Landsbygdsmysterier

By Sievert Sjöberg

Cirka 70 procent av Sveriges yta är täckt av skog. Skogens djup och isolerande natur är ett evigt löfte om anonymitet. Vad gör människan när den tror att ingen tittar? Bland åldrande träd, fallfärdiga torp och kolsvarta tjärnar utspelar sig "Landsbygdsmysterier". Det är en samling på arton fristående noveller där överraskningen aldrig är långt borta. I sista berättelsen lämnar man landsbygden bakom och sätter en mörkskygg allians i landets femte största stad i fokus.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 21, 2020
• ISBN: 9788726693638

Book preview

Beckett

Bergtagen

T illvaron kan rasa ihop som ett hus i en lerbrant.

Medan Calle Martinsson ligger utslagen på sin säng, befinner han sig också under rasmassorna. När han så småningom tvingas öppna ögonen, ter sig omgivningarna som härjade av apokalypsen. Än en stund kommer han att befinna sig under ett betvingande sjok av mental smärta. Det tillåter honom inte annat än att dra i sig luft i korta andetag. På köksbordet ligger pappret där Savannah skrivit med sin vackra handstil. Att hon har lämnat honom. Att det är för gott den här gången.

Senare stapplar Calle runt i huset för att undersöka hur mycket hon tagit med sig av personliga tillhörigheter. Det verkar som om allt är borta. Den här gången har hon inte råkat glömma något, för att fresta honom med en gnista hopp.

Calle var i Åre och monterade solcellspaneler. Under tiden måste någon ha hjälpt henne flytta ut. Calle antar att det är Ludwig Björnson, som inte har dragit sig för att kasta långa blickar efter Savannah, trots att Calle befunnit sig vid hennes sida. Vid några tillfällen har han sett hur ett litet leende har spelat på Savannahs läppar när hon noterat de där blickarna.

Calle är tillintetgjord. Hur han ska kunna leva vidare, eller bara klara sig igenom resten av dygnet, orkar han inte tänka på. Savannah flyttade hem till honom för drygt ett år sen. Under den tiden kände han ofta en pirrande förvåning över det kap han lyckats göra. Oddsen måste ha varit skyhöga för att en karismatisk och vacker kvinna skulle vilja bo med honom, långt ute i skogen, i ett ensligt beläget hus. Många gånger har han sagt sig: det var inte jag som förförde henne, det var altanen med utsikt över sjön. Men hon måste ju ha gillat mig också har han tänkt i nästa ögonblick. Kanske inte älskat. Men gillat.

Det verkade som om hon snabbt fann sig tillrätta i Sjöliden. Under deras första år tillsammans kunde Calle inte se några tecken på att hon vantrivdes. Tvärtom. Oftast såg hon nöjd och glad ut. Men han borde ha räknat med att hon efterhand kunde reagera på hans sätt att vara. Calle var ingen muntergök. Fåordig och förutsägbar. La man ihop det som utmärkte honom, fick man en tråkmåns. Men hela tiden hade han hoppats att den trygghet han kunde ge henne och att hon fick bo på en vacker plats utan att behöva bekymra sig om hyran, skulle uppväga hans tillkortakommanden.

Återigen sitter han hopsjunken över bordet, med huvudet tungt vilande mot korslagda armar. Han skulle kunna uppfattas som död. Och i själva verket har något dött inom honom. Tankarnas tröghet rör sig enbart runt Savannah. Hon är borta med alla sina tillhörigheter. Ändå känns hon närvarande. Ibland, när han skulle kunna svära på att hon står och iakttar honom, vill han egentligen lyfta på huvudet, men orkar inte. Det känns som om någon obekant kraft pressar ner det mot bordsytan.

Två veckor senare har situationen knappt förbättrats alls. Calle har inte förmått ta sig till jobbet. Med nöd och näppe har han klarat av att handla förnödenheter. Inte ett ord från Savannah. Ingen verkar veta vart hon tagit vägen. Om hon inte hade blivit uppsagd igen, för halvannan månad sen, hade han åkt till hennes jobb för att tilltvinga sig ett samtal. Men om hon har skaffat en ny provanställning? På annan ort? Hur ska han få reda på det? Anlita en privatdetektiv? Finns det ens såna i nedre Norrland?

I Calles hjärna mal en tanke mer envetet än andra; hur han än bär sig åt, kommer han aldrig mer att få en kvinna som kan jämföras med Savannah. Han är ett hjälplöst offer för destruktiva tankar, låter dem motståndslöst belägra hjärta och hjärna. Att låta sig slås till marken på det här sättet, fanns i honom innan han träffade henne. Men då hade det inte verkat personlighetsförändrande.

Lasse, hans bror, ett par arbetskamrater och även hans föräldrar försöker på olika sätt att få honom på fötter igen. Inga ansträngningar leder nånstans. Det är som om Calle vill vistas i sin mentala smärtbubbla, som om han på det viset fortfarande har Savannah inom räckhåll.

Flera månader senare, när de första tecknen infinner sig på att sommaren börjar dra mot höst, inser han att han är tvungen att bryta sin isolering. Chefen vill att han till att börja med jobbar halvtid på firmans lager. Calle är för tillfället inte lämpad att balansera på tak och montera solpaneler.

Det känns som om han har förändrats ända in i själen. Kan verkligen allt ha med Savannah att göra? Nån annan förklaring finner han inte. Och det verkar inte samtalsterapeuten Meja heller göra, även om hon svävar på målet. Calle Martinsson är inget vanligt fall. Meja har inte för vana att diskutera sina klienter med kollegorna. Men eftersom hon inte hittar nån inkörsport i Calles fall, vänder hon sig till en psykolog med större erfarenhet.

– Du borde kolla upp hans historik, säger Runar Gustavsson. Jag kan inget säga förrän jag själv har pratat med den här … Carl Martinsson, men jag skulle inte anklaga mig själv om det verkade som om jag inte kom nånvart med honom. I det här initiala skedet alltså. Var bor han? Hur bor han?

– Han bor på landsbygden. Mitt i skogen som han själv uttrycker det. Han har visat foton på huset. Det verkar fint. Vackert beläget.

Runar nickar eftertänksamt.

– Tar han till sig nånting av det du säger?

– Egentligen inte.

– Håll mig informerad, säger han.

Meja känner sig förbryllad efter samtalet med Gustavsson. Helst skulle hon se att han tog över fallet. Fast det vore att erkänna sig besegrad. Calle har visat bilder på Savannah. Av dem är det uppenbart att de till det yttre var ett omaka par. Varför drogs hon till honom från början? Meja skulle vilja fråga henne, men den möjligheten kommer troligen inte att uppstå. Nästa gång Calle har en tid inbokad ska hon be att Runar är närvarande.

På sitt håll har Runar Gustavsson försökt få fram vad Savannah heter i efternamn, men utan att lyckas. Det borde gå, med tanke på det ovanliga förnamnet. Men han har egentligen inte tid att ägna sig åt detektivarbete, så han ber sin sonhustru att forska i saken och även, om det är möjligt, ta reda på vart hon har tagit vägen.

Calle har bestämt sig för att inte gå till terapeuten mer. Bortkastad tid tänker han. Det känns som om han går med lite rakare rygg, men det är inte terapeutens förtjänst. Efter jobbet försöker han fördjupa sig i böcker och tidskrifter vilkas texter kretsar kring det gamla Europa; högmedeltiden och renässansen. I en bok läser han att kontinenten för tusen år sen var till åttio procent täckt av skog. Då fanns inga förorenade vattendrag. Människan levde i samexistens med naturen. Respekten för det outgrundliga fanns där, tillsammans med vissheten om att människan inte är alltings måttstock. Och inga kalhyggen. Inga jäkla rationaliseringar. Författaren uttrycker uppfattningen att Jorden skulle klara sig avsevärt bättre utan människan och hennes ständiga tillväxtambitioner. Den meningen träffar rakt i hjärtat på Calle eftersom Savannah till och från var besatt av liknande frågeställningar.

Han har alltid tyckt om att knalla omkring i skogen. I flera år höll han på med orientering, sen blev det fågelskådning och efter det fotografering av orörda skogsmiljöer, som tjärnar, forsande bäckar och klippbranter, men även vilda djur när han lyckades få syn på några. Myskoxarna i Jämtland var ett favoritmotiv. En gång lyckades han fånga en mörk, lite krum gestalt på bild. Det gick inte att avgöra vad det rörde sig om, men han tänkte att det väl måste ha varit en järv. Den liksom tumlade iväg och var borta i en blinkning.

Savannah lämnar inte tankarna. Även när han en kort stund lyckas koncentrera sig på annat, finns hon där. Hon hade ett speciellt förhållande till naturen, rörde sig bland stubbar och ris som om hon framförde en koreograferad dans. Kändes lika självklar i skogen som linnéorna och skogsstjärnorna. Det var som om hennes urbana framtoning bara var ett påhitt.

Calle vistas allt oftare, allt längre tid i skogen, letar efter miljöer som kan klassas som orörd natur. Någon egentlig vildmark finns inte längre, det vet han. Nationalparker har genom sin blotta benämning fråntagits en del av äktheten. Under sina vandringar i terrängen har han, vid foten av ett bergstup, upptäckt en avgränsad plats, svår att få syn på eftersom den är omgärdad av tät vegetation. Där råder en speciell atmosfär, som om energier från flydda tider har koncentrerats dit. Han kan inte avgöra vad det rör sig om. Det är inte som att falla ner i underjorden som Alice, men stämningen förändras när han har pressat sig in mellan taggiga buskage. Det sker från ett steg till nästa. Han brukar stanna tvärt, lyssna, försöka registrera något som kan indikera vad det rör sig om. Känslan av avskildhet och av inmutning är hela tiden närvarande.

En gång tog han med sig Lasse till området, men utan att nämna vad han själv brukade uppleva. Från brodern kom ingen reaktion alls, medan Calles sinnen reagerade som de gjort tidigare. Han har tänkt att det kanske finns eller har funnits några gamla gravar i marken, men omgivningarna i sig tyder inte på det.

Ludwig Björnson är en man med omvittnat kvinnotycke. Calle misstänker honom för både det ena och det andra. En kväll tar han sig fram i terrängen bakom Björnsons hus. Det är mörkt. Han måste ta sig fram långsamt och försiktigt. Men det lyser några lampor i Björnsons bruna trävilla. Plötsligt faller han. Det stinger till av smärta i ena handleden. Han trevar runt omkring sig och får tag i en smal ståltråd. En snubbeltråd? Han hinner inte undersöka saken närmare eftersom Ludwigs hund börjar skälla inne i huset. En dörr öppnas. Sekunden senare sveper ljuskäglan från en handstrålkastare över området där Calle befinner sig. Han trycker sig mot marken samtidigt som han masserar sin onda handled. Skickar han hunden är det kört, tänker han. Men ingenting händer. Kanske tror Ludwig att en räv smög förbi.

Han förstår att han inte kan komma nånvart genom att spana vid Björnsons hus. Savannah finns naturligtvis inte där. Det ligger två andra hus i närheten. Hon skulle inte kunna undgå upptäckt om hon visade sig på Björnsons tomt.

Psykologen Runar Gustavsson kan inte släppa fallet med Calle och Savannah. Sonhustrun har inte lyckats få fram en enda uppgift om henne, vilket skapar ett mysterium. Någon Savannah har aldrig varit skriven på Calles adress. När han träffade Meja, hade han sagt att hon jobbade på kontoret hos Bruuns Timmerhus, men där har man aldrig hört talas om nån Savannah. Har hon ljugit om sitt namn för Calle? Runar beslutar sig för att forska vidare om han hinner.

Fram emot advent verkar det som om Calle är på väg att gå in i en depression. Han tycks själv omedveten om det. Det är hans bror och arbetskamraterna som noterar oroande förändringar hos honom. Han äter nästan ingenting, men verkar ändå inte bli trött. Calle har aldrig varit särskilt meddelsam av sig, men i det här läget får man verkligen dra orden ur honom.

Från tre olika håll, bland annat från sin bror, får han inbjudningar till julaftonsfirande. Han tackar nej till alla. Ska inte fira jul. Han har inte ens hängt upp en adventsstjärna. De som försöker bry sig om honom blir inte mindre oroliga av hans demonstrativa isolering.

Sjöliden ligger för sig, på en kulle med utsikt över den långsmala Snipsjön. Calle har tvåtusenetthundraelva steg till närmsta granne, den pensionerade hovslagaren Fridlund. Tre kilometer därefter ligger huset där Lasse och hans familj bor. Ytterligare ett par kilometer bort det finns de tre hus av vilka Björnson bor i ett.

Det snöar ymnigt på julaftonskvällen när Calle beger sig ut. Han bär tomteluva, men inget lösskägg. I handen har han en grov käpp med en rund knula upptill. Han har tagit den med sig för att han ska tas för en riktig tomte ifall han skulle råka möta någon. Snödrev sveper lekfullt men med hungrig iver över vägen. Trots mörkret kan han ana det flackande rörelsemönstret. Vinden biter i kinderna. Han är tacksam för den tjocka luvan.

Hos den gamle hovslagaren är det släckt. Husen ruvar svarta och sorgsna. Fridlund har tagit färdtjänst till sin syster i Östersund. Calle går upp på gårdsplanen. Det var längesen en häst frustade i stallet intill smedjan. Ändå är lukten av häst påtaglig, även i detta utmanande vinterväder. Han blir stående en stund och tänker tillbaka på alla gånger han som barn hoppade runt på den här gårdsplanen medan smeden skodde om nån gammal hästkrake.

Innan han kommer till sin brors hus, vet han att det kommer att vara upplyst som en lampaffär. Det artificiella ljuset utmanar julaftonskvällens mjuka mörker. Calle skakar på huvudet. Om man räknade lamporna, skulle man komma upp i flera hundra, kanske tusen, om man la till de långa ljusslingor som hänger i några sovande fruktträd. En av slingorna blinkar oavbrutet. Nu ser han hur kraftigt det snöar. Själv ser han mer ut som en snögubbe än som en tomte.

Han pulsar vidare, utan att på minsta vis tycka synd om sig själv. Snart tar mörkret över igen, men inte helt och hållet. Snöns inneboende ljus framkallar konturer. Är det Björnson som drar i honom igen? Han vet inte. Inte heller vet han vart han är på väg. Det rätta svaret är förstås; ingenstans. Men som så många gånger förr, trivs han bättre ute i naturen än hemma i fåtöljen, trots det krävande vädret. Han backar in mellan två trygga granar. Blundar. Lyssnar till vinden och snöns frasande. Vore det inte så blåsigt, skulle han kunna stå här hela natten, som ett träd bland alla andra.

Förvåningen är stor, irritationen påtaglig, när han hör dämpade steg närma sig. Han håller andan, försöker skärpa synen. Det kommer en människa på vägen, antagligen en man. Svårt att se, men det verkar som om han bär något på ryggen. Calles mentala tillstånd förmenar honom att tänka logiskt. På ett ögonblick blir han övertygad om att det är Ludwig Björnson som kommer där och att han bär en livlös Savannah på ryggen. Säkert är det så att han har tänkt lämpa av henne utanför Calles dörr och ge honom skulden för orsaken till livlösheten, som väl måste bero på att hon … är död.

Det är som om Calles kropp reagerar av sig själv. Knölpåken i luften. En sving från sidan. Den träffar mannen som stupar utan att ge ett ljud ifrån sig. När Calle tänder sin lilla ficklampa, ser han att det är en karl utklädd till tomte som ligger där. Säcken han bar på ryggen innehåller förstås julklappar. En tomte … Säkert på väg till Calles julfirande släktingar.

Han släcker lampan och stirrar rakt ut i snöyran. Orediga tankar genomkorsar hans hjärna. När förlamningen släpper en aning, beger han sig därifrån, utan att känna om den fallne har nån puls. Han går heller inte upp till broderns hus och ber om hjälp.

När han tre kvart senare är hemma igen, tänder han en brasa och värmer glögg.

Psykologen Runar Gustavsson beger sig ut på landsbygden för att höra med folk om de sett eller hört talas om Savannah. Fem personer har sett henne, fast det var för något halvår sen eller mer. Förutom Calles bror Lars, hans fru och ena dotter, verkar det bara vara Ludwig Björnson som har pratat med henne.

– Jodå, ler Ludwig. Nog vet jag vem hon är.

– Vad har hon sagt om sig själv, undrar Runar.

– Ja … inte just nånting, vad jag kan påminna mig.

– Hon måste väl ha umgåtts med nån i trakten?

– Med Knepige Calle förstås. Hur han kunde fånga en sån rar ärta är för mig obegripligt.

– Men nu har hon tydligen lämnat honom.

– Ser man på! Jag skulle ljuga om jag sa att jag är förvånad.

När Runar Gustavsson kör hemåt igen, stannar han till på en P-ficka, gnuggar sig i ansiktet, skakar långsamt på huvudet. Savannah har tydligen inte sagt ett knyst om sin härkomst. Men Calle Martinsson kan ju ha fått reda på nånting? Runar kommer inte att kunna släppa det här fallet, ska be Meja att få ta över Calle som patient.

Men det låter sig inte göra. Calle svarar inte i telefon och ringer inte tillbaka. För att tvångsomhänderta honom saknas lagstöd. Det hade funnits, om det kommit fram att det var han som klubbade ner tomten, den självuppoffrande Hasse Görgensson. Men julnattens intensiva snöfall utplånade i princip alla fotspår efter missdådaren. Dessutom tillkom en förskräcklig massa, efter att halva Lasses och Calles släkt trampat omkring där den saknade och översnöade tomten hittades. Till råga på allt utplånade plogbilen det som eventuellt gått att se på landsvägen. Misstankar föll nog på Calle, men ledde ingenstans. Utredningen hade blivit mer omfattande om det inte varit så att Görgensson klarade sig förvånansvärt bra. Redan efter nyår var han tillbaks bakom sin datorskärm igen.

Trots att Calle beter sig allt mer egendomligt, söker han inte hjälp och ingen tar med honom till en läkare. Det verkar som om han är omedveten om sina besynnerliga ageranden, som att likt en osalig ande sniffa omkring i skogarna till en bit in på nätterna.

En solig eftermiddag på försommaren besöker han sin brors ställe. Under det senaste kvartalet har de bara haft telefonkontakt. Den tolvåriga brorsdottern Humlan tycker uppenbarligen det är kul att hennes farbror äntligen kommer och hälsar på. Hon håller sig i närheten av honom och sin pappa när de strosar genom den vidlyftiga trädgården. De stannar vid en liten springbrunn där vattnet porlar och stänker över två röda näckrosor. Humlan iakttar männens ryggar. Hennes pappas axlar är mycket bredare. Han är också ett halvt huvud längre än sin bror.

De står så att de har solen i ansiktet. Humlan noterar skuggorna på gräsmattan. Hennes fars avtecknar sig tydligt, men farbror Calles är tunn, liksom utspädd. Hon fortsätter stirra på fenomenet, har på tungan att göra dem uppmärksamma på saken. Men något avhåller henne. På kvällen berättar hon om det hon sett för sin mamma, som bara ler och skakar på huvudet.

En vecka senare går Lasse till Sjöliden för att återgälda besöket. Några meter till vänster om backen upp till huset låg förr ett litet uthus. Allt som återstår av det är en cementtrappa med tre steg. På översta steget ligger ett par sandfärgade chinos, en vit skjorta, strumpor och kalsonger. Allt prydligt hopvikt. Lasse stirrar på kläderna, försöker komma på en anledning till att de ligger där. Sen skyndar han på stegen upp mot huset. I Calles trädgård växer bara ett fåtal blommor. Några kejsarkronor saluterar sommarens intåg. Lasse knackar på. Ingen reaktion. Han känner på dörren. Den är olåst.

– Calle! Hallå! Är du hemma?

Lasse går in i hallen, fortsätter genom köket till vardagsrummet. Huset ser ovanligt välstädat ut. Men Calle är inte där. Eftersom dörren var olåst kan han knappast vara så långt borta. Och bilen står i garaget. Lasse går några varv på tomten och även utanför den. Ropar och visslar. Men Calle visar sig inte.

Hela sommaren blev uppochnedvänd för Lasse Martinsson och hans familj. Varenda kvadratmeter av skogarna runt Sjöliden genomsöktes. Vid två tillfällen var dykare nere i sjön. Men ingenstans hittades minsta spår av Calle. Varje gång Lasse var inne i Sjöliden, kändes det som om brodern aldrig hade bott där, eller ens varit där.

Klängrosvägens mörker

E n ringväg sveper fram i en vid böj i södra kanten av stan. Ett par timrade lagårdar och några hantverkshus från sjuttonhundratalet har undgått rivning och bildar en vykortsidyll vid den strida Hulån. I dess virvlar snurrade fem kvarnhjul för hundrafemtio år sen. Alldeles invid stenfundamentet efter en smedja finns en bro. Efter den leder en brant backe upp till ett mindre villaområde vars enda gata utgörs av Klängrosvägen. Sommartid utmärks återvändsgatan av lummig grönska; höga häckar, vidlyftiga buskage, spaljéer med kaprifol, klematis och klängrosor. Karaktären av grönskande oas är påfallande.

Det är i mitten oktober. Gatans asfalt ligger mörk som en bortglömd å i den djupaste skog. Gatlyktornas sken flimrar mellan trädens vajande grenar. Tanja Müller tycker att hon går som i en levande tunnel. Myriaderna av löv är djupsvarta, fast de lyser gula under dagtid. Lampor och lyktor är chanslösa. Den våta asfalten suger åt sig ljuset så att bara höstmörkret blir kvar.

Tanja är på väg till Per Hallgren som bor längst ner mot den skummande ån. Hon vill höra vad han har att säga om en av grannarna, en karl som bott på gatan i ett halvår och som får henne att känna olust. Det har mest med hans utseende att göra; det köttiga ansiktet och den febriga blicken. Tanja tror att han är sotare, eftersom han ofta går klädd i svarta kläder. Förr kunde man skrämma olydiga barn med sotar’n. Det hade säkert önskad effekt, tänker hon. Men Tanja är inget barn. Hon är trettiosju år. Ändå känner hon en krypande olust när hon märker att den storvuxne Bert Larsson iakttar henne.

Det senaste året har Tanja mått dåligt. Ibland så uselt att hon inte orkat gå till jobbet. Efter att Calle flyttade och tog med sig Linus, deras son, har tillvaron successivt förändrats till det sämre. Hoppet om ett lugnt och någorlunda lyckligt liv försvann samma kväll som han utan preludier meddelade att han hade för avsikt att återvända hem till Sundsvall och ta Linus med sig. Så en dag satt hon där. Akterseglad. Ensammast i världen och med självförtroendet i bottenläge. Ett år av ilska, apati, förvirring och fruktlösa försök att greppa efter halmstrån, i en oförutsägbar och svårhanterlig mix, har omformat hennes själsliv till ett ruinlandskap. Emellanåt känner hon sig som en halvgammal nucka, fullständigt ointressant för alla av motsatt kön. Hjärnan vill försöka förstå och acceptera situationen, men kroppen längtar våldsamt efter den intimitet som tidigare var en självklar del av livet. Att hon inte skött sin hygien som hon borde och att hon gått upp tio kilo, är omständigheter som hon inte orkat tänka på, än mindre ta itu med.

Även fast hon får rysningar när hon ser Bert Larsson snett över gatan, kan hon inte låta bli att snegla bort mot hans trädgård. Ibland verkar det som om han känner av hennes blick. Tanja skyndar sig då att vända ryggen till. Därför får hon sällan tillfälle att läsa av uttrycket i hans ögon. Men hon föreställer sig att det är upphetsning och en vilja att betvinga som avspeglas i dem.

När Per Hallgren en eftermiddag kom instörtande genom den häcköppning som vetter mot hagen, hade hon dessförinnan aldrig sagt ett ord till honom. Regnet forsade ner. Tanja satt på altanen och hade svept en pläd om axlarna. Det var dagen före midsommarafton. När den svenska sommaren ska vara som ljusast, rådde en egendomligt grå skymning. Hon såg Hallgren spurta mot altanen. Han kunde lika gärna ha spurtat hem till sig, eftersom han var dyblöt när han kom in under altantaket. Tanja kunde inte låta bli att dra på munnen. Den långe mannen såg hjälplös och förnärmad ut. Men hon gillade att han hade sökt sig till henne och bestämde sig för att pyssla om honom så att han inte skulle tänka på sin klibbande skjorta. De blev sittande över en timme, lyssnade till regnet, iakttog hur vinden härjade bland hennes regntunga schersminbuskar och kaprifolsjok. Tanjas ensamhet hade brutits och det var mysigt att kura tillsammans med Per. Hon hade tänkt att han är en riktig gentleman. Ända tills andra tankar infann sig. Hade han med regnet som täckmantel tagit tillfället i akt att närma sig henne?

Hallgrens hus ligger av någon anledning längre in från gatan än de övriga. Det är också det enda som är byggt i mexitegel. Tanja avskyr mexitegel. Men det kan jag väl knappast låta gå ut över honom, tänker hon. Under deras samtal på altanen fick hon reda på en del om honom, som att han växte upp i ett litet samhälle mitt i Småland. Ett sånt där med fyrahundra invånare och tre frikyrkor. Han berättade att han jobbar som nån sorts forskarassistent. Det fann hon lite egendomligt, att en så kraftfull, stilig och verbal man i femtioårsåldern jobbar som assistent. Att hon var relativt nyskild, visste han, liksom att hon arbetar som tandsköterska. Han sa att han träffat Calle många gånger och att han gillade honom. Linus hade han också tyckt om. Så han förstod att hon hade försatts i en svår situation. Och nu har du tänkt mildra verkningarna? hade hon kläckt ur sig. Han hade sett så snopen ut att hon fann för gott att be om ursäkt.

När Tanja går längs med Klängrosvägens ogenomträngliga häckar, tänker hon på den där stunden på altanen. Det regnar inte, men vindens sätt att ruska om i lövverken, påminner om hur det såg ut då. Bert Larsson verkar inte vara hemma. Ändå tycker hon sig