Kevin & Schröder

By Bernt Danielsson

Kevin och Schröder möter varandra en regnig kväll. Men det är inte vilket möte som helst. Schröder gör ett ganska dåligt första intryck där han står och vrålar på Kevin som just kört in med moppen i hans kofångare. Kevin har annat att tänka på än den skrikande gubben i smutsig trenchcoat: hans knä är krossat och smärtan är outhärdlig. Men det visar sig att Schröder, efter att ilskan lagt sig, faktiskt är en rätt hygglig typ. Och han är privatdetektiv, precis som Humphrey Bogart. Och detta är bara början på en lång, vacker vänskap. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jul 14, 2021
• ISBN: 9788726708899

Book preview

författaren.

Stilettpsykopaten

Jag hade inte en chans.

Hade jag inte haft Walkman-hörlurarna på mej och hade inte John Vollem med sin hesspruckna röst just börjat med låten We’re leaving this place, mate, så hade jag förstås hört när det stora skåpbilsskrället svängde ut från tvärgatan.

Men det gjorde jag alltså inte.

I nästa sekund brakade min moppes framhjul rakt in i den stora kofångaren och jag slängdes upp i luften, gjorde världens saltomortal och fläskade ner i asfalten nåra meter längre bort.

Jag tänkte inte en tanke, men jag var helt säker på att jag skulle dö.

Det enda jag minns är skåpbilens gigantiska vindruta, dom starka strålkastarna och den skitiga kromgrillen.

Precis när jag kastades upp slets hörlurarna av mej och John Vollem tystnade tvärt. Plötsligt var jag så högt upp i luften att jag såg rakt över en häck in i ett vardagsrum där två gråhåriga tanter satt i en soffa och glodde på teve.

Sen kom asfalten rusande emot mej.

Sen kom smällen.

Först då tänkte jag nåt och det jag tänkte var mer ett sorts gurglande vrål för det gjorde våldsamt ont i mitt vänstra knä.

Skåpbilens ena dörr slängdes upp med en smäll och jag såg att nån klev ur. Trots att det var mörkt och regndisigt, och trots att jag hade en hinna av tårar över ögonen såg jag tillräckligt för att tänka Vicken typ!.

Typen ifråga hade en lång, smutsvit trenchcoat på sej som fladdrade runt hans jeans. Under gatlampans orangefärgade sken såg han ut som nån sorts musketör när han med stora kliv stövlade fram mot mej. Han hade svart, rufsigt hår och ett par mörka solglasögon.

Solglasögon? tänkte jag. Halv åtta på kvällen? Den femtonde oktober?

Han stormade fram över min moppe och stannade intill mej. Dom svarta glasögonen stirrade ner på mej där jag låg på den blöta asfalten och höll om mitt knä med båda händerna. Jag tror jag vaggade fram och tillbaka också — jag trodde väl att det skulle göra mindre ont då.

Kan du för i helvete inte se dej för, din jävla kastrull?! Han lät precis lika vansinnig som han såg ut. Fan!! stönade han och slog ut med båda armarna och smällde hetsigt in dom mot kroppen igen. Du hade ju kunnat dö, din trattskalle!!

Jag fick inte ur mej ett ord. Det gjorde hemskt ont i knäet och jag ansträngde mej förtvivlat för att inte börja grina — så barnslig ville jag ju inte visa mej.

Alltså, fy helvete, säjer jag!! fortsatte han. FY HELVETE! Får ni inte lära er nånting i plugget nuförtiden?! Han drog ett djupt andetag och tittade upp mot dom nattsvarta molnen innan han böjde ner huvudet igen och sa med helt normal röst: Hur gick det?

Knäet! kved jag ynkligt och kände att tårarna stod och trängdes uppe i ögonvrårna. Knäet — åh, knäet! Jag tror det är — åh!

Ligg still så ska jag ta en titt, sa han och satte sej på huk bredvid mej.

Vicken typ, tänkte jag gång på gång. Han var nog i fyrtioårsåldern, men trenchcoaten, jeansen och det rufsiga, rätt långa mörka håret fick honom att se lite yngre ut.

Han sköt upp solglasögonen så att dom fastnade i den lockiga kalufsen samtidigt som han stack ner ena handen i rockfickan. Han grävde och grävde och trots smärtorna i knäet kunde jag inte låta bli att undra vad han höll på med.

Ah!! utbrast han med en suck. Här är den!

Sen tittade han på mej och flinade samtidigt som han drog upp en avlång, svartglänsande pryl.

Jag hade faktiskt aldrig sett en stilett i verkligheten men jag visste direkt att det var precis vad det var. Sen försökte jag förstås lugna ner mej. Med en otroligt samlad, lugn tankeröst förklarade jag att det där han dragit upp naturligtvis var en ficklampa eller möjligen en cigarettändare eller nåt i den stilen. Var inte så imbecill och barnslig, tänkte jag åt mej själv, det är väl klart att det inte alls är en stilett.

Det var en stilett.

Han fortsatte flina mot mej samtidigt som det största knivblad jag nånsin sett flög fram ur den svarta prylen med ett hemskt obehagligt ljud. Det lät ungefär som phåpp!

Då blev jag fullständigt panikslagen.

MEN?! Men?! V-v-va gör —!!! skrek jag högt och viftade med armarna och försökte komma upp. Jag hade helt glömt bort mitt krossade knä, jag var skräckslagen och ville bara en enda sak — komma därifrån.

Men ta’t lugnt, grabben, mumlade han och böjde sej över mej samtidigt som han tryckte mej mot marken med ena knäet. Ta’t lugnt. Jag ska bara… bara undersöka och ställa diagnos.

Jag kunde inte komma loss. Jag stirrade ner mot mina ben och såg hur han lyfte upp jeanstyget vid mitt knä med vänster tumme och pekfinger. Och sen — sen såg jag stilettens blixtrande blad svischa genom luften och så sprättade han upp mina jeans.

M-m-men!! Mina bästa Dobber!! tjöt jag och försökte förtvivlat komma loss.

Men ta’t lugnt för fan. Ligg still!

Jag förstod inte alls varför, men jag gjorde faktiskt som han sa — jag låg still. Jag lade ner huvudet mot den kallblöta asfalten och stirrade tomt upp i mörkret. Jaha, tänkte jag, vid så här unga år råkar jag alltså ut för en stilettpsykopat som gör slut på mitt alltför korta liv. Precis som man sett på teve och bio så många gånger. Galningar och psykopater hade alltid skrämt mej, just för att dom var galna liksom, för att dom kunde få för sej att ta kål på vem som helst utan anledning. Men varenda gång jag sett såna filmer hade jag alltid lugnat mej med att sånt aldrig händer i verkligheten — i alla fall inte här i trygga Sverige. Men det gjorde det alltså.

Jag lyfte upp huvudet och tittade på honom. Den stora, smutsvita trenchcoaten såg ut som ett tält omkring honom. Han stirrade ner mot mitt knä — eller det som nu finns kvar av det, tänkte jag.

Hmm… muttrade han bekymrat och drog ner solglasögonen.

Va är det?! kraxade jag. Måste jag sy nåt?!

Va? Sy? Nädå… mumlade han och ruskade på huvudet. Han vände sina svartglänsande solglasögon mot mej medan han långsamt vek in det gigantiska knivbladet. Det är inget att oroa sej för, sa han och log. Du har skrubbat dej lite bara.

"Skrubbat mej lite?! Va pratar du om?! Jag flög ju flera meter upp i luften och —"

Ta’t lugnt. Jag har en förbandslåda i bilen. Det här ska ordna sej. Men upp med dej nu, du kan väl inte ligga där och bli blöt. Han stack ner stiletten i rockfickan och reste sej, snurrade runt och gick tillbaka mot skåpbilen. Klackarna klapprade metalliskt mot asfalten.

Klackjärn, tänkte jag, det hade man ju kunnat vänta sej. Han har väl säkert pråliga cowboystövlar också.

Jag satte mej upp. Jag suckade och stönade och grymtade och snörvlade. Försiktigt kisade jag ner mot knäet. Jag ville titta på det men samtidigt absolut inte titta. Och då brukar man ju kisa istället — man gör hälften av var, liksom. Jag var helt övertygad om att jag skulle få se en blodig sörjpölsa där nåra taggiga benflisor stack rakt upp.

Jag blev väldigt förvånad när jag såg att knäet fortfarande var helt. Det var en massa små röda prickar på huden bara, man kunde inte ens påstå att det var bloddroppar, såg mer ut som dagg — bloddagg. Men ont gjorde det. Väldigt ont.

Långsamt reste jag mej upp och satte ner vänsterfoten och fick direkt ett hugg i knäet. Jag tog ett steg. Benet gick inte av. Det gjorde förfärligt ont, men kanske, tänkte jag, kanske kan jag trots allt slippa amputation om jag har lite tur.

Jag haltade fram mot skåpbilen. Trenchcoatgalningen hade hoppat in bakom ratten och dragit ur tändningsnyckeln. Han klev ur igen och gick till bakdörrarna med fladdrande rockskörtar.

Jag stirrade ner på min italienska före detta moppe. Den låg på den regnblanka asfalten och gatlampans spöklika orangefärgade sken glittrade i metallen. Jag hade bara haft den ett halvår och nu var den helt kaputto. Finito mopedo. Sempre ruinato. Framhjulet såg ut som ett Domusmärke och framgafflarna hade tryckts ihop till en sax och klippt av nästan alla ekrarna.

Vad ska morsan säja? tänkte jag. För att nu inte tala om farsan.

Sen slog det mej att den här stilettpsykopaten naturligtvis skulle få betala hela kalaset. Jovisst, självklart. Och det betydde att jag skulle få en alldeles splitter ny moppe.

Knäet gjorde genast lite mindre ont.

Jag linkade fram till skåpbilens bakdörrar som nu stod öppna. Han hade klättrat in och förde ett våldsamt oväsen. Jag försökte se honom, men skymtade bara hans rock som flaxade runt som en gråsuddig fladdermus inne i mörkret.

Du hörru grabben, vi kan väl göra upp det här i godo?

Han lät precis lika tankspridd som vår vimsige kemilärare Jansson gjorde ibland när han sysslade med nåt fånigt experiment.

Va?! utbrast jag chockat.

Ja, va fan — annars blir det ju så trassligt, och dessutom kan det ju bli väldigt dyrt för dej.

Dyrt?! vrålade jag.

Javisst… Hmmm… Det dunsade och klirrade av glas därinne, lät nästan som om han vält en back tomglas. Han svor och muttrade. Var i helvete kan den ha tagit vägen? Men du? Om vi säjer så här då: du får en hundring av mej så kan du laga moppen och så glömmer vi alltihop. Här är den!

Vad är det här för en totalidiot? tänkte jag. Ser jag ut som en tolvåring kanske? Driver han med mej? Herregud alltså, hur länge ska man bli behandlad som en sopa bara för att man är ung? Om han trodde att jag var så blåst så trodde han ju fel. Det ska han minsann få klart för sej, mej behandlar man inte hur som helst, tänkte jag.

Va menar du?! röt jag och försökte låta sådär riktigt ursinnig, som farsan gjorde ibland när han pratade i telefon. Du kommer ju förstås att åka på alltihop, fattar du väl!

Jasså, det tror du? sa han lugnt och det lät faktiskt som om han skrattade.

Plötsligt hoppade han ut och landade alldeles bredvid mej. Han höll en fyrkantig trälåda i ena handen och jag såg att det var ett rött kors på locket. Han sa ingenting utan tittade bara på mej med en underlig blick och ett snett litet leende. Han kliade sej under hakan med ett raspande ljud. Han borde rakat sej för flera dagar sen, tänkte jag. Hans blick släppte mej inte och jag kände att jag måste säja nåt.

Jamen, det är väl självklart, sa jag hest. Den här gatan är ju enkelriktad!

Hans skäggstubbskrafsande hand stannade upp, leendet stelnade och mungiporna gled sakta ner.

Enkelriktad?! utbrast han och lät djupt förvånad. Är du säker på det?

Klart jag är. Jag bor ju här. Och dessutom är gatan som du svängde ut från också enkelriktad — åt samma håll. Han stirrade på mej, munnen var halvöppen och han såg hemskt fånig ut. Finns en skylt därborta, sa jag lite förvirrat och pekade med stelt utsträckt arm. Hans blick följde riktningen samtidigt som handen återigen började krafsa under hakan.

Är dom enkelriktade båda två? Det var som fan… Han funderade en kort stund på saken, sen ryckte han på axlarna. Men, men — skit samba som dom säjer i Rio. Nu ska vi se!

Han ställde ifrån sej lådan, snurrade runt och tog tag med båda händerna kring min midja. Innan jag ens hunnit blinka hade han lyft upp mej och satt ner mej på flakkanten (eller vad det nu heter på en skåpbil) så att jag satt där och dinglade med benen i luften.

Jag kände mej förstås urlöjlig. Med ett enda handgrepp hade karln sänkt mej till en jollrande dagisunges nivå. Det var hemskt. Jag kände hur ansiktet blev alldeles glödhett och för en gångs skull var jag glad för att det var oktober och mörkt och att gatlamporna inte stod så tätt i villaområdena.

Lika bra du drar ner jeansen, sa han lugnt och öppnade förbandslådan.

Men herregud alltså!! exploderade jag. Skjutsa hem mej bara! Det är bara ett par kåkar längre upp!

Nej, nej, nej, sa han bestämt med lugn röst. Kommer väl aldrig på fråga. Titta! Arméns kompresspaket! Här finns det resurser, gosse! Jajamensann! Och en flaska Desivon! Jag måste förstås reparera den skada jag åsamkat dej.

Jag suckade och förstod inte varför jag gjorde som han sa — men det gjorde jag. Jag knäppte upp knappen, drog ner gylfen och hasade ner jeansen så att dom hamnade nedanför knäna.

Det här kan inte vara sant, tänkte jag. Här sitter jag i dörröppningen på en skruttig gammal Dodge Ram skåpbil med jeansen vid knäna, i ett par inte alltför rena kalsingar, en regndisig oktoberkväll.

Han sköt upp solglasögonen i pannan och inspekterade mitt knä med rynkade ögonbryn. Sen plockade han upp en bomullstuss ur lådan, skruvade av kapsylen på en brun glasflaska som såg ut att höra hemma på ett apoteksmuseum. Han lade tussen över öppningen och vände på flaskan och så baddade han mitt blodsprickiga knä. Helt ofrivilligt ryckte jag till — inte för att det gjorde ont utan bara för att det blev så kallt.

Så, så, det är inte så farligt, sa han med tillgjord, urfånig röst. Duktig ponke. Snart slår jag honom i huvudet, tänkte jag. Vi måste tvätta av det ordentligt, fortsatte han. Så det inte kommer hit nåra infektionister.

Infektionister? Va är det med honom.

Så… Sådär. Det ser bara bra ut det här, mumlade han förnöjt. Det här är inget att oroa sej för.

Och hur vet du det?! frågade jag tjurigt. Är du doktor kanske?

Just det, sa han och lät så allvarlig och saklig att jag kom av mej.

Han plockade upp en ny bomullstuss och gjorde om samma procedur.

Vad heter du förresten? frågade han utan att titta upp.

Kevin.

Kevin? Det låter inte särskilt svenskt.

Mamma är från England.

Ah. Old Britain. I see, young man.

Jag hade i och för sej hört sämre engelskt uttal förr — men inte så ofta.

Med ett ritschande ljud slet han upp kompressförpackningen och drog ut en mörkgrön tygsak med långa, dinglande band. Ena sidan var vit och han lade den försiktigt mot mitt knä. Sen virade han runt dom gröna tygsnörena och gjorde en alldeles otroligt fånig rosett.

"Sisådajtion!! Ett sånt tjusigt knäpaket! Det borde du skicka express till din kära!

Jag begrep inte vad han pratade om. Vilken pinsam jubelidiot, tänkte jag. Och ändå… Samtidigt som jag tyckte att han var det knäppaste jag nånsin träffat, så tyckte jag också att han inte var så… tja, knäpp.