Vampyrens tunga och andra hemska historier

By Monica Zak

Visste du att det finns flera olika sorters vampyrer? Eller att det faktiskt finns både onda och goda spöken? Allt detta vet Monica Zak - hon har nämligen fått höra massor av berättelser från människor över hela världen. I den här boken får vi bland annat läsa om den smutsiga La Sucia och om duende-spöket som blev en liten flickas bästa vän. Dessutom berättas det om en luffare som hittar nya skor på ett minst sagt annorlunda sätt. Det blir både läskigt och spännande, samtidigt som vi också får lära oss en hel del nyttiga saker. För visst kan det vara bra att veta hur man egentligen blir av med en vampyr? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Apr 14, 2021
• ISBN: 9788726627763

Book preview

författaren.

Vampyrens tunga

José hette en pojke som just hade gått ut nian. Landet han bodde i heter Filippinerna och ligger i Asien.

José ville fortsätta i skolan, men där han bodde fanns det inget gymnasium. För att fortsätta studera måste han flytta till en stad, men det hade hans fattiga familj inte råd med. Därför skrev José till en okänd farbror. Farbrodern skrev tillbaka och sade att i staden där han bodde fanns ett bra gymnasium och José kunde bo hos honom.

José blev mycket glad.

Men när José kom dit blev han djupt besviken. Han som trott att hans farbror var en rik man upptäckte att hans farbror var fattig han också, dessutom hade han tretton barn och huset de bodde i var mycket litet.

– Som du ser finns det inte någon plats för dig här, sade farbrodern, men jag har ju lovat att hjälpa dig. Om du hittar ett rum på stan ska jag att ge dig pengar till hyra och mat varje månad.

Så blev det.

Varje månad fick José pengar av farbrodern, det var inte mycket, men det räckte för att hyra ett litet rum. De enda möblerna i rummet var en smal säng, en stol och ett rangligt bord. Ändå var José överlycklig. Nu kunde han börja på gymnasiet. Tråkigt nog låg rummet långt från skolan och eftersom han inte ville slösa pengar på att åka buss gick han hela den långa vägen varje dag. Pengarna från farbrodern räckte till mat också, men inte till några som helst nöjen. José älskade att gå på bio och att gä ut och dansa, men inget av det hade han råd med.

I samma klass gick det en pojke som hette Alberto. Han var också från landet och de blev snabbt goda vänner. Alberto hyrde också ett rum, men Alberto hade hittat ett rum alldeles nära gymnasiet och de bestämde sig för att dela på det rummet. På så sätt blev hyran lägre och José behövde inte gå så långt. Men rummet var för litet för att båda skulle kunna sitta där och läsa sina läxor, därför gick de till skolans bibliotek varje kväll och satt där och läste i stället.

Pojkarna kom snart underfund med att de båda älskade att dansa. De hade alltid gått ut och dansat en gång i veckan närde bodde hemma hos sina föräldrar, men här kunde de inte dansa. I staden kostade det pengar och de hade inte råd att betala inträdet till något av stadens dansställen. Men en dag kom Alberto hem glädjestrålande. Han hade lyckats få några dikter publicerade i en tidning och just fått betalt. Pengarna räckte för att båda skulle kunna gå ut och dansa den kvällen.

Pojkarna duschade och satte på sig sina snyggaste kläder. Kamraten betalade inträdet till dem båda.

Men ingen av dem vågade dansa.

De stod tysta i ett hörn intill dansgolvet och tittade på alla som dansade.

De var alldeles för blyga för att våga bjuda upp, för det här var ett gammeldags dansställe där man bjöd upp och höll i flickan man dansade med.

De stod och tittade på hela kvällen.

När stället stängde hade de inte dansat en enda dans. De var mycket besvikna på sig själva när de gick hem genom mörkret den kvällen.

Nästa fredag sade kamraten:

– Jag har sålt en dikt till så vi kan gå ut och dansa i kväll också, men i kväll måste vi bjuda upp.

Sagt och gjort, de duschade och kammade sig och gick iväg till dansstället i sina bästa kläder. Men den här gången dansade de. José bjöd upp en flicka utan att ens se på henne. Först ute på dansgolvet vågade han titta och såg att det faktiskt var en väldigt söt flicka han bjudit upp. Hon dansade bra och skrattade mycket och tittade på honom med glittrande, glada ögon, men de kunde inte tala med varandra. I Filippinerna talar man många olika språk och de förstod tråkigt nog inte varandras språk. På gymnasiet läste José engelska, han var ganska bra på engelska, men flickan kunde mest bara säga: Hello! How are you? I want to dance. Därför blev det inte mycket sagt. Men det gjorde inget. Flickan var så söt och hon flyttade sig närmare och närmare honom när de dansade. Snart dansade de mycket tätt ihop och det dröjde inte länge förrän han kände flickans läppar mot sin hals. Han till och med kände hennes lilla tunga. Det gick rysningar av förtjusning genom honom.

De dansade dans efter dans. Medan Alberto hela tiden bjöd upp nya flickor dansade José med samma flicka hela kvällen. Plötsligt pekade hon på skylten som visade vägen till damtoaletten och gick bort mot den. Han ställde sig nedanför skylten och väntade otåligt. Det tog lång tid, när flickan äntligen kom tillbaka såg han att hon hade lagt på ny mascara och mer läppstift och grön, glittrig ögonskugga. Han tyckte hon hade blivit ännu sötare.

Han började fundera på om han skulle våga be att få följa med henne hem när flickan på sin stapplande engelska förklarade att nu måste hon gå.

– Must go, sade hon.

I nästa stund var hon försvunnen.

Kamraten fortsatte att få sina dikter publicerade och det gjorde att de båda pojkarna kunde fortsätta att gå ut och dansa varje fredag. Flickan var alltid där. Varje gång hände samma sak. De dansade så tätt intill varandra det någonsin gick och han kände hennes hjärta slå och det dröjde inte länge förrän han kände flickans läppar mot sin hals och hennes lilla varma tunga. Det var underbart och han var mycket lycklig.

Varje kväll gick hon ifrån en stund och kom alltid tillbaka nysminkad.

Och varje kväll försvann hon lika mystiskt.

José var kär, det hade han blivit redan första kvällen. Han kunde inte tänka på något annat än flickan. Han tänkte på henne på dagarna och på nätterna och under lektionerna och när han skulle göra sina läxor. När han sov drömde han om henne och i drömmen följde han med henne hem. I hans drömmar bodde hon ensam i ett eget hus och inte alls hemma hos sina föräldrar.

Trots att han var så lycklig började han känna sig dålig. Av någon oförklarlig anledning var han alltid trött. Reste han sig upp hastigt såg han små blixtar framför ögonen. Han somnade ofta under lektionerna. Och när han promenerade den korta biten till biblioteket varje kväll för att sitta där och läsa läxorna blev han andfådd och måste sätta sig ner och vila på vägen. Därför började han dricka två glas mjölk varje dag. Men det verkade inte hjälpa.

– Du ser så trött och blek ut, sade Alberto. Och du har blivit mager. Är du sjuk?

– Jag är inte sjuk, sade José. Jag är bara kär.

Den unge poeten tyckte att han skulle pigga upp sin kamrat, så en dag bjöd han honom på bio. Filmen handlade om Dracula, den döde greven från Transsylvanien. Han låg begravd i ett slott men en gång i veckan vaknade han till liv, fick vingar och långa tänder. Han tog sig in i folks sovrum och högg dem i halsen med de där långa tänderna och sög blod ur dem. Efteråt flög Greve Dracula tillbaka till slottet och kröp ner i kistan och såg död ut. Men veckan därpå vaknade han till liv igen och gav sig ut på en ny expedition.

Båda pojkarna blev uppskakade. De sade inte mycket på hemvägen. Visst hade de hört talas om vampyrer hemma i sina byar, men när de såg vampyren på film blev det plötsligt så verkligt.

Dagen därpå gick de till biblioteket och slog upp ordet vampyr i ett lexikon. Där stod det att föreställningen om att det finns vampyrer är mest utbredd på Balkan. Under medeltiden lät till och med präster öppna vissa misstänkta gravar. Om de såg att