Sagan om Gein: Hämnden

By Gorm Gallionn

Handlingen utspelar sig i och omkring borgen Gein och tar upp olika saker som folket där inne är med om, vika konsekvenser det får och hur de hanterar dem. Hämnd kan se ut på olika sätt och frågan är vart man vill komma med den.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Jan 16, 2020
• ISBN: 9789178516841

Gorm Gallionn

Gorm är den som nedtecknar det som sker i borgen. Helst sitter han utanför under ett träd, nära naturen, men det kan också hända att han går in i borgen och pratar med folket där. Han lyssnar noga på allt de berättar.

Book preview

ibland.

1 Mohran till Bredningen

Garreth satt i biblioteket och tittade i en bok. Han var inte ensam. Bekvämt tillbakalutad i en stol satt hans herre Dannviw och läste. Det tyckte han så mycket om att göra. Han var en underlig människa, tänkte Garreth. Underlig på ett mycket tilltalande sätt. Han visste precis vart han ville komma och var man inte villig att följa så hade man inte där att göra. Alldeles i början var Garreth inte så villig, men då hade han inte förstått den grundläggande tanken. Han var skolad till krigare under Christian, Dannviws farbror, som inte alls tänkte på samma sätt som sin brorson. Men älskade honom högt det gjorde han, vilka idéer han än hade. Christian hade bara förestått Gein ett par år. Hans död var ett hårt slag för de män han hade haft med sig hit. Då stod den unge Dannviw ensam, inte bara med de män han vuxit upp med, utan också en ansenlig skara krigare som alls inte hade samma tankar som han.

Garreth såg upp på sin läsande herre när han sakta vände blad i sin bok. Han hade klarat balansgången galant. Bara en gång behövde han sätta allt på sin spets. Då var det många som lämnade Gein i protest. Garreth hade varit en av dem. Han hade tillbringat en tid hos en kvinna han kände. Hon bodde i en koja i skogen men delade den gärna med honom. Ilsket och trotsigt svärande levde han hos henne, tills hon sa till honom att ta reda på mer.

Livet på Gein var trots allt bättre och Christians ord: Ni ska aldrig lämna honom! För evigt förbannad är den som försöker. gnagde hela tiden. När Christian var där var det lätt att lova. Men vad var det som var så svårt sedan? Att följa en liten spoling när man var en båld krigare?

Alla hade kommit tillbaka. Ingen medgav att de lämnat borgen för att deras nye herre satte upp villkor. Han kommenterade det inte. Önskade dem bara välkomna tillbaka…

Det hade visat sig vara rätt. När Garreth började tänka på ett annat sätt, kunde han komma med idéer som gjorde allas arbete lättare och effektivare. Men också mycket roligare. Laurence satt i fönstret och läste en liten bok. Tillsammans med honom hade Garreth utvecklat träningen så den gränsade till akrobatik. Den blev ju det när de hade uppvisning för sina kamrater. Och det fanns inget som var så tillfredsställande som när samarbetet klaffade till hundra procent. Beröm gjorde mycket för motivationen. Laurence hade verkligen blivit betydelsefull för sin herre. Förr var han hetsig, men nu var han bättre på att tygla sitt humör. Dock kunde det fortfarande blixtra till. Garreth gillade honom. En verkligt bra kompis.

En annan man som var oumbärlig för Dannviw var den väldige Ham. De som inte visste bättre tog honom för stor och dum. Detta var ett misstag som de kunde ha nytta av då och då. Ham var smart, snäll och otroligt stark. Samarbetet mellan honom och borgherren hade utvecklats mycket långt. De kunde kommunicera med tecken och blickar. Allt dryftade de, så Dannviw kunde få fler infallsvinklar på det som hände eller sades. Den store mannen var också bra att träna mot. Fast när han tröttnade lade han bara ner sin motståndare.

Vid det stora bordet satt Tyr och nynnade lågt. Han var ny. Hade kommit till Gein som fånge för lite mer än ett år sedan. Vild och ilsken. Han slogs som en galen, men när han behandlades rätt visade det sig att han kunde sjunga och spela. Dessutom berättade han de underbaraste sagor. Fortfarande hade han en tendens att bli nervös i somliga sammanhang. Var väl rädd att det han under så lång tid tvingats uppleva skulle börja igen. Garreth kunde inte längre förstå hur man kunde behandla någon så illa. Det verkade som om Tyr skrev ner det han nynnade på.

Vid bordets andra sida satt Creig och spelade ett spel med Hamish. Creig var en av borgens hörnpelare. Hade varit här sedan Dannviws fars tid. Han var verkligen pålitlig och jordnära. En förnuftig människa. Han ledde en hel del av verksamheten här inne och det kunde Dannviw lugnt låta honom göra. Han hade också tagit hand om Hamish, som kom samtidigt med Tyr. Hamish tröttade inte ut någon med sitt prat, men han kunde nog mycket mer än han ville påskina.

Den vise mannen Antonius hade säkert varit här när borgen byggdes. Han var urgammal – eller såg så ut med sitt långa vita hår och skägg. Han satt inne med gedigna kunskaper som borgherren hade god nytta av. Det sades att han höll på att skriva ner borgens – eller ättens – historia i stora böcker. Inte nu, för nu satt han i en stol och sov.

Garreth återgick till bilderna i sin bok, men inte så länge. Dörren öppnades och Dinah kom in. Hon var Dannviws hustru. Henne tyckte Garreth om. Det gjorde nog alla i borgen. Hon hade blivit vän med Dannviw för länge sedan, när hon hade hittat honom skadad i skogen. När han skulle välja sig en hustru blev det henne han valde. Nu hade de tre barn och arvsföljden var säkrad, precis som Antonius så gärna ville. Dannviw hade nog velat ha fler telningar, men det blev inte det. Dinah brukar trösta honom med att han ju har en hel borg full med karlar istället… Det skulle alltså vara något liknande?

Men ett barn till fick hon ta hand om. Laurences son Love blev överlämnad till honom på vindbryggan av sin mor. Den gången var det svårt att inte kommentera, men ingen ville riktigt dra Laurences ilska på sig – och bekväm med situationen var han definitivt inte.

Dinah gick fram till sin man och kysste honom lätt. När Dannviw såg upp på henne kunde Garreth förnimma innerligheten mellan dem. Hon slog sig ner mellan hans fötter. De pratade lågt ibland och det lät så trevligt, men Garreth hörde inte vad de sa.

Hans tankar vandrade vidare över händelser och vänner, för att med obehag hamna på den tredje fången som följt med när Tyr och Hamish kom. Det var en elak djävul som bar namnet Osvald. Först sur och precis så motbjudande som var hans egentliga natur. Men så ändrade han sig, blev tillmötesgående och hjälpsam. Men han sa aldrig något betydelsefullt, hade Garreth noterat och tänkt på ofta sedan. Ingen förstod det då, men nu visste alla hur det hade gått till. När den mannen tjänstvilligt hämtade dricka till kompisarna, passade han på att droga dem. Sedan utnyttjade han flera av männen. Försökte bilda en vidrig sekt, vars medlemmar han skrämde till tystnad. Han måste ha varit ordentligt sjuk i huvudet. Garreth var en av de som var med när han fördes tillbaka till Kungliga fängelset för att mista huvudet. De stannade och såg till att han verkligen gjorde det. Garreth rös vid tanken på hur nära katastrofen hade varit. Hur mycket skada en enda förvriden hjärna kunde ställa till. Sedan dess hade han funderat mycket på hur man kunde göra för att hindra att något sådant skedde igen. Kanske var det här med fångar…

Men ytterligare en fånge hade Dannviw tagit med sig till Gein strax efter. Ingel Brandskägg gjorde sig först känd genom att rida in i en befäst borg och utmana – den – på liv och död! Så pass originellt att när Dannviw hittade honom fängslad tog han med honom hem. Som sådan kaxighet ofta leder till, hade karlen svårt att inse att han fortfarande var fånge. Det hade Garreth insett. Ingel trodde att han bara kunde gå om han inte satt fast någonstans. Det enda som kunde binda honom någorlunda var hans löften.

Men Ingel var hygglig. Nyfiken och med egna idéer, men hygglig. Och egna idéer hade de flesta här. Vilket deras herre hade god nytta av och alltså uppmuntrade. Ty det ledde ofta till att problem fick lösningar. Här satt man inte fast i gamla hjulspår.

Garreth hade gått tillbaka till bokens vackra bilder när dörren åter öppnades. Den här gången trädde Mohran värdigt in med sin korp Gail på axeln. Han var en tystlåten och mycket hövisk man. Verkligen pålitlig. Efter vad Garreth förstått han de han råkat i klorna på Osvald. För det tog han mycket illa vid sig. Så illa var det att han försökte hoppa från bröstvärnet rakt ner i stenarna under ytan. Till all lycka blev han hindrad från det och hela affären hade retts ut. Garreth kunde inte riktigt förstå att denne ordentlige man kunde ha något att dölja. Osvald snokade väl reda på något – eller hittade på. Garreth ämnade återgå till bilderna när han hörde Mohran lågt säga:

– Herre, jag behöver prata med dig.

– Visst, sa Dannviw.

Han kysste sin hustru på håret och följde med honom ut.

– Är det något som bekymrar dig? frågade Dannviw när de stängt dörren bakom sig.

– Inte direkt. Jag ämnar bege mig till Bredningen, svarade Mohran.

Han tog Gail på sin hand innan han noga studerade sin herre.

– Har du fått bud om att något hänt där?

– Inte nu – men det är en del saker jag vill få rätt på. Kanske kan jag prata med Hrafnkell.

– Det är klart att du ska om du vill det. Men du kommer tillbaka?

Mohran log.

– Jag kommer tillbaka.

Gail fick gå tillbaka till hans axel igen.

– Du är fri att göra som du vill, min vän. Minns att här är du alltid välkommen.

Mohran såg på honom, noterade uttrycket i hans ögon, slog ned blicken och sa:

– Det vet jag.

Tiden som passerat hade varit svår. Ständigt var Mohran tvungen att försöka få rätt proportioner på olika händelser. Dannviw hade kommit tillbaka och pratat många gånger. Mohran insåg vad det var som hänt, att han liksom flera andra lockats i en fälla. Borgherrens skicklighet när det gällde att vända på händelserna, för att se dem i ett annat ljus, gjorde att han så småningom kunde få distans till det skedda. Det var häpnadsväckande och bra. Nu gick det att vara ute bland kamraterna igen. Han kunde lyssna på och förstå sina kamrater som han gjort förr. Det fanns inte insinuationer bakom varje ord. Samtidigt var det skrämmande att någon kunde få honom att tro det. – Det måste ha tett sig lätt… Idogt hade Mohran kämpat sig tillbaka, fast besluten om att ingen skulle få förstöra hans liv. Men oundvikligt var att han tänkte bakåt på Bredningen och hans familjs öden allt oftare. Han såg då många likheter mellan Hectors förehavanden med sina hantlangare och Osvalds manipulationer av sina offer. Han undrade mycket över om det fanns en förbindelse mellan dem. Det fick Mohran att undra om det blev svårare att uthärda smälek ju oftare sådant hände

– om man till slut skulle bli helt förändrad även om man inte alls ville det.

Han frågade Dannviw. Han trodde att det berodde på om Mohrans tillit till sig själv blev ordentligt skadad – vilket de här männen var ute efter. Om han fick tid på sig att bygga upp självtilliten igen, så var nog risken inte större. Var den däremot knäckt, så kunde den brytas ner ännu mer. Den som inte trodde att han kunde göra något hade lätt till att ge upp.

För att komma till rätta med sina grubblerier bestämde sig Mohran för att fara hem. Hans herres sorgset frågande ögon förföljde honom en bra bit. Tills Gail tröttnade på hans tystnad och flög högt upp i luften. Först blev han rädd. Hon seglade runt och skrek för att han skulle se vad hon gjorde. Fast han tog det som att hon till sist upptäckt friheten. Efter en lagom lång stund – hon försvann bakom grantopparna och han insåg att så kunde det bli – kom hon och landade försiktigt på hans axel. När hon på så sätt fått hans uppmärksamhet, kunde hon prata lite lågt med honom och hacka försiktigt på hans öra. Han var glad åt hennes återkomst, det märkte hon.

Att bege sig tillbaka så här var inte odelat behagligt. Tankar han haft kom tillbaka på ställen han nu åter stannade på. Han upptäckte att det var en hel del som fallit i barmhärtig glömska. Men han undvek inte ställen han rastat på då. Dels var en del av dem naturliga att välja och kanske var det inte helt bra att undvika minnena.

Han visste ju att Hrafnkell byggt upp det förstörda Fenwiks hus igen, men när han kom ut ur skogen och såg det ligga där, som om det alltid hade gjort det, fick han en mycket obehaglig känsla av overklighet. Han stannade och bara iakttog huset. Det var sig likt. Såg ut som det gjorde förr. Han försökte objektivt bedöma hur bra Hrafnkell lyckats. Han försökte hitta olikheter och en del fann han. Några små förbättringar hade gjorts. För att komma tillrätta med de känslor huset gav, red han runt det och tittade. Det skulle vara intressant att se hur det såg ut inuti också. Han tyckte sig se tecken på att någon bodde här, vilket inte alls var en trevlig insikt. Det gav alldeles för många tankar om vem det kunde vara och hur det hade gått till. Mohran ville rida i sporrsträck tillbaka till Gein…

Men så gjorde man inte med Geins hästar. Istället satt han av och gick fram till dörren, fylld av fruktan. Dörren öppnades försiktigt när Mohran närmade sig. Den som kikade fram var Hectors mor. När hon fick se vem det var som kom, sken hon upp och utropade:

– Mohran! Är det du?

Hon gick ut och tog hans händer. Länge tittade hon på honom för att se om han var verklig. Hon hade blivit gammal…

– Gunvor, sa Mohran. Bor du här nu?

– Ja, Hrafnkell ville inte att huset skulle vara tomt. Han trodde inte du skulle komma tillbaka och själv kunde han inte bo här, hur fint det än blev.

Hon stod kvar och tittade på honom och höll hans händer, tills hon märkte det själv och sa:

– Vad tänker jag på. Kom in. Kom in.

Så skulle han då få se insidan också. Han följde med och medan hon satte fram något att bjuda på, gick han runt och tittade. Han insåg att han alls inte bearbetat sin familjs försvinnande. Det tedde sig som om ytterligare ett mörkt sjok hotade lägga sig över honom. Han kom och satte sig när hon kallade.

– Ja, jag har försökt behålla allt som det var, sa Gunvor. Hrafnkell är noga med det.

– Ska du bo här kan du väl göra som du vill, sa Mohran. Det är dig det ska passa.

Hon bara skakade på huvudet. Mohran tog hennes hand, föll ner med ett knä i golvet och sa:

– Jag ber dig förlåta mig för den sorg jag orsakat dig. Det ville jag inte, men jag kunde inte göra på något annat sätt.

Hon stelnade till en aning. Så lyfte hon handen och strök över hans blanka hår.

– Ja. Det var sorgligt. Men det var nog bäst som skedde, sa hon lågt. Sätt dig nu.

Så de slog sig ner vid bordet. Gunvor sa knappt hörbart:

– Hector har jag sörjt länge. Han var efterlängtad, men det var inte den vi längtade efter som kom.

Hon skar av en liten bit till Gail, som tog den först när hon lade den på bordet. Mycket tveksamt.

– Fin fågel, sa Gunvor.

– Hon heter Gail.

– Var har du hittat henne?

– I skogen, som ett ägg. Jag har själv kläckt fram henne. – Fast det var inte meningen… men så blev det.

Gunvor försökte med en bit till. Gail var lika fjär.

– Det tar lite tid för henne att bekanta sig, sa Mohran.

Hon bet honom försiktigt i örat.

– Hon vill inte att du pratar om henne, sa Gunvor och log. Har du haft henne länge?

– Sedan jag lämnade Bredningen.

Lika länge som hennes son hade varit död. De hade båda minnen, fast olika.

– Visste du att han knuffade sin far utför klipporna där vi bodde? sa hon lågt.

– Vi visste att det var så, sa Mohran.

– Jag försökte verkligen få honom att förstå.

Förklarade, förmanade, visade på följder och berättade sagor. Han förstod bara inte. Jag berättade om den barmhärtige samariten. Då frågade han varför mannen stannade och sa att han aldrig hade gjort det. Det gick liksom inte fram. Ändå var han så mån om mig. Men jag fick inte bestämma något själv.

Hon föll i tankar. Mohran såg på henne. Så sa han:

– Jag ångrar djupt att jag har berett dig sorg.

Hon såg upp.

– Det är väl mer att sorgen äntligen tog slut.

Hector var mitt barn. Det är ingenting som jag någonsin har kunnat vara stolt över.

Hon började plocka undan. Han reste sig. Nu kunde Gail tänka sig att ta emot ett par godbitar ur Gunvors hand. Hon pratade med fågeln som satt sig på en stolsrygg. Mohran såg roat på dem.

– Du bor bra här nu, sa han och såg sig om.

– Ja. Det är ett fint hus. Finare än jag någonsin har haft det.

– Jag ska fortsätta till Hrafnkell.

– Han har också det fint. I början var det besvärligt. Det var dig alla väntade på. Han har ju ingen rätt till Fenwiks arv, det vet ju alla. Men nu går det bra. – Ska du stanna?

– Nej. Jag återvänder till Gein.

– Här är väl för många minnen…

Hon följde honom ut, gav honom en oväntad kram och sa:

– Du ska inte sörja det du gjorde då. Hector var alltid elak. Någon måste få slut på det.

Han kramade henne tillbaka.

– Lycka till, viskade hon.

– Tack, Gunvor, sa Mohran och satt upp på hästen.

Hon stod kvar och tittade efter honom. Stod kvar länge, fast hon inte kunde se honom.

Hrafnkells hus var också stort. Det var ett äldre hus som han byggt till. Mohran gladdes åt att det gått så bra för honom. Han såg verkligen fram emot att få träffa sin fosterbror igen. Som om det kunde läka allt ont han varit med om.

Det var en ung flicka som öppnade. Hon hade långa flätor fästa runt huvudet, som Dinah brukade ha. Det var uppenbart att hon var med barn. Mohran hälsade artigt och frågade efter Hrafnkell.

– Är det du som är Mohran? frågade hon.

– Ja, bekräftade Mohran.

– Stig in, så ska jag hämta honom.

Mohran såg sig om i rummet, men stannade innanför dörren. Gail satt egendomligt tryckt intill hans huvud. Han började undra över det när Hrafnkell kom. Han sträckte artigt fram handen och undrade:

– Har du bestämt dig för att ta över nu?

Fientligheten var uppenbar och helt oväntad.

Bakom honom kom Hanna, hans mor. Hon rynkade ögonbrynen och sa:

– Vad är det för sätt att hälsa en av Fenwiks söner? Kom in och var välkommen.

Men välkommen kände han sig inte. De visade runt och han fick veta att Hrafnkell tagit sig Hilda till hustru och nu väntade sitt första barn. Det var mest Hanna som pratade, märkte Mohran. Han berömde Hrafnkells framsteg och önskade dem all lycka, men sorgen i hans själ bara växte. När de började prata om var han kunde bo – huset var ju stort och rum för honom fanns – sa han:

– Jag ska inte stanna. Det har aldrig varit min avsikt att ta tillbaka något.

– Du är alltid välkommen ändå, sa Hrafnkell.

Men det lät inte så och Hanna tittade bistert på sin son.

Snabbt gav sig Mohran iväg från huset. Vart visste han inte. Rakt in i skogen? Kanske tillbaka till Gunvor? Han hamnade vid ett litet hus som var överväxt med murgröna. Blommor fanns i mängder runtomkring. Mer än förr. Detta var Malkolms hus. Den gamle mannen kom ut när han hörde att någon kom. Gail kraxade och gubben frågade:

– Är det du Mohran?

– Ja, det är jag, sa Mohran och klev av hästen.

– Jag önskade att du en dag skulle komma.

Han tog besökaren i famn och sa sedan:

– Får jag se på dig.

Mohran log, för se kunde han ju inte. Men han kände försiktigt på Mohrans kläder och hår.

– Du har inte klippt dig på ett tag, sa han sedan nöjt och bjöd in sin gäst.

Malkolms hus var inte stort. Det bestod av bara ett rum. Där fanns en väggfast säng, uppbäddad med granna täcken och en spis för värme och matlagning. Ett stabilt, renskurat bord och bänkar att sitta på. Det låg fina dynor på bänkarna. Malkolm lät Mohran titta. Så sa han:

– Nå, vad tycker du? Jag vill gärna ha vackra saker omkring mig.

– Med tanke på att du ingenting ser, så har du lyckats förträffligt, sa Mohran.

– Jag kan väl inte ta hela äran åt mig. Både Gunvor och Hanna har hjälpt mig. Gunvor ville att jag skulle flytta till Fenwiks hus igen, men för mig är det bättre när det inte är så stort.

– Du har det fint, sa Mohran.

Sorgen förbyttes i frid en stund. Malkolm bjöd på te av örter. De pratade både om det som hänt nu och gamla tider. Gubben visste mycket. Han berättade mer om hur kämpigt det varit för Hrafnkell. Hade inte Adalstein stöttat honom så hade han nog gett upp. Att han byggde upp Fenwiks gamla hus fick folk vänligare stämda. Men de tyckte inte riktigt om att Gunvor fick bo där. De ville att områdets överhuvud skulle bo där han alltid hade bott. Men Hrafnkell klarade inte det. Nu hade folk insett att Gunvor varit lika förtvivlad över vad Hector gjorde som de, om inte mer. De hade insett att Hrafnkell vill gå i Fenwiks spår. Nu hade det lugnat ner sig.

Mohran berättade om Gein och vad som hände där. Malkolm var en intresserad lyssnare.

– Hade jag haft synen kvar så hade jag velat läsa böcker, sa han.

Men det gick bra att lyssna till berättelser också.

– På Gein finns det massor av böcker, sa Mohran. Dannviw föredrar att sitta med näsan i en bok framför allt annat.

– Honom har man hört mycket om. Är han så gåtfull som det sägs?

– Han är mer – mångtydig. Han har stora kunskaper på många områden och han tänker på ett annorlunda sätt. Det behövs verkligen när han ska reda ut saker för dem som kommer dit.

– För att de ska bli rättskaffens?

– Det kan man säga.

Malkolm sänkte rösten och frågade:

– Skulle han kunnat få stil på Hector?

Där var sambandet igen. Hector och Osvald.

Mohran rös.

– Jag tror inte det, sa han lågt. Han säger att det inte går att ta hand om onda personer. De har inte samma regler.

– Hur menar han då? Att de inte följer regler?

– En sådan sak som att de tycker om när andra plågas. Det gör dem inget om de blir utstötta, bara de får orsaka andra smärta. Det är något grundläggande som är fel.

Malkolm nickade.

– Honom skulle jag vilja prata med, sa han.

– Du kan följa med till Gein.

– Det är nog bättre om jag håller mig här ändå.

Mer te?

– Ja. Det var gott.

– Jag tror inte att Hector ens ville göra ont, filosoferade Malkolm. Han höll på med saker bara för sin egen skull. Han månade om sin mor på sitt eget sätt, utan att förstå ett dugg vad hon behövde.

– För att han behövde henne.

– Ja, så var det väl. Det kunde bli rejält fel. Ska du stanna här nu?

– Nej. Jag är redan på väg tillbaka.

– Det var ju synd. Man saknar Fenwiks folk.

Han var verkligen omtänksam. En bra karl.

Mohran ville fråga om han visste hur allt hade gått till, men insåg att det bara var självplågeri. Alla var borta och det hjälpte inte att få reda på detaljer.

Det var skönt att sitta och småprata så här. Malkolms hus var en lyckosam bubbla mitt i ett sorgtyngt område. Att Mohran stannade så länge berodde på att han måste igenom sorgeområdet för att kunna fara tillbaka. Det fick honom att tveka.

Men så var det dags. Han tog farväl, tog sin häst vid tyglarna och började vandra hemåt. Han kom inte så långt. På en stor sten sjönk han ner. Härifrån kunde han se hela den bördiga dalen svälla ut. Fenwiks Bredningen. Han mindes barndomen och uppväxten. Tankarna kom osökt in på vänskapen med Hrafnkell. Den var slut. Det hade han inte trott var möjligt. Sett i det här ljuset kunde det vara makt och rikedom han strävat efter hela tiden. Det kunde Mohran representera för honom. Höll han sig i närheten så fick han del av Mohrans rikedom och makt. Men nu hade han istället blivit ensam om den. Då ville han inte ha någon inblandning. Ett svek. Det var ett svek att lura på något för att ta det. Fast Hrafnkell hade fått det, inte tagit det…

Men varför inte vara en gnutta tacksam för allt detta han hade fått? Varför satte han sig över den som gett honom det? Det var ett svek.

Mohran hade aldrig känt sig så ensam som nu. Han visste inte om han orkade ta sig tillbaka. Han borde bli ordentligt arg. Då skulle det gå. Men han var bara djupt och bedövande sorgsen…

Då hörde han en hästs snabba framfart på den steniga stigen. Han ville dra sig undan men ryttaren hade fått syn på honom.

– Mohran!!

Det var Hanna. Hon lyckades få hästen att stanna och hoppade av. Tummande på hästens tyglar stannade hon framför honom.

– Är du på väg tillbaka? frågade hon.

– Ja. Här är jag inte välkommen mer.

– Var har du fått det ifrån?

– Jag har pratat med Gunvor…

– Det var bättre att hon bodde i huset än att det stod tomt. Så resonerade vi.

– Hon var glad att se mig. Jag bad henne om ursäkt. Jag har också pratat med Malkolm. Han hälsade mig också välkommen och vi pratade länge.

– Ja? Du ser att vi väntat på dig.

– Hrafnkell har jag saknat mycket. Han har ett stort hus, en fru och snart barn. Han vill inte mista till mig det han vunnit nu.

Ja, så måste det se ut. Hon satte sig på stenen. Så sa hon:

– Det sa han inte.

– Det framgick tydligt. Det var du som såg till att han åtminstone var artig.

Hanna funderade igen medan Mohran gjorde sig klar att fara vidare. Så reste hon sig och sa:

– Du kan inte ge dig av på det här sättet. Det måste redas ut.

– Att vänskapen bara varit en strävan efter makt och rikedom är redan tydligt.

– Nej. Inte alls. Det får du inte tro. Kom med. Vi måste reda ut det här.

Mohran ville inte. Han hade hellre sett att hans vän var glad och tacksam. Han ville ju ändå inte själv ta sitt arv i besittning. Då kunde det vara som det ville här. Tacksamhet behövde han egentligen inte. Men han följde med Hanna. Hon berättade under färden:

– Det var inte lätt för honom att hävda sig, förstår du. Precis som Adalstein säger, har han ingen rätt till den ställning han fick. Särskilt som du var i livet. Det var dig de ville ha som sitt överhuvud. Han fick mycket mothugg i början och var hela tiden tvungen att bevisa sin duglighet. Och han kan, så det gick. Ändå är det slitsamt att jämt vara ifrågasatt. Så träffade han Hilda. – Det är dottern till en granne till er. De bor nere vid ån.

Mohran nickade. Han visste vem det var men han hade inte känt igen henne.

– Det var ett bra drag att ta henne till hustru, fortsatte Hanna. Då fick han över den familjen på sin sida och de är många. Han fick också ta emot mycket klander när han inte bosatte sig i Fenwiks hus. De trodde att han ämnade göra det när han byggde upp det. Men det var mer trots mot vad Hector hade gjort. Han kunde inte bo där. Det var väl inte okontroversiellt att låta Hectors mor bo där. Men hon behöver någon som tar hand om henne. Sorgen över vad hennes son har ställt till är tung.

De gick sakta. Han förstod att hon ville ställa tillrätta det hennes son med några få ord ställt till. Skulle det gå att få honom på bättre tankar?

Ville Mohran verkligen att Hrafnkell skulle tvingas till det? Han stannade och insåg att han missat en del av vad Hanna hade sagt. Nu såg hon frågande upp på honom.

– Jag uppskattar verkligen att du vill att vi ska vara vänner, sa han. Men det går inte. Jag vill inte träffa Hrafnkell mer.

Det syntes hur ledsen Hanna blev, men han kunde inte göra det här bara för att hon skulle vara glad.

– Det går inte, sa han lågt. Jag trodde han uppskattade det han fått, men jag hade fel. Det var girighet från början. – Var inte ledsen…

Han lade handen på hennes axel. Hon såg upp.

– Hur ska jag kunna vara annat än ledsen, när min egen son gör så mot den som gav honom allt detta? Jag vill att du ska vara välkommen. Men jag förstår.

Hon tvekade en stund innan hon gav honom en kram och viskade:

– Lycka till.

– Tack, Hanna, sa han och satt upp.

Hon såg honom rida iväg. Såg länge efter honom.

Dannviw stod vid fönstret och såg ut när Dinah kom in. Hon hade märkt hur tankfull han blivit och lade armarna om honom när hon sa:

– Är du orolig för Mohran?

Han smög sig närmare henne.

– Ja, sa han lågt. Jag vill inte att han ska vara ensam. Men han är en fri man och vill han det kan jag inte göra så mycket.

– Något hade hänt innan han kom hit, eller hur?

– Förmodligen något liknande det som hände här. Han tog illa vid sig.

Det var inte bra. Upprepade trakasserier förstörde så mycket för den som var utsatt.

– Det är kanske något han vill reda ut, sa Dinah.

Hela hans familj blev dödade.

– Ja och huset var borta, men det är uppbyggt igen. Det kan bli fel att se det med, mumlade Dannviw.

De stod tysta en stund. Laurence som satt och skrev, kom på sig med att vilja stilla sin herres oro. Men vad kunde han göra? Hämta tillbaka Mohran? Det skulle den mannen inte uppskatta alls. Inte heller att få sällskap om han ville vara ensam.

Laurence mindes kvällen han kom upp till bröstvärnet alldeles efter Dannviw, som sökte Mohran för att få en förklaring till att han hade överfallit Laurence. Det var bistert kallt. Mohran i bara sin tunika, låg på knä framför Dannviw, som höll om hans huvud. Det strålade ut förtvivlan från dem. Motvilligt insåg Laurence att Mohran hade försökt hoppa från bröstvärnet. Så som kökspojken Sparven hade gjort. Det var en riktigt otäck insikt, för Mohran var inte den som lät känslorna fara iväg med sig. Otäckare kändes det när Mohran bad dem skydda Dannviw. Vad var det han visste, undrade han då?

Nu visste de vad det handlade om, men Laurence kunde fortfarande känna rädslan inför det okända hotet. Det skulle visa sig vara något helt annat än han trodde och sakta skulle han också inse att det var mycket värre.

– Jag tror att du kan lita på att Mohran vet vad han gör, sa Dinah och kramade sin man.

– Han vill konfrontera något, det är jag medveten om. Han sa det också – men jag önskar att han inte var ensam…

Dörren gick sakta upp och Antonius kom in för att söka efter ett dokument han ville läsa igenom. Han såg Dinah vid fönstret med armarna om sin man. Det var han nöjd med. Men när Dannviw vände sig om för att se vem som kom, såg den gamle att han inte var glad. Det var oroande – och Dinah tröstade alltså…

Dröjande gick Antonius fram till en av stolarna och satte sig. Med handen bjöd han Dannviw att göra det samma. Och med armen om sin hustru gick borgherren fram till stolen.

– Någonting bekymrar dig, konstaterade Antonius.

Dannviw satte sig och Dinah slog sig ner vid hans fötter.

– Jag vill inte att männen går förlorade, sa Dannviw lågt.

Antonius såg allvarligt på honom. Så lade han märke till Laurence och att även han verkade bekymrad. Inte tänkte väl han också ge sig av?

Lågt slog han fast:

– Det kan ta lång tid innan efterverkningarna av det som hänt klingar av.

– Det skulle aldrig fått hända.

– Nå, nå. Ingen kan göra det som hänt ogjort.

– Det pågick alldeles för länge.

– Det går heller inte att ändra. Istället måste vi dra lärdom av det som hänt. Det vet du redan, pojken min.

Hur gammal Dannviw än blev, skulle han alltid vara Antonius’ lille pojke… Visst hade den vise mannen rätt. Lärdom kunde man få av allt som hände, men sorgen över att han inte kunde hindra slika illdåd bet i Dannviws hjärta. Det faktum att han inte kunde mildra konsekvenserna.

– Ja jag vet, mumlade Dannviw. Kanske är det fel att ta hit folk som vi inte vet om de passar här.

– Det vet man egentligen inte om någon som kommer hit, sa Laurence och slog sig ner hos dem.

– Det är ju att lära känna dem som du tycker så mycket om, sa Dinah.

– Och det arbete du utför här är mycket viktigt, sa Antonius.

– Det är inte rätt att riskera allas välbefinnande bara för att jag tycker något är intressant. Det sätt vi arbetar på gör världen här inne mycket ömtålig. Om tryggheten för de som lever här inte kan garanteras, får jag ändra tillvägagångssätt. Kanske har jag tänkt fel.

– Om man ser på resultaten, så kan man nog inte dra den slutsatsen.

– Kanske skulle vi undvika att ta in flera på en gång, sa Laurence.

– Jag tror det kvittar, sa Antonius. Om någon som kommer hit vill underminera verksamheten kommer han att försöka ändå. På uppdrag eller på eget initiativ.

– Nu vet vi att det kan ske och hur det kan ske, sa Dinah.

Antonius såg länge på henne. Så sa han:

– Då får vi arbeta mot sådana försök istället.

– Se var det gick fel och parera det, sa Laurence.

– Öka bevakningen när någon kommer hit, mumlade Dannviw. Men om de känner sig påpassade känner de inget förtroende.

– Det är en balansgång, sa Antonius. Behöver vi ställa särskilda krav på de som ska vara handledare?

– Hannes är utmärkt som sådan, sa Laurence.

Han märkte inte att hans herre såg ingående på honom, utan fortsatte:

– Han ansåg hela tiden att han hade läget under kontroll, försummade aldrig sin uppgift.

– Kanske ska de som alldeles nya inte få samma frihet som de som redan accepterat våra regler, sa Dinah.

– Restriktioner och bevakning som mildras efter hand, sa Dannviw. Men antag att han kan vänta. För Hamish och Tyr kunde vi släppa efter på bevakningen ganska snabbt. När Osvald var frisk nog, hade de redan etablerat sig.

– Det är så individuellt hur de reagerar, sa Antonius. Både Tyr och Hamish ser sin chans och vill ta den. Där ligger arbetet i att få dem att utnyttja sina talanger – se att det är tillåtet. Osvald ville förstöra. Sådana människor finns det inget hopp om, hur gärna man än vill. De visar att de förstår, för att sedan gå bakom ryggen och göra tvärt om. Ja, det var illa att hans förstörelseverksamhet fick pågå så länge, men nu får vi börja där vi är och rätta till det vi ser har blivit fel så gott det går.

– Se det som att vi har fått veta något som vi själva inte hade fantasi nog att föreställa oss, sa Dinah till Dannviws fot.

Han klappade hennes huvud.

– Det gör att vi nu också vet vad vi ska hindra, sa Laurence. Då blir det lättare att fundera ut hur.

Antonius betraktade sin herre en stund. Nu såg han nog inte riktigt lika sorgsen ut längre – eller?

– Att sluta ta hit fångar är inget alternativ, sa han. Dessutom har du redan tagit hit Ingel.

– Hannes tar hand om honom, sa Dannviw.

– Det tror jag är bra, för då tror han inte att du är missnöjd med honom. Och Mohran behöver du inte oroa dig för. Han kommer tillbaka.

Så reste sig den gamle mannen för att söka reda på dokumentet han