Denise Svärd

By Nils Petter Löf

När bussen gör en häftig inbromsning, mitt i Värmlands ingenstans, vet hon instinktivt att det är där hon ska gå av. Ett tips har styrt henne mot en ödsligt belägen hästgård - och där ska hon hitta sitt nästa offer. Varje månad tar hon livet av ännu en människa som på något sätt visat sig oförtjänt av att fortsätta leva. Nu lämnar hon april bakom sig. Det visar sig bo fler människor på gården än Denise Svärd hade väntat sig. Hon måste se till att lära känna samtliga invånare innan hon kan lista ut vem som gjort sig skyldig till det mest fruktansvärda. Kan det vara den obekväme, men till synes harmlöse Harald, hans överspända svägerska Lena, eller kanske den återhållsamt aggressive Peter? En sak är säker: om en månad kommer någon på gården vara död. Vem det blir, ja, det får framtiden utvisa... -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 15, 2020
• ISBN: 9788726695885

Book preview

författaren.

Kapitel 1.

Årets femte månad innebar att en ny människa skulle dö och ännu en följd av dagar skulle passera. I en tid där vintern långsamt släppte greppet om naturen och våren försiktigt tog sina första steg, så drog sig en buss framåt i den värmländska urskogen. Denise Svärd satt halvt sovande och tänkte dåsa så länge hon kunde. Hon lät det tjocka svarta håret lägga sig som en filt mellan hennes skarpa ansikte och världen utanför, både som en tunn kudde men också som en fiktiv mur. Det var få passagerare i bussen och hennes lätta andhämtning och korta kroppsbyggnad gjorde att hon försvann som en vålnad bland alla säten. Hon var bara ännu en anonym passagerare som var tystare än den slitna luftkonditionering som fördelade ljummen och medfaren luft.

Allt hade börjat för flera år sedan. En del hävdade att det var ett kall och andra menade att det var en förbannelse. För Denise spelade det liten roll vad människor kallade det. Båda hennes föräldrar var döda sedan ett tiotal år och allt annat som band henne till släkten var borta. Nu levde hon i stället ett kringflackande liv där hon tillfredsställde sina tvångstankar och betraktade sin oroliga själ med något som nästan var välbehag. Tanken att bringa rättvisa till världen genom att befria den från en del varelser var svår att förklara för andra människor.

Oväntat bromsade bussen in så hårt att hon väcktes ur sin lätta slummer. Hon hann avgöra om hon måste göra någonting eller om hon kunde sitta kvar. Hon såg en äldre mans svettiga ansikte i backspegeln och noterade två andra passagerare som muttrade. Busschauffören som hälsat henne välkommen med ett vänligt leende hade nu en konstigt stel min. En kvinna flämtade något och två ungdomar verkade inte ens ha märkt att bussen stannat. Det var dags att kliva av. Detta var platsen. Lika god som någon annan och en promenad på någon kilometer skulle vara passande, en sorts ritual av steg innan hon erbjöd döden sina tjänster.

Denise greppade sin lilla axelväska med svarta handskar och gick gången fram. Bussen stod fortfarande stilla mitt på vägen, mitt i ingenstans. Någonstans i Värmland, men det spelade mindre roll för Denise. Hon gick efter känsla, men agerade med logik. Det fanns alltid människor som inte behövde leva. Sådana som förbrukat sin livsbiljett och därför inte fick åka med de andra på någon fortsatt resa. Detta var den korta, svarthåriga och vackra tjejens filosofi om hur världen borde formas.

Okej. Vad är det som har hänt?

Hennes röst kunde ändra form efter vad omgivningen krävde av henne. Hon kunde vara den trevliga kunden i kassan, den moderliga damen eller den unga tjejen som log bakom en bardisk. Men även den hotfulla, ilskna och hatiska som kunde gömma sig i mörkret. Denise hade fått alla gåvor när hon kom till världen. Däremot så saknade hon ett rättesnöre när det gällde andra människors liv. En del måste dö. Oavsett vilken tonläge som plockades fram.

Nu var det tid för den trevliga kunden och anonyma rösten. Vacker, men lätt att glömma bort. En namnlös person. Mötte chaufförens skräckslagna blick och likbleka ansikte. Två meter framför bussen stod en älgko med tillhörande kalv. Mitt på vägen, med enormt huvud och mörka ögon i en uppvisning som liknade början på en kamp. Älgarna tittade länge och väl på bussen innan de lämnade platsen med långa och naturanpassade steg tillbaka ut i skogen.

Herre jävlar. Kom upp från ingenstans.

Busschaufförens röst var lika svettig som ansiktet och blicken verkade sakna energi. Han drack snabbt från en läskedryck som om det varit lugnande sprit, men endast var flytande socker.

Okej. Jag tänkte kliva av här.

Två sekunder av fortsatt tom blick. Den gamle chauffören var fortfarande kvar i kollisionen som aldrig hände. Men drycken, vad det nu var för colaliknande läsk, verkade få honom på andra tankar. Han svalde något som kanske skulle blivit en rap. Ursäktade sig med en snabb blick.

Här? Men vi är mitt ute i ingenstans.

Okej. Men det blir bra här.

Ja ja. Dörren åkte upp med en fräsning. Fick du med dig allt?

Ingen fara, log Denise med ett avväpnande leende. Ha en trevlig dag.

Hon lämnade bussen, tittade ut i skogen men såg varken älgarna eller något annat liv. Väntade i tre minuter medan bussen försvann längs vägen och lämnade henne i ett hav av skog. Men det var inte tomt. Denise hade många ovanliga egenskaper. En känsla av tid och rum till exempel. Hon behövde aldrig ställa klockan och det spelade ingen roll om hon skulle upp klockan tre på morgonen eller nio. Hon vaknade ändå på rätt klockslag, precis som hon alltid hade en klar uppfattning om var hon befann sig. Denise kunde hitta på okända platser som om hon levt där hela sitt liv. Oavsett om det var en slumrade småstad eller om skogens tysta grönska som omslöt henne.

Hon behövde bara gå lite mindre än femhundra meter innan hon hittade avfarten som rotade sig in i under trötta granar. Denna var inte som den asfaltsväg som letade sig fram genom Värmland och slutligen skulle nå hela vägen in i Norrland. Detta var en välskött grusväg som började med hård tjära och slutade längre in i skogen. Barrträd växte längs vägen och bäddade in allt i ett grönt skimmer. En trevlig plats, tänkte Denise. Om den inte ledde fram till helvetet. Platsen där någon skulle dö. En plats där ondskan bodde.

Hon tog upp telefonen och läste brevet igen, jämförde med vägen och skogen. Nog var det från den här platsen. Någon i slutet av grusvägen var ansvarig för omänskligt uppförande och hon skulle kunna slutföra kvoten för maj tämligen tidigt. Det handlade inte om en sport eller någon lista. Det var endast så, en ny person varje månad. Någon skulle mista livet i hennes kalkyl och beslut om rätt och fel.

Väskan hängde tungt på axeln. Hennes svarta medföljare, precis som resten. Svart hår, mörka byxor och en lång mörk rock. Den skulle snart behöva bytas till något mera sommaraktigt. Men för tillfället var det gott nog. Handskarna av svart skinn satt som klistrade runt händerna och prasslade när hon stoppade tillbaka papperet i väskan.

Hon räknade stegen och fann att det var över tretusen meter till bebyggelsen. Det var oklart vad hon förväntat sig. Men det kom ändå som en överraskning. Den tidiga kvoten skulle inte infinna sig så tidigt som hon trott. Tvärtom. Tre stora boningshus och vad som föreföll vara ett mindre lantbruk uppenbarade sig när hon kom allt närmare. Över vägen satt en skylt som härjats hårt av tiden och välkomnade henne till platsen med trötta och slitna tecken. Metalliska bokstäver som det såg ut som om något skjutit prick på för årtionden sen. Kanske när skylten varit ny. Det framgick att platsen hette Nordsvenska hästens gård. Även om de flesta bokstäverna sakta börjat försvinna. Längre fram, på en öppen yta, stod flera bilar lika rostiga och gamla som skylten. Fordon som säkerligen, precis som skylten, borde ha bytts ut för två generationer sen. Jäms med uppfarten löpte en vit hage med två hästar som lugnt tittade upp på Denise innan de återvände till gräset. Det var något bättre skick på det som stängde inne hästarna än gården i övrigt, men inte mycket. Längre bort stod en traktor på tomgång och hon kunde höra röster som letade sig ut på gården. En kvinna och man som skrattade. Ett trevligt samtal. Men det stod sällan i pannan på gemene man att de skulle dödas. Den texten var Denise tvungen att skriva dit själv.

Hej! Vem är du?

Rösten kom snett bakom Denise. Som om en fågel talat till henne. Förvirringen blev kort när hon insåg att den tillhörde ett barn som satt uppfluget i ett träd, med gungande ben och blänkande ansikte. En livskraftig liten tjej med två röda flätor. En småtting. Denise log försiktigt och bjöd på rollen som trevlig vuxen, men med kryddan av lugn. Som för att säga att hon inte var någon att bli rädd för.

Okej. Såg dig knappt där uppe. Mitt namn är Denise Svärd. Vad heter du?

Nämen så fuskigt! Tjejen korsade armarna i vild protest och tittade med bestämd blick på Denise.

Jag vill också heta så. Coolt!

Denise gillade egentligen inte människor. Men denna flicka, så oskyldig och fylld med motstridiga uttryck, väckte något inom Denise vid första anblicken. Det var något med barnet och hur hon satt uppe i trädet. Dessutom så komplicerar ett barn allting. Hela gården, eller gårdarna om man räknade dem som enskilda byggnader, borde innebära ganska många människor. Nåja, Denise hade hela månaden på sig att planera och genomföra det hon skulle göra. Ingen panik. När det kom till hennes livsplan fick aldrig hysteri ta överhanden. Aldrig någonsin.

Så vad heter du?

Matilda. Men alla säger Myggan till mig. Jag är åtta och ett halvt. Vad gör du här?

Tänk att det skulle behövas ett barn för att ställa en så tydlig och samtidigt öppen fråga. Sanningen var uppsåtligt dödande, men det kunde Denise inte säga. Människor, speciellt barn, skulle inte förstå hennes motiv. Det fanns naturligtvis flera hundra andra orsaker som kunde vara troliga. Men hon hade inte tagit reda på tillräckligt om just den här platsen för att kunna ge ett rimligt svar.

Vad tror du, Myggan?

Barnet släppte spänningen och ett leende sprack upp i ansiktet. Svarade inte på frågan, utan försvann till andra sidan trädet. Måste klättrat tämligen bra då hon efter ett ögonblick kom ned på marken. Hon tittade på Denise och satte handen i sidan. Tuff liten krabat, insåg Denise och log inombords. Så som barn skulle vara.

Du är en sådan där tråkig en som ska jobba här eller hur? Det händer inte så mycket här. Förutom sakerna i skogen. Där händer det saker.

Ett barns fantasi. Trevligt. Men Denise behövde veta mera. Någon form av jobb. Oklart vad det egentligen innebar. För ett barn kunde det vara tusen olika saker. Allt från något som faktiskt var ett jobb till något som just barnet ansåg vara ett arbete. Men det var en infallsvinkel. En början. Denise önskade att hon inte slarvat med förarbetet. Detta borde hon ha vetat. Men denna ondska måste få ett snabbt slut. Helst för flera år sedan.

Ungefär så.

Det där är min häst. Barnet övergick direkt till ett annat samtalsämne och pekade med ett smutsigt finger mot ängen med stängslet. Han heter Åttan. Jättesnäll. Vill du se mig rida sen? Jag är faktiskt superduktig. Och den andra heter Drottningen. Hon är inte så snäll. Jättedum faktiskt. Hon bits ibland och sparkas också.

Denise tittade på de två stora hästarna. Inte direkt ridhästar, mera som två urdjur som påminde om köttiga traktorer. Men denna tjej, Myggan, kunde säkerligen handskas med djuren utan problem. Imponerande.

Okej. Fin. Denise svepte med blicken över husen. Var hittar jag någon vuxen?

Farbror Harald. Han är nog i huset. Men säg inget om att jag var i trädet. Han gillar inte det. Men han säger inte så mycket.

Ingen fara, Myggan. Ingen fara.

Barnet slog följe och pekade på allt på gården. Denise önskade att hon kommit bättre förberedd. Av det hon sett, vilket inte var mycket, skulle det inte ha rört sig om flera personer. Men skenet kunde bedra. I en av ladorna, där dörren stod halvt öppen, skymtade blänkande plåt. Betydligt modernare än den övriga fordonsflottan. Kanske var det bilar som användes i ett annat syfte eller bara stod där för vinterförvaring. Ändå ett tydligt tecken på något som stack ut. Något som var annorlunda och fick Denise att ta ett djupt mentalt andetag för att samla tankarna.

Husen var stora, alla med två våningar och slitna färger. Samtidigt var de bara slitna på ytan. Annat gav sken av att vara nyare. Kameror var riktade mot rundeln som band ihop alla byggnader, en kort flaggstång och en trött blågul vimpel som hängde utan vind.

En gång skickade jag upp en teckning som jag gjort där. Då blev Harald arg. Han är snäll. Som Åttan. Men det var nog för att jag inte band ihop den. De välte hela flaggstången för att kunna knyta fast den igen. Jag får inte röra den har de sagt. Så tråkiga de är.

Denise nickade instämmande och försökte bilda sig en uppfattning om platsen. Hon kunde se fyra bilar. Tre slitna pickups som kanske en gång i tiden varit röda. Nu var det endast en blek lack kvar som nätt och jämnt höll dem samman. Och en gammal kombi som också upplevt bättre dagar. Trots det så verkade det som om alla fordonen rört sig nyligen och gjort spår i leran. Och det fanns minst en traktor på gården. Troligen fler. Dessutom stod tio cyklar framme, varav en var rosa med en flagga. Troligen tillhörde den Myggan.

Men … ser man på.

En stor man med buskigt och snårigt skägg tog två steg nedför trappen. Allt hos mannen visade på ett mönster av vildvuxenhet. Flanellskjortan var sliten, byxorna också, men kängorna verkade nya. Ansiktet ramades in av skägget som letade sig ner halvvägs på bröstet. Även om rösten haft klangen av ett större odjur, så fanns det något där. En svag nyans som inte stämde. Det lät som om han stakade sig när han talade vilket, gav en känsla av ett ostämt mänskligt instrument.

Farbror Harald. Detta är Denise! Hon ska jobba här, säger hon. Och sen har hon lovat mig att titta när jag rider. Och …

Ett dämpat leende och en hand på Myggans huvud när hon sprang fram. Som att trycka på knappen till en högtalare för att få den att sluta sända. Kanske det enda sättet att tillfälligt lugna ner den livfulla tjejen från trädet.

Ni får ursäkt-a min brorsdotter. Ett snabbt men litet och matt leende och en hand som letade sig fram till hälsning. Harald. Alltså … jag heter Harald.

Stor på jorden, men liten i orden, dök upp i Denises huvud när han räckte fram handen. Hans näve var så stor att den med lätthet skulle kunna svälja hela Denise levande. Men handslaget var inte fullt så kraftfullt som hon förväntat sig. Det var helt utan energi. Det var länge sedan denna man varit ett rovdjur, om han ens varit det någonsin.

Denise, svarade hon och återgäldade handslaget.

Två sekunders tystnad och ett barn som hoppade på tårna. Myggan tänkte antagligen inte bryta mot Haralds tillsägelse, men kroppen ville ändå protestera. Det var i stunder som dessa som Denise kunde avgöra vem människan framför sig var. Tystnad sade mer om människor än de själva förstod. Framför allt det som följde efter tystnaden. Tankar, kroppsspråk och känslor. Saker som berättade allt om en person, ungefär som om man haft ett uppslagsverk i pannan. Många förstod inte tystnadens kraft i kommunikation mellan människor, men den måste användas rätt.

Jah-a, började Harald trevande och kliade sig i nacken. Ska du jobb-a här? Tror du … att du klarar det?

Han granskade Denise, men inte så där som unga hingstar i en cocktailsalong ibland gjorde. Detta var mera vuxet. Så som en man i hans ålder, någonstans mellan femtio och sextio, skulle skärskåda en motor. I Haralds ögon var hon ett verktyg. Men inte den form av hantlangare han förväntat sig, tänkte Denise roat. Det var hon för skarp för. För välslipad.

Det gör jag, sade Denise med samma ton som en väl fungerande apparat skulle ha uttryckt sig, om den kunnat prata.

När kan du börj-a?

Helst av allt skulle Denise vilja spela tillbaka bollen med en motfråga. Säga något i stil med när vill du att jag ska börja. Men det höll inte. Karln framför henne kanske såg ut som en björn, men innanför var det inte samma styrka. Att brottas med blickar och ord skulle varken vara uppskattat eller givande.

Så fort som möjligt, svarade Denise med en röst som hon inte lät ha alltför mycket kraft.

I så fall … Harald sneglade bort mot skogen. I så fall …

Studsandet från Myggan blev allt mera påtagligt. Det som kom ut ur munnen var en strid ström av ord.

Snälla, farbror. Kan inte jag få visa henne? Och då kan jag berätta allt. Och så kanske hon kan titta på mitt rum sen? Kan jag inte? Det är så tråkigt nu. Och jag lovar att vara snäll. Snälla? Jag har så tråkigt nu. Kan jag inte få göra det? Snälla? Mamma skulle inte ha något emot det. Snälla?

Harald tittande något urskuldande på brorsdottern och log så där vagt igen. Han kanske var trött efter en alltför lång och krävande arbetsdag. Kanske övervägde han om han vågade släppa iväg Myggan med en total främling. Men Denise såg inte särskilt hotfull ut. Speciellt inte när hon ansträngde sig att inte göra det. Hon var bara en kortväxt och trevlig tjej nu. Men det kunde förändras. Det skulle ändras. Någon skulle mista livet på gården. Det var bara det att hon inte visste vem än.

Kapitel 2.

Med Myggan som vägvisare gick de bort mot en oansenlig stuga i utkanten av gården. Det fanns fyra likadana stugor bredvid den hon blivit tilldelad. Alla hade slitna nummer på framsidan som haft sin storhetstid för över trettio år sedan. Kanske det en gång varit ett försök att satsa på bed and breakfast eller en camping. Det lilla huset rymde ett rum, sovhörna och ett trångt badrum. Inte mycket för världen, men för Denise var det mer än tillräckligt. Livet hade erbjudit henne betydligt sämre platser att sova på.

Nummer två sa farbror. I ettan fungerar inte toan. Jag har sagt att jag också vill ha en egen stuga, men farbror har sagt att jag är för liten. Hallå! Jag är åtta och ett halvt. Jenny i min klass har eget säger hon, avslutade Myggan och skakade på huvudet så att de röda flätorna for åt alla håll.

Rummet var inte stort, men det var trevligt med en mindre farstukvist utanför. Det fanns varken teve eller radio, men en anspråkslös bokhylla full med gamla böcker tittade skamset ut från väggen. Det hela kändes ganska mysigt, med den åldrade soffan och en oansenlig kokvrå. Och Denise planerade hur som helst inte att stanna speciellt länge. Bara så länge om behövdes.

Stanislaw bodde bara här ett halvår. Sedan slutade han. Folk stannar inte speciellt länge. Och jag får inte ta hem några vänner. Jenny får det. Vill du vara min kompis? Du kan få se mig rida sen. Du lovade faktiskt det. Jag är superduktig. Och Åttan är snäll. Om du vill rida kan du får låna han. Drottningen ska du inte röra. Inte jag heller faktiskt. Så förbaskat elak är hon.

Det fanns en önskan om närhet hos barnet. Ett behov som inte skolan tillgodosåg. Så mycket förstod Denise. Egentligen var det förstås en sorglig och dyster historia. Om det nu var så. Att inte få ta hem någon vän kunde också innebära att hon inte fick ta hem tillräckligt många vänner. Kanske bara på helgerna. Och samtidigt var hon en så livfull och livsglad liten tjej.

Hur många bor här?

Om vi räknar med dig och mig så är vi … Flickan tog upp