad jag sagt hittills stämt då?

– Jo.

– Dåså. Kom. Kryp ner här hos mig.

Han vände ryggen till och drog demonstrativt upp täcket över axlarna. Han kunde känna hennes varma kropp komma bakom honom och trycka sig mot hans. En vass fingernagel ritade långsamt utefter låret och en våt tunga slickade kittlande hans nacke. Han rös och fick gåshud.

– Du borde tala med en läkare! Du är sjuk, inser du inte det? Du behöver för fan hjälp!

– Det finns bara en bot, Larry. Din kropp. Den är så stark och smidig. Den pumpar så skönt.

– Herrejävlar. Nu får du ge dig, annars går jag och lägger mig på soffan. Hör du vad jag säger?

Hon hade gripit tag om hans lem, hela tiden var det lemmen hon var ute efter. Han försökte krångla sig fri, men hon hade ett stadigt tag och det smärtade häftigt när han försökte. Han var tvungen att ge upp.

– Men, släpp människa! vädjade han hest.

I samma ögonblick exploderade garderoben. Trots att han vid det här laget borde veta bättre blev han varje gång lika överrumplad. Hela hans inre började vibrera som en stämgaffel. Han passade kvickt på att göra sig fri och bryskt skjuta henne åt sidan. Hon föll med en dov duns ner på golvet och blev liggande på rygg. Hon stirrade förvånat upp på honom, stödjande sig på armbågarna. Stormen inom honom blåste upp till full orkan.

– Men se till att få ett slut på det innan grannarna börjar banka i väggarna! skrek han. Eller ringer polisen!

– Det är hungrigt.

– Igen?

Hon nickade, lite skamset och urskuldande tyckte han faktiskt, reste sig från golvet och skyndade bort till garderoben och kom ut med barnet på armen.

Det skrek fortfarande och det lilla klotrunda ansiktet lyste ilsket i en tomatröd nyans. Hon sjönk ner på pallen framför toalettbordet, lyfte varelsens vrålande och krävande käft mot det vita bröstet, som var sprängfyllt och mönstrat med små tunna blå ådror. Munnen tystnade tvärt, greppade girigt tag om den mörka bröstvårtan och började suga och slafsa som en besatt.

Larry masade sig ut i köket och hämtade en kall öl i kylskåpet. Han gick sedan tillbaka till sovrummet och blev stående i dörröppningen, halsade ur flaskan och iakttog henne under tystnad.

Hon såg trött ut, även hon, konstaterade han. Den där varelsen suger all kraft och must ur henne. Men så kunde han inte låta bli att flina ändå, för som alltid fanns där mitt i det absurda ett stänk av bister komik. En tanke slog honom.

– Du, sa han, för fan. Vi skulle kunna ta inträde.

3

Sommaren hade anlänt, hastigt och oväntat. En morgon fanns den bara där helt plötsligt utanför fönstret och väckte blommor och humlor till liv och klädde trädens grenar med lätta, gröna blad.

Sara hade efter mycket tjatande, och många om och men, till sist lyckats övertala Larry att börja arbeta nätter igen. Och eftersom han nu var hemma på dagarna fick han se till att ta hand om och vaka över barnet. Han hade nu all tid i världen att verkligen lära känna och bekanta sig med nykomlingen, som hon ibland uttryckte det.

Men Larrys alldeles egna metod att vaka över barnet överensstämde knappast med Saras definition av begreppet. Han vägrade att ta i det, eller att under dagarna låta det komma ut ur garderoben. Någon sällsynt gång kunde han sträcka sig så långt att, när gråten blev alltför besvärande och ihållande, öppna garderobsdörren på glänt för att släppa in ljus och luft. Vid de tillfällena tystnade alltid varelsen och blängde anklagande på honom med rödgråtna och svullna grisögon.

Det var ganska fasansfulla ögonblick och efteråt drabbades han alltid av märkliga skuldkänslor. Han tyckte inte om att känna så, och om sanningen ska fram så hade han vid ett tillfälle häromdagen faktiskt varit mycket nära att sträcka sig ner och lyfta upp varelsen. Det var en spontan reflex utan någon medveten tanke bakom och han hade i sista stund trots allt lyckats hejda sig innan katastrofen var ett faktum. Höll han på att ge slaget förlorat på grund av ren bekvämlighet och brist på kampvilja? Fan vet, tänkte han.

Som vanligt strejkade den förbannade klimatanläggningen när den som bäst behövdes. Larry hade i ren desperation dragit ner den mörkblå rullgardinen för fönstret mot södersidan och satt i bara kalsongerna och kliade sig över den svettiga buken. Där utanför, på andra sidan husväggen, gassade en ilsken sommarsol som gjorde sitt bästa för att nästla sig in.

Han började bli bortskämd med att äga vardagarna ensam hemma i lägenheten, tänkte han. På helgerna envisades Sara alltid med att varelsen skulle slippa garderoben och få vistas tillsammans med dem på ett naturligt sätt. Oftast placerade hon varelsen på en filt mitt på vardagsrumsgolvet där den fick ligga och sprattla som en upp och nedvänd sköldpadda, förgäves kämpande för att komma på rätt köl. Larry hade naturligtvis som vanligt försökt protestera, men hon avfärdade mumera varje diskussion med att det skulle han inte lägga sig i och att hon tog det fulla ansvaret eftersom han vägrade att ta sitt. Vad svarar man på sånt?

Rädslan för att de skulle bli avslöjade var något som han fick leva med varje tid på dygnet. Det var en oro som långsamt förtärde honom inifrån, förgiftade hans tankar och bröt ner hans fysik. Han var ständigt trött nu för tiden. Varför lät han det ske? Inte heller på det hade han något svar. Nä, inte var det konstigt om man tog sig en grogg ibland!

Nu satt hon där i soffan med blottat bröst och lät varelsen slafsa i sig ännu ett mellanmål. Till sist kunde han inte bärga sig längre.

– Måste du sitta här inne och mata det? Jag ser på teve.

– Hon är snart mätt. Du måste faktiskt försöka lära dig tycka om henne nu. Det där håller inte. Hon behöver dig, förstår du.

– Börjar du tjata om det där nu igen så går jag ut, tamejfan.

– Jag önskar att du kunde sluta svära, Larry. Det låter så ohyfsat.

– Det skiter jag i.

– Det är möjligt att du gör. Men du måste faktiskt börja ta ditt ansvar. Ska du nu vara barnvakt måste du åtminstone kunna ta i henne. Och framför allt hålla dig nykter. Det är ju inte klokt det här. Pröva att hålla henne, vännen.

– Aldrig i livet.

– Hon är inte farlig. Hon bits inte.

– Jag vill inte sa jag. Det är väl ditt bekymmer, inte mitt. Men hör du inte vad jag säger?

Tyngden förvånade honom lite. Det var en massiv, mjuk, varm och kompakt liten kropp. Han kunde inte bara släppa taget och låta varelsen falla i golvet, sa han sig. Lite skam i kroppen hade han faktiskt.

– Hon tycker om det, Larry. Hon skrattar.

– Tar du inte emot henne nu så släpper jag taget. Du får skylla dig själv.

– Du sa henne nu.

– Va?

– Det är första gången du sagt henne om henne.

– Än sen då?

– Det visar att du gör framsteg. Du börjar vänja dig. Du börjar acceptera.

Var det sant? Naturligtvis inte. Det här kunde han ju aldrig acceptera, det stred ju mot allt sunt förnuft. Han hejdade sig plötsligt, drog efter andan och spärrade upp ögonen i lätt förvåning.

– Vad tittar du på? sa hon.

– Märket på halsen.

– Vad är det med det?

– Det är ett likadant märke som jag har. Det var konstigt.

– Det är inte konstigt. Om du ser på hennes näsa, vad påminner den om? Är den inte en kopia av min?

– Ja, när du säger det. Nänä, inte röra glaset! Det är ingenting för knattingar. Skål på dig!

Barnet greppade tag med sin lilla hand om hans tumme. Greppet var hårt och bestämt och de små mjuka naglarna var vassa som rakblad. Han kom på sig med att undra varför Sara inte såg till att klippa naglarna. Det var väl det minsta man kunde begära. Det hände titt som tätt att barnet rev sig själv på kinderna, långa röda strimmor.

– Hur känns det att hålla henne? Hör du hennes hjärta slå?

– Ja, sa han.

– Hon tycker om det.

– Gör hon?

– Ja, ser du inte? Hon är lycklig nu.

Greppet om tummen lossnade, barnet gäspade och blundade.

– Jag tror hon somnar, sa han.

– Hon känner sig trygg, förstår du. Hon känner det. Att du har accepterat henne.

Nu var hon där igen. Han drog in luft för att svara men i samma ögonblick ringde dörrklockan, ilsket och uppfordrande. De såg frågande på varandra.

– Vem kan det vara? Väntar vi något besök? sa hon.

– Inte jag i alla fall. Ta henne så går jag och ser efter.

Larry gick ut i hallen och kikade ut i trapphuset genom skvallerögat.

– Vem är det? viskade hon.

Sara hade följt tätt bakom honom med barnet på armen.

– Två karlar, väste han irriterat.

En av männen bar en svart, knälång rock, den andre en mörkbrun midjelång jacka. Larry hade ingen aning om vilka de var, han hade aldrig sett dem förut. En av dem verkade trött och utschasad, han gäspade stort. Den andre, mannen i den svarta rocken och som var huvudet längre, kliade sig hela tiden lite otåligt bakom örat med höger hands pekfinger. På fingret glänste en tung guldring i form av en orm.

– Vad tror du de vill? viskade hon.

– Ingen aning.

– Få se.

Larry gick motvilligt åt sidan. Hon kisade med ögat, böjde sig ner och kikade ut i trapphuset.

– Konstiga typer. De kanske vill sälja nåt?

Den av männen som kliat sig bakom örat slutade med det och satte fingret på ringklockan igen. Barnet på hennes arm slog upp ögonen och såg sig yrvaket omkring. Larry hade börjat kallsvettas.

– Men, för helvete! Tänk om nån av grannarna hört nåt? Göm henne i garderoben! Kvickt!

Det var i sista sekunden. Han hörde barnet börja gallskrika och hur skriket klipptes av när hon skyndsamt slog igen garderobsdörren. Han tackade sin lyckliga stjärna för att han gjort sig besväret med att tilläggsisolera skrubben.

Hon kom tillbaka ut i hallen med andan i halsen.

– Är de kvar?

– Nä, de gick nu.

– Vilka tror du att det var?

– Förmodligen några som gått fel. Det här kräver tamejfan påfyllning!

Larry gick tillbaka in i vardagsrummet och hällde upp en stadig grogg. Handen darrade och han var nära att spilla. Han förde glaset till munnen, drack, svalde och såg Sara djupt i ögonen.

– Jaså, du sa att hon tyckte om det?

– Tyckte om vadå?

– Att jag höll henne.

– Jo, men se inte så mallig ut för det, vännen.

4

Larry hörde nyckeln sättas i låset i ytterdörren och hann lagom tänka att nu är det slut på friden. Ögonblicket därefter stod hon på tröskeln och glodde på honom med den där alltid närvarande och förebrående blicken.

– Är det så här du passar flickan?

– Närå, hon sover som en prinsessa! Det sa bara pang så slocknade hon. Det är vad