Mord men inte på Alvar

By Staffan Bergfeldt

Advokaten och golfspelaren Martin Lundgren hade sett framemot en långpromenad ute på Alvaret när han plötsligt påträffar ett lik. I närheten av liket ligger en blodig golfklubba. Polisen börjar misstänka att en golfspelare ligger bakom mordet. Efter det är ingenting sig likt... "Mord men inte på Alvar" är Staffan Bergfeldts andra roman. Handlingen utspelar sig huvudsakligen på södra Öland på den lilla orten Grönhögen. "Mord men inte på Alvar" är en fristående fortsättning på den första boken "Aktörerna".-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Aug 19, 2021
• ISBN: 9788726874853

Book preview

till………..

Kapitel 1

Inledning

Varje gång han kom till Grönhögen efter den långa bilresan från Stockholm valde han att köra vägen utmed sundet så att han kunde se fyren på avstånd och känna lukten av hav. Det fanns också en annan större väg till huset som gick betydligt snabbare men då kändes det inte alls lika bra. Det var just närheten till havet som hade fått honom att köpa ett hus på Öland.

Det var bara inte på sommaren som han besökte sitt paradis på jorden utan det hände titt som tätt under årets alla skeden. Det var här som han kände lugnet och friheten som han så väl behövde som ett avbrott till den stressade tillvaro han annars förde som en relativt framgångsrik brottmålsadvokat i huvudstaden.

Advokat Martin Lundgren var ungkarl sedan hans hustru abrupt hade lämnat honom i slutet av nittiotalet. Hon hade till råga på allt träffat en åklagare och det sved extra mycket att han hade blivit ratad av en från den andra sidan. Dom före detta makarna höll fortfarande en viss kontakt men det hade bara med den gemensamma dottern Johanna att skaffa. Lundgren förstod inte hur exet hade kunnat falla för en åklagare och speciellt inte för den som hon nu levde med. En blodtörstig typ som uteslutande föreslog fängelse som påföljd, oavsett vilket struntbrott det än rörde sig om. Han såg fram mot den dagen han kunde bjuda skitstöveln på en riktig kölhalning i rätten.

Fastän ungkarl så var Martin Lundgren för den skull inte helt ensam utan hade delsbon Charlotta Larsson som bodde i Mörbylånga men som inte hade några planer på att flytta till Stockholm och bli sambo med advokaten. Hon arbetade på en oljerigg och tyckte av någon anledning att den ganska trista tätorten Mörbylånga utgjorde en lämplig bas att landa på under hemmavistelserna. Pojkvännen sörjde inte så mycket över detta faktum eftersom han hade fullt upp med sitt arbete under den tid han befann sig i Stockholm. Det var bra som det var att dom träffades på Grönhögen när deras arbeten inte lade hinder i vägen. Charlotta Larsson jobbade tre veckor på raken och var sedan ledig i sex så det hände ganska ofta att dom kunde vara tillsammans på Öland. Trots att dom hade varit ett par i mer än tio år hade hon inte besökt sin pojkvän i Stockholm vid mer än ett tillfälle och det var definitivt inget hon längtade efter att göra om. Hon trivdes bäst på en oljerigg på havet och på södra Öland, punkt och slut.

Att Martin Lundgren hade ett sommarhus på Öland och just på Grönhögen var som så mycket annat här i livet en ren och skär skörd av slumpen.

Som inbiten golfare hade han hört talas om Grönhögens natursköna bana och han valde att åka dit en helg i september ett år då sommaren i Stockholmsområdet hade varit rent ut sagt bedrövlig. Under flera veckor hade det regnat så mycket att hans egen hemmabana ute på Värmdö hade varit tvungen att hållas stängd.

Han hyrde in sig i en av stugorna i anslutning till banan och njöt därefter i fulla drag av allt fantastiskt som Grönhögen hade att erbjuda. Vädret var strålande, maten på golfrestaurangen utsökt och om golfbanan fanns det bara gott att säga. En linksbana i ordets rätta bemärkelse och en utsikt över Kalmarsund som var rent vidunderlig. När han en kväll satt på uteplatsen utanför stugan och läppjade på ett glas rött vin kunde han se hur solen sakta gick ner i sundet. Det var så vackert att han nästan blev tårögd.

Sedan han hade checkat ut från receptionen och stod i begrepp att resa hem kom han i samspråk med en gammal optiker som hade slagit ner sina bopålar här efter ett långt och framgångsrikt yrkesliv i Stockholm.

-Att flytta hit var nog det bästa jag har gjort i hela mitt liv. Här finns allt man kan begära, sa optikern som presenterade sig som Bengt Roslund.

Det visade sig senare att denne man var en av byns absolut största profiler. Det fanns knappast något projekt som han inte var delaktig i. Han hade sitt finger med i nästan allt som hände i det lilla samhället och han hade dessutom en optikerbuss där man kunde köpa, visserligen måhända något överåriga, men ändå mycket väl fungerande glasögon till, enligt honom, unikt förmånliga priser.

-Det kanske vore något för mig också, sa Lundgren och kliade sig eftertänksamt på hakan. Jag kunde ju börja med ett sommarhus eftersom jag fortfarande jobbar och tänker göra så ett bra tag till. Har just fyllt fyrtio så än är det långt till pensionen.

-Det finns faktiskt en hel del hus till salu här och man behöver inte betala särskilt mycket, upplyste Roslund. Prisnivån här ligger betydligt lägre än vad den gör på västkusten för att inte tala om vad ett litet pörte i Falsterbo kan kosta.

På Grönhögen kan du få en tipptopp villa för en dryg miljon om du har tur. Ligger den med direkt utsikt mot sundet blir den nog lite dyrare men det har också sina nackdelar att bo helt havsnära. Fukt och vind sätter sina spår för du ska veta att det blåser ganska friskt här året om även om det råkar ha varit relativt vindstilla just nu när du har varit här. Vintrarna kan också vara rätt tuffa och för några år sedan var vi på den södra delen av ön helt isolerade i tre dygn efter en snöstorm som resulterade i drivor på uppemot tre meter. Då var det inte så nådigt att vara här. Till råga på eländet hände det mitt under julhelgen.

-Advokaten Ågren hade bjudit sina tjugo närmaste grannar på julmiddag men det var ingen som kunde komma. Man vågade sig helt enkelt inte ut. Stora vägen var avstängd och dom enda fordon som tog sig fram var militärens bandvagnar.

-Advokat sa du. Precis som jag alltså. Är han fortfarande verksam?

-Nej, han spelar mest golf och är dessutom förbannat skicklig. Han är helt omöjlig att slå. Det finns förresten en advokat till här och han heter Claes Lagerstedt. Han jobbar fortfarande men kommer ändå hit ganska ofta. Känner du igen det namnet? Jag vet att han jobbar i Eskilstuna men jag tror inte att han bor där. Också han spelar golf, ganska bra dessutom, men inte alls i Ågrens klass fast han verkar tro det ibland. Han vann visserligen gubb-KM ett år men det berodde enbart på att Ågren var tvungen att bryta på grund av ryggskott.

-Lagerstedt känner jag mycket väl till och jag har till och med spelat med honom på advokatmästerskapet för några år sedan. När du säger det kan jag dra mig till minnes att han berättade att han hade ett sommarhus på Grönhögen och att han trivdes väldigt bra här.

-Alla som bor här trivs väldigt bra, det är i alla fall min uppfattning. Själv är jag en ganska medioker golfare och spelar hellre än bra, fortsatte Roslund. Du hade förresten tur som kom hit just den här helgen.

-Ja, vädret har det inte gått att klaga på, medgav Lundgren. Brukar det inte alltid vara så under den ljusa delen av året? Att det kan storma på höstarna kan jag förstå.

-Tyvärr inte. Det regnar inte så ofta men det blåser desto mer. Banan kan vara som ett monster när sydvästen sätter in med alla krafter. Med tjugotvå sekundmeter rakt in i nyllet slår man inte så långt och det är inte särskilt lätt i medvinden heller för den delen.

-Det låter onekligen spännande, sa Lundgren. Nu har du verkligen gjort mig riktigt sugen. Jag går in på nätet när jag kommer hem och kollar om det finns något som kan passa.

-Jag kan bli din handgångne man här om du vill att jag ska titta på några objekt åt dig. Jag brukar ha ögon och öron öppna och det är inte mycket som händer här som går min näsa förbi.

-Det tackar jag för, sa Lundgren.

-Dina glasögon ser förresten lite ålderstigna ut tycker jag, sa Roslund. I min optikerbuss kan du få köpa supersnygga glasögon till rena vrakpriserna. Gratis synundersökning ingår också. Jag saluför även solglasögon av modern italiensk design, bara så du vet. Vi kan åka dit på direkten, om du har tid vill säga.

-Du, det är långt hem och jag har dessutom en tid att passa. Det där med glasögon får vi ta, om och när jag kommer tillbaka, sa Lundgren.

De bytte mailadresser och telefonnummer varefter Lundgren satte sig i sin nyinköpta BMW och anträdde den fyrtiofem mil långa resan till huvudstaden i fast förvissning om att verkligen göra ett allvarligt försök att bli deltidsölänning. Det var absolut inget han hade reflekterat över när han reste från Stockholm. Han funderade också på om det ändå inte var dags att investera i ett par nya glasögon.

Tre månader senare var Martin Lundgren lycklig ägare till, om inte ett par nya glasögon, så i alla fall ett rejält hus på Södra Malmgatan i den södra änden av Grönhögen. Det var en synnerligen praktisk bostad med fyra sovrum, två badrum, ett stort kök och ett vardagsrum. Genom köksfönstret kunde man se Kalmarsund utan att huset för den skull kunde betraktas som särskilt havsnära. Priset hade varit sensationellt lågt vilket nog mest berodde på att advokaten hade smörat rejält för den stackars änkan som nu skulle återvända till sina rötter i Bergslagen. Bengt Roslund hade också varit där och krattat i manegen innan Lundgren avlade ett personligt besök. Någon budgivning blev det aldrig tal om eftersom änkan omedelbart accepterade hans bud med motiveringen att den trevlige advokaten skulle ha huset och därmed basta.

Efter tillträdet vid årsskiftet använde han några lediga vårdagar till att införskaffa nödvändigt bohag, av vilket det mesta kom från IKEA som passande nog just hade öppnat sitt nya varuhus i Kalmar. Optiker emeritus Bengt Roslund och hans kumpan, allkonstnären Helge Hansson, deltog i flyttbestyren med liv och lust och någon ersättning för besväret ville dom absolut inte ha.

- Här på Grönhögen är vi som en enda stor familj, deklarerade Roslund när han och Helge Hansson just hade burit in det nyinköpta matsalsbordet. Någon betalning blir det alltså inte tal om. Du kanske kan dra ditt strå till stacken i något annat sammanhang. Här dyker det alltid upp nya projekt ska du veta och runt midsommar ska bryggan i sjön och då behövs det manfolk med musklerna på rätta ställen.

- En öl kan jag väl ändå få bjuda på, föreslog Lundgren som för sin del var ganska spensligt byggd. Det där med bryggiläggning var han inte så sugen på. Att bada utomhus var enligt honom ett överdrivet nöje.

-Tackar sällan nej till en öl, sa Roslund.

-Tackar alltid nej till en öl men en Ramlösa skulle sitta fint, sa Helge Hansson som förutom allkonstnär också var renlevnadsman.

Så hade åren på Grönhögen avlöst varandra och Martin Lundgren hade aldrig varit i närheten av att ångra sitt husförvärv.

Han blev alltmer etablerad i den lilla orten och deltog i en rad aktiviteter, ibland ensam och ibland tillsammans med sin delsbo Charlotta Larsson som han passande nog hade träffat samma höst som han köpte huset.

Framförallt var det nog ända närheten till havet och den fantastiska golfbanan som betydde mest för hans trivsel. Han var morgonpigg och brukade spela en runda redan vid sjutiden om ljus- och väderleksförhållandena så tillät. Det var då som det enligt honom var som allra finast på Grönhögen. Solens strålar glimmade som guld i vattnet, en gammal fiskare stävade förbi i sin lilla båt, strandskatorna vaggade obekymrat omkring på fairway och hararna skuttade fram överallt, rädda för allt och för alla. En bidragande orsak till välbefinnandet var också att det sällan fanns några andra golfare ute på banan vid den här tidpunkten på dygnet. Han tyckte om att spela ensam eller ihop med folk som han trivdes med men han tyckte definitivt inte om att behöva vänta på sin tur. Av den anledningen spelade han sällan på en sommareftermiddag då en rond kunde ta mer än fem timmar. Lundgren förstod inte varför folk behövde så lång tid på sig för att slå iväg just en golfboll. Lika lite förstod han dem som av princip alltid höll fartgränserna när de körde bil. Snabbt men säkert var hans paroll, kanske inte alltid på golfbanan dock, säkert alltså. Han tyckte för övrigt att dom som hade principer gjorde det alldeles för enkelt för sig här i livet. Dom behövde ju aldrig använda sitt omdöme. Han hade därför som princip att aldrig ha några principer.

Kapitel 2

Den 24 april

-Det är Rebecka Jonsson, privatspanare. Vem talar jag med?

-Det ska du snart få veta om du kan hjälpa mig vill säga. Annars kan det kvitta.

-Vad är det du vill ha hjälp med?

-Jag vill att du ska kolla upp min fru. Jag tror att hon har en annan som hon träffar när jag inte är hemma.

-Du tror alltså att hon bedrar dig. Var bor du?

-Det kan vi också vänta med. Hur mycket kommer det att kosta?

-Det beror givetvis på hur lång tid det tar och var ni bor. Är det i närheten av Kalmar?

-Det är på Öland, södra Öland närmare bestämt.

-Då kanske det inte behöver bli så dyrt. Du får komma till mitt kontor så får vi försöka komma överens om villkoren.

-Kan jag komma på torsdag eftermiddag?

-Kom klockan två om det passar. Du vet adressen?

-Jag vet adressen och jag kommer klockan två. Jag utgår att det här stannar mellan oss.

-Full diskretion gäller. Ta gärna med några foton på frun. Det kan underlätta mitt arbete.

-Ska bli.

-Vem var det du ringde till älskling?

-Det är faktiskt en liten hemlighet.

-Är det någon överraskning på gång?

-Det kanske man kan säga.

-Vad spännande det låter. Du är allt bra snäll du Esbjörn.

-Man gör ju så gott man kan för att du ska vara nöjd. Vill för allt i världen inte ha en missnöjd hustru.

-Jag är väl inte missnöjd. När måste du åka till jobbet?

-Om en halvtimme. Blir borta till på torsdag kväll den här gången.

-Det är så tråkigt när du har åkt. Jag vill att du alltid ska vara hemma.

-Nu är du ju missnöjd trots att du nyss sa att du inte var det. Du vet hur det är. Man får vara glad för att man har ett arbete att åka till och förresten kanske vi lotsar snart blir överflödiga. Allt datoriseras ju nuförtiden.

-Du kan säkert hitta ett nytt jobb som gör att du kan vara hemma hos mig mycket mer än vad du är nu. Det är så ensamt här ute i ödebygden.

-Det går nog ingen större nöd på dig. Du har väl fullt upp i skolan som det låter.

-På dagarna ja, men jag tycker inte om att vara ensam på kvällar och nätter och det vet du. Tur att jag har hunden.

Undrar hur det är med den ensamheten, tänkte mästerlotsen Esbjörn Eriksson när han satt i bilen på väg till hamnen i Kalmar. Det var tisdag eftermiddag och när han kom fram skulle han gå ombord på ett tyskt lastfartyg som var på väg upp genom sundet med destination Sundsvall. Efter Oskarshamn skulle en annan lots ta över och då skulle han ta bussen tillbaka till Kalmar för att träffa privatspanaren Rebecka Jonsson.

-Hej, det är jag. Han har åkt nu. Kan vi ses i kväll?

-Jag väntade bara på att du skulle ringa. Jag hämtar upp dig klockan tio om det passar.

-Det kan du tro att det gör. Det var så länge sen. Jag har verkligen längtat efter att få träffa dig.

-Åja, så länge sen var det väl ändå inte. Misstänker han fortfarande ingenting?

-Det verkar inte så. Hur är det med din fru? Misstänker hon något?

-Ingen som helst fara. Hon tror att jag skådar fågel hela tiden och förresten vet du ju vad hon sysslar med. Hon skulle nog inte bli så upprörd om hon fick reda på vad vi håller på med.

-Ja, det är betydligt enklare för dig på det sättet. Jag vet inte vad Esbjörn skulle ta sig för om han fick reda på det här.

-Den dagen den sorgen. Vi är ju så försiktiga och mig misstänker ingen. Om man är en så inbiten fågelskådare som jag är så kan man befinna sig var som helst, när som helst utan att det verkar underligt. Alltid finns det någon pippi man kan skylla på.

-Hur ska det bli den dagen som Esbjörn slutar? Jag vågar inte ens tänka på det. Han pratar hela tiden om att han snart inte behövs längre eftersom datorerna kommer att ta över hans jobb.

-Vi är inte där än. Nu gäller det att ta tillvara den tid vi har. Var framtiden har i sitt sköte vet bara vår skapare.

-Vad säger han om att du håller på med mig så här?

-Håller på och håller på. Vi håller väl på båda två eller hur? Har faktiskt inte pratat med honom om just den saken. Han har nog viktigare saker att bekymra sig över och förresten är jag inte så religiös som det kan låta ibland. Han där uppe är i alla fall inte allsmäktig för då skulle världen knappast se ut som den gör i dag.

-Du är rolig du. Lite skenhelig är nog vad du är.

-Kan medges. Går i kyrkan på söndagar och bedriver hor på vardagar men det är jag nog inte ensam om i vår herres hage. Det finns till och med präster som är värre har jag hört.

-Det där var inte snällt sagt. Det vi håller på med är väl bara ren och sann kärlek, är det inte så?

-Visst är det så. Jag har förresten funderat på en sak.

-Berätta!

-Kan vi inte vara hos dig istället för att hålla till i bondens sjöbod? Det är ju inte speciellt mysigt där trots att jag ställt dit en ljusstake och lagt en madrass på golvet.

-Nej, det skulle jag aldrig klara av. Det skulle kännas helt fel att vänslas med dig här hemma. Jag skulle inte kunna se Esbjörn i ögonen när han kom hem.

-Du kanske har rätt. Vi får hålla tillgodo med sjöboden tills vidare. Bara vi inte kör fast med bilen. Det har ju regnat hela dan.

-Din bil tar sig väl fram överallt. Nu slutar vi. Kommer du klockan tio?

-Jag kommer. Säkert som amen i kyrkan.

Bäst jag slår en signal till Esbjörn och kontrollerar att han har kommit fram, tänkte mellanstadieläraren Inga-Lill Eriksson när hon hade avslutat samtalet.

Kapitel 3

Den 4 maj

-Nå. Vad har du att rapportera, undrade Esbjörn Eriksson när han slagit sig ner i privatspanaren Rebecka Jonsson enda besöksstol.

-En hel del faktiskt. I förrgår kväll när du hade åkt till arbetet kom en bil, eller rättare sagt en jeep, och hämtade upp din hustru vid tiotiden. Jag följde efter på lagom avstånd och såg att bilen svängde av åt vänster på en gärdesväg några hundra meter norr om infarten till Grönhögen. Det var inte läge för mig att följa efter med bilen men jag förstod att man inte skulle komma så långt eftersom vägen gick ner mot sundet. Jag parkerade och gick cirka femhundra meter och där stod bilen men det fanns ingen människa i den. Femtio meter längre fram fanns en liten sjöbod från vilken jag hörde röster. Jag smög mig närmare och kunde då konstatera att det var en man och en kvinna som fanns därinne. Hoppas att du inte tar illa upp men det var ganska uppenbart vad man sysslade med. Efter ungefär en halvtimme kunde jag höra att man tänkte ge sig därifrån och då skyndade jag mig tillbaka till min bil. Här får du några fotografier på bilen. Jag har kollat på nätet att bilen ägs av en Stellan Vedberg som har hus i Grönhögen.

-Stellan Vedberg? Det var som fan! Nog för jag att var ganska säker på att hon håller på och prasslar men att det skulle vara med Vedberg kunde jag aldrig föreställa mig. Någon tråkigare människa finns väl knappast. Och jag som trodde att han enbart var intresserad av fåglar. Snyggt jobbat Rebecka. Hur mycket blir jag skyldig?

Märkligt nog syntes Esbjörn Eriksson nästan helt oberörd av det han nu hade fått höra.

-Tretusen med kvitto och tvåtusen utan.

-Då säger vi tvåtusen femhundra utan kvitto.

-Det tackar jag för. Vad tänker du göra nu?

-Jag vet inte riktigt. Måste smälta det här först.

-Gör bara inget som du kommer att ångra. Jag vill inte medverka till att någon kommer till skada.

-Oroa dig inte. Du och jag har aldrig träffats och förresten så är jag ingen våldsverkare.

-Det låter bra.

-Tack än en gång.

-Det var så lite.

-Skönt att du är hemma. Hur har du haft det, undrade Inga-Lill Eriksson när maken Esbjörn en dryg timme senare hade stigit in genom dörren.

-Som vanligt och du själv?

-Här händer ingenting när du är borta.

-Talar du sanning nu Inga-Lill?

-Vad menar du med det?

-Säger dig namnet Stellan Vedberg någonting?

-Ja, det är väl han som är så duktig på fåglar. Varför frågar du om just honom?

-Det vet du lika väl som jag