Slavarnas tidsålder

By Juha Snellman

”Rudrik satte eld på hennes stuga och krossade hennes gryta. Sedan plockade han upp sin sköld och kysste på vargen som med stolt blick såg honom i ögonen. Rudrik kände sig lycklig. Lycklig på riktig. Lycklig av bördan han hade gentemot de som han älskade. Lycklig över att vara en man. H

• Language: Svenska
• Publisher: Logik
• Release date: Dec 11, 2018
• ISBN: 9789188667120

Juha Snellman

Juha Snellman är född och uppvuxen i Finland och flyttade till Sverige på 1980-talet. Under sin ungdom fastnade han i kriminalitet men efter en tid i Sverige valde han att gå en annan väg i livet. Snellman har studerat bland annat vid Umeå Universitet och vid Mitthögskolan i Härnösand, och har en fil. kand. i psykologi från Umeå Universitet. Snellman har vidare lång erfarenhet från arbete inom socialtjänst och BUP och gjorde sin författardebut med "Trasiga liv och bristande bot" 2013. Under 2016 publicerades hans kritikerrosade roman "Slavarnas tidsålder".

Book preview

Slavarnas tidsålder

Slavarnas tidsålder

en roman

av

Juha Snellman

LOGIK FÖRLAG

©2016 Logik Förlag

Box 22120, 250 23 Helsingborg

www.logik.se

Första upplagan, första tryckningen

ISBN: 978-91-88667-12-0

tillägnad

min familj

FÖRORD

I alla tider har varje val av handling haft inneboende möjlighet att förändra en hel värld. Konsekvenserna av våra ställningstaganden och handlingar sträcker sig inte bara över vår tid i nuet, utan påverkar även tiden som kommer efter oss och vår syn på den tid som gått före oss. Hur ska vi förhålla oss till det?

Du är välkommen att följa Rudrik, Pera, Veps, Kekri och många fler som var med då kriget om människans frihet nådde Nordland. Du är välkommen att ta del av varför så många av våra forna förfäder var villiga att offra sina liv för oss som inte ännu fanns!

Du är även välkommen att med mig ställa frågan om vi är fria, och om vi inte är det så hur kan vi befria oss, och från vad?

Du är välkommen till min saga där fantasin kan ge en uppfriskande näring för din vilsna själ, nu när tiden vi lever i kräver ställningstagande och handling.

JULAFTONSKVÄLL

Nutid

Stämningen var som den skulle och förväntas vara på en julaftonskväll. Kylan ute var någonstans mellan 5 och 10 minusgrader. Snön föll långsamt från den mörka himlen och med hjälp av den fallande snön vann tystnaden långsamt utrymme över barnens glädjerop. Glädjerop över efterlängtade presenter och godsaker. Glädjerop som nu gav vika för en stillsam belåtenhet och en rogivande trötthet.

Även pappa Erik var belåten. Familjens jul såg ut att bli som de hade planerat. Glädje för barnen och efterlängtad samhörig ledighet för alla i familjen. Den helgade magin fanns med även denna jul, trots att Erik anade en viss förändring i Mikaels och Mias attityd gentemot tomten och Jesusbarnet. Barnatro var för barn och även om Mikael och Mia fortfarande, och länge till, var barn så kände de igen sin pappa bakom masken, och de halvt nyfikna och med åren allt intelligentare och retsammare frågorna om Jesus och Gud hade blivit allt besvärligare att svara på för varje år som gick. Föräldrarnas minskade intresse för den kristna tron lämnade sina spår på deras barn samtidigt som barnens nyfikenhet blottade svårförklarade brister i föräldrarnas vetskap. Julen kunde dock vara bra och efterlängtad även utan Kristus. Heligheten hade långsamt glidit från det förr så givna religiösa innehållet till en tacksamhetens akt för kärleken och sammanhållningen inom den egna familjen, och tacksamhet över de goda seder som fanns bevarade i dessa osäkra och oförutsägbara tider. Som många andra familjer fanns det även hos Svanholms ett nyvaket gryende intresse för julens traditioner från förkristna tider. Det opålitliga nuet sökte trygghet från fjärran seder och historia, den egna kulturens avlägsna rötter.

Erik Svanholm satte sig i fåtöljen i vardagsrummet och tände sin slitna och med åren patinerade pipa. Han lade upp sina trötta ben på en liten pall framför fåtöljen och letade en bekväm ställning med pipan i ena handen, och den fortfarande ljumma glöggen i den andra. Han lyssnade till de välbekanta ljuden från mamma Margaretas pysslande i köket. Porslin, glas och metall skramlade och klingade mot varandra. Skåpsdörrar öppnades och stängdes. Erik beundrade hennes energi och hennes beslutsamhet att inte lämna någon oordning till nästa dag utan att hon tog itu med stöket innan det var tid att söka vila för dagen. Själv kände Erik sig trött och avslappnad efter all god mat och dryck, för att inte prata om alla aktiviteter som aftonen haft med sig. Matlagning, vedhuggning, snöskottning varvat med lek, dans, julklappsutdelning och enorma mängder av skratt, plus all annan syssla som hörde till denna speciella dag. Det mesta gjordes tillsammans. Julen var den legitima överflödens tid, även i familjegemenskap.

Erik samlade krafter för dagens sista promenad med hunden Rex. Rex var en gammal trogen karelsk björnhund och hade en given kär plats i Svanholms familj. Hunden sov på sitt favoritställe i hallen nära dörren, där det var något svalare än på andra ställen i huset. I hallen hade han också den bästa uppsikten över vad som hände i huset.

Något motvilligt lämnade Erik den bekväma fåtöljen och gick till köket.

– Jag går ut med jycken.

– Du kan väl bara släppa ut honom på gården? svarade Margareta frågande utan att avbryta sina sysslor.

– Visst! Men jag måste också komma ut en stund och ta en sväng.

– Ok! Vi kanske sover när du är tillbaka.

– Bra så! Vi snackar mer i morgon. Tack för en fin dag och tacka också barnen från mig.

– Jag ska, och tack själv! svarade Margareta leende.

Erik tog varma ytterkläder och ett koppel till Rex. Att hålla sig varm hade blivit allt viktigare med åren. Det hade bara blivit så, utan något medvetet beslut.

Svanholms bodde i ett litet, gammalt, villaområde på fem hus mellan ett stort skogsområde och en mindre sjö i Mellansverige. Varje gång Erik kom ut med hunden handlade deras första val om det ska bli en skogspromenad eller en strandpromenad. Ibland när det fanns gott om tid blev det både och. Ofta fick Rex bestämma över promenadvägen, men ibland tog Erik kommandot om vädret eller sinnesstämningen lockade till det ena mer än till det andra alternativet. Den här gången visade Rex ovanligt tydligt att han ville till skogen och Erik hade inget att invända mot det.

– Det får väl bli skogen då, sa han till Rex för att bekräfta hans val.

Kvällen var ganska ljus för årstiden, trots att snön som fortfarande föll var avtagande. Den nyligen framkomna månen mellan molnen lyste tillsammans med den nyfallna snön upp landskapet mer än tillräckligt så att man kunde se på långt håll. Men även när det var dålig sikt kunde Svanholms lätt orientera sig i skogen runt Stockstrand. Tack vare de otaliga promenaderna hade bekantskapen med skogen vuxit med åren. Den ojämna marken med sina kullar och gropar och varierande trädslag gav lätta orienteringspunkter för en van vandrare. Även de små bäckarna och öppna ytorna av ängar gav en hjälpande hand för de som visste platsernas position till varandra. Utöver den naturliga variationen hade även människan lämnat sina spår i skogen. Några husruiner och en kraftledning var ytterligare landmärken att orientera efter.

Rex fick nästan alltid springa lös ute, framförallt under vinterhalvåret. Erik hade koppel med sig bara för säkerhets och syns skull. Det kunde hända att de träffade någon hundrädd person eller såg något djur, och då kopplade Erik hunden för ett tag. På vintrarna var skogen nästan alltid tom på andra människor så Erik var inte orolig att Rex skulle skrämma någon där. De få grannar Svanholms hade kände Rex väl och hade inget att invända mot att Rex sprang fritt. Dessutom var det sen julaftonskväll. De skulle få vandra i fred.

Snön var fortvarande ganska hård under det nya mjuka lagret som nyss fallit. Det gjorde promenaden lätt även om skalet av äldre snö ibland gav vika och den stadigt byggda Erik sjönk igenom nära en halv meter, ömsom med det ena eller det andra benet. Rex däremot kunde springa helt obesvärad utan några missöden. Det fanns även några stigar i skogen som familjen försökte hålla öppna även på vintrarna, men Erik och Rex föredrog att åtminstone delvis vandra utanför dem. Det gav nya perspektiv till de redan bekanta ställena. Fortfarande kunde Erik bli överraskad över hur ett landskap kunde se så annorlunda ut bara man närmade sig det från lite annat håll. Lika spännande var hur ett landskap så totalt kunde förändra sin karaktär med olika årstider. Öppna ljusa stigar under vintertiden kunde förvandlas till trånga och mörka på sommaren då lövträden fått sina löv, och smala nästan osynliga pinnar var plötsligt unga välklädda lövträn och den höga undervegetationen täckte jorden med sin variationsrika grönska.

Promenaderna med hunden gav sinnesro och god tid för eftertanke, framförallt på vintern. Erik funderade på hur raskt tiden hade gått sedan Mia föddes för 10 år sedan. Mikael kom bara två år efter Mia, fina barn. Erik var stolt över sina barn och sin familj. Han var lycklig när han kunde umgås med de käraste. I och med familjen hade han funnit en ny och fördjupad mening med sitt liv.

Både Margareta och Erik använde så mycket som möjligt av sin tid för att vara med sina barn och nära varandra, och att vara tillgängliga för varandra även när de inte var tillsammans. De hade fått barnen relativt sent i livet och det bidrog till en mognare och mer ansvarsfull hållning till föräldraskap. Innan familjebildning hade de båda äventyrat mer än tillräckligt som egna egoistiska individer och kunde därmed nu lättare ta familjeansvaret på allvar.

Erik funderade ibland på hur snabbt synen på familjen hade förändrats. Hans egen mamma hade varit 17 och hans pappa 19 år när de bildade familj. Deras ålder för familjebildning var vanlig på den tiden. Idag skulle det förverkligas som oberoende individer, eller studeras till långt in i vuxen ålder, innan det skulle bildas en familj, om ens då. Erik tyckte att båda synsätten hade sina fördelar och brister. Synen på familjen hade på många sätt gått från den ena ytterligheten till den andra. Även här som i så mycket annat slog pendeln skoningslöst mellan olika motsatsförhållanden utan att kunna stanna i ett behagligare, måttfullare och förståndigare mellanläge. Kanske var denna psykomagiska pendel anledningen till att människan trodde sig utvecklas socialt och politisk. Erik trodde inte på någon sådan utveckling. Åtminstone inte till det priset ytterligheterna hade med sig för människor som drabbades av dessa. Erik trodde inte att denna pendel någonsin skulle komma att stanna av sig själv. Människan måste ta kommando över sin tillvaro utifrån ett högre perspektiv, och göra det som bäst gynnar alla kommande generationer. Men även dagens människa har samma rätt att vara lycklig som morgondagens människa har, eller? Vi har väl rätt att vara lyckliga? Säkert, men vi har också en skyldighet att förvalta denna möjlighet att vara en lycklig människa även till framtiden.

Alternativen för människans moraliska klädsel är konstant, man bara byter kostymen emellanåt. Det tillverkas ingen ny moral, men pendeln fortsätter att kasta oss ständigt mellan samma väggar och smällarna gör ont, och ingenting verkar man lära av smärtan.

Erik funderade ibland på om denna pendelns takt att slå har ökat med tiden. När han reflekterar över sin samtid ser han hur de moraliska positionerna i politiken och i människors vardag förändras i en allt snabbare takt där vanliga, hederliga, arbetande människor inte längre hänger med. Vänster är höger, och höger är mitten. Gårdagens rätt är dagens fel, och dagens rätt finns överallt och ingenstans. Alla moraliserande nödrop och ivriga påtvingade ställningstagande går runt och runt tills de kolliderar med sig själva och exploderar till små fragment av förvirrande irrbloss vilka människor desperat springer efter för att hitta någonting påtagligt och konkret i sin normtörstande tillvaro.

Eriks funderingar gick till hans jobb. I och med att de tärande moralpolitiska tankarna gjorde intrång i hans privata sfär blev hans stämning dystrare, och en känsla av en viss defensiv hårdhet tog plats i hans hjärta. Till vardags var Erik en desillusionerad byråkrat i kommunal tjänst och olycklig i sitt jobb. Han hade sedan långt tillbaka förstått att hans jobb inte var att tjäna kommuninvånare, utan det byråkratiska systemet med sina institutioner med sina anställa där, och en armé av maktgiriga politiker som inte hade folkets bästa i åtanke utan hade sina egna egoistiska agendor att följa. Med stigande ålder hade Erik svårare och svårare att fullfölja sina arbetsuppgifter. Han var allt oftare sjukskriven och levde endast för helger och andra ledigheter för att kunna vara nära sin familj och att ha sina promenader med Rex. Erik hatade den smygtotalitära byråkratiska staten som han tjänade.

Under sina funderingar kom Erik långt in i skogen, längre än han hade tänkt. Snöandet hade nu avtagit helt och himlen med månen och stjärnorna lyste upp skogen till ett vacker blåvitt sagoland. Erik såg sig omkring och kände att humöret steg igen. Han hade svårt att se var Rex var eftersom det under vissa väderförhållanden nästan var omöjligt att skilja hans svartvita päls från skuggorna och snön. Erik kallade på Rex med ett kort rop och snart såg han hunden. Rex kastade en blick på husse för att säkra att han hade blivit sedd. Sedan sprang han och nosade på marken lite längre bort, och till sin stora förvåning såg Erik att Rex hade fått sällskap av en annan hund. Erik var inte någon expert på hundar men han tyckte att hunden såg ut som en stor Siberian Laika, eller kanske en Husky. Han blev förvånad eftersom han visste att sådana hundar inte fanns i husen i närområdet. Rex och den nya hunden verkade vara vänligt inställda till varandra så Erik släppte sin första spontana oro och blev endast nyfiken. Varifrån kom den främmande hunden? Erik kallade på Rex i förhoppning om att den andra hunden också skulle komma närmare så han kunde se den tydligare. Rex kom men den nyfunna kompisen stannade på cirka tjugo meters avstånd och såg rakt på Erik. Blicken från hunden var grå och genomträngande även från denna distans, och Erik kunde svära på att han kände igen den. På något oförklarligt sätt kände han igen hunden men kunde inte komma ihåg från var eller hur. På samma sätt som det är självklart att känna igen sig själv i en spegelbild på morgonen kände han igen denna främmande hund.

– Du är min hund! ropade Erik spontant.

Med detsamma förstod han orimligheten med sitt rop, och i och med att detta tvivel kom såg hunden inte lika bekant ut längre. Men Erik var överväldigad av den känsla av flashback som han just hade upplevt. Den korta tidens visshet om bekantskap med hunden var lika äkta som förvirringen den lämnade efter sig.

Hunden betraktade honom några långa sekunder innan den vände och sprang iväg för att snabbt försvinna bland skuggorna. Erik kunde känna hur hans hjärta bankade snabbt och hård. Han kände en starkt ökande visshet om att hunden hade något med hans liv att göra. Något som för tillfället av någon obegriplig anledning var dolt från hans medvetande. Med förvirrad känsla av saknad och melankoli som ny följeslagare började Erik gå hemåt. Hans tankar gick till de återkommande mystiska drömmar han hade haft under åtminstone ett par års tid. I dessa drömmar hade han alltid letat sig fram till någon slottsruin, ett gammalt hus, en grotta eller något liknande. Han hade alltid en stark känsla om fördolda utrymmen och labyrintliknande areor. Ibland kunde han komma fram till en underlig undangömd dörr, en port eller en portal, men kunde aldrig gå igenom dem utan blev hindrad av något eller någon. Och så vaknade han, lämnad i en känsla av saknad, undran, men också en visshet om att det bakom dessa hemlighetsfulla passager fanns något som skulle förändra hela hans liv på ett avgörande sätt. Men han var inte tillåten att passera, åtminstone inte ännu.

Rex gick nära honom som om han anade att husse behövde hans stöd. Erik övermannades av en känsla av att hela skogen följde hans väg hemåt, tyst väntande. Utan att kunna säga varifrån och varför en insikt växte fram, visste Erik plötsligt att han måste ta itu med något som var viktigt och förpliktigande. Han kunde bara inte få fram vad detta något var. Han gick vidare hemåt med långsamma steg och med intensiva känslofulla tankar. Han visste inget om ögonparet bakom honom som följde varje hans steg. Tillslut stannade följaren kvar och lät Erik och Rex försvinna bakom träden, och in bland nattens skyddande skuggor.

Innan de kom fram till huset började Eriks inre behov ta konkret form. Han förstod att denna nya upplevelse hade något viktigt med hans bakgrund att göra. Inte bara hans egen personliga historia, utan historia i ett vida större sammanhang. Tanken var lika mycket överväldigande och betvingande som den var oförklarlig, och han skulle ha skjutit undan den om inte känslan var så stark och envis att den inte lät sig förbigås utan i stället blev kvar orubbad som morgonstjärnan på en molnfri himmel innan solljuset brutit fram.

Utan att vara vidskeplig började Erik se träffen med hunden som något slags varsel. En stark och oförklarlig förnimmelse av visshet spred sig i Erik. En visshet om att han hade fått en uppgift från någon, eller från någonstans, och att denna uppgift hade något med hans existentiella arv att göra.

Det var tyst hemma när Erik var tillbaka. Alla apparater var avstängda och Margareta med barnen sov redan. Erik gick till vardagsrummet och satte sig i sin fåtölj, tände sin pipa med svagt darrande händer och funderade över promenaden i skogen. Rökandets bekanta rutiner hjälpte honom att slappna av en aning. Nu efter promenaden kändes allt som en underlig dröm. Den främmande hunden, den förunderliga starka känslan under hemvägen, och draget mot förfäderna var som övernaturliga ingripanden i hans själ. Vad visste han egentligen om sina förfäder eller deras historia? Inte mycket om han var ärlig mot sig själv. Han hade inte haft varken anledning eller tid att fundera på sin bakgrund. Föräldrarna var döda sedan en tid tillbaka och när han någon gång kom ihåg dem ville han snabbt komma till andra tankar. Att börja analysera deras liv och sin egen relation till dem skulle kräva för mycket tid och känslomässigt engagemang från honom, mer än han var beredd att uppoffra. Ibland på kvällarna innan han föll i sömn, och ibland på morgonen innan han ockuperades av tankar över jobbet eller andra aktuella bekymmer, hade han en stund av en oförklarligt sorgsen längtan till något avlägset. Denna längtan i medvetandets gränstrakter inneslöt hans familj från tiden då han var barn, men också mycket mer än så. Han längtade till samhörigheten hos sina rötter med dess historiska erfarenheter och kultur. Erik ville inte vara en isolerad obetydlig händelse i tidens flod. Han ville vara medvetet med i ett sammanhang som följde flodens eviga ström. Längtan innehöll också en svag religiös eller mystisk aspekt. Som om det tomrum som den förlorade kristendomen lämnat efter sig väntade påfyllning av något annat.

Erik förbannade dagens samhällsklimat som gynnade inget annat än nuet, och ett oplanerat kaotiskt falskt framåtskridande. De döda och det förgångna skulle vara i fred, från och med att de sista sandkornen hade fallit på kistlocket, följt av akt två där utmattande och splittrande bråk över kvarlämningarna tar över. Sedan föll den bittra glömskan.

Erik hade övertalat sig själv om att han visste allt som var värt att veta om sitt förflutna, även om saknaden och undran ibland försökte göra intrång i hans tankar. Han ägde ett fotoalbum och filmer från 1950-talet ända till nutid. Foton och filmer som han tittade på då och då, men allt mer sällan. En stor del av människorna från de äldre fotona och filmerna kunde han inte länge identifiera, men deras tysta väntande ansikten verkade kräva ett engagemang från honom. Han kunde ana anklagande blickar från deras ögon. Som om de ville att han tar itu med sig själv på ett bättre sätt och kommer på rätt köl i livet, att han sätter sig själv och sin familj i ett sammanhang där de är hemma. Han hade också en gammal stor läderbunden släktbibel full med gamla handskrivna notiser på finska, och en gammal bok från slutet av 1600-talet. Han visste att den var någon typ av gammal släktkrönika som hade gått i släkten, Gud vet hur länge. Först i form av muntliga berättelser och sedan i skriven form, hade Erik hört. Boken i hans ägo var troligen den äldsta skrivna versionen av historien. Erik hade en gång försökt läsa den men tyckte att orden var så svårtolkade att han gav upp. Gammal finska, vem kunde eller orkade med sådant? Medan Erik tänkte på boken så förstod han att han på nytt måste försöka ta sig tid till att läsa den. Tack vare föräldrarnas tjat och barndomens semesterresor till Finland kunde han åtminstone modern finska, även om den var bristfällig.

– Skam den som ger sig, sa han tyst till sig själv.

Erik gick till en gammal stor byrå full av tidens spår och patina. Den stod i vardagsrummet där familjen hade sina äldre fotoalbum, släktbibeln och lite andra släktklenoder vars värde bestod mest av avtagande känslomässig natur. I byrån fanns även boken som Erik letade efter. Tarina viimeisestä pukista hette boken på finska. Krönika om den sista bocken på svenska. Det gamla läderomslaget var mörkt och fläckigt. Framsidan var fylld med handgjorda mönster, troligen från förkristen tid. Erik ville minnas att det var en blandning av urgamla nordiska och finsk-ugriska tecken. Tecknen var av röda, blåa och gröna färger inramade med svart och vitt. Det mesta av färgen hade dock flagnat bort med tiden. Krönikan var ganska stor, större än A4 och tjockare som en modern lagbok. Den hade åldrats med värdighet och var vacker trots slitningarna, och ännu vackrare var den inuti. Texten var stor och såg ut som den var handskriven, men Erik var inte säker på om den var det. Det kunde handla om tryckta bokstäver med enkla metoder. Den breda marginalen kring texten hade rikligt med gamla färgrika tecken vars betydelse Erik inte hade någon aning om, blandad med enkla bilder av nordiska djur i olika konstellationer. Inslag av sjöfåglar verkade vara dominerande. Det verkade nästan som om boken var skriven på två olika språk, gammelfinska och något okänt illustrerat teckenspråk.

Erik tog krönikan och satte sig i sin fåtölj. Han tände åter sin pipa och började läsa omsorgsfullt. Han beslöt att denna gång på allvar försöka få fram en begriplig historia av texten. Han behövde inte anstränga sig. Boken kom till honom. Den öppnade sig till Erik och slukade honom in till sin magiska handling. Erik kippade efter andan av den kraft som bokens innehåll visade. Som om den hade väntat en evighet för det rätta tillfället att anförtro sig till någon, eller just till Erik.

KRÖNIKA OM DEN

SISTA BOCKEN

BOCKEN KEKRI

Salmela var en mellanstor by med några hundra invånare på västsidan av det väldiga riket Nordland. Nordlands befolkning bestod av små folkstammar spridda över hela landarean, ofta en dagsresas avstånd från varandra. Trots avståndet hade grannbyar flitigt umgänge sinsemellan, inte minst när ungdomarna såg efter sina livspartner. Även i andra fall var det gynnsamt för alla att byar kunde hjälpa varandra i olika mer eller mindre allvarliga situationer. Därmed knöts alla norrlandsbon samman, även om de flesta av människorna i fjärran öst eller i fjärran väst aldrig såg sina fränder i motsatta sidan av riket.

Längre västerut från Salmela fanns berg och det fjordrika kustlandet. Havet i väster, bortom där solen sjönk ner, kallades Västport. Kustlandet i väst var befolkat av det fruktade och dödsföraktande vilda västkustfolket. Det av vädret söndertrasade kustlandet vid den kalla och stormiga Västporten var den yttersta västliga gränsen av Nordland, och för många symboliserade havet i väst världens ände eller världens kommande undergång, emedan solen efter varje dag tvingades ner i havet bakom horisonten som om den glödande jätten för tillfället hade förlorat kampen om sin generösa värmebringande existens. Vyerna över havet när solen sjönk såg ofta dramatiska ut. Blodröd himmel där solen växte ut i omfång till den sista kraftsamlingen innan den gav upp för dagen. Längre väster ut fanns bara havet med några mytomspunna kala öar med sina mystiska öfolk, och havets egna andar och gudar.

Salmelas folk var skogsmänniskor som bodde långt ifrån havet. De var saktmodigare än sina västliga grannar på den stormbitna kusten. Skogarnas livsbejakande artrikedom och vädergudarnas stillsammare sinne var som en skyddande livmoder kring skogarnas stammar och alla andra levande jämfört med de hårt beprövade människor som befolkade det väldiga rikets yttre kustgränser mot öst, norr och väst. Människorna i de enorma skogarna levde i en god harmoni med sin omgivande natur. De levde huvudsakligen på jakt, men även på fiske från de oändligt många små sjöar och floder som fanns i alla delar av riket, utom där stora fågelrika träskområden hade vunnit mark över de forna sjöarna, eller där bergen sträckte sig högt ovan trädtopparna.

På den korta sommaren ägnade folket sig flitigt åt småskaligt jordbruk för att skörda olika sädesslag till bröd och piroger. Råg, korn och hirs var de vanligaste spannmålssorterna. Skogarna och träskmarken bjöd också på mängder av olika bär som blåbär, lingon och hjortron från vilka husmödrarna kunde tillverka saft, soppa och sylt för att fresta bybornas sinnen under de långa vintrarna då naturen inte länge kunde bjuda på sina läckerheter i samma utsträckning som på sommaren. Under hösten var även svampplockning något som engagerade många. Mängder med torkade och saltade svampar av delikata sorter var välkomna tillbehör till de flesta maträtter under långa vintrar.

Människor har alltid sina sorger och konflikter, de ingår i människans natur, men huvudsakligen levde människor i dessa djupa skogar ett gott och rikt liv, även om de inte alltid upptäckte eller tänkte på det själva.

Kekri var en människobock. Han var den ende människoliknande bock som fanns kvar kring byn Salmela. Människobockar hade sedan länge helst levt ensamma, fast de höll sig nära varandra och nära människor. För människor verkade det som om bockarna skämdes för sin hjälplöshet och sin tillvaro av hjälpberoende, och nu hade de försvunnit en efter en utan att göra något väsen av sig. Långsamt insåg byborna människobockarnas minskande antal, och i många områden var det längre och längre mellan gångerna någon såg dem. De äldre i byn berättade att det i gamla tider hade funnits mängder av dessa underliga bockar, men att de hade blivit allt färre emedan de med tiden haft allt svårare att anpassa sina liv i närheten av allt mer komplicerade och krävande människor.

Många människor var övertygade om att bockarna hade funnits i Nordland långt före människorna, men ingen visste säkert, inte heller Kekri visste. Sagor och legender berättade dock om bockar i gudarnas tjänst redan från tidernas begynnelse. Dessa bockar beskrevs ofta som stolta och driftiga. Gudarna var belåtna över bockarnas flit och lojalitet, och lät dem välja sin belöning. Bockarna visste vad de ville. De ville bli mer människolika, men utan att förlora sin särart. Gudarna avrådde dem från deras val, men bockarna stod fast i sitt beslut i övertygelsen om att de skulle få det mycket bättre om de ägde delar av människornas eftertraktade egenskaper - egenskaper som bockarna i hemlighet och med avund hade betraktat.

De gamla gudarna som belönade bockarna var nu delvis försvunna efter att den långa striden mellan dem och jättarna avtagit, och de drogs allt längre bort från människornas medvetande medan nya gudar delvis ersatte de gamla och glömda. Denna nya uppsättning av gudar var mer avvaktande än de gamla hade varit, och verkade helst och för det mesta i det dolda för att undvika för stor inblandning i människors vardag. Bockarna däremot flyttade nära människor när de upptäckte hur svårt det blev att klara sig självständigt i naturen. Nordlandsborna tog tacksamt emot de förr så högaktade bockarna och gav dem mat och husrum. Men med tiden hade synen på bockarna förändrats och de kvarvarande bockarnas liv i detta frusna land var hårt. Med tiden blev de allt svagare och långsammare, så att vistas ute i vildmarken blev mer riskfullt för dem än för någon annan art i Nordland. De var ett lätt byte för alla större rovdjur, och även för trollen som gärna fångade bockar och använde dem för enkelt tvångsarbete eller bara för att roa sig grymt på deras bekostnad.

De numera så blyga, förnedrade och ödmjuka bockarna sökte trygghet nära människorna. De sov i stallar och andra utbyggnader där de kunde hitta en vrå att sova i. De delade maten med djuren och åt matrester som ibland blev över från redan mätta bybor och lämnades utanför husen av givmilda husmödrar. Men till bockarnas sorg och besvikelse prioriterade människorna allt oftare sina matrester till husets grisar eftersom de gav större nytta tillbaka. Byborna accepterade ändå bockarnas närvaro emedan de till viss del hjälpte till med djurhållningen, och larmade om någonting hotade byn. Hotet kunde vara rövare eller en gryende eldsvåda, eller till och med sjukdomar. Bockarna visste ofta om kommande faror långt före människorna eftersom de hade en sällsynt förmåga som var mycket värdefull, de kunde nämligen kommunicera i tankar med de flesta djuren i Nordland. Om bockarna inte själva upptäckte kommande faror så var det genom andra djur, ofta fåglar, som de fick veta om någon fara hotade. Bockarnas värdefulla hjälp var dock numera sällan behövd, och människornas minne var kort. Grisarnas kött däremot var en återkommande konkret nytta, och ett eftertraktat inslag i människornas växande matkultur.

Fastän Nordlands bockar helst höll sig utanför människors angelägenheter så kallade byborna dem emellanåt när en större fest var långt gången och det saknades underhållning. Ofta fick motvilliga bockar besöka festhuset på kvällstid. På dessa sena timmar när kvinnor och barn redan lämnat festlokalen var de flesta av männen fulla av mjöd, och ville gärna bli roade av bockarnas underhållande dans och lustiga sång. Ibland kunde festen få groteska och grymma inslag när de kraftigt berusade männen drev underhållningen till sin spets. Särskilt skördefester hade med tiden blivit hårda prövningar för människobockarna. Folket var trötta efter slitet med skördearbetet och tog ut sina sista krafter genom att äta och dricka flera dagar i följd, utom när de sov av sig lite av ruset för att därefter kunna äta och dricka ännu mer. Bockarna hatade dessa fester, men stod ut eftersom det hjälpte till med att få människor att tolerera dem bättre, och matbelöningen efter alla förödmjukelser brukade vara rik och räcka länge. Bockarna var således både underhållare och väktare, samtidigt som de inte själva var något hot och kostade nästan ingenting för byborna. Varken som förpliktelser eller som fara för byn.

Trots tidvis ganska dålig behandling fanns där ändå en viss försiktighet och respekt gentemot människobockar. Sagornas bockar fanns ännu långt in i människors medvetande, och med rätta anade och fruktade de att det kunde finnas dolda kunskaper och magi som bockarna ännu ägde, men som människorna visste föga om. Bockarnas förbindelse med andra djur var en påminnelse om det. Det fanns även historier om människor som hade fått oförklarliga olyckor över sig när de hade behandlat någon bock alltför illa. Byarnas shamaner höll berättelser om grymma människoöden levande. Dessa människoöden var ofta resultat av onda handlingar som var riktade mot människobockar. Många trodde att dessa berättelser var uppdiktade, men av säkerhetsskäl var även de misstrogna lite mer återhållsammare mot bockar än vad de i sin upphetsade iver egentligen ville.

Kekri var en gammal bock. Hur gammal han var visste ingen. Inte han själv heller, men han hade sett flera generationer människor komma och gå. Hans kropp från midjan och neråt liknade en bock, och överkroppen var lik människans förutom huvudet med sina två bakåt böjda och snett utåt pekande bockhorn, och med svart behåring som var liknande över hela kroppen utom för handflatorna. Ansiktet var svårt att beskriva. Det var ett bockansikte, men om man jämförde det med en vanlig bock eller en get så skulle alla ha sagt att Kekris ansikte var mer mänskligt, utan att med ord kunna förklara varför. Kekri var lika lång som ett vanligt skapt tioårigt barn brukade vara, och han vägde ungefär lika mycket som ett barn av samma längd. Han hade genom åren samlat på sig ärr som varierade överallt på kroppen och i ansiktet. Ärren syntes väl eftersom inget hår kunde växa på ärrvävnaden. Ärren var efter olyckor eller från kamp med olika rovdjur, och även efter slag från berusade människor. Ena hornet saknade en liten bit av toppen efter att en elak kvinna hade slagit honom i huvudet med en tung kittel. Kekri brydde sig inte om sina ärr, och inte heller om sina dåliga erfarenheter av människor. För honom var människor ett nödvändigt ont för att kunna leva på ett relativt tryggt sätt och för att få mat för dagen. Hans riktiga vänner var byns olika djur, framförallt dess hästar och hundar. Det fanns dock ett undantag. Det fanns en människa i Salmela som Kekri älskade högt, en liten människa. Liina var en flicka på åtta år och en sann vän till Kekri. Kekri skulle aldrig glömma hur han hade träffat henne första gången.

Salmela hade förlorat sin enda smed