Gökinvasion: Slavarnas tidsålder II

By Juha Snellman

Med första boken i serien ”Slavarnas tidsålder” gjorde Juha Snellman sin romandebut. Boken hyllades av en unison kritikerkår och har uppskattats lika mycket av läsarna. ”Slavarnas tidsålder” är en trilogi av äventyrsromaner som utöver sin fantastiska berättelse bjuder in til

• Language: Svenska
• Publisher: Logik
• Release date: Dec 11, 2018
• ISBN: 9789188667816

Juha Snellman

Juha Snellman är född och uppvuxen i Finland och flyttade till Sverige på 1980-talet. Under sin ungdom fastnade han i kriminalitet men efter en tid i Sverige valde han att gå en annan väg i livet. Snellman har studerat bland annat vid Umeå Universitet och vid Mitthögskolan i Härnösand, och har en fil. kand. i psykologi från Umeå Universitet. Snellman har vidare lång erfarenhet från arbete inom socialtjänst och BUP och gjorde sin författardebut med "Trasiga liv och bristande bot" 2013. Under 2016 publicerades hans kritikerrosade roman "Slavarnas tidsålder".

Book preview

Slavarnas tidsålder

Gökinvasion

en roman

av

Juha Snellman

©2018 Logik Förlag

Box 22120, 250 23 Helsingborg

www.logik.se

Första upplagan, första tryckningen

Omslag: Andreas Nilsson

ISBN: 978-91-88667-81-6

Tillägnad

min familj

FÖRFATTARENS

MINIMALA FÖRORD

Denna bok är den andra delen av nu planerade tre i serien Slavarnas tidsålder. Det är ingen förutsättning att ha läst den första boken för att kunna följa historien och förstå den övergripande handlingen i denna andra del, även om det naturligtvis underlättar att ha följt händelserna från början.

Efter att jag hade avslutat den första boken var ingen fortsättning planerad men så som ofta händer för oss människor tar vi sena beslut om vi är svaga för andras önskningar.

För övrigt önskar jag en trevlig och givande lässtund.

Juha Snellman

Arboga, 2018

ETT SJÄLVSTÄNDIGT

MARIMAA

Staden Marimaa med sitt omgivande bördiga landskap tillhörde förr den sydligaste delen av Nordland men var numera en självständig stad utan tillhörighet till något större rike. Många var dem som ville se Marimaa som en levande pulserande storstad, men det fåtal som hade ögon att se både längre och djupare med på det vardagliga skeendet såg en döende stad vars höga puls inte var av livskraft, som flertalet trodde, utan tecken på panik i en dödskamp som staden kämpade i medan dess invånare dansade blinda för det kommande, och blinda för sin egen del i stadens desperata kamp. En erfaren shaman som besökte Marimaa beskrev tillståndet som att om man såg staden som en levande varelse så kunde man se hur den förtvivlat försökte skaka av sig alla dödliga parasiter som gnagde på dess kött, men att allt motstånd syntes vara förgäves. Tvärtom verkade det som Marimaas desperata strid bara lockade ännu fler ovälkomna gäster till kampen, och gav den kollektiva parasiterande ohyran ännu mer bitkraft.

Även på den tiden då Marimaa var en del av Nordland hade staden varit en mötesplats för olika kulturer på grund av sin position som gräns mellan norr och syd, men Ottis omfattande krigshärd söderut mot Aureus Aquila drygt en generation tidigare hade resulterat i att Marimaas giriga handelsmän utropat staden med omnejd till en självständig stadsstat vid det kaos som uppkom. En stad som var öppen för alla, och i och med det accelererade stadens invånartal markant, framförallt av allehanda lyckosökare från söder.

Aureus Aquilas oväntade nederlag och sönderfallet av beprövade vardagsrutiner lockade iväg en flod av människor som av en eller annan ny påkommen orsak, eller på grund av någon gammal latent dröm, ville lämna sitt hem för att hitta lyckan annorstädes. Marimaa var relativt nära och tog gärna emot alla som kom, men framförallt de som hade rikedomar med sig. Ryktet om Marimaas generösa hållning spreds snabbt runt i den kända världen och staden växte i en takt som få, om någon, visste motsvarighet till. Stadens styrande råd som mestadels bestod av handelsmän jublade högt åt tillförseln av nya människor till Marimaas befolkning. Affärerna gick strålande, även om man räknade bort de ökade kostnaderna för vakter, ordningsvakter som de var tvungna att anställa kontinuerligt tills det handlade om en regelrätt armé, även om en liten sådan. För de få som var intresserade av olika kulturer så erbjöd staden en guldgruva, och det var inte många som kunde nämna en människoras som inte fanns representerad och inskriven i Marimaas rullor. Även om de rika var den mest välkomna gruppen så vände Marimaas styrande inte ryggen till de fattiga heller, utan välkomnande öppnade de portarna även till dem. I den växande staden fanns ett stort behov av folk som kunde ta oattraktiva jobb med låg lön, eller tak över huvudet och mat för dagen i stället för lön. Endast krymplingar, obotligt sjuka och gamla som inte kunde arbeta, var ovälkomna. De fick i stället vända sig om och försöka hitta barmhärtiga människor på landsbygden utanför staden. Gamörnarna och andra asätare hade konstant festmåltid på dessa sämre lottade människoöden. Likaså väckte de försvarslösa människorna stort intresse bland diverse nödställda rövare som brukade vänta på sina offer i utkanten av staden för att sedan följa efter dem som inte kom in. När sedan rätt tillfälle erbjöds slog de till och rånade de magra byten som ibland fanns gömda i de trasiga människornas trasiga kläder. Kriget fortsatte att kräva sina offer, trots att freden slutits och soldaterna vänt hemåt.

De välbärgade i Marimaa var säkra på att livet i staden gick mot en allt ljusare framtid till mötes. Trots ofta återkommande kulturkrockar kunde ordningsmakten hålla fientligheterna under någorlunda kontroll, och konflikter löstes med stora gemensamma fester, åtminstone i början av inflödet av nya människor. Skratt och gråt i samband med bröllop och begravningar var bestående element på Marimaas smutsiga gator bland tusen andra anledningar att fira, men ihåligheten som genomsyrade skrattet var allt oftare lika vanlig som den bittra eftersmaken som gråten lämnar efter sig. De välkomnande gesterna till de nya invånarna förvandlades till ytliga leenden, och så småningom till knutna nävar bakom var mans rygg, och mer eller mindre permanentades tändernas gnissel.

Få hade anat hur svårt det var att leva sida vid sida när folkgruppernas mentalitet, traditioner och värderingar förgäves försökte harmonisera med varandra. Det spännande och lustiga i andra kulturer sågs allt oftare med irritation. De högljudda, aggressiva och mer arroganta grupperna började kräva större hänsyn och utrymme för just deras kulturyttringar, medan de tålmodigare och svagare gav efter av välvilja eller av rädsla tills de för sent märkte att mycket vill ha mer. Till slut slutade de allt tätare och magrare försoningsfesterna oftare med fullt slagsmål och kvarvarande vrede, än med tillfällig fred. Olika typ av övergrepp blev allt vanligare och utfördes allt mer öppet. Förövarna som tidigare hade försökt rättfärdiga och bortförklara sina illdåd slutade med det. Det räckte med att man tillhörde någon av de starkare dominerande grupperna och att offren inte tillhörde de egna. Marimaas ledare såg för det mesta genom fingrarna på allt våld i staden, men kände sig tvungna att med jämna mellanrum ta i med hårdhandskarna mot förövarna för att visa vilka som var Marimaas egentliga härskare, och för att ge de svagare grupperna ett falskt hopp om en bättre framtid. Stadens styrande råd använde, förutom kraft, även belöningar för att hålla ordning i staden. Tillsammans med den religiösa ledaren för Deux Unus, prästinnan Pulchra Mentiri, hittade de varierande lösningar för att hålla invånarna på gott humör. Ledarna ville att staden skulle fortsätta att locka till sig nya människor med sina ägodelar och affärsidéer. De visste att genom skatter, tullar och andra mjuka och listiga maktmedel, så skulle det mesta ändå alltid till slut hamna i deras egna bottenlösa kistor.

Deux Unus, som hade sina rötter från tiden då kung Callidus härskade i Aureus Aquila, och hjälpte Pinguis Piscator att göra sekten till en statsreligion, var numera den mest dominerande religionen i betydande delar av den kända världen. När riket föll samman orienterade Deux Unus ledare skickligt genom kaoset som följde. De gav kungen och andra obekväma världsliga krafter skulden för rikets sammanbrott. Prästerna basunerade även ut sin ilska över medborgarna för att de inte hade varit tillräckligt ödmjuka och generösa inför deras Gud och Guds trogna tjänare. Folket skrämdes till lydnad, skam och tro. Därmed var Deux Unus med sina ledare en av få vinnare i kriget. Innan Ottis anfall var de religiösa företrädarna i Aureus Aquila hårt utsatta av Kung Callidus och andra världsliga makthavare. Prästfolkets huvuden satt så löst att det bara var en fråga om dagar när de skulle falla ner. Således kom kriget som en frälsning från ovan för Deux Unus anhängare. Några av prästerna var så skakade av det oväntade händelseloppet att de mitt i krigets förödelse hann finna en äkta tro på sin Gud. Så mirakulös var deras räddning.

Prästinnan Pulchra Mentiri höll en låg profil men var den egentliga ledaren i Marimaa. Genom list, charm och nattliga besök bland övriga makthavare kontrollerade hon det mesta i staden. Om någon djärv eller dum själ vågade envist stå upp mot hennes vilja straffade Guden denne olycklige rebell hårt, ofta genom att offret råkade äta någon dödlig otjänlig mat eller genom att någon blodtörstig nattlig rövare råkade välja just deras hem som ett lämpligt objekt för sina mordiska besök. Efter att tillräckligt många opponenter hade fått smaka Guds vrede förstod de andra hur viktigt det var att lyda denna av Gud valda ödmjuka tjänarinna.

När motsättningarna i Marimaa började likna ett rent inbördeskrig föreslog prästinnan att det var hög tid att staden skulle få en egen amfiteater med dit tillhörande gladiatorspel. Dels genererade den ytterligare rikedomar till den härskande klassen, dels kunde man genom skådespelet lätt bli av med stadens fiender, så väl de yttre som de inre. Vad vore mer passande än att besvärliga och onyttiga invånare faller som underhållning för folket och som extra krydda till det skulle stadens ledare få rikedomar från det? Dessutom skulle medborgarna bli påminda om vilka risker ett alltför upproriskt leverne innebar. Ingen i stadsrådet varken ville eller vågade säga emot. Tvärtom, de berömde Mentiri för denna geniala förslaget och övertygade varandra att det var prästinnans visdom och närhet till Gud som var anledningen till att ingen annan hade nått den vishet som förslaget krävde. Att Aureus Aquila hade en amfiteater i nästan varje stad råkade ingen komma ihåg.

* *

Kauko Bonde satt på jordgolvet i den omöblerade cellen som var ansluten till Marimaas amfiteater. Med ett förvånansvärt lugn anade han att det snart var hans tur att kliva på arenan och möta någon motståndare som ansågs passa för honom. Om motståndaren visade sig vara övermäktig för en ensam man så hade antagligen någon mäktig person i staden bedömt honom som för farlig att få leva. Om motståndaren var någorlunda likvärdig med Kauko hade någon troligen bestämt sig för att ge honom en chans att bli en gladiator, om han med tiden klarade av att besegra tillräckligt många motståndare utan att själv förlora förmågan att strida effektivt. Kauko visste att varianterna för gladiatorspelen var många, men visste inte vilka former som Marimaas styrande hade för vana att använda. Endast arrangörernas sadistiska fantasi och ekonomi satte sina gränser för hur tillgängliga resurser användes.

Kauko var splittrad. Han var relativt ung och hade ingen lust att dö i denna smutsiga stad framför den skrikande pöbeln. Samtidig kände han en stor och växande motvilja att underhålla denna blodtörstiga massa med deras giriga ledare. Skulle han utan motstånd ta emot det som kom och dö som en man, hur orätt domen än var, eller skulle han göra som alla väntade sig och kämpa för sitt liv?

Kaukos tankar avbröts när han hörde att någon med lätta steg närmade sig hans cell. Framsidan av cellen bestod endast av ett grovt starkt järngaller med dit hörande dörr med ett kraftigt hänglås. Således kunde Kauko se hela Mentiris långa eleganta och välklädda kropp när hon stannade framför hans cell. Kauko såg in i Mentiris ögon och mötte hennes blick. Han kände kalla rysningar inombords utan att förstå varför. Hennes blick framstod som mild och förtroendegivande, men Kauko kunde vagt ana att dessa vackra ögon dolde någonting annat som inte var lika förtjusande som prästinnas yttre väsen ville framhäva. Mentiris milda leende blev bredare när hon studerade Kaukos ansikte.

- Kloka tankar min vän. I dem finns en dold anledning till varför du snart dör, sa prästinnan med knappt hörbar mild röst.

Kauko svarade inget utan försökte förstå vad kvinnan menade. Båda var tysta en kort stund och betraktade varandra. Sedan fortsatt Mentiri.

- Du är fortfarande ung och verkar inte förstå så mycket som jag trodde, men det spelar ingen roll. Man ska ändå plocka ogräset så tidigt som möjligt eftersom senare blir svårare. Således, min vackre vän, önskar jag en skön död för dig, sa hon med en aning hånfull men mer trött likgiltig röst.

Kauko studerade Mentiris vackra ansikte och ett försvinnande ögonblick tyckte han se någonting urgammalt och ruttet i det. Han skakade lätt sitt huvud för att sedan titta igen, men såg bara hennes svaga men förtjusande leende. Prästinnan vände sig om och lämnade Kauko ensam. Han förstod inget av vad kvinnan hade menat med sina gåtfulla ord. En kort stund ville han ropa efter henne och be om en förklaring eftersom allt verkade handla om ett misstag, men stunden gick snabbt över. Intuitivt förstod Kauko att inget misstag hade begåtts. Kvinnans besök hade gett honom ett svar på hans frågor, men för tillfället kunde han inte tolka det. Han bestämde sig för att skaka av sig besöket. Kanske var hon bara en av de rika damer som lekte sina sadistiska lekar med en dömd man innan hans avrättning. Ofrivilligt vändes Kaukos tankar ändå till Mentiris besök och en plötslig obehaglig inre kyla spred sig inom hans kropp.

- Vem var hon? frågade han högt för sig själv. Och då menade han inte det som hon tycktes vara.

Kauko gick igenom händelserna innan han arresterades. Han kom inte på något som han skulle ha gjort för att hamna i konflikt med de styrande i Marimaa. Han hade bara ridit in till staden och följd den dammiga huvudgatan till ett förmodat övernattningsställe. Han hade lämnat sin häst utanför och gått in och frågat ägaren om en ledig sovplats. Efter ett positivt svar hade han lämnat huset för att se sig runt om i staden, men blev arresterad strax efter han kom ut. När han frågade vaktbefälen efter skälet till hans arrestering fick han höra att pålitliga källor hade avslöjat att han konspirerade mot Marimaas styre. Kauko fick ingen annan förklaring eller någon ytterligare information, och strax slutade han ställa fler frågor och bestämde sig för att först se vad som skulle ske, och handla därefter. Och nu var han här i en cell och väntade på döden. Det verkade som om någon hade bråttom att bli av honom och han undrade om han hade väntat passivt för länge. Det såg oförnekligen så ut. Hans tankar gick åter till kvinnan som besökte honom. Vem var hon och vad hade hon med honom att göra? Han skulle kanske aldrig få svar på de frågorna. För första gången kunde Kauko känna en annalkande rädsla, och för att tvinga den tillbaka framkallade han tankar som gav näring och växtkraft till hans ilska. Han visste att ilskan var lättare att kontrollera än den svårhanterliga rädslan när han behövde fokuserad handlingskraft.

Folket utanför började samla sig på läktarna. Sorlet ökade när pöbeln bytte sina meningslösa åsikter och skvaller om gladiatorerna, och om allehanda förbrytare som var dömda att kämpa för sina liv. Handlare gick bland åskådarna och sålde mat och dryck. Vadslagningen blomstrade och spänningen ökade. Många var de som skulle bli ännu fattigare än de varit innan, och de som råkade vinna skulle i sin segeryra göra av med sina tillgångar i större utsträckning än vinsten tillät. När människorna till slut befriats från massans identitetslösande grepp hade de endast sin ångerfulla ångest kvar. Vädret var varmt så som det brukade vara mitt i sommaren. Heta vindar strömmade över stäppen växelvis från söder och från öster. På denna minnesvärda dag var det de svaga, men heta, östanvindarna från den stora stäppen som besökte staden.

Kaukos tankar gick till hans döda farmor Yuka som hade gett honom hans österländska drag och sinnelag. Han tänkte också på Holmfrid Bonde, mannen från väst som tagit hand om Yuka efter att hans legendariska farfar Pera hade stupat i det stora historiska slaget vid Pelso. Kauko mindes tiden då han var pojke och Holmfrid lärde honom västerfolkets vanor och berättade för honom om mystiska Gudar i väst. Holmfrid lärde också Yuka och hennes enda barn och barnbarn allt som han visste om jordbrukets hemligheter. Kaukos far och mor var inte lika förtjusta i Holmfrids sagor och konstiga vanor, men accepterade dock honom eftersom han hade tagit hand om Yuka då hennes nöd var som störst. Holmfrid avslöjade också att Bonde betydde jordbrukare och att ett finare namn eller yrke kunde en människa inte ha. Kauko var stolt att få bära Holmfrids släktnamn, även om han själv aldrig blev en bonde utan en kringvandrande jägare som sökte sin identitet. Han hade kämpat med vissheten att hans primära tillhörighet täckte över hela Nordland och att han saknade den självklara medfödda stamtillhörighet som de flesta hade som ett fast ankare i sina liv. Ibland undrade han om Yuka och Pera förstod vilka svårigheter deras avkomma skulle ha att ta itu med då deras hjärtan skulle komma att slitas mellan två olika kulturer. Dessutom hade Holmfrids härstamning lagt till även ett tredje anspråk till hans redan splittrade identitet. Kauko suckade, inom honom fanns hela det vida Nordland, från fjärran väst till fjärran öst med alla dessa olika traditioner och blodsband som fanns mellan den stigande och sjunkande solen.

Som yngling hade Kauko känt ett tvingande behov att välja en tillhörighet mellan någon av de olika alternativen han tyckte sig ha. Det stormiga havet i väst, de djupa skogarna i mitten och det gåtfulla öst gav alla sin prägel för sitt folk, även om de samtidigt fick plats i det enorma riket Nordland. Holmfrid, Pera och Yuka var olika i kropp och själ var och en med sin väl förankrade identitet, men så var inte fallet med Kauko. Av någon anledning kom Kauko inte ihåg några beständiga egenskaper från sina föräldrar. Bilden av hans mor och far hade redan bleknat till den grad att han knappt mindes deras ansikten. Däremot var Holmfrid och Yuka fortfarande mycket levande i hans själ. Även Pera, som han aldrig fick träffa, var en i högsta grad levande person för honom. Alla berättelser som Yuka delat med sig om Pera till sitt barnbarn höll Kauko i ett fast grepp som han inte ville släppa.

Kauko var mycket ung när han lämnade sina föräldrar. Efter att både Holmfrid och Yuka hade dött kände han hemmet som en otillräcklig bas att växa upp i och bli något som han kunde förlika sig med. Med rastlöshetens melankoliska fyr som vägledare bestämde sig Kauko för att starta en resa vars slutmål eller riktning inte var bestämd ännu. Han tog Yukas båge från väggen och sa till sina föräldrar att han skulle ut och jaga, men han kom aldrig tillbaka. I skogen var varje steg från hemmet lätt och hoppingivande, medan när han skulle vända tillbaka blev stegen tunga och lovade inga svar till hans sökande, så Kauko återvände inte hem. Han reste runt Nordland utan något bestämt mål och sålde kött och päls när han behövde något som han inte kunde jaga eller tillverka själv. Varje natt när han somnade vid lägerelden ställde han en och samma svåra fråga, Vem är jag?. Ofta var frågan ställd till honom själv men inte så sällan även för den döda släkten som han i början trodde kunde höra honom. Ibland var frågan riktat direkt till Nordlands gudar som han önskade kunde höra honom fast han hört att gudarnas tid för tillfället var förbi. Kauko ställde frågan i tro och hopp om att bli hörd, men en uppgiven del av honom växte i styrka efter varje uteblivet svar. Jag är ensam och ensam får jag leta efter svaret!

- Ni där, inne i skuggorna och bakom det jag kan förnimma. Jag vet att ni finns men jag når er inte. Ni når inte heller mig? Vill ni inte eller kan jag inte höra och se? Jag säger ändå till er att oroa er inte för min skull. Jag klarar mig i mig själv och jag klarar mig i världen som jag kommer att möta. Jag letar vidare emedan jag förstår att sökandet har blivit mitt liv.

En höstnatt vaknade Kauko innan det var tid för det. Han satte sig upp för att snabbt kunna förstå vad som hade väckt honom. Nästan omedelbart såg han en främmande man som till synes lugnt satt på andra sidan den fortfarande svagt glödande lägerelden. Kauko kastade en blick på sin yxa och båge, vilka låg bredvid hans bädd, för att försäkra sig om att de fanns där. Sedan vände han sin blick tillbaka på mannen som fortfarande satt stilla på sin plats. Nu såg Kauko att det bakom mannen också stod en ren, även den stilla väntande. Ingen annan syntes till.

- Du kan gärna använda elden för att steka eller koka något. Om du inte har kött så har jag för oss båda, sa Kauko för att öppna samtalet.

Mannen lyfte sin blick från elden mot Kauko.

- Tack men jag har inte kommit hit för att äta, utan jag är här för att försöka svara på din fråga eller åtminstone hjälpa dig att komma lite närmare svaret.

Kauko blev överraskad av mannens svar och förstod nästan genast vilken fråga mannen syftade på men frågade ändå.

- Vilken fråga? Vem är du?

Mannen svarade inte genast utan satt åter igen och tittade i elden framför sig. Efter en stund vände han blicken tillbaka mot Kauko för att möta hans blick.

- Underligt hur mycket vi nordbor älskar elden, även om vi även älskar isen. Är dessa element verkligen varandras fiender eller är det bara en av många ogenomtänkta myter som florerar bland människor? Är det inte egentligen så att dessa två framkallar och tydliggör varandras egenskaper när de är som bäst? Precis som krig och fred. Nåja, jag har ju evigheten på min sida för att fundera vidare. Vem kunde ana att döden tillverkar tänkare även av de enklaste av alla människor så som jag.

Kauko förstod nu att mannen som satt bredvid honom var en ande. Den förste Kauko sett. Han blev förvånad över hur lugn hans egen reaktion var. Ingen rädsla, bara respekt och nyfikenhet.

- Så nu vet jag vad jag blir när jag är död, sa han och skämdes genast för det opassande och dåliga skämtet.

Mannen mittemot sprack upp i skratt.

- Då vet du i alla fall vilken fråga jag menade, sa anden och fortsatte – Mitt namn är Veps. Jag dog strax innan din far föddes. Jag är inte släkt med dig, men har hört dina tysta envisa böner. Först tänkte jag ignorera dem eftersom jag varken är din släkt eller Gud, men också eftersom jag inte vet svaret. Men jag blev nyfiken och följde dig i din vardag. Jag måste säga att jag fattade tycke för dig. Din respekt för naturen och för det byte du fällde påminde mig om mina egna principer som jägare. Så snart var även jag fångad av din fråga och tog mig tid att fundera över svaret. Sedan bestämde jag mig för att försöka kontakta dig. Jag har nämligen aldrig förut tagit mig en för levande synlig form. Det här är den tredje natten jag har försökt. De två första lyckades jag nog inte eftersom din häst ignorerade mig fullständigt. Nu var det din häst som väckte dig.

Veps tystnade för att ge Kauko tid att smaka och smälta det hittills sagda. Kauko kände sig lite generad över vissheten att Veps hade studerat honom utan att han visste att någon gjorde det.

- Kan kännas konstigt för dig som hört mina böner men jag väntade mig inte att någon höll ögonen på mig, sa han lågmält.

- Kauko, Kauko! Människan är sällan ensam. Du kan känna dig ensam men det är en annan sak. Du kanske trivs med din ensamhet så som jag, men många är de som trivs bättre bland andra människor och jag kan faktiskt förstå det åtminstone när det gäller barn och unga, men när äldre vuxna män känner sig tvungna att bli bekräftade av andra så är de vuxna bara i sin ålder, eller fortfarande ogifta av någon anledning. Hur som helst Kauko. Vi andar kan vara lite här och där utan att ni levande upptäcker vår närvaro, så för åtminstone dess skull ska du alltid utgå ifrån att någon ser dig. Det finns dock även en annan anledning till att utgå från att du alltid är sedd av någon, eftersom om den som ser dig inte är din vän så är den din fiende. Tänk så och du kanske lever längre.

Kauko blev upprörd av Veps ord.

- Men hur kan man leva så?! Hur kan du sova eller älska om du lever så!

Veps blev road av Kaukos omogna förhållning.

- Du kan! Du kan det om du är stark i dig själv och agerar bara på det för dig uppenbara och aktuella. Resten ska bara vara vetskap om eventualiteter som du ska vara förberedd att möta. Du kan om du är stark nog att inte bry dig om människan. Inte innan något tvingar dig att bry dig om dem. Det finns två inre krafter som visar dig när detta tvång uppenbarar sig, rättskaffenhet och intuition. Ge dig mycket tid att slipa dessa två färdigheter.

Veps såg på Kauko som inte verkade nöjd med vad han fått höra. Veps kände medlidande för den unge mannen och bestämde sig för att ge några lindrande råd.

- Kauko, att vi andar kan smyga oss kring människor ska du inte bry dig om. Vi kan inte skada er även om någon skulle vilja det, och vad ni gör i det privata har vi respekt för. Vi förstår de mänskliga naturliga behoven bättre nu än då vi levde. Ingen av oss är intresserade av detaljer i det vardagliga. Vi är intresserade av att det går bra för de människor som vi bryr oss om. Vi gör det av kärlek och längtan. Vi oroar oss när ni är i fara och vi gråter med er medan vi torkar era tårar. Vår tröst är att vi kommer att mötas igen, en vetskap som för er bara är en djärv förhoppning.

Kauko kände sig irriterad av Veps föreläsning.

- Varför känner jag på mig att du bara babblar? Tänkare? Minsann! Jag skulle säga att du behöver din död ett tag till innan du kommer med råd till människor. Jag skulle tro att du inte träffade