Drömtydaren

By Jimmy Lindgren

Julia är nära nu. Hennes arbete med maskinen som översätter en människas drömmar till digitala bilder går hela tiden framåt. Men hon måste ha lite till. Något som gör det omöjligt att neka henne anslag. Vågar hon vrida upp röntgenstrålningen till max på assistenten Lucia? Vad händer då? När en ensam pojke anländer till Värtahamnen i en fraktcontainer ser Julia en chans att en gång för alla få gehör för sin forskning. Hennes utrustning kan ge svar om vem han är, det vet hon. Men när hon står öga mot öga med pojken inser hon plötsligt att hon sett honom förut. Var det inte i en av Lucias drömmar? Innan Julia vet ordet av har hon kastats in i en ödesdiger jakt på svar - något som försätter hela hennes familj i livsfara. Vilka är männen som vill se pojken död? Och hur kan han dyka upp i det undermedvetna hos någon han aldrig träffat?-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 19, 2020
• ISBN: 9788726664331

Book preview

Hammarskjöld

Kapitel 1

Ingenting går som det ska. Elisabeth är totalt villrådig. Det finns ingen manual som talar om hur hon ska agera. Ingen att ringa. Inga hjälpmedel för att sakta ner hennes skenande hjärtslag. Hon står som handlingsförlamad och stirrar på Eli som sitter upptryckt i ett hörn och trycker handflatorna mot öronen.

Rök sipprar in genom springorna i dörren.

En präst i vit skrud och pipskägg bläddrar forcerat i en tjock bok. Han mumlar böner, någon form av ritual.

Eli har bara underkläder på sig och hans späda barnkropp är full av blåsor och små varbölder. Han vickar konstant på en lös tand med fingrarna.

Det är i-i-inte s-s-så här det ska gå till, säger prästen och slår ihop boken. "Vi vet inte var Axis Mundi är. Vi vet inte var det är än."

Elisabeth blöter upp ett stort tygstycke vid en vattenkran. Hon bemödar sig inte att svara prästen. Han har upprepat samma sak senaste kvarten. Snart kommer hon ge honom en fet snyting om han inte håller käft.

Annars skulle en redig grogg sitta fint för att lugna nerverna. Men det finns inte en droppe alkohol i hela källaren, det har hon redan tagit reda på.

Vi måste härifrån, ryter Elisabeth.

Rummet rökfylls allt mer och gör att prästen får ett kraftigt hostanfall. Elisabeth närmar sig den lilla pojken som börjar sparka med benen mot henne.

Inget ä-ä-är…, börjar prästen uppgivet. Inget är som-som det ska.

Snälla, jag klarar inte mer… Sluta! Vi kan fan inte bara ge upp.

Skenet från ett blixtnedslag blänker till genom de smala källarfönstren. Samtidigt får ännu en åskknall hela huset att ruska till.

Elisabeth har aldrig varit med om kraftigare åskväder. Tidigare var ovädret några kilometer bort men den senaste kvarten har det legat helt still precis ovanför dem.

Hon hatar åska. Som barn låste hon in sig i bilen med hörselkåpor för öronen.

Du kan inte ta med honom… Det kan-kan redan vara för sent, säger prästen.

Jag ger inte upp förrän det är helt kört, svarar Elisabeth lågt.

Hon är inte ens säker på att hennes ord når fram till prästen utan försöker snarare övertyga sig själv. Det var inte det här hon trodde hon gav sig in på. Bensvullnad, trasig rygg och övervikt är så in i helvetes mycket jobbigare än vanligt just nu. Det inser hon. Hon visste egentligen inte alls vad det var hon gav sig in på. Men hon är här och måste fullfölja sin uppgift.

Vi tar honom härifrån, ryter Elisabeth. Vi har inget val.

Prästen står dubbelvikt och hostar av röken.

Hjälp mig då för helvete!

Elisabeth får ingen som helst respons från honom. Då hon greppar efter pojken fortsätter han sparka med fötterna mot henne.

Hjälp mig, vädjar hon till prästen som inte lyssnar utan fortsätter bara hosta.

Det går knappt att se något i rummet längre på grund av all rök. Hon går fram till prästen och sliter tag i honom, ger honom några hårda flatsmällar för att få igång honom. Han skakar bara på huvudet. Hans ögon är kraftigt uppspärrade. Jag är ledsen, jag k-k-kan inte.

Han vänder om och rusar mot dörren som röken hittar springor att pressa sig in genom. Stannaaaaa, vrålar Elisabeth.

Men försent. Prästen sliter upp dörren och ett kolsvart, tjockt moln med rök väller in. Ljusskenet från eldflammor tar sig in i det lilla källarutrymmet.

Elisabeth har inte tid att lirka mer med pojken. Hon sliter tag i honom och lyfter upp honom i sin famn. Ryggen knakar till och smärtan gör henne yr.

Pojken sparkar vilt med fötterna, försöker slita sig loss.

Då Elisabeth är på väg upp för trappan hör hon ett högt skrik. Eldflammor slickar väggarna och taket på rummet. Alla möbler är som gigantiska marschaller.

Prästen har kilats fast under ett brinnande föremål. Elisabeth springer fram och sparkar till det så hårt hon kan. Det gör att prästen kommer loss. Men hans kläder har fattat eld.

Lägg dig ner och rulla runt, skriker Elisabeth.

Prästen lyssnar inte utan rusar mot utgången. Hans skrik i panik och smärta låter högre än de våldsamma eldsflammorna.

Pojken slutar göra motstånd och Elisabeth försöker skydda honom med sin kropp, lägger huvudet mot sin axel så han ska slippa se den mänskliga facklan.

En stor grupp människor har samlats på en gräsyta utanför huset. Nästan alla är under 25, från olika länder och arbetar som volontärer på Kibbutzen. De ser chockerat mot prästen som springer rakt mot dem. När han bara är några meter framför volontärerna stupar han ner på marken, helt orörlig.

Alla byggnader på Kibbutzen står i brand.

Elisabeth rusar längs gångvägen som leder mot matsalen. Asfalten är varm och trycker igenom hennes tunna sulor. Efter några hundra meter orkar hon inte längre bära Eli och tvingas släppa ner honom på marken. All rök sticker i nästan och hon får en kraftig hostattack. Du måste följa med mig, säger Elisabeth och ser på Eli.

Han tar hennes utsträckta hand och följer efter då hon joggar vidare.

Även matsalen står i brand. Några av familjerna som äger Kibbutzen har fått fram slangar och försöker släcka men det är förgäves. Den låga gula byggnaden i trä är helt övertänd och vattenstrålarna från deras trädgårdsslangar gör varken från eller till. Många gråter öppet över förödelsen. De mindre barnen klamrar sig krampaktigt fast i sina föräldrars famnar.

En hög smäll briserar från bakom matsalen. Elisabeth stannar upp och kan se ett jättelikt eldmoln slå upp mot den mörka kvällshimlen.

När hon kommer runt byggnaden ser hon att många av bilarna på den stora parkeringsplatsen står i brand. Hennes hyrbil har inte fattat eld men står parkerad mellan två bilar som brinner. Vänta här, säger Elisabeth och lämnar Eli vid en stor vändplan.

Hon närmar sig sakta hyrbilen. Det är en liten Polo som inte tar upp parkeringsrutan på långa vägar men de brinnande stadsjeeparna som stänger inne den har parkerat onödigt nära. Risken finns att de övertända bilarna intill kommer explodera när som helst.

Elisabeth rycker till och stannar upp mitt i steget då en minibuss längre bort exploderar.

Efter bara någon sekunds tvekan skyndar hon mot sin bil. Hon känner hettan från bilen intill när hon låser upp dörren. Hyrbilen vill inte starta då hon vrider på nyckeln. Motorn tuggar men går inte igång.

Infernot runt omkring kommer när som helst sluka både henne och den trånga bilen som stinker tobaksrök. Värmen från de brinnande bilarna tar sig in.

Svetten strömmar ner för Elisabeths ansikte och irriterar ögonen.

En eldflamma fångar henne i ögonvrån. I backspegeln kan hon se att ena bakdäcket på hyrbilen fattat eld.

Kom igen, kom igen, kom igen, upprepar hon och vrider på bilnyckeln om och om igen. Efter tio försök går den äntligen igång. Hon backar snabbt iväg. När hon är mindre än 20 meter ifrån parkeringsplatsen så exploderar en av bilarna som stod precis intill. Den lilla Polon gungar till av trycket. Plåtdelar flyger och träffar hennes vindruta som spricker. Det slår lock för öronen och hon tvingas gapa stort några gånger för att få tillbaka hörseln.

Hon rivstartar och kör mot Eli. Det brinnande bakdäcket punkteras men slocknar då bilen kommer i rullning.

Elisabeth tvärnitar nära Eli, lutar sig över passagerarsätet och slänger upp bildörren.

Hoppa in, skriker hon.

Han står helt stilla och vägrar röra på sig.

Jag förstår att du är rädd. Men jag kommer skydda dig. Du måste hoppa in i bilen.

Hon vet inte ens om han förstår vad hon säger men han rör sig långsamt mot bilen, kliver in och sätter sig i passagerarsätet.

Dörren slår igen av sig själv då Elisabeth kör iväg.

Hon kör en mindre grusväg ut ur byn vilket leder till en smal asfalterad väg.

I backspegeln kan hon se hela byn som står i brand.

Efter ett par kilometer möter hon horder med brandbilar med sirenerna på.

Elisabeth plockar upp sin mobiltelefon som är stendöd. Hon trycker frustrerat på den sönderspruckna displayen men inget händer.

Båda påfarterna till motorvägen har korvat igen helt. De är inte ensamma om att fly det eldhärjade området.

Elisabeth försöker avgöra vilken av påfarterna som leder henne mot Jerusalem.

Efter lite förvirring inser hon att det är söderut de måste åka.

En militärliknande helikopter passerar på låg höjd i riktning mot byn. Bara de inte upptäckte dem? Elisabeth följer helikoptern med blicken så länge hon kan se den i backspegeln. Deras gömställe var avslöjat, det visste hon, men inte att de skulle komma dit så fort.

I Jerusalem styr Elisabeth bilen mot Damaskus-porten in till gamla staden. Då hon bromsar in vid ett rödljus hör hon ett starkt mullrande. Oljudet växer likt en ankommande lavin i styrka. Innan hon hinner uppfatta var det kommer ifrån sveper en skugga över bilen. Hon lutar sig fram och tittar upp mot himlen.

Den militärliknande helikoptern från tidigare täcker sikten av den stjärnklara himlen.

Vi måste ta oss till fots sista biten, säger Elisabeth och ser på Eli. Är du beredd?

Hon kastar sig ur bilen, springer runt och sliter upp passagerardörren.

Med ett fast grepp om pojkens handled släpar hon honom med sig mot Jaffa-porten som ligger närmast.

Bilar tvingas backa undan då helikoptern studslandar mitt i vägkorsningen.

Två män hoppar ur och springer efter Elisabeth och Eli.

Elisabeth skannar stadens skyline, försöker lokalisera åt vilket håll Damaskus-porten ligger. Det sitter satellitmottagare på nästan alla hustak.

Människor ser mot byn som Elisabeth kom ifrån. En svart rökpelare stiger mot himlen och röklukten har tagit sig hela vägen till Jerusalem. Många uppdaterar maniskt sina mobiltelefoner efter ny information om vad som egentligen hänt.

Elisabeth ser mot Klippdomen vars guldfärgade kupol skiner från månens ljus. Världens äldsta muslimska byggnad och islams tredje heligaste plats blir hennes vägvisare. Den hjälper henne att fastställa kompassriktning och avgöra åt vilket håll Damaskus-porten ligger.

Med Eli i släptåg tränger hon sig fram längs en gågata men stoppas upp av alla människor. Många reagerar på den sotiga och ymnigt blödande omaka duon som försöker plöja förbi.

För ett par dagar sedan besökte Elisabeth klagomuren och åt middag och drack ett glas vin bara några hundra meter bort. Solen sken och hon kände sig piggare än på länge.

Det känns som evigheter sedan i nuläget.

Männen som hoppade ur helikoptern närmar sig bakifrån. Den äldre av de två är mer än ett huvud längre än alla andra och syns väl i havet av människor. Hennes ögon möter hans och för ett ögonblick stirrar de bara på varandra. Han har ett närmast fyrkantigt ansikte som ramas in av en välansad snagg på ett par millimeter. Om blickar kunde döda så skulle Elisabeth slippa allt det här.

Varför gick hon ens med på det här? Nu ångrar hon sig. Hon kan inte ha varit vid sina sinnens fulla bruk. Om hon någonsin varit det. Är det något hon har självinsikt om så är det sina tillkortakommanden. Det här är ingen situation för en sur gammal kärring. Ska hon bara ge upp och prata med männen? Även om hon innerst inne vet att det är lönlöst så skulle hon nöja sig med att hennes egen hjärna bara kunde övertala henne för stunden. Snart klarar hon inte mer. Damaskusporten är för långt bort för att de ska komma fram utan att bli fångade.

De små butikerna som säljer hutlöst dyra hantverk och krimskrams till godtrogna turister står närmast tomma. Alla är för uppslukade av vad som händer bara några mil därifrån. Framkomligheten blockeras av en gatumusiker som anklagar några kvinnor för att ha sparkat omkull hans burk med mynt. Det hetsiga bråket drar till sig många nyfikna.

Elisabeth inser att hon måste hitta en alternativ flyktväg om de ska ha någon chans. Hon kastar hela tiden nervösa blickar tillbaka mot förföljarna.

Några ungar sitter hopträngda i en spiraltrappa och försöker alla se något på en mobiltelefon som en av dem håller.

Elisabeth tränger sig förbi ungarna och får med sig Eli upp på ett lågt hustak.

Det hänger tvätt på linor. Hon föser undan tvätten då de sprintar över taket. Det ena taket leder till det andra. Vissa är högre och vissa lägre men husen sitter ihop så de kan fort ta sig framåt.

Männen som följer efter fortsätter längs den trånga gågatan men tappar aldrig uppsikt över Elisabeth och Eli.

Efter ett par hundra meter möts Elisabeth av ett stort gap mellan två hus. Hoppet är alldeles för långt för att någon av dem ska klara det.

Hennes mage skrapar upp sig då hon glider ner från taket, greppar kanten och hänger fritt innan hon släpper taget.

Fallet är bara någon meter men knäna smärtar då hon landar på den hårda marken.

Eli står kvar på taket och vickar på sin lösa tand.

Kom nu. Hoppa, ropar Elisabeth. Vi måste vara på mötesplatsen om bara några minuter. Eli sätter sig på takkanten, vinglar med benen och ser ner mot marken. Han vänder runt och hänger tag i kanten. Elisabeth får tag i hans ben och lyfter försiktigt ner honom.

Längre ner längs gågatan hörs upprörda röster då de två efterföljande männen tränger sig fram bryskt.

Det blir bara mer och mer folk på gågatan. Elisabeth har helt slut på krafter. Hon klarar inte mer, sjunker ner på marken med ryggen mot en husvägg. Alla människor gör det svårt att hålla fokus.

Eli med sin lilla kropp skulle kunna ta sig fram till Damaskus-porten mycket fortare ensam. Hon drar honom mot sig.

Fortsätt… fortsätt rakt fram, säger Elisabeth och pekar. Vägen tar dig till Damaskusporten.

Eli står bara stilla och ser på henne. Hon föser honom framför sig men han vägrar röra på sig. Jag stoppar männen som förföljer oss. Vi har ingen chans att ta oss fram tillsammans. Männen som följer efter kommer närmare och närmare. Den längre av dem får ögonkontakt med Elisabeth och tecknar något hastigt till sin kumpan.

Följ ditt hjärta. Du måste lita på mig, vädjar Elisabeth och lägger sin hand på Elis bröstkorg. Du är den ende som kan leda dig till ditt öde.

Stressen växer inom henne. Hon klämmer åt sin näve runt hans arm så hårt hon kan för att visa att hon menar allvar. Men pojken står fortsatt helt orörlig.

Då männen är mindre än 25 meter bort kämpar sig Elisabeth upp på fötter igen och släpar med Eli ner för en gränd, bort från gågatan.

De har en lätt nedförsbacke och får snabbt upp farten. Elisabeth är nära att snubbla på sina egna fötter men hejdar fallet.

De passerar en gårdsplan och viker av ner för David Street, eller El-Bazar som gatan också kallas. Det är inte alls lika mycket människor på den lite bredare gatan.

Affärsstånd med tygskynken som tak i olika färger säljer religiösa hantverk, suvenirer och kartor. Eli krockar med en man och vräks omkull.

Elisabeth reagerar på en hög röst längre bort. Det är en av männen som skriker åt människor att flytta på sig så de kan komma fram.

Elisabeth ser sig omkring och viker av ner för en dammig gågata, genom en labyrint med trånga passager. De putsade husfasaderna är skitiga. Rökdoften blandas med en unken lukt. Elisabeth är stressad och förbryllad, har ingen aning om var de är längre.

En äldre kvinna sitter på en låg pall utanför sin bostad. Hon grimaserar illa då hon skrubbar ett klädesplagg i en balja med vatten.

Damaskus-porten? frågar Elisabeth.

Kvinnan pekar dem i rätt riktning.

En palestinsk taxichaufför står parkerad på ett taxitorg. Ett man i kostym knackar på motorhuven och gestikulerar ifall chauffören är ledig för en körning. Taxichauffören skakar på huvudet. Mannen muttrar något och släpar med sig den säkert 20 år yngre kvinnan han håller i handen.

Taxichauffören greppar sin mobiltelefon samma ögonblick som alarmet börjar tjuta.

Som att han väntat på signalen. Det är hans tur. Han ska bara göra vad han blivit beordrad och inget annat.

Taxibilen står redan på tomgång så han lägger i en växel och kör iväg.

Han kommer upp i hög hastighet längs med en mindre innerstadsgata. Några hundra meter bort bromsar han in kraftigt vid Damaskus-porten. Pojken och kvinnan syns inte till. Var är de egentligen? De skulle vara här redan. Han drar upp en väl dold dragkedja i taket på bilen.

Där finns en hemlig vapengömma och han får fram en pistol. Då han kliver ur bilen stoppar han vapnet bak i byxlinningen.

Eli, ropar han.

Det kommer mycket folk ut från gamla staden och han försöker identifiera Eli bland alla. De flesta ser mot rökpelaren i horisonten.

Taxichauffören sjunker ner på huk för att lättare se ifall Eli finns bland alla människor. Då ser han ett par röda kängor stega i riktning mot honom.

En ung israelisk man i militäruniform viftar med armarna då han närmar sig.

Du kan inte stanna bilen här! Kör härifrån! ropar soldaten och greppar krampaktigt sitt automatvapen.

Taxichauffören ignorerar soldaten och rusar mot porten in till gamla staden. Soldaten höjer sitt vapen och skriker efter honom men avfyrar inga skott då taxichauffören genast omgärdas av civila.

Dofterna skapar hungerkänslor då Elisabeth och Eli passerar ett bageri och butiker som säljer kryddor och kaffe. Men lika fort knyter sig magen för Elisabeth då hennes onda kropp påminner om vad som händer. Eli stannar upp som förstenad av plötsliga höga ljud då de passerar en smed.

Några arabiska män röker vattenpipa vid ett café mittemot. De viskar med varandra och pekar mot Eli som står helt orörlig.

Männen som följt efter syns inte längre till.

Det borde bara vara några hundra meter kvar till Damaskus-porten. Elisabeth går fram till en fontän och tar lite vatten i sina händer och sköljer sitt ansikte. Det ger ny kraft, tillräckligt för att ta sig till Damaskus-porten i alla fall.

Vi måste fortsätta, ropar Elisabeth till Eli som fortfarande står helt orörlig.

Då han vägrar följa med går hon fram och greppar honom och släpar honom med sig.

De viker av genom en smal gränd med ojämn stenmark och kommer ut på en större gata där en mindre skåpbil står parkerad och lastar ut varor.

Längre ner längs gatan står de båda männen som följt efter och ser sig om. Elisabeth sänker blicken men en dålig känsla sprider sig i kroppen. Då hon ser tillbaka mot männen inser hon att de är upptäckta.

Elisabeth kliver ut bakom skåpbilen då en motorcykel kommer från andra hållet och smäller rakt in i henne. Hon vräks omkull på marken. Huvudet slår i stenbeläggningen. Ben spricker och kroppsdelar krossas.

Reflexmässigt försöker hon ta sig upp men kan inte röra på sig. Smärtan är outhärdlig. Hon vill egentligen bara skrika ut den men förblir helt tyst.

Nyckelbenet är helt klart av och att något på insidan är sönder. Blod rinner från huvudet ner för ansiktet. Hon harklar sig, får upp rikligt med blod som hon spottar ut på marken.

Hon kan höra en av männen som förföljer skrika längre bort. Den högljudda rösten närmar sig.

Elisabeth känner hur hon sakta tappar medvetandet. Hon gör en kraftansträngning och kravlar sig in under ett bord.

Fortsätt till Damaskus-porten uppmanar hon Eli. Det är inte långt kvar.

Eli står helt orörlig mitt i gatan. På håll höjer båda männen som förföljer sina vapen och siktar mot Eli. Allt är kört. Det var inte meningen att det skulle gå till så här. Elisabeth är redo att möta sitt öde men Eli får inte dö.

Än en gång försöker Elisabeth besegra smärtorna och komma upp men hon klarar det inte. Tårar rinner ner för Elis ansikte och han skakar av skräck. Elisabeth sträcker ut sin hand vilket får honom att kliva några steg närmare. Hon greppar hans hand och drar honom nära, börjar viska i hans öra.

Plötsligt hörs ett metallföremål studsa mot marken. Det här får Eli att rycka till och backa undan. En liten kapsel glider längs marken och stannar upp bara någon meter ifrån Elisabeth. Det smäller till från kapseln och sedan väller vit rök fram. Hela området blir snabbt rökfyllt. Elisabeth kan inte längre se Eli trots att han bara står ett par meter bort.

Idag är dagen som Eston Kohver äntligen ska få sin belöning. Efter flera månaders sökande har pojken lokaliserats och nu återstår det bara att fånga in honom. Vad som ska hända med honom sedan har han svårt att smälta men är inget han har för avsikt att lägga sig i. Han har ett uppdrag att uträtta. Ju mindre han vet, desto bättre.

Vinden gör att den vita röken snabbt börjar skingra sig. Pojken står inte längre kvar på samma plats som han gjorde då rökgranaten briserade.

Eston höjer sitt vapen och avancerar sakta fram. En svart katt passerar vägen vilket får honom att spotta tre gånger, fort.

Gianluca går precis bredvid honom, också han med sitt vapen redo. Vem kom rökgranaten ifrån? Är det fler här som är redo att bekämpa dem?

En motorcyklist ligger på marken och jämrar sig i smärtor. Hans motorcykel ligger femton meter bort från honom. En benpipa sticker ut från låret och han håller sina båda händer runt benet.

Var tog pojken vägen? frågar Gianluca motorcyklisten.

Motorcyklisten besvärar sig inte med att lyssna. Då trycker Eston med sin fot mot det skadade benet och riktar sin pistol mot motorcyklisten. Det här får den skadade mannen att peka de båda männen i rätt riktning.

Då de kommer fram till en gatukorsning får de syn på en palestinsk man som rusar allt vad han kan mot Damaskus-porten med pojken i sin famn.

Gianluca är på väg att följa efter då Eston slår sina handflator hårt mot varandra.

Hitåt, tecknar Eston till Gianluca.

Oftast förstår Gianluca precis vad Eston kommunicerar. Den unga italienaren växte upp med en syster som använde teckenspråk. Det var främst därför som Eston valde ut just honom för uppdraget. Hans krulliga hår, smala ansikte med mejslade drag och fotomodellskropp gör att Eston tycker han ser ut som en medlem i ett pojkband snarare än en välutbildad legosoldat. Gianluca tvekade inte att tacka ja till en halv miljon dollar framför ännu ett uppdrag i Nordafrika med främlingslegionen.

Eston tar täten och springer upp för en trappa upp på stenmuren. De rör sig på muren en bit innan de får en god överblick av området precis utanför Damaskus-porten. Den palestinska mannen sätter pojken i framsätet på en taxibil.

Mannen springer runt bilen och sätter sig bakom ratten.

Gianluca tar stöd med sitt automatvapen mot en kant på muren. Kikarsiktet på vapnet gör att han får bra träffsäkerhet.

Ifall han vill skulle han träffa ett mynt på det här avståndet. Det vet Eston.

Jag får inte in chauffören i siktet, säger Gianluca. Bara pojken.

Sätt en kula i huvudet på pojken, tecknar Eston. Vi hinner avlägsna hans hjärta innan det slutar slå, fortsätter han teckna.

Eston blåser hela tiden på sina fingrar. Det är ett tic som sker helt omedvetet.

Han är två meter lång och muskulös vilket gör att många på marken nedanför får syn på honom och pekar. Även en soldat upptäcker dem och börjar gorma vad som låter som svordomar.

Gianluca siktar fortsatt mot taxibilen men avfyrar aldrig vapnet.

Eston klappar honom på axeln. Då han tittar upp så tecknar Eston:

Gör det nu. Innan det är för sent.

Fingret som kramar avtryckaren darrar. Svetten väller ur porerna i ansiktet.

Taxibilen svänger runt och börjar köra bortåt.

Jag kan inte, mumlar Gianluca och sänker sitt vapen.

Eston tar kolven på sitt eget vapen och slår den allt han kan i huvudet på Gianluca.

Blod täcker snabbt den fjuniga mustaschen på honom då han faller ihop på marken. Eston fortsätter stampa med sina kängor mot kumpanens kropp och huvud. Gianluca försöker desperat värja sig men lyckas inte. Grymtar i smärta. Blod täcker marken runt honom.

Kapitel 2

Julia Mejlvang har varit på väg att