Solgömma

By Walter Dickson

"Roy ser på Marie. Han upptäcker med ens att hon aldrig frågat efter hans planer, vad han ska bli. Han är nånting för henne som hon är nånting för honom. De har inte kommit att tänka på nånting annat. Han tar med handen lätt över hennes hår och han tycker han snuddar vid själva stunden."Kulmen av de turbulenta åren är här, ett världskrig skakar världen på nytt. Men inte ens ett krig initierat av en tyrannisk nationalsocialist ska komma emellan de två älskande, Roy och Marie. Roy fortsätter sina studier på högskola och Marie arbetar på kontor. Deras samvaro blir mer och mer sammansvetsad, de kommer alltid att vara älskande oavsett hur världen utanför ser ut. Roy dagdrömmer ofta om sina morföräldrar, och låter nutiden möta hans förflutna. Han föreställer sig hur deras liv såg ut och om hur historien tycks upprepa sig."Solglömma" är den femte delen i Walter Dicksons Amerikasvit.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Apr 13, 2023
• ISBN: 9788728469231

Book preview

Walter Dickson

Solgömma

SAGA Egmont

Solgömma

Copyright ©1957, 2023 Walter Dickson och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728469231

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Till Céline-Marie

och pulingarna

Berättelser finns inga. Ord finns inga. Inte i denna stunden. Nu är det stunden då det sker.

Erling ser hur kvedet vidgas som till en mun. Ett fuktigt huvud står i öppningen mellan hennes uppdragna ben. En kvinna står vid vartdera benet, håller dem som hävstänger. Som om de arbetade fram barnet med dessa hävstänger som skälver och är Lenas ben. Är detta Lenas ben, undrar Erling. Inte de benen som springer i köket, över gårdsplanen, till brunnen, till vedboden, till fähuset. Inte de benen som han känt under sin hand här i sängen. Är detta den sängen? Det är en helt annan stund. Och Erling förnimmer detta hur stunderna ligger åtskilda. Är detta att bli borttagen som de gamle säger, när man inte känner igen sig själv i sin egen kammare, inte sin kvinna, ingenting, för detta som håller på att ske?

Det skälver till som en glädje i honom när han ser huvudet mellan hennes ben. Det är detta som gör allt främmande i den egna kammaren. Det första barnet. Och han känner med en gång karlasenor innanför de bara skjortärmarna. Att hon föder för honom. En pojk, känner han så visst fast bara skallen syns.

Då är stunden lik en annan stund. I fähuset, och han känner fölets ben i sina händer, hur han drar det fram. Och någonting blir likt sig så det kommer ett skratt och lyser inne i skäggboet. Jäklar, är han inte i håll med att bli far!

Då ser Lena på honom. Och han ser att hon håller tillbaka skriket för hans skull. Lena! Någonting förunderligt likt ändå. Någonting är där också i ögonen som säger att han skulle komma fram ur den här fotogenljusringen på golvet. Komma närmare sängen. Han står mitt på golvet liksom inmurad i en sockertopp av ljus.

Han känner hur händerna tynger under Lenas blick. Att han inte vet hur han ska göra just nu. Det är en sådan kvinnornas stund som han inte kan gå in i, känner han.

Han ville varit ute i fähuset, i vagnsporten, i stallet. Inte här mitt i ljuset framför denna sänggavel. Den liknar en predikstol, sänggaveln, den gamla vanliga med svarvekulorna.

Det blir den kända stunden igen när Lena ser på honom som han tycker hon aldrig har gjort. Eller som hon kanske har gjort här i sängamörkret. Händerna rör sig lite nedanför hans höfter. Han känner dem mot låren som en annans händer. Det är som vore händerna på väg någonstans, tog i någonting han aldrig tagit i.

Ändå är det bara Lenas händer han ville ta i. Men detta viljande når inte opp i hans huvud. Det sitter och rör sig nedanför ärmlinningarna. Som ett malande i händerna. Det var Skam till stund! Som inte går förbi, in i det andra igen. Han känner att allt skulle bli bra om bara det där huvudet ville flytta sig framåt, komma ut i ljuset så att alla bara tittade på det.

Om detta ansikte ville komma fram och flytta honom ur det här ljuset. Han kan varken komma fram eller tillbaka.

Men huvudet står stilla. Visar bara det översta av sin skalle. Det lyser av en blåaktig hinna.

Då skriker Lena. Ett skrik som spricker. Och barnmorskan vid det högra benet säger: Nej, nej! Krista inte, krista inte! Vänt! Vänt!

Erling ser hur barnmorskans händer arbetar med något runt barnets huvud. Hon snor någonting. Hon vränger någonting. Och Erling kan känna som ett gripande från de där händerna, in i ljuset där han står. Att någonting är farligt. Och hans händer börjar göra små rörelser som liknar barnmorskans.

Nu är alla stunderna borta, de lika och de olika. Nu är det bara huvudet och händerna och detta som händerna gör.

Han ser inte barnmorskans ansikte. Hennes rygg ser han och hennes händer. Men kvinnan vid det andra benet ser barnmorskans ansikte. Och Erling ser barnmorskans ansikte i den andra kvinnans ansikte som i en spegel.

Han läser i den spegeln. Han gör hennes rörelser med munnen, med musklerna runt ögonen, som släpper av och knips ihop. Barnmorskan har liksom fått tre ansikten.

Då ser han att det är navelsträngen och att huvudet flyttar sig framåt. Navelsträngen i tre slag som en strypögla om halsen. Svetten kommer som knappnålar i hans panna, stickande med små blanka huven, som ingen ser men som lyser i fotogenljuset. Håll igen, säger barnmorskan. Han hör Lenas stön som dras inåt. Som om hon drog i tömmar, backade en häst.

Nu ser han hur det farliga växer i den andra kvinnans ansikte. Det farliga sätter sig fast i hans ansikte och han tar ett steg ur ljusringen. Tar fatt på sänggavelns svarvekulor.

Han hör hur Lena inte kan backa längre. Hur stönandet pumpar opp henne. Han ser på Lena, och de ögonen är där igen som tar efter hans händer.

Han tar ett steg till och det är som om hans händer drog honom framåt.

Då kluckar det till som i en källa. Och han ser en blodstråle som går tvärs över barnmorskans arm. Lenas rop och mitt i alltihop det nya skriket. Ett ilsket skrik som aldrig varit i denna kammare, i denna världen.

Då är han med händerna på svarvekulorna igen. Och sen ett steg tillbaka i ljusringen. Skrattet som lyser inne i skägget är där synligt. Han gör det större. Han låter det växa med det nya skriket. Då vänds barnmorskans ansikte rakt mot honom. Och han ser hur rött det är. Stora röda blommor runt ögonen och neröver kinderna. Ett alldeles annat ansikte än det han såg i den andra kvinnans ansikte när det var som en spegel.

Nu skrattar det ansiktet. Och långt långt borta är stunden då han var rädd. Var han någonsin rädd?

Hon har lagt barnet ner mellan Lenas knän. Låter glötten ligga där med navelsträngen som ett litet tjuder in i Lena. Han är fläckig av blod. Nu är han alldeles tyst.

Då är det farliga där med en enda slående gång. Barnmorskans ansikte vänds om. Hon böjer sig ner över barnet. Lyfter det lite. Barnet är alldeles tyst.

Nu reser sig också Lena för att se vad som står på. Hon lyfter huvudet och ser ner mellan sina egna ben som på någonting främmande. Benens hävstänger står kvar i sin ställning och den andra kvinnan håller ännu sitt tag om knäet.

Det blir så tyst i kammaren. De tre ser hur barnmorskan sänker sitt ansikte mot det tysta barnets ansikte. Hon böjer sig ner som om hon kysste det. Hon sätter sin mun till barnets mun. Där andas hon in sin anda och drar den till sig igen.

De tre hör hur barnmorskan andas för barnet. Svettens nålar är där igen i Erlings panna. Barnet är tyst och stilla så länge som en evighet. Men barnmorskan andas och gnider hans kropp. Tar sen efter saxen. Andas och klipper. Andas i barnets mun och knyter. Barnet ligger helt skilt från modern och är en varelse. En alldeles ensam människa.

Kanske död, tänker Erling. Och rädslan omger sig plötsligt med en så underlig högtid. Som ett skydd. Som gömde han sig i det högtidliga.

Då gnyr barnet.

Då lyfter barnmorskan opp barnet.

Då blir allting med en gång roligt. När hon vänder barnet om. Håller det opp och ner och slår det i rumpetången. Erling sträcker på sig så det knakar i lederna. Hela denna stunden i kammaren sträcker på sig och liksom ruskar på sig. Som barnmorskan ruskar barnet. Nu skriker det högljutt. Han är visst arg den lille rackaren, tänker Erling. Liknar han inte far sin med de rynkorna över näsan. Jo, så jäklar, är det inte mig opp i dagen.

Barnmorskan har lagt ner barnet, låter det andas själv och skrika sitt skrik.

Hon går ut i köket. Går genom ljusringen där Erling står. Så fick du en påg, säger barnmorskan inne i ljusringen. Och fadern får ett stort tyst skratt i sitt ansikte. Tar fram det helt ur skäggboet och sprider det omkring sig så det blir ett med ljuset. Han står där och lyser i ljusringen. Står där en stund med barnmorskans lyckönskan när hon öppnat dörren till köket. Barnmorskan går in i kökets ånga som i en ull.

Lena ligger kammad när Erling kommer in till henne sedan han kvällsfodrat. Barnmorskan har hyfsat till henne så hon ligger där som en liten brud.

Barnmorskan visar fram henne liksom. Har någonting ihop med Lena på kvinnors vis. Vi har bytt ditt lintyg, vi har tvättat och kammat dig fin, för nu kommer Erling. Och Erling och Lena hälsar på varandra som ett nyblivet fästefolk inför släkten.

Deras händer kommer intill varandra över täcket, på lakanskanten där en blomranka i vitt är sömmad. Händerna rör blygt vid varandra, försöker lägga sig den ena över den andra. Händerna liknar dem själva i deras första möte. Men ansiktena håller sig över detta, i en annan luft än den intill Lenas bröst, där hennes andedräkt går fram som en ljummen vind.

Erling känner hur Lena andas på hans hand. Men hans ansikte är inte med i detta. Han säger: Det var en redig påg. Och Lena svarar: Ja, det var det.

Så böjer sig Erling fram och tittar på pojken. Han ligger på Lenas arm. Ögonen ligger gömda inne i det rödsvullna ansiktet, som ett par små vattendjur som vill krypa tillbaka från detta skärande torra lyse.

Erling rör vid honom med ett finger, lika långt som glöttens arm nästan.

Lena skrattar och Erling skrattar vid vad detta finger kan ta sig till. Det kommer fram som en herreman och hälsar. Det kröker sig och bugar. Det gör en krumelur som en Pelle-Jöns eller en akrobat. Det stora fingret går på den lille. Hoppar ut i luften framför honom och hänger som i en trapets. Gungar fram och tillbaka. Sen gör det som en liten dans i luften.

Lena ser på fingret som svänger framför henne. Det är en så konstig känsla i henne. Som om det var för henne Erlings långfinger kom och rörde sig fram och tillbaka, opp och ner. Som om det gjorde sig till för henne.

Den lille kan ju ingenting begripa. Så Lena skrattar den lilles skratt. Ett tunt fint skratt som hon inte själv känner igen. En musik med rösten nästan.

Så spelar och dansar Lenas röst och Erlings finger för varandra.

Roy gör den lilla dansen med sitt långfinger på soffans ryggstöd. Dansar Erlings och Lenas dans långt bortifrån i tiden. Har dem ofta hos sig som nu.

Han ser fotogenljusstunder som de stått i, levat i. Detta är en sådan stund i utkanten av det sockertoppsljus där Erling stod inmurad mitt på kammargolvet.

Roy ville göra musik till detta. Men han har ingen hand med musiken. Örat har han som kan spela upp ett tema i sin snäcka, variera det och bygga upp nånting som temat bär. Men han skulle aldrig kunna finna tonerna på klaviaturen till ett spel som låter. Det blir därinne i huvet och rörelserna han ser blir musiken, en tyst musik som lyser.

Nu lyser det av Erlings finger ur dödens mörker där de blivit borta. Fingerdansen är kvar och Roy ser hur det lyser kring hans eget finger.

Han väntar på Marie.

Hon ska komma med grötgrytan. Det är som i sagan och Roy ler. Så lätt livet kan bli en saga när man älskar. Marie kokar gröten på sitt rum uppe på Storebackegatan, högt uppe på Stigbergshöjden sitter grötkokerskan med utsikt över redden där fartyg kommer och går. Byssan lull, koka kittelen full! Roy nynnar sången där han sitter, och det blir fingerdansens sång.

Marie ska komma nerför sina trappor, ska gå ut på berget och se staden under sig, innan hon går nerför brinken mot Johanneskyrkan, ner mot Amerikahuset, där Roy sitter och väntar. Folk som väntar på spårvagnen tittar på henne, undrar vad det är för en underlighet hon har i sin gryta där hon går genom trafiken. Bära en gryta, en gryta som ryker, över gatan. Vad är det för en rök? Vad är det som ryker i grytan?

Kärlekshäxa, grötgudinna, var ska jag finna formeln som säger att du må hinna hit innan gröten kallnar? Fingret dansar och lyser, fingret dansar och lyser. Morgonsolen fångar det och ger fingret sin ring.

Erlings finger är framme och tittar. Vad är detta för en dans som liknar min? Vad gör denne med min fingerdans, min fingerdans, som jag dansade för glötten och för Lena? För Lena, för Lena. Och in i mörkret som finns också bakom morgonens tapet och sofferyggstöd går Roys undran. Han undrar om Erling själv märkte att han gjorde den dansen för Lena. Eller var fingret klokare än han, närmare en dans med den nykammade bruden?

Dansen har befriats för oss, tänker Roy. Hela vår kropp och vår själ har fått den. Fingerdansens dans har trollats fri, vi tråder den öppet med varandra.

Han tog av Marie den vita skjortan, ja, där hon stod på deras första morgongolv. Gick naken upp intill hennes nakenhet och tog danssteget in i solfönstret som lagt sig kring deras fötter. Tog det första steget, det andra och det tredje. Vände runt och deras nakna kroppar blev en snurrande låga.

Sedan klädde de sig och gick ut i snön som fallit under natten. Och de talade om denna snö som fallit och fallit över deras kärleks första natt. De såg sig själva inne i snöfallet, kringvärvda av snögardiner. Och de tittade bakom sig där deras spår gick efter dem, nya mörka spår i det vita.

De tyckte de spåren blev år. År på år som de gick igenom och lämnade bakom sig som spår. Alltid ska vi gå så här, sa de till varandra. Alltid, alltid.

Kärlekens alltid, det snöande nuet med lågor. Och de kände sina dansande nakna kroppar intill varandra där de gick. Han behövde bara röra ett finger i hennes hand för att de skulle vara i dansen på nytt. De gick förbi Sjöfartsmuseet och det var en annan byggnad i den stunden. Det var en borg som bevakade deras väg. De kände barndom komma upp där de gick och deras ord blev barns. De svarta klippväggarna drog tillbaka sin svärta och lät den lysa. Det svarta lyste.

En väldig snöridå sänktes ständigt i hamnens svarta vatten. Och det svarta lyste.

Så gick de upp mot Karl Johansgatan och gatans namnskylt var ny och tände sitt vita mot det blåa för dem. Hamnen snöade under dem, fartygen, lyftkranarna var inne i deras snödans. Den dansen svängde ut över Ramberget, berget var inne i deras dans. Vände de sig runt såg de staden hur den svängde i den stora himladansen omkring dem, omkring fingerdansen som Marie kände i sin hand.

De gick långt utanför staden och någonting hade kommit i deras kroppar så att orden inte behövdes. Stegen de tog var ord, de förde dem in i betydelser, och luften som tog emot deras gestalter var höljen, skimrande höljen av mening. Och hela vägen efter dem stod dessa höljen kvar som erinrans gestalter i snöfallet, så att de tyckte att vandrare som kom efter dem eller korsade vägen de gått skulle se dessa skimrande höljen.

Och dessa höljen var deras nakenhet som lyste och som de ville dansa för alla. Ändå gick de helt stilla och tysta vid varandras sida, lutade in mot detta som var deras hemlighet, så att den stora öppenhet som var dansen omkring dem var en och densamma som gömslet för fingerdansen i Maries hand.

Plötsligt är Erling där. Kommer fram till Roy där han sitter i soffan och väntar på Marie. Erling går på strumpesock, har visst satt träbottnarna i förstugan, tyst så det inte hördes.

Konstigt att en tånagel kan te sig så betydelsefull, den skimrar fram under håsans vita garn där det börjar slitas. Visar att Erling ännu är ungkarl, inte gått i brudstol med Lena än. Den tånageln skimrar en ungdomlighet, ett blygselens pärlemor, har ingenting av det gulnade hornet över sig. Erling och Roy tittar bägge på den tånageln. Hor skolle en komma när na, så en konne bli en sån kammerat med Lena som mä märren, undrar Erling, och det sitter skratt i den blick han fäster på tånageln. Ett skratt som vill dölja allvaret i frågan, göra den till ett karlaskoj.

Erling berättar hur han pratar med märren. Hur han sagt saker till märren som han aldrig skulle prata med Lena om. Nu när han ska till och gifta sig med Lena ville han komma när na riktigt, ville säga just det han säger till märren. Att han längtar ut från denne här förbannade åkerlyckan. Jo du Stjärna, vi tan och riden ut i världen, från alle dom här stängena och märkesstenarna. Spänn te den stenen, du Stjärna, så bonnaskillnen ryker i fliser, spänn te så svängelen ryker och vi blin kvitt denne ärjekroken! Och han lear på tåen i håsehålet, så ungdomens pärlemor blänker. Höljer sitt allvar i ett skratt igen.

Sen säger han att tankar kan komma så underligt. En kan begripa desse som läser i sompen och i nävavecken. Han talar om hur det kommer tankar till honom när