Så skilde döden oss åt: Mardrömmen cancer mitt i livet

By Karin Hägglund

Vad händer när din älskade får en obotlig sjukdom? När alla dina förväntningar på livet och framtiden plötsligt försvinner? Och kan tanken på att inte behöva leva vidare vara den största trösten och ge kraft och mod för att skapa ett värdefullt liv?

Karin och Peter har varit tillsammans i tio år då de får reda på att Peter har cancer och deras tillvaro vänds upp och ned. På ett naket och reflekterande sätt berättar Karin om tiden med sjukdomen och om det första året efter Peters död. Hon inser snabbt att om hon stänger av känslorna för att fly försvinner möjligheten att känna något överhuvudtaget.

Det här är en självupplevd historia om utmaningen att söka mening och energi i en tid av kris. Det vi utifrån ser som starkt är någonting annat inuti, grundat i en djupt mänsklig erfarenhet av sårbarhet. En bok sprängfylld av starka känslor kring en av vår tids vanligaste folksjukdomar och hur den sliter sönder tillvaron.

"En sårbar och hoppfull berättelse om kraft och styrka."

- Agneta Norrgård, bokrecensent i bl.a. SVT

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Aug 7, 2020
• ISBN: 9789178299690

Book preview

SÅ SK ILDE DÖDEN OSS ÅT

MARDRÖMMEN CANCER MITT I LIVET

Karin Hägglund

Copyright © Karin Hägglund 2019, Word Audio Publishing 2020

Omslag: Maria Borgelöv

ISBN: 978-91-7829-969-0

Utgiven av: Word Audio Publishing Intl. AB

www.wordaudio.se

[e-mail]

Jag undrar verkligen vad som hände – det är den ständiga frågan som dunkar i huvudet. Och svaret är alltid detsamma. Min man dog vid fyrtiofyra års ålder. Jag blev änka vid trettiotre. Sedan kommer frågan igen – vad hände? Ibland irrar tankarna iväg och jag hittar saker jag borde gjort annorlunda, sagt annorlunda, varit annorlunda. Mina känslor tror att det skulle ha gjort skillnad.

Mitt rationella jag vet att det inte är så. Men något måste jag ha gjort fel – det gör ont. Det svider i magen, musklerna känns ibland förlamade för att sedan kännas som att det springer myror på insidan av dem. Mitt huvud är i ett akvarium – ett litet som bara har plats för en guldfisk. Det är bara mitt huvud som får plats i det. Och det är storm på det lilla havet i skålen. Andas Karin, glöm inte bort att andas. När det är svårt slutar jag andas. Jag känner igen det från när jag tränar och ställs inför svåra saker. Då, när det som är viktigast att andas för att orka. Karin, andas.

Tillägnas Peter

– Varför har du skrivit den här boken?

Min vän tittar på mig med sina blå ögon över cafébordet. Bakom henne det stora fönstret mot gatan.

– Det kommer läsarna vilja veta, fortsätter hon.

Jag funderar ett kort ögonblick på hur jag ska formulera det där som känns så självklart.

– Jag började skriva för min egen skull, för att sätta ord på mina känslor och tankar. Det kändes som om det fanns knutar överallt. Skrivandet hjälpte mig att lösa upp dem. Det gav mig lugn i stunden. Där och då. Samtidigt började jag maniskt läsa böcker där människor berättar om sina upplevelser av hur döden drabbar livet. Jag blev inspirerad att sätta ihop mina texter till ett manus. Jag ville skriva en bok som kan hjälpa och bidra med den kraft jag själv har fått av andra som vågat skriva om svåra erfarenheter.

– Har det känts lika självklart hela tiden?

– Nej! Ibland har det känts helt övermäktigt, att nu ger jag upp. Men jag har dragits tillbaka till manuset eftersom jag vill berätta en personlig historia där även andra kan känna igen erfarenheter av sorg, stress och ångest. Och nu, över fem år senare, är jag redo att dela med mig av min historia. När vi delar våra historier blir vi mer mänskliga inför varandra. Så tänker jag. Jag vill också med boken visa att det är möjligt att må bra igen. Detta i en tid då psykisk ohälsa ökar.

INLEDNING

Hösten 1998, Jakobsberg

Jag var arton år när min kompis Linnea frågade om jag ville följa med henne på karateträning i Alviksskolan. Det var sista året på gymnasiet och vi gick i samma klass på samhällsvetenskaplig linje med inriktning u-land och bistånd. Fram till dess hade livet bestått av hästar, vänner, fester och att dansa nätterna igenom på klubbar (de vi kom in på) eller på sommarens festivaler. Det var högljudda diskussioner om orättvisorna i världen samtidigt som jag klämde på min mage och önskade att jag såg annorlunda ut.

Jag hade precis slutat med hästar och ridning och tyckte att det var dags för något nytt, så varför inte pröva?

Det kändes ganska obekvämt att stå där med en stor vit pyjamasliknande dräkt på sig, och jag hade svårt för koordinationen. Den första utmaningen var att försöka förstå vad tränaren längst där framme sade. Först en massa japanska ord, och direkt därpå gjorde folk saker, alla klädda i vitt som Linnea och jag.

Vi hade förstås sett alla Karate Kid-filmerna och orden från Mr. Miyagi, tränaren i filmerna, fanns i bakhuvudet: It’s okay to lose to opponent, but must not lose to fear. Vi började gilla den tanken och fortsatte gå på träningarna. Och jag började fundera på allvar om jag hade en chans, ifall jag gav mig själv rätt förutsättningar. Hur bra kunde jag bli?

Tränarna pratade inte om hur svårt det var utan poängterade istället att det krävdes hård träning och de stöttade och hjälpte till. Jag lärde mig fokusera på att göra en teknik i taget. Att lära mig saker steg för steg. Att vara här och nu. Att fortsätta även när det kändes tufft. Det är det som är the spirit inom karaten.

Min passion för karaten var väckt.

Jag kom att älska karateträningen, disciplinen och utmaningen att försöka förstå och lära mig de olika teknikerna.

Men där fanns också något annat som väckte min passion, i min allra första karateklubb.

En man.

När Linnea och jag började på karaten visste vi inte namnen på alla med svart bälte. Och i traditionell karate kan det vara en ganska strikt hierarki och kultur. Utövarna ska buga inför sensei, läraren, och säga det japanska ordet för ja, hai, när instruktioner ges. Det var inte bara att gå fram och säga: Hej! Vad heter du? Vi gav dem smeknamn. En man med stor blodådra i pannan som började pumpa när han tränade kallade vi för Den Livsfarlige. Sedan fanns det en annan man, som vi kallade för Snyggingen. Mörka ögon, drygt 180 cm och vältränad.

***

Kvällssolen skapade ljusa strimmor på det gröna gymnastikgolvet framför mig. Det hade gått åtta månader sedan mitt första besök på karateträningen.

Jag var trött i kroppen men njöt av att ligga på golvet och stretcha efter träningen. Snart skulle sommaren vara här. Jag hade precis anmält mig till mitt första karateläger. De flesta hade lämnat gympasalen och efter en stund var det bara Snyggingen och jag kvar. Eller Peter som han hette.

Jag hade börjat plocka ihop mina saker när jag hörde hans röst.

– Hur känns det med karaten?

Han tog några steg mot mig.

– Jo, bra. Men lite svårt, jag har aldrig tränat nåt liknande förut.

– Jag tror att alla tycker att det är svårt i början.

Han satte sig på bänken framför mig.

– Men tycker du att det är roligt? fortsatte han och lutade sig framåt med armbågarna på knäna och händerna fritt hängande i luften.

– Ja! Jag tycker att det är jättekul och vill verkligen lära mig, sade jag och kände att jag började svamla. Hans blick var så intensiv när han såg på mig. Det var som om han såg rakt igenom mig. Bruna ögon. Jag väjde undan min blick för att kunna höra vad han sade och försöka svara när han fortsatte att prata.

I backen ned mot tunnelbanan i Alvik såg jag hans ryggtavla där han gick med stora hörlurar över det rakade huvudet. Jag vågade inte snabba på stegen för att få sällskap. Hans blick brände fortfarande och jag insåg att han liknade killen som jag dejtade just då, fast äldre. Jag undrade hur gammal han var.

***

Det gick tre år och jag låg hemma i soffan. Min etta i Sundbyberg. Jag hade fortfarande träningskläderna på. Kroppen skakade. Jag var hungrig. Jag orkade inte äta. Jag tänkte på kvällen och log för mig själv. Tänkte på hur vi sprang i den ljumma sommarkvällen, på hinderbanan bakom Karlbergs slott. Peter och jag. Hur vi de senaste veckorna allt oftare tagit sällskap till tunnelbanan från träningen. Hur lätt det hade varit att prata med honom över en öl veckan innan. Hur fel jag hade haft när jag trodde att han var the strong, silent type. Han var blyg och ville inte vara i centrum, det berättade han. Men när han pratade var det med närvaro och engagemang i våra diskussioner om karate, politik och relationer. Satt gärna framåtlutad. Alltid med den intensiva blicken som jag stannade kvar i allt oftare.

Den här kvällen hade det varit omöjligt att bli trött när jag sprang på hinderbanan, kröp under och över, balanserade och hoppade. Peter frågade efteråt om jag ville hänga med igen någon dag. Jag nickade och log stort.

Nu undrade jag om jag någonsin skulle kunna gå igen. Jag var helt slut i kroppen. Men mitt hjärta pulserade. Jag ville träffa honom igen. Snart. Han var elva år äldre än jag. Senare samma sommar, en morgon i augusti, låg jag och tittade på Peter som fortfarande sov djupt. Jag lade huvudet nedanför hans axel och armen över hans mage. Blundade. Kvällen innan hade vi bestämt oss för att prova på riktigt. På att vara ett par. Efter den här sommaren av intensiva träffar, jobbiga avstånd däremellan och funderingar om ålder. Jag hade äntligen vågat berätta hur jag kände. Vågade lita på det jag kände, att han också var kär.

– Det är du och jag, viskade jag i Peters öra.

Han rörde på sig, lade armen runt min midja och drog mig intill sig. Jag öppnade ögonen och såg mig omkring. Peter, solen som sken in genom persiennerna och kuvertet på vardagsrumsbordet. Antagningsbeskedet. Om ett par veckor skulle jag påbörja min utbildning inom folkhälsovetenskap på Gymnastik – och Idrottshögskolan i Stockholm.

***

Elva och ett halvt år senare skriver jag dessa ord i dagboken: Döden skapar ett avstånd som är svårt att tackla. Som väcker tvivel. På vilka vi var. Vem jag är nu. Jag behöver undersöka allt. Jag vill vara modig och ärlig. Sorgen drabbade mig för att jag älskade – för att jag vågade satsa allt.

DEL 1 – NÄR CANCERN DRABBADE LIVET

DET ÄR NÅGOT SOM INTE STÄMMER

17 maj 2012, Solna

Mina ben känns tunga. En bit framför går Peter, som nu känner mig utan och innan och fått mig att bli lugnare. Tryggare i den jag är. Han vänder sig om och ler när han frågar om jag är trött. Jag börjar dra benen efter mig ännu tydligare och frågar skrattande om han kan bära mig. Han lyfter upp händerna som bär matkassarna och skakar på huvudet.

Jag kom hem från EM i karate på Teneriffa för ett par dagar sedan. De senaste tio åren har jag tävlat i karate, grenen kata. Förutbestämda mönster som består av förflyttningar, sparkar, slag och blockeringar. En estetisk, teknisk och explosiv bedömningsidrott. Idag har jag gjort maxtester på Bosön för att kolla mina resultat när jag är tävlingstränad. Träningsplanen för nästa säsong är nu klar, men först är det vila i två veckor. Tänker på dagens maxtester. Jag gjorde allt jag kunde och nu vill jag vila. Sedan börjar satsningen mot VM i november. Jag vet inte om jag är uttagen ännu, men kommer att träna som om jag vore det.

Men först, packa upp och duka fram maten vi köpt med oss hem. Jag längtar efter att sitta på balkongen och skåla med Peter för min födelsedag som egentligen var förra veckan under EM. Då blev jag firad av landslaget, men jag tänker att det är sista gången jag firade på EM som alltid inträffar runt min födelsedag. Nu vill jag skåla för att planeringen inför min sista tävlingssäsong är klar. Sedan väntar ett annat liv för oss två som familj.

31 maj 2012, Sundbybergs stadshus

Peter ringer och berättar att han har kissat blod och varit på vårdcentralen. Jag frågar vad det innebär. Han vet inte. Han är nöjd med läkaren som har tagit prover och säger att de ska göra fler prover och en magnetröntgen. Peter tror att det är en inflammation. Han har tidigare under året haft en irit, inflammation i ögat. Han har inflammation i ryggen två gånger om året och såren i händerna som kommer ut ur ingenting. Ibland säger jag till Peter och skrattar att såren i händerna är stigmatisering. Det finns bara trehundra fall av stigmatisering i världshistorien, det har jag googlat fram. Han brukar skratta åt mig och med mig.

21 juni 2012, Stockholm

Nu skrattar vi inte. Vi är hos läkaren på Sankt Görans sjukhus och imorgon är det midsommarafton. Peter har själv skrivit ned sin anamnes. Läkaren kommer av sig när han ger henne ett papper istället för att svara på frågan om hur det är. Peter förklarar att han är sjukgymnast och drar historien om smärtan och inflammationerna som har varit en del av hans liv. Kortison har hjälpt i många fall, säger han och läkaren skriver ut smärtstillande och kortison. Jag hoppas att det kommer hjälpa honom att sova. Smärtan har hållit honom vaken flera nätter.

Att man kissar blod kan betyda att man har fått cancer.

5 juli 2012, Stockholm

Solen lyser och det är varmt när jag möter Peter utanför Sankt Görans sjukhus. Han ville besöka läkaren själv. När han ser mig ler han. Jag går fram till honom och han säger direkt.

– Läkaren har avskrivit cancer. Röntgen visar att svullnaden har gått ned. Om det var en tumör skulle den inte bete sig såhär.

Jag sträcker upp armarna i luften och landar dem på Peters axlar. Vi pratar i mun på varandra på vägen hem, om sommaren och framtiden. Vi bestämmer oss för att ändå åka till träningslägret i Tjeckien om ett par dagar. Efter det ska Peter vidare till OS i London. Där kommer han vara sjukgymnast åt fotbollsdamerna och även jobba i sin vanliga roll som träningsrådgivare på Sveriges Olympiska Kommitté. Sedan är det dags för semester i släkthuset i Höga Kusten.

9 juli 2012, Tjeckien

Dräkten är blöt efter det två timmar långa passet. Jag sitter och stretchar samtidigt som jag torkar av ansiktet med en handduk när Peter knackar mig på axeln. Jag vänder mig och ser honom le stort, fortfarande med handskarna på. Han tar ut tandskyddet och kysser mig.

– Vad underbart att få sparras igen, Karin.

Karatedräkten ligger klistrad mot hans kropp och han sätter sig ned i split och vi börjar prata om våra träningspass.

12 juli 2012, Prag

Peter duschar och jag sitter på hotellsängen i den vita morgonrocken. Jag scrollar bland bilderna från semesterdagarna i Prag. Jag stannar till vid en selfie på oss där jag ler stort mot kameran, Peter lutar sig mot mig och har slutit ögonen. Det ser ut som om vi är i två olika världar. De senaste dagarna har vi promenerat, druckit vin, ätit gott och varit på museum. Men jag tycker att Peter är frånvarande ibland. Jag vet att han fortfarande har ont. Men det är något annat.

Vet du något jag inte vet Peter? Vad känner du? Jag har valt att tro på läkaren. Jag har avskrivit cancer.

1 augusti 2012, Stockholm

Jag springer längs Karlbergs strand. I vilan mellan intervallerna njuter jag av Stockholm, värmen och av att bara vara. Känslan av att få leva just här och nu. Känna att min kropp är stark – att jag är här i mitt liv. Med Peter. Vi har snart varit tillsammans i tio år. Det är en underbar känsla, detta att få vara här. Jag känner mig stark i kropp och själ. När jag kommer hem ser jag ett sms från Peter:

Fantastiskt att vara på OS – vilken upplevelse! Vad gör du? Puss!

Jag kom precis in från intervallträning – magisk kväll. Planen inför VM funkar! Ringer när jag duschat! Puss!

Jag står stilla och känner vattnet från duschen över kroppen. Jag påminner mig själv om Peters och mitt kontrakt: Att vi alltid ska vara uppriktiga även när det bär emot. Hur skönt det är att veta inför höstens VM-satsning, att han alltid är ärlig och aldrig säger att något jag gör är bra bara för att vara snäll. Även om det är sista passet inför en tävling och han helst av allt vill peppa mig. Oftast känner jag ju själv när tekniken inte stämmer och det är bra att kunna prata om det. Det gör att jag litar på honom och kan ta till mig när han säger att det är bra.

4 augusti 2012, Solna

Det ligger ett brev från Karolinska Universitetssjukhuset på hallmattan när jag kommer hem från gymmet. Jag öppnar och läser. Tar upp mobilen och trycker på kontakten Hjärtat. Peter är fortfarande på OS i London. För i helvete – var inte upptagen nu Peter!

– Hej älskling, svarar han efter två signaler.

– Hej, det har kommit ett brev från KS. De har tagit upp ditt fall på en konferens i förra veckan och...

– Varför det? Jag är ju inte aktuell där längre.

– Jag vet inte Peter!

– Men står det inte varför?

– Lyssna, det står att testerna som har gjorts inte är tillräckligt bra. De vill göra en utförligare undersökning.

– Va? Vad i helvete?

– Den ska göras första veckan i september.

– Vänta med att bekräfta, Karin.

– Vad pratar du om? undrar jag.

– Jag vill inte, de har ju avskrivit cancern. Jag vill inte göra fler undersökningar.

Nu låter han kort i tonen och bestämd.

Jag hör att han går runt. Han är tyst. Jag är tyst. Jag känner mig helt maktlös. Jag vill ha honom här. Jag vill att han låter sig undersökas. Jag tänker att de kommer att avskriva cancern igen.

– Peter, är det inte bra att de vill kolla igen? Som att ha både bälte och hängslen. Då kan vi vara mer säkra.

– Jag vill inte. De har avskrivit cancer och jag mår bra. Jag vill inte göra fler undersökningar.

Jag hör att han suckar och tar en klunk.

– Vad dricker du?

– Vatten.

– Det är bara att göra, Peter. Vi kan inte ignorera detta även om vi vill. Vi måste veta, säger jag.

– Vilket datum är det?

– Sjunde september.

– Okej, vänta. Jag ska hämta kalendern.

– Bra hjärtat... Det är för jävligt...

– Jag älskar dig.

– Älskar dig med.

En stund senare lägger vi på. Det finns bara en väg att ta. Det är inte lätt att acceptera.

15 augusti 2012, Höga Kusten

Vi står i strålande solsken och väntar på båten som ska ta oss till Högbonden i Höga Kusten. Båten avgår från Barsta som ligger ett par mil från min familjs lantställe. Huset har funnits i släkten i generationer. Peter känner till släktberättelsen om hur min mormor drev lanthandeln och telefonväxeln från unga år sedan hennes pappa dött och att min mamma och hennes syskon växte upp där.

På kvällen sitter vi och tittar ut på havet och den öppna horisonten. Jag berättar för Peter om tiden när vi precis hade blivit tillsammans. Om