Sagan om Gein: Ofred

By Gorm Gallionn

Borgen Geins herre styr över det bördiga området Glochnessin. Den mytomspunna skogen Glochnia upptar det mesta av området. Borgens spejare upptäcker verksamhet som är allt annat än trevlig. Detta är inledningen till en uppgörelse med en gammal fiende. Händelser som sätter djupa spår i borginnevånarnas liv en lång tid framöver.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Dec 18, 2018
• ISBN: 9789178517497

Gorm Gallionn

Gorm är den som nedtecknar det som sker i borgen. Helst sitter han utanför under ett träd, nära naturen, men det kan också hända att han går in i borgen och pratar med folket där. Han lyssnar noga på allt de berättar.

Book preview

blev.

1 Besök av Benjamin

Dannviw kröp upp i fönstret och lät blicken vila på det soldränkta landskapet. Men tankarna var på ett helt annat håll. Det var svårt att släppa Claudins kommentar om Beatrices väntade barn. Att det skulle bli hans eget…

Det var också knepigt att förstå hur kusinen kunde låta sig förledas så totalt som han gjort av en annan människa. Skulle samma sak kunna hända om det var en man som matade honom med lögner? Dannviw övervägde en stund. Det hade ju hänt. Det fanns de män som verkligen hade bemödat sig om att få kungen att tro på deras lögner. För att så split mellan Gein och Engenau, men också för att vinna makt själv. I de fallen hade Claudin ändå varit en smula skeptisk. När han fick fakta framlagda för sig tänkte han om. ‒ Nåja, det var väl så att det gick att mäta sig med dessa män, för att på så sätt påvisa deras falskspel. Men det gick inte lika lätt med en attraktiv kvinna.

Dannviw lutade sig mot fönsternischen. Muren var sval mot hans rygg. Funderingarna fortsatte. Hur kunde älskog ha så avgörande betydelse för allt annat i kungens liv? Hängde det ihop på något sätt? Det gjorde det kanske. ‒ Om Dannviw beaktade sitt eget liv, så hade han allt han kunde önska. Han behövde inte tråna efter något extremt för att få tillfredsställelse. Han hade Dinah. Hon gav honom allt han kunde önska. Deras barn och alla deras framsteg var till gemensam glädje. Han förmådde att njuta av allt fint som kom till honom. Kanske var det inte så för Claudin.

Naturligtvis visste Dannviw att äktenskap och förhållanden kunde se mycket olika ut, liksom känslan kärlek. Eller vad man trodde var kärlek… Förälskelse ‒ han betraktade en god stund vad det innebar från olika sidor. Den var nog ganska lika för alla ändå. Det var sedan det blev invecklat. Antingen var det förälskelsen man ville ha kvar och gick inte det så fick det vara. Eller så utvecklades den till något större, djupare och mer tillfredsställande på många fler områden. Inte alls så översvallande och blind. Mer innerlig och givande…

Ibland. Eller så blev det ett ständigt sökande efter det intensiva, huvudlösa…

Han stannade upp. Huvudlöst var ett nyckelord. Men varför ville någon ha det så? Varför visa bort en ljuv, underliggande ström av innerlig varm kärlek, för att rusa fram utan ansvar? Kanske för att den inte fanns, den innerliga kärleken. Eller de inte förnam den. Det var svårt att veta hur andra kände, men det kunde vara så att den underliggande strömmen saknades i Beatrices och Claudins äktenskap. Han hade bara förutsatt att den fanns. Kanske önskat dem det. När han frågade och Beatrice sa hon att hon älskade sin make, antog han att det var den mer mogna kärleken hon menade. De hade ju tre barn… Men kanske ville de inte släppa in den stilla underliggande strömmen utan visade bort den. Det var himlastormande förälskelse de ville känna. Kanske var det så att de inte kunde känna den mogna, stilla kärleken för att den inte kom av sig själv. De var tvungna att själva bjuda in den.

Ännu en stund av begrundande, för barn kunde det bli utan man ens var vänner. Men i det måste de väl ändå ha varit överens…

Ändå ‒ Claudin måste ha lärt känna Beatrice under den tid de varit gifta, med fel och förtjänster. Hur kunde han tro på andras förtal av henne då? Berodde det på var det sades? När stämningen var förtrolig och egentligen ingenting sådant skulle sägas. Var det av vikt hur det sades? En sanning man inte kunde låta bli att nämna, fast man inte ville, för den var så svår att tro på. Tillsammans kunde var och hur bli avgörande ‒ kanske inte generellt men ibland. Var det så att han ville tro?

Tanken hoppade över till Laurence, som reagerat så häftigt bara på vad Zinna sa till honom. Det var tydligt att han inte själv förstod det. Att han inte ville det som skedde. Från det var det lätt att komma över på vännens kärleksliv och vad han sökte. Inte samma som Claudin i alla fall. Alla hade en åsikt om Zinna och de flesta ville hålla sig på avstånd. Iza ville gärna att hon skulle ha en trevlig sida, men det sökte hon hos alla. Kunde folks reaktioner hänga samman med Zinnas utstrålning? Den fick Laurence och Vince att ta avstånd fast flickan var attraktiv. Den fick Claudin att dras till henne fast hon var obehaglig. Han funderade över vad Claudin hade berättat, mycket för att chockera. Kunde det som de gjort verkligen vara åtråvärt för en normal man? Kunde det vara det förbjudna som var så oemotståndligt? Det fanns en spänning där som lockade många, men kunde det vara så betydelsefullt att man blev blind för allt annat? Claudin hade inte förstått att han blivit manipulerad. Det tog tid för honom att inse. Lång tid.

Dannviw mindes ett samtal han haft med Yan, när han som mest misströstade över kusinens tillstånd. Han tyckte sig ha gjort allt, men det var inte tillräckligt. Förtvivlat sökte han en lösning.

Yan hade diskret glidit in i rummet som han brukade. Där fann han Dannviw i djupa funderingar framför brasan. En stund stod han bara och tittade på denne man som förbryllade honom ännu. Det var inte ofta han hade haft anledning att känna beundran inför någon, sedan han lämnade de gamla mästarna i sitt hemland som helt ung. Då var denna fascination färgad av pojkens förundran över den vuxnes visdom. Han hade kanske inte tänkt på samma sätt idag. Men här var han nu, äldre och betydligt visare, hos denne mycket yngre man vars handlingar och tankar han förundrades över. Men nu var den unge mannen bekymrad.

Dannviw vände sig om och fann Yan där. Han log. Yan hälsade och Dannviw hälsade på samma sätt tillbaka.

‒ Du kan inte tillrättalägga det andra har förbrutit, sa Yan stilla.

‒ Jag vet, mumlade Dannviw. De måste göra det själva. Men det verkar som om de tror att allt bara ska försvinna.

‒ För att skammen är för svår.

‒ Antagligen.

Han slog ut med händerna och suckade:

‒ Men den försvinner inte om man bara gömmer undan den.

‒ Den växer och blir ohanterbar, konstaterade Yan.

‒ Ja. Hur ska jag få dem att förstå?

‒ Är det din uppgift?

Dannviw såg hastigt på honom. Efter en stund sa han lågt:

‒ Annars far de ihop och slåss. Det vill jag inte bli inblandad i.

Yan log.

‒ För att citera dina män: ‒ Det är krigare du har här.

‒ Men inte för att hålla på med krig hela tiden. Det är inget att trakta efter. Deras kunskaper och förmågor kan användas till så mycket annat.

‒ Där har du alldeles rätt. De var krigare, men du vill göra på ditt sätt.

Dannviw nickade och tystnade en stund. Så sa han mycket lågt:

‒ Alla dessa bekymmer bara för att somliga tänker med…

‒ Sitt kön?

‒ Mmm.

‒ Jag tror inte det är problemet.

Det var inte ofta Yan slog sig ner i biblioteket. Han verkade trivas bättre ute. Men nu satte han sig bekvämt tillrätta i en av stolarna. Dannviw betraktade honom med händerna på ryggen. Han såg ännu mindre ut när han satt där.

‒ Det ser i sanning ut som om de lät sig styras av sina drifter, sa Dannviw.

‒ Det är en annan sak, sa Yan. De låter ovidkommande behov ta över. Det är i just det sammanhanget. ‒ Du förstår det är inte så att man bara kan använda det ena eller det andra. Vi föds till världen med många behov, som vi måste lära oss hantera. Vi måste sträva efter balans. Tankarna är beroende av att människan är mätt och till freds. När det är bekvämt att vara i kroppen blir tanken klar och besluten bra.

Tanken tilltalade Dannviw och kändes på något sätt rätt. Han slog sig dröjande ner i stolen bredvid Yans, medan han sa:

‒ Ja, man tänker betydligt bättre när allt känns bra.

‒ Du blir tillfreds samman med din hustru, eller hur? Det skapar inom dig välvilja, som lägger sig över det du bestämmer för dina undersåtar.

Dannviws kände att hans kinder blev lite röda. Det noterade Yan, log och fortsatte:

‒ Det påverkar vart annat och det ena är inte bra utan det andra. Balans krävs.

‒ Antonius ger visa råd, men han har ingen hustru.

‒ Han har nog älskat han med någon gång. Du kan ju se hur det påverkar en del att leva i celibat, fast de kanske har valt det själva. De tror att en del av livet inte behövs.

‒ Dina råd är goda utan att du har en hustru, sa Dannviw tyst.

Han såg upp för att kontrollera att han inte hade sårat Yan. Mannen svarade:

‒ Jag hade en hustru, men hon togs ifrån mig när allt blev oro och våld. Jag hade en familj en gång. Det finns ingen anledning att söka en ny. Istället dväljs jag ibland i minnet av det som var…

Dannviw såg på honom. Efter en stund fortsatte han:

‒ Mitt hjärta fröjdas när jag minns vår lycka. Men nu är jag här. Det måste finnas balans mellan minnen och verklighet också.

Osökt vandrade Dannviws tankar till händelser han varit med om under sitt liv. Sådant han gärna mindes. Stort, som att hålla sin nyfödde son i famnen och smått, som när Dinah smekte hans kind eller höll hans hand en stund alldeles nyss. Bekymren försvann, men fick ingen lösning.

‒ Jag kan inte bara skjuta bort problemen, sa han. Blir de inte lösta på ett bra sätt, så kommer de tillbaka etter värre.

‒ Sök roten till det onda.

‒ Den ligger långt tillbaka i tiden egentligen. Det handlar om en kung som tog till sig en pojke och gjorde honom till sin arvinge. Sedan fick han en dotter och ångrade sig, samtidigt som de två barnen gjordes till fiender.

‒ Kungen som förgriper sig på folk? Men han har fått sin kvinna tillbaka.

Dannviw böjde på huvudet och såg över sina händer in i elden. Han sa:

‒ Ja, men först lyckades han göra en annan kung djupt sårad och han ville glömma istället för att försöka förstå.

‒ Det är inte ovanligt. Det brukar inte gå.

‒ Mitt i denna olycka fanns en person som såg sin chans att vinna makt. En som inte väjer för något, för att nå dit hon vill. Där handlar det också om älskog. Men inte blev besluten bra av det…

Yan såg bekymrat på honom.

‒ Du kan inte ändra på det, sa han.

‒ Inget av det som hänt kan ändras, men det som kan räddas måste räddas. Jag undrar bara hur.

Han reste sig och gick en sväng innan han ställde sig framför Yan och fortsatte:

‒ Om bara de inblandade hade kunnat prata med och lyssna till varandra. Varför är det så fruktansvärt svårt att be om ursäkt? Att se de fel man gjort?

‒ För att det första är att skydda sitt ömtåliga ego.

Yan visade med en gest att Dannviw skulle sätta sig igen, men han skakade på huvudet och höll om sig själv.

‒ Du som vet vilka vinster du gör när du ber om ursäkt tycker det är konstigt att de inte gör det, sa Yan. De är bara inte så trygga.

Dannviw satte sig igen.

‒ Kan jag ge dem trygghet? En början till den, så att de kan arbeta vidare sedan och bygga upp den?

Yan log.

‒ Du gör redan det. Du pratar med en man som inte svarar. Du har hans närmaste här. Ditt hem är som ett nät som fångar dem när de faller. Bara du inte ger upp så lyckas du. Din närvaro är läkande.

‒ Hm. Om det bara vore så.

‒ Trygghet går att dela utan att man förlorar något. Du har alla bitarna. Du vet hur man använder dem och hur mycket.

Sakta sjönk Dannviw tillbaka i stolen och satte upp en fot, medan han funderade på Yans ord.

Alltså menade den vise mannen att han skulle fortsätta att prata med den tigande Claudin. Det var vad han kunde göra… Var det så skulle han göra det.

Och pratat hade han gjort, tills Claudin till sist svarade. Han mindes hur hans själ jublade när det hände. Yan hade rätt. Det var så han skulle göra. Sedan kom samtalen. Det var som om Claudin inte riktigt ville släppa taget och bege sig tillbaka till Engenau. Kanske handlade det just om trygghet.

Det knackade på dörren. Han vände huvudet ditåt, motvilligt som om han vaknade. Dörren öppnades och Ham stack in huvudet. Han sökte med blicken, hittade och sa:

‒ Jaså där är du! Den här gången var det knivigt att hitta dig.

Dannviw log och svängde ner benen för att hoppa ner på golvet.

‒ Jag gömde mig inte, sa han.

‒ Nähä? Har du tid att prata med Benjamin tror du?

‒ Ja, det tror jag.

Ham öppnade dörren och släppte in gästen.

Benjamin sträckte fram handen när Dannviw gick honom till mötes.

‒ Jag måste helt enkelt prata med dig om ett par saker, sa Benjamin och skakade hjärtligt borgherrens hand.

‒ Det låter farligt, sa Dannviw. Vad har jag nu gjort?

De slog sig ner på bänken framför fönstret. Ham kom också in och slog sig ner. Han tog fram ett skärp av lädersnören att arbeta med. Dannviw såg på honom med en viss beundran, medan Benjamin satte sig tillrätta och sa:

‒ Det du gjorde var väl att du var där. Det har varit ganska turbulent på Engenau. Jag var hemma om på Torri, men oron drev mig att fara tillbaka. Då var Beatrice inte där. Inte Claudin heller. Det gick en uppsjö av rykten och de var så vilda att det var svårt att se vad orsaken till dem var.

‒ Jag kan tänka att det blev så. Vi träffades på avskedsfesten för Chiron.

‒ Ja. Då var du förtegen.

‒ Det var fel tid att prata.

‒ Du vet alltså vad som hände då?

Dannviw böjde på huvudet, men sa inget mer. Benjamin sa lågt:

‒ Beatrice väntar barn. Det märks precis som det gjorde de andra gångerna. Jag frågade och hon bekräftade det. Men sedan säger hon att det inte kan vara Claudins?

‒ Huruvida det kan eller inte vet jag ingenting om.

‒ Hon verkar inte lycklig alls…

‒ Över barnet?

‒ Nej. Över sitt liv. Efter avskedsfesten verkar det ha blivit så. Finns det någon sanning i att Chiron förgrep sig på henne.

‒ Sanningen är att de förgrep sig på varandra, så det är inte lätt att kasta skulden på någon. Det var ett spel som gick fel och det var inte alls bra.

‒ Hon skulle aldrig…

‒ Riktigt så oskuldsfull är hon inte. Men det var inte meningen att det skulle bli som det blev.

‒ Jaha…

Benjamin funderade på detta en god stund. Så frågade han:

‒ Barnet är alltså hans?

‒ Så ser det ut.

‒ Det är ju skandal!

‒ De är inte släkt, så det mildrar väl domen.

En forskande blick konstaterade att Dannviw var allvarlig. Benjamin tyckte definitivt inte att det här var något att skoja om. Samtidigt som Beatrice stod hans hjärta nära, så var Chiron hans överhuvud. Det gick alltså inte att bara hejdlöst fördöma.

‒ De var här, sa Benjamin. Beatrice och hennes gemål.

Dannviw lade märke till formuleringen. Det var som om det fanns ett motstånd mot att se dessa två som det par de var.

‒ Det var konsekvenserna av det som hände då.

Kanske är det bra om du vet. De kan behöva allt stöd de kan få ‒ jag förutsätter att du inte vill skilja dem åt.

‒ Naturligtvis inte, kom det häftigt från Benjamin men han rodnade.

‒ En tjänstekvinna vid namn Zinna passade på att nästla sig in som Claudins konkubin.

‒ Henne kunde jag inte fördra. Men hon är inte kvar?

‒ Hon gjorde allt för att isolera Beatrice och vända Claudins sinne emot henne. Det var nog inte särskilt svårt att få över den bedragne maken på sin sida, men fortsättningen blev destruktiv. Det var ett styvt jobb bara att få dem att prata med varandra för att reda ut vad de hamnat i.

‒ Du är ju bra på sådant. Var det därför de for hit?

‒ Nej. Egentligen inte. Claudin följde med för att han ville övertyga mig om, att han gjorde rätt när han förkastade sin familj.

‒ Men ändå tog han med sig Beatrice?

‒ Beatrice följde med Iza. Hon var sjuk för Zinna hade förgiftat henne. Det var nära att hon strök med.

‒ Hm. Iza är bra. Hon tar verkligen hand om Beatrice. Den där biten som jag aldrig har kunnat ge. Hela hennes familj är stabil och trygg.

‒ Det var det Zinna ville ha bort, för att så småningom få bort Beatrice.

‒ Vad var hon ute efter?

‒ Makt. En position att härska ifrån. Det fanns nog inget manifest att gå efter, bara lystnad att härska och behärska.

‒ Hur kunde Claudin låta henne hållas? Det verkade ju ha pågått länge.

‒ Han var helt förblindad. Han tyckte synd om sig efter det som hänt och Zinna förstärkte det.

Jag tror emellertid att han inte visste hur hon agerade mot Iza och Beatrice. Hon såg noga till att han bara lyssnade på henne. Jag satt just och begrundade det när du kom. Det är svårt att riktigt få grepp om skeendet.

‒ Men det började med ‒ Chirons besök?

‒ Efter den fadäsen skulle de prata med varandra, men det verkade inte gå så bra. Båda var sårade. Claudin för att han kände sig bedragen och Beatrice för att han inte tog hennes parti och helt fördömde Chiron.

‒ Hm. Det kunde han nog inte.

‒ Nej. Och den som hade kunnat balansera upp situationen för Beatrices del i alla fall, blev allt sämre.

‒ Iza.

‒ Ja, sa Dannviw och fortsatte:

‒ Allt verkade ganska mycket som tillfälligheter, men det låg en illistig plan bakom.

Benjamin satt med pekfingrarna mot läpparna och funderade över vad han nu fick höra. Så såg han på Dannviw och sa:

‒ Verkligen otäckt. Det är det verkligen. En oerhört farlig situation när det gäller en man med en så inflytelserik ställning. Det innebar kollossala risker för hela landet, att han lät sig förledas på det sättet. Tänk om hon hade lyckats i sitt uppsåt.

‒ Det gjorde hon i mycket.

‒ Det går ‒ eller gick ett rykte om Laurence också.

‒ Ett rent fantasifoster ur samma osunda hjärna. Men han råkade illa ut för att han inte ville spela med.

‒ Det verkar som om dina män inte är så bra på intriger, mumlade Benjamin.

Han var glad för att de flesta ryktena inte var sanna. På Engenau fanns det vitt skilda uppfattningar om vad som var sant, men han hade ingen anledning att tvivla på Dannviws ord.

‒ Intriger fungerar inte här. Det är bra om du vet, att de frön hon har sått kan blomma ut längre fram i tiden. Hon pratade mycket om religion, om rätt och fel. Små insinuationer om folk som borde ha straff att vänta. Även om hon inte vann något inflytande i straffande instanser, så kan rykten och förtal leva kvar.

‒ Ja, det kan de. Det gäller att se upp. Kontrollera varifrån osannolika yttranden kommer. Man får ha det i minnet i fortsättningen.

Han försjönk en stund i grubblerier. Dannviw såg på honom och noterade att han rös till innan han såg upp och frågade:

‒ Vart tog hon vägen?

‒ Hon är död.

Benjamin stannade inte länge. När han fått veta vad han ville och pratat om lite andra tänkvärda saker, som han visste att Dannviw också intresserade sig för, så gav han sig av igen.

2 Aura.

Carlot och Laurence hade varit hos Minna, smedens hustru och var på väg tillbaka till Gein. Laurence noterade för sig själv att hon blev vänligare och gladare för varje gång de sågs. Barnen kom och klättrade på dem och det hade blivit en riktigt trevlig plikt.

Men Carlot blev påmind om vad han hade gjort den gången. Han kunde inte riktigt glädjas åt besöken. Laurence märkte vännens ändrade sinnesstämning och ville muntra upp honom:

– Jag har märkt att hon tycker det är trevligt med våra visiter. Ungarna med.

– Det är för att de får pengar, sa Carlot dystert.

Det faktum att jag dödade hennes man och deras far försvinner inte.

Laurence stannade.

– Men Carlot, det är förfluten tid. Du gör ditt bästa för att de inte ska lida av det. Gå inte och grunna på det nu längre.

De mötte en man på vägen. Han saktade in och stirrade konstigt på dem. Det var bara Laurence som såg det. Han undrade flyktigt om det kunde vara någon bekant.

– Jag vill inte ha gjort det, mumlade Carlot till vägen.

– Det går ju inte att ändra på. – Känner du den där mannen?

Carlot gav den passerande en flyktig blick, sedan skakade han på huvudet.

På vindbryggan såg de Dannviw, som just följt Benjamin ut. Han stannade och väntade in dem för att fråga hur det hade gått.

– Får du lov att vara så här långt ute? undrade Laurence.

– Försök nu inte prata bort det.

Till och med Carlot log. Det var han som svarade:

– Det går väl bra, men det väcker minnet varje gång.

Dannviw och Laurence bytte blickar. Borgherren sa:

– Jag är tacksam för att du klippte till honom.

Det väckte en genuint otäck känsla när jag förstod att han tänkte fortsätta sparka, fast jag inte kunde försvara mig. Att han dog var en olyckshändelse.

– Jag vill inte orsaka olyckor. Gudar gör inte så.

Dannviw kikade upp på honom för att kontrollera allvaret i utsagan. Laurence kommenterade käckt:

– Då kan du väl bara säga att det var meningen, så löser det sig.

Han fick ducka för en örfil från Carlot, som han sedan anklagade för att inte vilja ha några lösningar. De jagade varandra in.

– Undrar om gudar gör så, mumlade Dannviw.

Ham hade seglat upp bredvid honom och hörde vad han sa. Han replikerade:

– Det ser du väl att de gör. Vilket visar att de där två är likar.

– Vad har du nu fått veta? undrade Dannviw misstänksamt.

– Nu blev du nyfiken, sa Ham och höjde pekfingret tillrättavisande.

Men det visade sig snabbt, att han inte visste något mer som kunde stilla herrens vetgirighet när det gällde Laurence.

Samma eftermiddag kom en man tveksamt över vindbryggan. Vakten undrade:

– Ute och strövar?

Men han fick bara en oförstående blick till svar.

Han insåg att han fick förtydliga sig:

– Jag menar bara att det här är borgen Gein. Man strövar inte in här hur som helst.

– Borgen Gein? Carlot?

Mannen kom från utlandet, det hördes. Gus undrade:

– Är du ensam?

– Mig ensam, ja, sa mannen.

– Vem är du?

Främlingen såg oförstående ut igen. Gus försökte än en gång:

– Har du något namn?

– Namn?

Han smakade på ordet. Så lyste han upp och sa:

– Namn Aura.

Guy kom fram till dem efter en diskret vinkning från Gus. Han kunde flera språk, men inte det mannen talade.

– Det verkar som han söker Carlot, sa vakten till Guy.

– Ah, sa Guy. Vem söker ni?

Han använde språket millynn, som talades i Carlots fars land. Det förstod mannen och han kunde hjälpligt göra sig förstådd. Guy tog med honom till Dannviw. Dels fick han en känsla av att den här mannen kunde veta något som Dannviw ville veta. Dels visste man inte vad mannen ville Carlot. Då var det inte så bra att låta dem träffas direkt.

Mannen gick lätt böjd och såg sig omkring hela tiden. Han satte sig inte heller på anvisad plats innan han sett sig ordentligt om i rummet. På honom tycktes inte böckerna imponera ett dugg.

Han märkte knappt att Dannviw kom in genom den öppna dörren förrän han hälsade gästen.

– Välkommen till Gein, sa Dannviw på det språk mannen förväntades förstå. Ni söker Carlot. I vilket ärende?

Mannen såg upp och det verkade som om han försökte förstå det som sagts. Han hade samma ögonfärg som Carlot och när Dannviw konstaterat det såg han fler likheter. En misstanke väcktes.

– Jag föra hem Carlot, sa mannen.

Dannviw gick över till att tala sindra, det språk som talades i Lykil, Carlots mors land:

– Varför vill du föra hem honom?

Mannens reaktion var synnerligen intressant.

Det var tydligt att han nu förstod. Han bugade innan han sa på sitt eget språk:

– Han är vår Furste. Han är utvald att bli det.

– Carlot har redan blivit initierad till Furste av det Gyllene landet. Vem är du?

Mannen reste sig och gick en runda i rummet med en mycket tankfull min, innan han satte sig igen, lutade sig tillbaka och sa:

– Mitt namn är Aura. Jag är hans morbror.

Dannviw lät hämta Carlot, som kom in tillsammans med Laurence. Aura hälsade sin Furste som hans folk plägade, med pannan mot golvet. Carlots ögon blev kalla. Laurence kände igen mannen de mött på vägen.

– Känner du den här mannen? undrade Dannviw.

– Jag kan inte ofta identifiera folks uppstickande ändor, sa Carlot torrt.

Han undrade över att Dannviw talade solfolkets språk.

– Hans namn är Aura, sa Dannviw. Han påstår att han är din morbror.

– I så fall vill jag inte känna honom, sa Carlot iskallt.

Förändringen Carlot genomgick, när han långt inne från sitt minne återkallade sin släktings namn, var både fascinerande och otäck. Han använde andominion för att markera, så Dannviw gick över till sitt eget språk och sträckte Carlot sin hand.

– Carlot, kom och sätt dig, sa Dannviw mjukt.

Aura låg kvar på golvet.

– Han kastade ut mig! sa Carlot upprört. Jag behövde hjälp men han kastade ut mig!

– Nu kan vi få veta varför.

Carlot visste inte om han skulle lyda impulsen att gå eller ta Dannviws hand. Laurence löste problemet genom att lyfta hans hand och lägga den i Dannviws. Då kunde Carlot sätta sig bredvid sin herre.

– Jag vill inte förlåta honom, sa Carlot kallt.

– Det är inte aktuellt just nu. Kanske har han svaren på våra frågor. Han var där, Carlot. Vi kan få veta varför det blev som det blev. Se om våra teorier är riktiga.

– Jag vill ha det som jag har det nu…

– Det skadar mer att inte veta.

Fast Laurence undrade vem som var ivrigast när det gällde att ta reda på vad som verkligen hänt.

Han kände sin herre väl. Men visst – det här var ett tillfälle som inte fick missas. Han ställde sig tätt intill Carlot och lade handen på hans axel.

Carlot såg tacksamt upp på honom och klappade handen. De gick över till sindra, solfolkets språk igen. Dannviw sa:

– Res dig upp, Aura. Det är en del vi vill veta.

Men så lätt var det inte. Nere från golvet meddelade Aura att han inte kunde resa sig utan Furstens tillåtelse. Han fick denna tillåtelse av en irriterad Carlot, som tyckte att denna aktning kom lite väl sent. Aura reste sig. Guy fick honom att sätta sig men, precis som resten av Carlots folk, såg han inte på sin Furste.

– Jag vill veta vad du har att berätta om Carlots första år, sa Dannviw.

Han väntade sig att Carlot skulle få ställa frågorna, men istället verkade Aura ivrig att förklara:

– Min äldre syster Sol föddes att bära fram en ny Furste. Hon hann inte bli så gammal innan vårt land invaderades. En make hade inte valts ut åt henne ännu. Det var både bra och dåligt. Vi försökte hålla henne undan, men krigsherren Pontugarde fick syn på henne och blev blixtförälskad. Han krävde att få Sol för att lämna landet i fred. De hade inte hittat så mycket guld som de förväntade sig, så han var beredd att ge sig av. Sol fick också syn på honom och han var en mycket stilig man. Hon var inte emot uppgörelsen. Vi hade alltid stått varandra nära, så hon ville att jag skulle följa med. Det var ett bra arrangemang, för jag kunde på så sätt hålla kontakten med vårt land och vara hennes förtrogne när Pontugarde inte var hemma. Det var nämligen inte bara vårt land som blev invaderat av detta folk. Hon berättade för mig att hon ville välja en make själv och nu hade hon chansen. Det var Pontugarde hon ville ha. Men förbindelsen med vårt land måste upprätthållas, för det var bara genom Sol vi kunde få en ny Furste.

– Hade Pontugarde ingen betydelse? frågade Dannviw.

– Ingen som helst. Det är Sol som bär fram en Furste, eller en flicka, Sol, som i sin tur bär fram en ny Furste. Men om detta visste Pontugarde ingenting. Han skulle inte ha förstått ändå. Men i början levde de lyckliga. Hon hade fått den man hon ville ha. Han var bestämd och aningen våldsam, men det lockade mer än skrämde henne. Han hade fått den skönaste flickan på jorden och samtidigt tagit något värdefullt från sin fiende. Det var ytterligare en seger att hon själv ville ha honom. Hans omsorger om henne var rörande. Men han var ofta borta. Då var jag hos henne för att hålla henne sällskap. När sedan Pontugarde kom hem, kunde jag bege mig till vårt land för att berätta hur saker framskred.

Så väntade Sol barn. Pontugarde var orimligt orolig för hennes hälsa. Men han kunde inte stanna hos henne hela tiden. Carlot föddes när han inte var hemma. Jag föreslog att vi skulle föra barnet till Lykil med en gång. Sol ville inte det. Hon ville ha sitt barn hos sig. Utan tvekan förstod hon hans storhet. Hon älskade honom himlastormande högt.

Pontugarde kom hem. Han blev glad över att ha fått en son och över att hans hustru mådde bra.

Men det tog inte lång tid innan han förstod, att hans son redan som nyfödd var av mycket högre rang än han själv. Det arv han i sinom tid hade planerat att ge sin son av godhet, skulle aldrig nå upp till det han redan fått genom sin mor.

Insikten att han aldrig skulle kunna mäta sig med sin egen son fick honom att börja dricka.

Han blev våldsam. Han ville att Sol skulle behandla barnet som en son till honom, inget mer. Det kunde hon ju inte. Hon framhöll att hennes kärlek räckte till både Pontugarde och Carlot. Men fadern kunde inte förstå vad hon kände för deras barn. Han kunde det helt enkelt inte.

Aura suckade och tittade nästan upp, men riktade blicken snabbt mot Dannviw.

– När jag märkte vartåt det lutade försökte jag få ta med mig Carlot till Lykil. Sol vägrade. Jag pratade med ledaren i vårt land och med lärarna.

Då förstod jag snart att situationen för de två inte skulle bli bättre. Det blev den inte heller.

Pontugarde blev allt våldsammare. Men Sol hade hittat ett sätt att hantera det. Hon dövade allting med blad som växte i deras trädgård. Det var inte alls bra… Han suckade tungt. Dannviw såg hastigt på Carlot. Han betraktade berättaren med isiga ögon och visade ingen rörelse alls. Detta var något han inte ämnade leva sig in i. Aura fortsatte sorgset:

– Det blev snart som två liv och hur de gestaltade sig förstod jag inte förrän långt efteråt. När jag var hos Sol var hon glad och lycklig. Vi lekte med Carlot och undervisade honom. Det kom vänner från vårt land och från hoppande folket, som heter Eny på vårt och deras språk. När Pontugarde kom hem ville Sol vara ensam med familjen. Det lät bra, så vi efterkom hennes önskan. Vi trodde att det blev lugnare då, men så bra var det inte. Aldrig trodde jag att Pontugarde skulle våga slå sin son, men sådana gränser hade inte denne man. När jag fick se honom boxa pojken i magen insåg jag, att jag måste ta barnet därifrån vad än Sol ville. Ingen av oss hade insett hur långt det hade gått, eller hur länge det hade pågått. ‒ Det var redan för sent… Pontugarde skulle ge sig iväg och medan jag väntade på det ordnade jag allting. Då stötte jag på Pontugarde i byn. Han satt på ett värdshus och drack tillsammans med sin vapendragare och bror Wemdinger. De såg inte mig, men jag kunde inte bege mig därifrån för då hade de gjort det. Av det jag tvingades höra då insåg jag vidden av hans bitterhet gentemot sin egen son.

Han beklagade sig för sin bror och Wemdinger gav honom råd. De talade om att göra sig av med Carlot. Det var honom de anklagade för att vara roten till det onda. Wemdinger propagerade hett för detta. Det fanns ingen tid att förlora. Jag vet inte hur jag tog mig till Sols hus. Jag tror jag sprang hela vägen. Det enda jag visste var att Pontugarde inte fick träffa Carlot igen. Men Sol ville inte lyssna. Hon ville inte tala om var Carlot var och trodde inte att Pontugarde skulle komma hem så snart. Då berättade jag att han slog barnet, för kanske hon inte visste det. Men hon visste. Hon hade lärt Carlot använda bladen för att han inte skulle fara illa. Jag visste inte längre vad jag skulle ta mig till. – Då hörde vi hennes man komma. Det var som om hon plötsligt såg allt klart, - eller kanske hade hon gjort det hela tiden. Hon bad mig ge mig iväg, för hon visste att Pontugarde tänkte slå ihjäl mig. Han visste ju att jag var länken med vårt land och gav mig en del av skulden till att Carlot betraktades som högre än honom. Han trodde det var en sak som vi kunde göra något åt.

Pontugardes yrke var att döda, påminde hon om, så inget skulle hindra honom. – Jag gav mig av för att leta efter Carlot medan Sol lugnade ner Pontugarde… Jag hittade inte Carlot. När jag återvände till huset var Sol så misshandlad att hon dog i min famn… Vid minnet av detta rann ett par tårar från hans ögon. Men han hade gråtit så mycket över detta att det knappt fanns några kvar. Det verkade som om han slutat berätta, så Dannviw frågade:

– Men Carlot letade rätt på dig, eller hur?

Aura såg på honom. Så berättade han vidare:

– Carlot fanns ingenstans i huset. I trädgården fann jag en nygrävd grav, stor som till ett barn… Det var inte så svårt att göra den lite större och lägga Sol i den. Folk fick veta att det var Barnets grav, fast jag meddelade Eny att Carlot skulle komma till dem. Om han levde skulle han komma tillbaka. Pontugarde var försvunnen, men hemma hos mig väntade Wemdinger.

Genom att misshandla mig ville han få reda på var hans bror och Carlot hade blivit av. Det var tur att jag inte visste. Jag struntade blankt i var Pontugarde var. Då knackar det på dörren och där står Carlot. Jag kunde bara köra iväg honom.

Wemdinger var beredd att döda honom utan minsta tvekan.

– Du var full, sa Carlot kallt.

Dannviw fick översätta för Carlot nedlät sig inte att prata så Aura förstod.

– Nej, sa Aura stilla. Inte full. Drogad. De ville få mig att prata, men jag visste inget. Så när jag hade sett Carlot kunde jag bara önska att han hann så långt iväg som möjligt. Honom fick de inte hitta. Och försvunnen var han. Jag letade och letade när jag väl kunde. Överallt, men ingenstans fann jag Solens son… Jag hittade Pontugarde. Han hade dränkt sig i en sjö nära deras hus. Jag lät honom ligga. När Wemdinger fick veta hur det gått för hans bror, tänkte han inte vila förrän han dödat mig. Nu kunde jag inte stanna någonstans. Jag kunde inte återvända till Lykil utan Carlot. Min uppgift var att finna honom och föra hem honom. Så fort jag hade spårat honom så hade han gett sig av. Jag har letat sedan dess. Först idag hörde jag Carlots namn och fann honom här.

Han gjorde en paus, men Dannviw hann inte ställa den fråga han formulerat innan Aura sa:

– Jag har funnit Carlot. Det verkar som om han mår bra. Jag kan meddela det Gyllene folket att han lever.

– Det vet de redan, sa Dannviw.

Aura såg villrådig ut.

– Han har varit där och kommit tillbaka hit?

– Det blev så. Han är det Gyllene landets Furste redan.

Aura smakade på den informationen innan han sa:

– Då är min uppgift redan utförd.

– Du ljuger! for Carlot ut. Hela den här berättelsen är till för att rentvå dig! Men att du avvisade mig glömmer jag aldrig, vilka påhittade förklaringar du än ger!

Aura tog bara emot skället med böjt huvud. Han förstod att hans härskare var arg, men det var inget han kunde ändra på. Carlot menade att allt ont han hade fått utså berodde på att han blivit utkörd den gången. Det fanns ingen ursäkt att komma med. Det stärkte honom i misstanken att ingen i hans folk var att lita på. Carlot var nu så upprörd att Dannviw fick leda ut honom och lugna honom. Han förstod att olikheterna mellan de två kulturerna nu slog igenom och Carlot var inte i den situationen att han kunde hantera det. Han lät Laurence ta hand om sin vän.

Aura fanns kvar i rummet, sittande alldeles stilla där han satt när Dannviw lämnade rummet.

Guy hade stannat och försökt prata med honom, utan några större framgångar. När Dannviw kom in igen reste sig Aura och bugade artigt.

– Vår härskare är inte nöjd, mumlade han.

– Nej, han lämnades ensam i en mycket ond värld, sa Dannviw stilla.

Aura nickade.

– Om jag bara funnit honom då… Men han kunde inta sin plats?

– Ja, men han kunde inte stanna. Det är därför