En Ring av Lögner

By Victoria Howard

En regnig engelsk natt dör Daniel Elliott i en bilolycka. Hans fru, Grace, är förkrossad. Även om deras äktenskap inte var perfekt ser inte Grace, en kvinna skyddad från verkilgheten, inte fram emot att tillbringa framtiden ensam.

Hon inser snabbt hur lite hon faktsikt kände Daniel. Det finns så många hemligheter: Ett alias, en märklig nummerlista, ett hem i Florida - och en älskarinna som som ser ut precis som Grace.

Skräckslagen men beslutsam flyger hon till Florida. Den undre världen förföljer henne...liksom den andra kvinnan. Till hennes förvåning tar den stilige mannen Jack West vid FBI sig an fallet. Grace och den sinnestyngde mannen har historia tillsammans. Trots hennes bästa ansträngningar finner hon att hon på nytt faller för honom.

Med fara runt varje krök navigerar Grace och Jack södra Floridas kriminella värld i sitt sökande efter sanningen bakom En ring av lögner.

• Language: Svenska
• Publisher: BadPress
• Release date: Sep 23, 2021
• ISBN: 9781667413877

Victoria Howard

Born and raised in the Pittsburgh area, Howard trained horses at The Meadows in the late ‘70s and Pompano Park in the early ‘80s. With her husband, Pennsylvania auto magnate John Howard, she not only owned and campaigned super stars like Efishnc and Neutrality (trained by Bruce Nickells), but at one time was a guest commentator on The Meadows Racing Network, besides appearing in numerous commercials with her longtime friend, legend Roger Huston. Later, in her second career as a published author, Victoria not only wrote The Voice: The Story of Roger Huston, but she also penned The Kentucky Horse Park: Paradise Found and Gunner: An Enchanting Tale Of A Racehorse---the inspiring story of a Standardbred rescued from obscurity who became a decorated police horse. Victoria also co-wrote Roosevelt Raceway: Where It All Began, Meadow Skipper: The Untold Story and several children’s books on Standardbred horses and horseracing. Howard knows what she writes about, having lived through and personally been acquainted with many of the horses, horsemen, and families you’ll be reading about in Harness Racing in the Keystone State. Today, Howard lives in Florida with her dog, Max, and is the proud “Mom” to many racehorses.

Book preview

1

Grace Elliot följde sin makes kista ner över kullerstensvägen från kyrkan till kyrkogården, och försökte att inte snubbla över de regnhala stenarna. Hon huttrade och grep om kragen på sin kavaj, höll den tätt intill halsen medan regnet läckte igenom kläderna och kylde henne in i benen.

Hon kände sig tom. Och skyldig.

Daniels olycka var hennes fel. Om de bara inte hade grälat innan han åkte till konferensen hade han kanske levt nu.

Den lilla trettonhundratalskyrkan stod på en kulle i utkanten av byn, dess gula Cotswoldsten vittrad av ålder. Mosstäckta gravstenar stod utspridda över kyrkogården, deras inskriptioner blekta och knappt läsbara. Högt i en knotig idegrans grenar kraxade en råka. Till och med änglarna som prydde gravmonumenten tycktes rynka sina pannor åt henne.

Grace rätade på axlarna och höll sina ögon stadigt på den enda blomsterkrans av krysantemum, gullris och eukalyptus som låg på kistan.

Bortsett från hennes höggravida bästa vän, Olivia, fanns endast ett halvdussin sörjande samlade runt den öppna graven. Daniel hade haft många vänner och affärskollegor. Var fanns de någonstans? Hennes känslor fladdrade mellan ilska och sorg. Han hade trott sig vara så älskad; ändå reducerades han till detta—så gott som bortglömd på sin sista vilas dag. Hon såg på den lilla gruppen. Daniels affärspartner, Shaun, och hans fru—vad hette hon nu igen? Grace kämpade med att minnas. Mary? Margaret? Nej, Margot, så var det. Och där fanns Liz, Daniels sekreterare, självmedvetet stående vid sidan om, konstant baddande sina ögon med en hopknycklad näsduk.

Hon visste inte vem den korte, välklädde, medelålders mannen med den bleka, fyrkantiga käken var. Men hon kände igen två av Daniels vänner från den lokala golfklubben som struntat i sin dagliga runda för att närvara.

Men den person vars stöd hon behövde mest av allt var frånvarande.

Trots flertalet samtal till Catherines mobiltelefon, och meddelanden på hennes telefonsvarare, förblev hennes syster tyst. Det var inte ovanligt att Catherine handlade efter eget skön. Hon hade alltid haft ett själviskt stråk i sig, gjorde som hon ville, svek familjen, och idag var inte annorlunda på något sätt. Ändå var det annorlunda, därför att Catherine övergav Grace i en tid då hon behövde sin enda syster som mest.

Med nedböjt huvud intog Grace sin plats bredvid prästen intill den öppna graven, hennes känsla av förlust bortom tårar.

Prästen röst mässade över de sörjandes huvuden. ‘Vi anförtror nu vår broder, Daniel, till Guds barmhärtighet, och överlämnar hans kropp till gravens vila. Av jord är du kommen, jord ska du åter bli…’

Hon kämpade med att hålla tillbaka tårarna, och koncentrerade sig på orden när sorg och skuld kramade om hennes hjärta. Kanske skulle hon ha organiserat en separat vaka för Daniels affärskollegor och vänner, men då hans föräldrar var döda, och hans syster inte stod att finna någonstans, kunde hon inte stå ut med att behöva lyssna på alla kondoleanser och plattityder ensam.

På prästens uppmaning steg hon fram och tog en handfull jord, lät den glida mellan fingrarna för att pudra kistan. Begravningen var över, de sörjande flockades runt henne. Shaun var den förste att kliva fram och ta hennes hand.

‘Jag vill bara säga hur mycket jag och Margot beklagar sorgen. Detta är en svår tid för dig, Grace, och om det finns något vi kan göra så tveka inte att höra av dig. Daniel var en god vän, liksom affärspartner.’

‘Tack, Shaun. Daniel… det skulle ha glatt honom hur du såg och mindes honom. Jag uppskattar verkligen din vänlighet och hjälp, hur du städade ur hans skrivbord och kom förbi med hans personliga tillhörigheter när du är så upptagen.’

‘Jag gjorde det så gärna, Grace. Det var inga problem alls.’ Shaun lutade sig fram och kysste hennes kind. ‘Hör av dig.’

En efter en kom de andra sörjande och betygade sin aktning innan de under tystnad flöt iväg till sitt eget. Endast Olivia stannade vid hennes sida.

‘Stackars, stackars dig,’ sa hon och la armen om Graces axlar. ‘Här är du, och var är din syster? Bryr hon sig inte om dig?’

‘Det vet du att hon gör, Olivia. Jag är säker på att hon hade varit här om hon vetat om det, men jag har inte lyckats kontakta henne. Hon är karriärkvinna och—’

‘—och har en syster som hon lämnat att ensam kastas i stormen under den svartaste dagen i hennes liv. Jag svär, Grace, jag förstår inte hur du håller dig samman.’

Grace skakade. ‘Men det gör jag ju inte.’ Hon kollapsade mot Olivias axel, skakande i snyftningar. Olivia höll henne som ett barn—som det barn hon snart skulle få, tänkte Grace. En annan förlust, insåg hon. Hon skulle aldrig få något barn nu när Daniel var borta.

‘Åh, Grace. Jag vet hur mycket du älskade honom.’

‘Jag gjorde det. Jag gör det. Vad gör jag nu, Olivia? Hur går jag vidare utan honom?’

‘Jag finns här för dig, kära vän, och det gör Tom också. Tillsammans tar vi oss igenom detta på något sätt.’

Grace snörvlade och snöt sig. ‘Jag… jag skulle vilja vara ensam en stund. Har du något emot det?’

Olivias ögon smalnade, misstänksamt undrande. ‘Är du säker?’

‘Ja. Jag behöver på säga farväl. Jag måste. Det tar inte lång stund.’

‘Ta den tid du behöver. Jag väntar vid bilen.’

Grace nickade bara till svar, oförmögen att lita på att rösten skulle bära om hon sade något. Hon knäppte sina smala händer, och böjde huvudet för att gömma smärtan i ögonen. Hon kände sig tom. En stöt av vild sorg blixtrade förbi, hotade att krossa hennes beslut att inte gråta mer.

Hon blev kvar vid gravplatsen, ignorerade regnet när det droppade från brättet på hennes lånade hatt ner i nacken, hennes ögon fixerade på den regnfläckiga mässingsplattan på kistan.

Daniel Elliott. 1971–2009

Tårarna förblindade henne. Daniel var för ung för att dö. Vid trettioåtta års ålder hade han varit den yngste partnern vid en internationell revisionsfirma. Och han hade varit hennes klippa—hennes enda fasta punkt under tio flyktiga år. Hur skulle hon klara sig utan honom?

Med känslorna knappt under kontroll lyckades hon ta sig över de halkiga kullerstenarna mot parkeringen. En man steg ut från under det övertäckta portvalvet och fick henne att hoppa till. Hon kände igen honom som den välklädde främlingen från gravplatsen.

Han tog av sig hatten. ‘Fru Elliott?’

‘Ja?’

‘Jag beklagar förlusten av din man.’

‘Tack. Jag uppskattar att du kom idag. Jag skulle gärna vilja vara ensam nu, om du inte har något emot det.’ Grace vände sig bort, men han grep hennes arm med en smeds styrka. Hennes ansikte förvreds av smärta. Han slappnade av sitt grepp något, men höll henne fast.

‘Vad jag har att säga kommer inte att ta lång tid.’

Grace kände hur humöret flammade upp. ‘Jag känner inte ens dig. Jag har just begravt min man. Har du ingen medkänsla?’

Han flinade. ‘Medkänsla? Intressant ordval. Att ha medkänsla är inte standard i min sorts verksamhet, Fru Elliott. Att få tag på information, å andra sidan, är det.’

Hennes huvud flög upp. ‘Information? Vilken sorts information?’

‘Den sort du kommer att ge mig.’

Grace rös ofrivilligt till. Den penetrerande svärtan i hans ögon, och sättet hans tunga flög i slutet på meningarna, fick henne att tänka på en reptil. Hon kastade en blick över axeln. Olivia väntade vid bilen, utan tvekan angelägen att återvända till att assistera sin man Tom, den lokala veterinären, vid eftermiddagsoperationerna.

‘Jag måste gå. Min vän väntar på mig.’

‘Jag förstår att detta inte är den bästa tidpunkten för att diskutera situationen, men jag för säkrar dig att det bara tar ett par minuter. Din avlidne man hade hand om mina affärsintressen.’

‘I så fall föreslår jag att du pratar med Shaun, Daniels partner. Han tar hand om alla Daniels klienter nu.’

‘Låt mig tala klarspråk, Fru Elliott. Det här har ingenting att göra med din mans affärer.’ Hans tunga fladdrade ut på nytt. ‘Daniel och jag hade en privat överenskommelse. Han hade tillgång till väldigt, ska vi säga, känslig information. Jag vill bara försäkra mig om att den inte kommer att falla i fel händer.’

Grace försökte skrämt dra sig undan, men hans fingrars grepp om hennes arm hårdnade. ‘Vem du än är, låt mig gå.’

‘Om ett ögonblick, Fru Elliott.’

‘Du gör mig illa!’

Främlingens läppar förvreds i ett cyniskt leende. ‘Så bra; det är tänkt att göra ont.’

‘Jag skriker. Någon kommer att höra, att komma.’

‘Vi är så gott som ensamma härute. Var så säker, om jag ville kunde jag döda dig där du står.’

Grace slutade andas. Hon visste att han hade rätt. ‘Vad vill du mig? Vem är du?’

‘Din man hade dokument som är mycket viktiga för mig.’

‘Alla klientdokument finns på kontoret.’

Främlingen skakade på huvudet. ‘Inte pappersdokument. Elektroniska dokument—datafiler.’

‘Jag har inget som är ditt, oavsett om det är pappersinformation eller på någon dator, det kan jag försäkra dig om.’

Han log, utan att blinka, och släppte sedan hennes arm. ‘Du talar sanning.’

‘Självklart.’

‘Det är bra att du gör det. Jag vet när kvinnor ljuger. Du vill inte ljuga för mig, Fru Elliott. Gör aldrig dig. Det skulle inte sluta bra för dig. Nu låter jag dig gå. Annars blir du sen till mötet med din makes advokat.’

‘Hur känner du till det?’ Hennes fingrar kramade hårdare om handväskans remmar, så pass att fingrarna grävdes in i handflatan.

‘Det är mitt jobb att veta saker. Förresten, har du pratat med din syster nyligen?’

Graces blick for upp, mötte hans. ‘Det har du inte med att göra.’

Mannen bara log. ‘Nej. Självklart har jag inte det. Jag ska inte uppehålla dig längre, Fru Elliott. Jag hör av mig inom kort.’ Han vände på klacken, och haltade iväg i dimman.

Svett samlades längsmed Graces ryggrad när rädsla ersatte sorgen. Hennes hjärta hamrade under revbenen.

‘Vänta! Snälla! Är Catherine i fara? Om du vet något, snälla säg det.’

Han vände sig inte ens mot henne. ‘Adjö, Fru Elliott.’

Hon stirrade på hans försvinnande ryggtavla. Vem var han? Någon våldsam nog att skrämma henne, så mycket var klart. Vad hade Catherines situation att göra med främlingens datafiler, undrade hon. Och hur kände den här mannen till hennes möte med advokaten? Var det en tursam gissning?

Hon tog ett djupt, ostadigt andetag, och skyndade ut från kyrkogården mot den väntande bilen.

‘Vem var det?’ frågade Olivia när Grace gled ner på passagerarsätet.

‘En av Daniels klienter.’ Grace gned frånvarande sin arm. ‘Jag sa åt honom att prata med Shaun.’ Hon vred sig i sätet för att kunna se tillbaka mot det övertäckta portvalvet, men främlingen var borta.

‘Oroa dig inte, kära vän,’ svarade Olivia. Hon lade i första växeln och släppte på handbromsen. ‘Är du säker på att du inte vill att jag följer med dig till advokatkontoret?’

‘Tack för erbjudandet, men nej. Jag tror att detta är något jag måste göra ensam.’

Olivia suckade. ‘Då släpper jag av dig inne i stan. Men vet att jag inte tycker om det.’

‘Jag klarar mig. Sa du dessutom inte att en av veterinärsköterskorna är hemma i influensa?’

‘Rufus, Toms assistent, har också blivit sjuk. Annars hade Tom kommit till begravningen. Det är svårt att hitta veterinärvikarier på kort varsel, Och du vet hur upprörd Tom blir av att behöva ta receptionen och patienterna. Men om du vill att jag stannar kan han säkert klara sig själv en extra timme eller två. Kan jag få dig att ändra dig?’

‘Du och Tom har varit helt fantastiska. Jag vet inte vad jag hade gjort utan ert stöd. Och tack för hatten. Jag hoppas bara att regnet inte förstört den.’ Hon tog av den och lade den i baksätet.

‘Kära du, tänk inte på det. Det är det man har vänner till.’

Grace vred sig och log emot kvinnan i förarsätet. Olivias mörka hår var klippt i en svart och slank käklång bob, och trots stundens sorg svämmade hennes ögon över av lycka. Graviditeten klädde henne.

‘Jag måste vänja mig vid att klara mig själv. Dessutom har du barnet att tänka på. Du borde vara hemma med fötterna uppe, istället för att springa runt efter mig.’

‘Tja, jag måste erkänna att jag börjar bli trött, och mina anklar sväller upp om jag står upp för länge. Men om du vill att jag stannar tills din egensinniga syster kontaktar dig så kan jag det.’

Grace skakade på huvudet. ‘Nej, jag klarar mig verkligen.’

‘Och nu är vi här.’ Olivia svängde in bilen på en tom parkeringsplats utanför apoteket. ‘Jag ringer ikväll för att höra hur det är med dig.’

Grace klättrade ut från passagerarsätet. Det var marknadsdag, och den lilla Cotswoldstaden kryllade av julshoppare. Grace kände ångesten komma krypande när hon gick längsmed livliga High Street på väg mot advokatens kontor. Hon hatade att ha att göra med myndighetspersoner: Daniel hade propsat på att sköta allt sådant själv.

När hon gick förbi skoaffären såg hon sin reflektion i fönstret. Hon såg spöklik ut, mycket äldre än hennes trettiotvå år. Kavajen till den hastigt inköpta svarta ullkostymen hängde från hennes axlar på ett sätt som fick henne att se anorektisk ut. Hennes vanligtvis rosiga kinder var bleka, och mörka cirklar låg under hennes djupblå ögon. Till och med hennes kastanjefärgade hår saknade lyster. Kanske skulle hon ha haft det utsläppt istället för tillbakadraget i en knut; det hade dolt kindernas hålighet. Hon ryckte på axlarna. Det var för sent att bry sig om utseendet nu.

Hon tog ett djupt andetag, och puffade upp dörren till advokatens kontor. Klackskornas stackato-klickande ekade mot det polerade marmorgolvet. Hon lade knappt märke till inredningen när den utomordentligt välvårdade receptionisten visade henne in i konferensrummet, där en gammal, glasögonprydd gentleman satt bakom ett enormt skrivbord.

‘Fru Elliott, var så god och sitt. Jag är ledsen att behöva dra hit dig, idag av alla dagar, men det är bäst för alla inblandade om detta får ett snabbt slut. Jag hoppas att du mottar mina kondoleanser för din mans förtidiga död. Det måste ha varit en hemsk chock för dig.’

‘Ja, det var det. Ditt brev kom som en överraskning, det med. Jag var inte medveten om att Daniel skrivit något testamente.’ Graces händer vred sig i hennes knä. ‘Jag trodde inte det var nödvändigt, då vi köpte huset tillsammans och har ett gemensamt bankkonto.’ Rösten brast, till hennes förfäran.

‘Herr Elliott skrev testamentet helt nyligen. Detta gör situationen enklare från ett lagligt perspektiv, men jag är förvånad över att han inte diskuterade det med dig först. Han lämnar huvuddelen av sin egendom till dig, som väntat. Applegate Cottage, som du påpekade, ägs gemensamt av dig och din man, så hans del överförs automatiskt till dig. Det kommer säkert som en lättnad att det finns tillräckliga medel från hans livförsäkring för att betala av den utestående delen av huslånet, så du behöver inte oroa dig för det. Det finns endast en annan förmånstagare omnämnd, en Catherine Peterson.’

‘Catherine? Daniel tog med min syster i sitt testamente? Vet du varför?’

‘Ett testamente är en väldigt personlig sak, Fru Elliott, vilket jag är övertygad om att du vet. Det är inte min sak att ifrågasätta mina klienters val.’

‘Nej, nej, självklart inte.’ Grace böjde sitt huvud, och studerade sina händer medan hon frånvarande lyssnade på advokaten. Ilska och förvirring svallande genom henne. Varför hade Daniel ansett det nödvändigt att skriva ett testamente? Och varför hade han gjort Catherine till förmånstagare?

‘—prövningen tar omkring fyra till sex veckor, och allt beräknas vara klart inom sex månader. Jag har redan talat med din bank och ordnat så att din mans sparkontos ägarskap flyttas till dig. Du måste möta upp med domaren och skriva på lite papper, men processen är väldigt rättfram. Vad gäller strandhuset i Florida så är jag rädd för att din amerikanska advokat måste sköta överföringen av ägarskapet till dig.’

Graces huvud flög upp. ‘Vad pratar du om? Ett hus i Florida? En advokat i Amerika? Jag förstår inte, vi har ingen egendom utomlands.’

Advokaten granskade pappren framför sig. ‘Faktum är att det har du, Fru Elliott.’ Han tog av sig läsglasögonen och log välvilligt. ‘Jag kan försäkra dig om att det inte är ett misstag. Din make köpte strandhuset på Gasparillaön för några månader sedan. Jag har en kopia av köpekontraktet i mappen här. Som jag nämnde kommer Herr Parous, er amerikanska advokat, att sköta överföringen. Är det något mer du undrar över?’

‘Herr Parous?’

‘Exakt.’ Han gav Grace ett visitkort. ‘Jag har redan pratat med honom, och har skickat över en kopia av testamentet. Han verkar vara en mycket kompetent man. Jag är säker på att han kommer att sköta det hela snabbt och professionellt.’

Grace sneglade på kortet. Zachary Parous, juridiskt ombud. Under det prydligt upptryckta namnet fanns ett telefonnummer och en adress i Miami. Hon var förstummad. Varför hade inte Daniel sagt att han köpt ett hus i Florida?

Hennes hjärna vägrade acceptera det hon hört. Hon var på vippen att fråga hur Daniel haft råd med ett andra hem när advokaten puttade en pappershög över skrivbordet.

‘Om du skriver under här, Fru Elliot, så kan jag ta itu med det här. Fru Elliott?’

‘Vadå? Min underskrift? Javisst, självklart.’ Hon skrev under alla papper utan att läsa dem först. Daniel berättade alltid för henne vad det var hon skrev på. Daniel—

Det var mörkt ute när Grace lämnade advokatens kontor. Hon kände sig domnad. Hon rörde sig utan att tänka, utan känslor; en streckgubbe på en skylt. Hon vinkade till sig en taxi och gav chauffören sin adress.

När hon slog på hallampan hemma, det hem som hon och Daniel hade delat och älskat, återvände smärtan i en stormvind. Hon släppte handväskan på bordet och gick raka vägen till arbetsrummet. Daniels arbetsrum, det enda rummet i huset hon aldrig gick in i, inte ens för att städa.

Grace hand vilade mot dörrknoppen, och hon halvt om halvt förväntade sig att höra hans grovhuggna röst banna henne för att hon störde honom. Hon hade bara ignorerat hans varning en enda gång, och grälet som följde fick det att vända sig i henne. Sedan dess hade hon respekterat hans uttryckta vilja. Alltid.

Men Daniel var inte längre här med sina önskemål.

Hon puttade upp dörren och klev in. Luften luktade unket. Hon sade sig själv att den kvardröjande lukten av piptobak var permanent inbäddad i möblemanget, men hennes känslor sade henne något annat—att han var här, på något sätt vid liv och samtidigt osynlig för henne. Hon fumlade med fönsterhaken och slängde upp fönstret, oemottaglig för den kyliga luften som fyllde rummet.

En gammal läderfåtölj, som en gång i tiden hade tillhört Daniels far, stod intill den sotfläckiga kalkstenseldstaden där askan från ett halvbrunnet vedträ låg på gallret. Ett stort ekskrivbord, dess yta täckt av en tunt dammlager, fyllde burspråket. Datumet på skrivbordskalendern visade den sjuttonde november, samma dag som Daniel åkte på konferensen. Hon rev loss sidorna utan att läsa ordspråken längst ner, och kastade dem i papperskorgen.

Daniels ansikte, och hennes eget, log tillbaka mot henne från ett silverinramat fotografi som stod på skrivbordshörnet. Hon plockade upp det, och torkade dammet från dess yta med fingertopparna.

‘Vilka andra hemligheter har du haft?’

Daniels bruna, outgrundliga ögon tycktes stirra överallt utom på henne. Med tungt hjärta satte hon ner fotografiet på skrivbordet igen. Hon föll ner i stolen och vilade sitt värkande huvud i händerna. Deras äktenskap hade inte varit perfekt; de hade haft sin del av med- och motgångar precis som vilket annat par som helst, men hon hade aldrig sett Daniel som hemlighetsfull. Ändå hade de sista timmarna bevisat att han var just det.

Hon lutade sig tillbaka och gned tinningarna. Inget av det advokaten sagt henne lät vettigt. De var inte förmögna. På deras gemensamma bankkonto fanns, när hon kollade sist, mindre än tvåtusen pund. När de köpte Applegate Cottage för fyra år sedan hade de gått in med de obligatoriska tio procenten i depositionsavgift, och lånat resten från banken. Så var hade pengarna till ett hus i Amerika kommit ifrån, undrade hon. Och viktigare ändå, varför hade inte Daniel sagt något om det?

Skrivbordet hade sju lådor—tre på var sida, och en i mitten. Hennes fingrar svävade över mittenlådans lilla mässingshandtag. Med känslan av att inkräkta drog hon upp den. Den var tom. En efter en öppnade hon de övriga lådorna. Bortsett från en samling kuvert, ett fåtal kreditkortskvitton, en brevöppnade i form av en dolk, och några extrabatterier till diktafonen som Daniel använde ibland, fanns där ingenting som kunde kopplas till strandhuset.

Daniels portfölj, den som polisen funnit i hans bil, och de personliga ägodelarna från kontoret fanns i en låda intill dörren. Hon gled ur stolen, plockade upp lådan, och satte den på skrivbordet. Hon tog upp föremål efter föremål: en skrivbordsdagbok, en låda med post-it-lappar, en miniräknare, och ett inramat fotografi av henne och Catherine. Dagboken lade hon åt sidan; resten stoppades tillbaka i lådan innan hon flyttade ner lådan på golvet.

Hon hade gett Daniel Raffaelloportföljen på hans trettionde födelsedag. Den hade kostat henne två veckors värde i hushållspengar, men det hade varit värt det när hon såg hans ansikte när han öppnade presenten. Hon drog fingrarna över det nu slitna och nötta kalvskinnet.

Grace knäppte upp låsen för att öppna portföljen, men inget hände. Hon grävde in högra handens fingertoppar i portföljramen och slet i handtaget. Spännet på ena sidan gav efter, och hon insåg att kraften i rörelsen hade vridit ramen snett. Försiktigt lät hon brevöppnarens blad glida in på motsatt sida och vred om. Ett högt klick hördes, och låset öppnades. Inuti fanns Daniels MacBook och ett antal manilamappar. En efter en gick hon igenom mapparna och deras olika inbördes flikar, men fann inget av intresse.

En bit av silkesfodret hade släppt från ramen. När Grace kände med fingrarna över kanten kunde hon känna något under det. Hon drog undan fodret och fann ett kuvert fasttejpat emot portföljens botten. Hon drog lös det, och vände på det i handen.

Varför gå så långt för att gömma något så harmlöst som ett kuvert? Hon lät en fingernagel slinka in under kuvertfliken och öppnade kuvertet. Ett pass och en liten pappersbit fladdrande där det satt fast i klisterremsan. En rad nummer, skrivna i Daniels omisskännliga kråkfötter, täckte pappersbiten. Perplext räknade hon siffrorna. Tjugofyra. Daniel hade fascinerats av nummer, och regelbundet skapat egna sifferpussel som ett sätt att koppla av. Var dessa siffror något han arbetat med, eller kombinationen till kassaskåpet på kontoret?

Det senare alternativet var mer troligt, men Daniel hade ett fotografiskt minne. Han behövde aldrig skriva ner något.

Grace öppnade passet vid passfotot. Daniels ansikte stirrade upp på henne. Men namnet i passet inte var hans, utan Lionel Lattide.

Fruktan strömmade genom henne. Hon försökte andas men fick ingen luft. Ju mer hon försökte kontrollera andningen, desto mer skräckslagen blev hon. Pärlande svett samlades över hennes panna. Hon försökte slappna av, som läkaren sagt åt henne att göra, men det var omöjligt.

Hon vacklade ut i köket. Hennes medicin låg på hyllan bredvid kylskåpet. Hon ställde sig på tå, sträckte sig efter flaskan, men hennes