Små världar

By Sally Salminen

Emigranten från Åland, Lars Laurila, befinner sig i New York. Hoppet om ett bättre liv förde honom hit, men staden är stor och de krafter som drar in Lars i storstadens obarmhärtiga malström är både onda och goda. Vännen Vivi blir ett stöd, men när den slitande tillvaron blir för mycket för henne inser Lars att han måste hitta sin egen väg till friheten om han ska överleva. Uppåt och utåt.Små världar är den tredje boken om Lars Laurila. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Aug 26, 2021
• ISBN: 9788726119091

Book preview

New York

Det var mörk december över staden. Luften var klibbig av sot och kvävande fuktighet men i gatans blanka asfalt speglade sig trafikljusens många rader av grönt och rött i festlig prakt. Skyltarnas olikfärgade och skarpa ljus vann alltmera över den grå dagern och hade redan tagit överhand kring de sprudlande eldfasaderna på fyra biografer, vilka låg mitt emot varandra på ömse sidor om gatan. Larmet steg öronbedövande mot stenmurar och cement. De inklämda fordonen signalerade i ett — höga råmanden, korta snabba, hastigt upprepade tutningar, ängsligt långdragna rop, hesa bölanden — det var som om besjälade varelser hade sänt upp sina ångestskrin.

Ett halvt kvarter åt höger skramlade spårvagnarna på Third Avenue i skuggan av lufttågsbron, vilken skälvde under tyngden av de långa och buktande tågband, som pilsnabbt dundrade förbi i ett sken av väsande blå ljungeldar kring de elektriska stålskenorna. Ett myller av bilar krälade långsamt och med ihållande tjut mellan luftbanspelarna och spårvagnarna. På 86 gatans breda genomfartsstråk körde bilarna mera obehindrat, men uppehållen, då trafikljusen vid Lexington Avenue växlade, kom som regelbundna pulsslag i de brusande artärerna. I vart och ett av gatkorsningens fyra hörn fanns nedgångar till den underjordiska banan och tågen där nere dundrade sin gömda väg fram. Människorna drogs som av en magnet mot öppningarna och försvann i djupet. Andra kastades i dagen och gled in i den levande strömmen där uppe.

Då det närmaste sorlet för en sekund sjönk, hördes spårvagnsklockorna på Madison Avenue pingla. Men på Park Avenue rullade gummihjulen ljudlöst över den släta asfalten längs planteringen i gatans mitt. På avstånd skymtade Fifth Avenues korta höga tvåvåningsbussar, där de for downtown förbi Central Parks stora rektangulära andningshål mitt i stendjungeln.

Men sorlet tog åter överhand vid Lexington Avenue-korsningen och under luftbanan. Trängseln tilltog mer och mer. En mångtusenhövdad människoskara gled fram, delade på sig och flöt som forsande, porlande strömmar åt olika håll, samlade sig i större, oemotståndligt framvällande flodvågor, forcerade övergångarna och åstadkom trafikstockning.

Lars Laurila trängde sig smidigt genom mängden. Han begagnade sig omedvetet av den vana, som en längre tids vistelse i storstadsträngseln hade gett honom: sköt då och då otåligt på den trögt flytande massan, vek ett steg åt höger, dök sidlänges snett över gångbanan, väjde för den motgående hopen, rusade plötsligt framåt och stannade lika plötsligt på trottoarkanten, greps av människoströmmen, vilken under ett par minuters stillastående hade svällt upp till en hög damm och som nu vid polisvisslans gälla signal på nytt satte sig i rörelse och vältrade tvärs över gatan. På andra sidan delade sig strömmen i flera grenar. Lars blev stående insnärjd i den virvel, som stockade sig framför nedgången till den underjordiska banan. Efter några varvs snurrande på stället, sögs han hastigt nedför trappan. I nästa sekund hade han i ett språng nått växelkiosken, där små köer bildades och upplöstes. Ännu ett språng och han var vid de automatiska spärrarna, genom vilka strömmen droppvis sköts in på plattformen. Också här kändes storstadspulsen — ett svagt kling, då myntet föll ner i automaten, och ett skarpare och mera bullersamt ljud av spärren som klapprade till och öppnade sig. Kling klapp, kling klapp — storstadshjärtat slog.

Nya köer bildades och skingrades alltjämt vid växelkiosken och lika ihållande slog automaten, då människoenheterna räknades in. Mera stilla och jämnt rann de utgående genom öppningarna vid sidan av spärren. Högt ovanför Lars’ huvud förmärktes gatbullret ännu, avlägset som en åska.

Ett tåg kom i ett stormväder in på stationen. Den häftiga kalla vindstöten hade nära nog kastat omkull honom. Men han visste, att det inte var hans tåg och blev stående och betraktade förstrött de framrusande människorna. Efter en sekunds vila, varunder hela tågsättet darrade som en levande varelse, hördes åter ett vansinnigt rasslande, dunkande och flåsande. Nästa ögonblick var tåget försvunnet i den djupa tunneln och ett par röda eldpunkter, som dock hastigt fjärmade sig, var det enda synliga.

En ny kall luftström svepte kring Lars’ kropp och ville driva honom med sig framåt perrongen. Han rätade hastigt på sig och de frånvarande blickarna blev pigga och vakna. Det skedde igen, det som hade skett många gånger förut: han greps av hänförelse. Det omänskliga, obegripliga vidundret var ju där! Han upplevde det största av New Yorks många under: the Subway.

Nästa sekund var Lars sin egen igen — nej, en del av massan. Det långsträckta monstret hade stannat, skälvande i varje led, och omedelbart sprang ståldörrarna upp och han smälte in i människogyttringen framför en av dörrarna. Det hördes ett lätt sus, då kroppar gneds mot kroppar. Lars arbetade metodiskt men frånvarande som en omedveten cell i en större organism. Hela hans kropp var i rörelse — huvud, armbågar, händer, knän, fötter. Han stångades, knuffades, vrängde sig, sköt på, kilade sig igenom. På samma sätt arbetade tusen andra huvuden, armbågar, händer, knän och fötter. Likt köttslimsor, vilka stoppas in i ett korvskinn, trängdes och tvingades människogyttringen in genom öppningarna på den långa järnkorven. Som genom ett under var sista köttremsan innanför, när ståldörrarna slog igen. Innan massan hunnit reda upp sig och skilja åt lemmar och lösa klädespersedlar, hade tåget satts i gång och rusade vidare genom tunneln.

Vagnen var fullstoppad till bristningsgränsen. Den unga arbetaren stod inklämd mellan raser och folkslag från fem världsdelar. Kropp gneds alltjämt mot kropp, lukt blandades med lukt, tungomål med tungomål. Tåget svängde och skakade fruktansvärt och köttfyllningen böljade i takt därmed. Det var ingen fara att någon skulle förlora fotfästet i de hastiga sväng ningarna. Alla var säkert inmurade och stöttade runtom av varmt dunstande kött.

Lars lyckades få ett par fingrar om en stropp, som han delade med två, tre andra. Någon hade fått en fot tvinnad in mellan hans ben och gjorde fåfänga ryck för att befria sig. Han hjälpte till så gott han kunde, blev sparkad och kände hur det sved i skenbenet. En eller annan trängde honom i sidan och hans slanka kropp böjdes som en båge.

Stationer uppnåddes och lämnades så hastigt, att de föreföll vara ljusöppningar, gluggar, som passerades. Men dörrarna slog och litet i sänder rann köttmassan ut. Korven tunnades av. Snart var skinnet så slappt, att innehållet började skvalpa. Lars blev nu ägare av en hel stropp och dinglade i likhet med ett tiotal andra som ett köttstycke på en charkuterikrok.

Dörrarna slog alltjämt och det blev efter hand både luftbubblor och verkliga tomrum i vagnen. Han fann en sittplats på bänken nedanför sig. Kort därpå föll en underlig blågredelin dager in över vagnssätena. Tåget arbetade sig uppåt, återtog sitt horisontala läge och ormade sig fram mellan sotiga husväggar.

Lars Laurila såg ut på de förbiglidande husen. Bakgårdsfönster, rostiga brandstegar, balkonger med hinkar och skurmoppar, bykstreck med gråvit tvätt — tröstlöst, fult och enformigt.

Han vände sig åter in mot vagnen och mönstrade medpassagerarna, vilka äntligen, liksom han själv, hade fallit från varandra och blivit enheter. Framför honom, alldeles mitt emot, satt en medelålders kvinna, fet och oformlig från det runda huvudet med det snaggade håret ned till de korta tjocka låren. Hon satt med utspärrade knän och inåtriktade tår — en obetänkt, oskön ställning — och den lätta konstsilkesklänningen av någonting urblekt blommigt drogs upp över knäskålarna. Strumporna var hårt uttöjda över de tjocka vadorna och knäköttet. Därovanför grinade feta lårvalkar. Häftiga vindpustar for då och då genom tåget och lyfte för var gång den lösa klänningsfållen ännu ett stycke över knäna.

Lars tröttnade att betrakta henne och såg ut genom fönstret, dock utan att finna någonting annat än det han redan sett. Kvinnan mitt emot drog åter uppmärksamheten till sig, där hon satt med en fullproppad väska klämd ner i skötet. Ett par gammalmodiga breda guldringar lyste på den bulliga handen. En hopviken tidning stack upp ur väskan mellan alla paketen — nej, två »Daily News» och en annan, icke-engelskspråkig tidning.

Passageraren närmast Lars, en man med svart mustasch och mörka ögonfransar, lade samman den tidning han läst, gäspade och lät sin sömniga blick glida över bänkraden framför sig för att slutligen stanna vid sin vis-à-vis, en helt ung och vacker flicka. Men från henne leddes hans uppmärksamhet till den äldre kvinnan. Han hasade sig ner till en bekvämare och mera lättjefull ställning. Lars var, utan att han behövde se på mannen vid sin sida, medveten om att denne med halvslutna ögon fortfarande betraktade kvinnan mitt emot honom själv. Hennes klänningsfåll lyfte sig alltjämt i vinddraget.

Detta, tänkte Lars, detta som han såg här var således den stora värld, som han längtat till och gärna hade velat ställa upp mot den lilla förkrympta världen där hemma. New York var fult. Och människorna här var allt annat än vackra att se på. Och ändå tyckte han om både staden och det liv som levdes i den.

Tåget hade nu nått en station i Bronx och de två kvinnorna steg av. Lars såg efter dem. Den äldre runkade med väskan i handen, tung och ograciös, med utplattade, snedklackade skor. Vid sidan av henne gick den rakvuxna dottern, enkelt välklädd och medveten om varje rörelse. De skyndade framåt plattformen, blandades med människohopen och drogs nedför trappan till gatan. Då var tåget redan i gång på nytt och ökade farten, så att de sista stationslamporna blinkade tätt som ett gult streck förbi de immiga fönstren.

Lars själv skakade på sig som om han ville göra sig fri från obehagliga tankar. Han tog upp några papper och gick igenom vissa anteckningar. Därunder kom ett allvarligt betänksamt drag kring hans mun. Han gjorde några nya anteckningar och fördjupade sig så helt att han inte förrän i sista ögonblicket upptäckte, att tåget höll vid hans station. Han rusade upp och hann ut just innan dörren slog igen. Det nästan helt tömda tåget fortsatte till ändstationen.

Lars skyndade nedför den halvmörka trappan och vidare på den lika skumma gatan. Mörkret hade fallit på och det fanns inte några affärer som spred ljus i denna utkant av staden. Trottoarerna var smutsiga med sotet klibbande under skorna och hundsmuts att akta sig för överallt. Lars fäste sig inte därvid utan såg efter det husnummer han sökte. Där var det! Han famlade efter kontakten och knäppte på ljuset och sprang uppåt. Det var en instängd lukt här. Just innanför porten trampade han i ett riktigt kärr. Det våta hade följt med många fötter ända till tredje våningen. Men högre upp låg dammet torrt och tjockt på stegen.

Lars ringde ett par gånger och började besviket tänka att han gått förgäves, när han hörde en kvinnas röst inifrån.

»Vänta ett ögonblick!»

Så öppnades dörren och den som talat stod framför honom i en tambur med nästan lika matt belysning som det var nere på gatan. Kvinnan stod och drog ner klänningen, som hon nätt och jämt fått på sig.

»God dag, Alice!» sade Lars och försökte dölja sin förvirring. Han vände avsiktligt ryggen till medan han hängde hatten på kroken. Men hon var frimodig och ropade inåt rummet bakom det gröna förhänget i dörren:

»Det är Laurila! Tar du emot, Evald?» Utan att vänta på svar höll hon förhänget åt sidan och bjöd honom stiga på.

»God afton!» hälsade Lars och låtsades inte märka någonting särskilt. Evald Petersen — det var en av kamraterna från föreningen — gick med rufsigt hår och ordnade det tillskrynklade täcket på divanen. Lars hade hoppats att få träffa honom ensam hemma och var besviken.

»Det här», sade han något nervöst, »du hade ju lovat mig den där boken. Jag tänkte — sa du inte att jag fick lov att komma och hämta den?»

»Boken? Boken? Jaha, boken var det. Å, jaså boken! Jo, den ska du få. Men inte har du väl så bråttom när du har kommit hela vägen hit opp? Du kan väl dricka kaffe med oss. Skulle det inte smaka med lite kaffe nu, Alice?»

De skrattade båda på ett sätt som gjorde att Lars tyckte, att han för anständighetens skull borde låta bli att skratta med. Han hade ju från början haft hela situationen klar för sig, men ändå var det som om den först nu gick riktigt upp för honom. Han satt på divanen — det fanns inte så många sittplatser — längst ute på det lite hårda och högre stället i fotändan och det började krypa och kittla i kroppen som om han haft loppor. Och han kände hur hettan böljade in över honom, ända upp i ansiktet. Han fick fatt i en tidning och höll den framför sig, men det dröjde länge innan han kunde se bokstäver.

Snart satt de tre kring kaffet, dukat fram på en tjock bojduk mellan böcker, tidningar, bläckflaskor och annat. Evalds hår var ännu tillrufsat.

»Jobbar du?» frågade han.

»Nej», sade Lars. »Det ser ut som om det inte fanns mera arbete. Vad ska en sån här greenhorn som jag göra som inte ens kan gå ut som couple som det heter?»

»Greenhorn! Nå, du har ju varit länge här i landet», sade Evald.

»Vi, första generationen, ska inte inbilla oss att vi nånsin blir annat än gröna», sade Lars missmodigt. »Vi kommer åtminstone alltid att bli betraktade som gröna.»

»Du sa nånting om att gå ut som couple», sade Alice. »Det är inte så dumt, men då får du lov att gifta dig först.»

Lars grymtade avvärjande, men han kände lust att visa sig fräck.

»Varför gifter inte ni er då?» frågade han.

Alice fick ett par röda fläckar tätt under ögonen och blev något styv i ansiktet. Men Evald doppade sitt franskbröd i kaffet och sade tvärsäkert:

»Det behöver vi inte. Inte så länge föreningen kan betala mig för att resa omkring och hålla tal och göra propaganda för ett bättre samhälle. Där jag far fram är det ingen som frågar om vare sig präst eller borgmästare har läst över oss. Ingen ska locka mig in i ett av dessa borgerligt-kapitalistiska äktenskap. Nä-ej. I morron reser jag igen. Ni två kan ju följas åt downtown nu, så får ni sällskap.»

»Jag trodde att Alice skulle stanna här.»

»Jag?» Hon skrattade konstlat. »Nej, jag ska alltför tidigt opp i morron bitti. Men jag såg i fruns dagbok att dom är bjudna ut till middag om lördag. Då går jag på dans, du Evald.»

»Ja, ja, gå du bara. Jag hittar väl också något sällskap, där jag råkar vara. Det finns käcka flickor på Road Island.»

»Akta dig du», sade Alice, nu inte mera så skämtsamt. Hon stod framför spegeln och strök näsa och haka med en solkig puderlapp. Hon hade en ren profil med rak näsrygg, men det var någonting hårt och bittert över henne. Hon var inte så ung längre, kinderna var håliga och ett par streck tecknade sig tvärs över pannan och utåt från näsan. Lars visste att hon kom från nordliga Sverige. Evald var dansk, en sävlig man som likväl när han steg upp och började tala fattade eld och tycktes veta vad han ville. Han kom och gav Lars bokpaketet och denne följde Alice nedför trapporna.

Vid 125 gatan steg Lars av tåget och lät Alice fortsätta ensam. Hon ville inte bli följd till sin plats, och han visste dessutom att hon kunde klara sig själv genom de upplysta och breda gatorna i midtown-distriktet, där flickor som hon tjänade de förmögna i New York. Själv gick han längs 125 gatan, som var Harlems upplysta och breda stråk, till sin nya bostad. När han tog nyckeln och låste upp, mindes han det första rum som varit hans eget i den lilla staden Mariehamn hemma på Åland. Också nu öppnade han dörren med stor tillfredsställelse, fastän det inte precis kunde sägas vara riktigt sitt eget rum han steg in i. De var två om det. Men ändå — de var ju goda kamrater.

Han räckte ut handen och fiskade i mörkret tills han fann den lilla kedjan, som hängde ner från lampan i taket, drog i kontakten och tände. Kamraten hade ännu inte kommit hem. Det var bra, så fick han rå om sig själv en stund. Han satte sig, lade tidningar och böcker framför sig på bordet, såg till att det fanns ett skrivblock i närheten, tände en cigarrett och njöt tillvaron.

Ackumulationer

Franson, förmannen, sprang upp. Han var inte conférencier, uppdraget sköttes av en av de mindre framträdande medlemmarna, som skulle tränas. Men när det gällde något särskilt intressant nummer, gick Franson ofta fram och grep tömmarna.

»Nu, kamrater, får vi höra Lars Laurila, som vi alla känner. Han vill tala om kapitalism och arbetslöshet. Var så god, Laurila!»

Lars stod för tillfället högt i gunst hos de ledande i denna »De skandinaviska arbetarnas kulturella förening», som den hette. Det hade inte behövts annat än att han en och annan gång vågat höja sin röst under diskussionerna och uttala sig om viktiga politiska spörsmål. Han hade hunnit läsa en hel del böcker. Då han därtill en dag fann på att skriva några ord till den svenskspråkiga tidningen »Arbetarbladet» befästes hans anseende ytterligare. Nu hade man bestämt, att han skulle hålla själva festtalet

Lars stod framför bänkraderna på det öppna golvstycket nedanom scenen. En slank, något blyg ung man med lätt skrevande ben och ena handen i byxfickan, där en liten manuskriptrulle på några små ark var till hälften nerstucken. Han fuktade sina läppar för att göra dem mindre styva och omedgörliga. Men det var som om halsen inte riktigt ville ge ljud, han blev stående länge. Vänlighet och välvilja strömmade emot honom, det kände han, och det hjälpte mycket. Han log, mest åt sin egen tafatthet, Det gjorde att man sympatiserade ännu mera med honom. Man log tillbaka men väntande, uppfordrande. Han började med oklar, hes röst men arbetade småningom upp sig och blev kort och bestämd i tonen.

»Ja, arbetslösheten är ju nånting som snart sagt ingen av oss är främmande för. Om vi själva personligen ännu inte har hunnit bli bekanta med det illaluktande trasiga spöket som går runt ibland oss, så har vi genom släktingar och vänner fått erfarenhet. Men kapitalismen, den välmående herrn som ju aldrig behöver besvära sig med att gå, han kör i vagn förstås. Vad vet vi om den? Och i vilket förhållande står kapitalismen och arbetslösheten till varandra?

Vi har visst alla småningom lärt oss inse, att kapitalismen är orsak till mycket av det onda, som sker här i världen. Vi tror att själva systemet är till olycka för flertalet. Vad jag nu vill försöka påvisa är, hur kapitalismen inte endast leder till olycka, men att den avsiktligt håller olyckan vid liv.

Det kapitalistiska produktionssystemet är ju först och främst till för att producera varor — men märk väl! Inte varor för människans skull, för behovets skull, utan varor för produktionens egen skull. Som Marx säger: Kapitalisten fabricerar inte stövlar för stövlarnas egen skull.»

Lars hade nu arbetat upp sig till en viss säkerhet och kunde tillåta sig en andhämtningspaus. Han kände att de från början välvilligt inställda men passivt väntande åhörarna var fängslade av hans ord. Isynnerhet den sista besvärslöst framkastade satsen tog skruv. Men det gällde att inte tappa tråden i det väl inövade anförandet. Gjorde han det var han prisgiven. Han kände att han inte var någon talare, skulle aldrig kunna improvisera någonting. Han fortsatte:

»Kapitalismen vidmakthåller olyckan. Först och främst den olycka som består i att arbetaren genom specialiseringen degraderas till en del av maskinen. Ja, vad värre är, ett hjälplöst beroende bihang till maskinen och till fabriken, det vill säga att han är beroende av fabriksägaren, av kapitalet.»

Lars hostade. Åhörarna var alltjämt uppmärksamma som snälla barn, men det han sade gick inte längre så direkt till målet, det hade han en förnimmelse av. Det var som om han talade över huvudena på dem. Han höjde rösten och fortsatte med någon ansträngning:

»Specialarbetarens ensidighet, hans ofullkomlighet som människa, blir den samlade arbetsorganismens nyttigaste egenskap.»

Han började svettas. Det var inte bra det här. Det var för mycket taget rätt ur böckerna — och likväl för lite för att han skulle få dem att förstå vad han menade. Men Gud hjälpe honom, han var tvungen att gå vidare som det var, — att krampaktigt hålla fast i tråden var det enda han kunde göra för att rädda sig i land.

»Industrin renodlar specialskickligheten och gör därigenom arbetaren till krympling —» Det gick alltjämt över deras huvuden, de flesta var för otränade i tankegången att reflektera över annat än det slags olyckshändelser, som inträffade på arbetsplatserna och berövade en arbetare armen eller foten. Men det var inte just det Lars hade syftat åt, eller rättare: det var inte det, som Marx i denna förbindelse hade talat om. Nu gällde det dock framförallt att inte komma av sig — —

»En hel värld av produktiva krafter och anlag undertryckas. En människa som oupphörligt tvingas att utföra några få enkla handrörelser har inte något tillfälle att uppöva sitt förstånd. Hon blir fördummad och okunnig. Men fördumning och okunnighet behövs. För det är ju inte bara så, att produktionssystemet avlar dumhet och okunnighet. Dumheten och okunnigheten måste finnas för att systemet som sådant skall kunna vidmakthållas. Okunnigheten är industrins moder liksom den är vidskepelsens.»

Här hade han en förnimmelse av att de lite trött hopsjunkna åhörarna stramade upp sig och var med igen. Den sista satsen hade de tagit emot som ett av de för all tid fastställda budorden. Lars’ tillfredsställelse var inte hel. Han visste nog, att starkt framslungade påståenden alltid gjorde verkan och att sådana »väckare» behövdes under varje tal. Men hans samvete och förstånd sade honom, att det var en billig triumf som han just nu vunnit med ett påstående, som varken var hans eget eller hade underbyggts av honom. Det som gjorde triumfen ännu mera lättköpt var, att knappt någon av de lyssnande skulle ha brytt sig om långa utredningar för bevisandet av det sagda. De sade fromt ja och amen och väntade för att få lov att applådera. Men Lars hade ännu inte nystat upp sitt garn, han måste fortsätta. Fast det var kanske skada att försvaga verkan av det som han sagt med det som han nu var tvungen att komma med — för att inte blanda bort sig.

»Slaveri är ju inte tillåtet längre. Men den ägande klassen vet, att ett lands lycka — det vill säga de rikas lycka — består i förekomsten av ett stort antal arbetsamma fattiga. Och nu är det så lyckligt ställt, att kapitalisterna inte behöver göra sig särskilda ansträngningar för den ideella sammansättningens skull. Med kapitalackumulationen» — Lars besvärades av det långa ordet, och det var tydligt att det för åhörarna blev orsak till att sammanhanget i meningen gick förlorad: själv hade han lyckligtvis övat sig så grundligt, att han ännu höll tråden — »följer ovillkorligen ett ständigt växande antal besittningslösa.» Nu gäspade någon där nere i halvmörkret. Lars forcerade sitt tal. Det var kanske en smula för långt. Men han var tvungen att ta det hela med för att komma till ett naturligt slut.

»Karakteristiskt för systemet är också att de större kapitalen slår ihjäl de mindre.» Med denna sats kom det mera spänstighet i de hopsjunkna gestalterna. Man lyssnade igen.

»Och som en följd av den kapitalistiska ackumulationen uppstår en i förhållande till kapitalets behov överskjutande arbetarbefolkning. Överbefolkningen — det vill säga arbetslösheten — tillförsäkrar industrin ett alltid arbetsvilligt människomaterial. Med den väldiga kapital-acku-mu-lationen har vi nämligen kommit till det skede, då industrin växlar i perioder. Ju större omfång själva produktionsapparaten får, desto hastigare avlöser perioder av medelgoda tider, produktion under högtryck, kriser och stagnation varandra. Själva systemet gör detta kretslopp nödvändigt. Med upp- och nedgångstiderna följer krig och andra olyckor. Men detta är ett kapitel för sig och för långt att här närmare gå in på. Men själva periodskiftningen gör» — Lars hade glömt sina åhörare, denna del hade varit svår att minnas varför han hade läst sitt manuskript desto flitigare. Följden var, att han kunde det flytande. Men nu märkte han att det var en tankspridd församling han talade till — »att industrin behöver den reservarmé som de arbetslösa utgör. Arbetslösheten med allt det elände den innebär är därför inte något som kapitalisterna verkligen ärligt försöker avhjälpa. De arbetslösas reservarmé behövs, den skall stå redo att rycka ut, som en del av maskineriet, när kapitalet behagar kalla på den. Så länge kapitalismen består, kommer vi därför att ha arbetslöshet. Det är inte nånting som kommer och försvinner, det kom som nödvändigt var, när kapitalismen hade nått ett bestämt skede i sin utveckling, och det kommer att utvecklas vidare i jämnbredd med det rådande systemet.»

Han hade på nytt lyckats samla de tankspridda. Men han kände också plötsligt hur varm i kläderna han var. Talet föreföll att aldrig ta slut. Men nu var de i alla fall på nytt med honom, lyssnande med fromma, förväntansfulla ansikten, flytande om som besynnerliga bubblor där nere i det svarta. Man hade dämpat ljuset i salen liksom till scenföreställningar. Nu närmade han sig dock lyckligtvis slutet.

»Den kapitalistiska produktionsmetoden gör således den proletär, som för tillfället är insatt i maskineriet, till en förkrympt varelse med ett arbete berövat allt andligt innehåll och all omväxling. Och samtidigt vidmakthåller den en här av arbetslösa. Intet annat än avskaffandet av systemet kan ändra på detta förhållande. Ty i samma omfång som kapitalackumulationen» — Lars stakade sig igen på ordet, men kom lyckligt fastän svettdrypande över det — »påskyndas, måste proletärens villkor förvärras antingen arbetslönen är hög eller låg. Ackumul—» — så kom det där besvärliga ordet igen — »ackumulationens storlek och kraft fjättrar arbetaren fastare till kapitalet än Hefaistos’ kedjor band Prometheus till klippan.» Han förmådde trots allt ge det sist uttalade den kraft och kläm som var nödvändigt. För de flesta i salen var dock liknelsen utan mening och sade dem ingenting. Men en och annan nickade och såg desto mera tillfreds ut. Lars fortsatte målmedvetet mot slutklämmen:

»Den leder till en ackumulation» — Ännu en gång! — »av elände som motsvarar ackumulationen av kapitalet.» Nu hade de där framför också börjat staka sig på ordet. Lars glödde som en eld men gick förtvivlat på, nästan ovetande om vad han egentligen sade, endast avslutande sin läxa. Med desperat mod tog han ännu ett par gånger med det långa ordet, vilket till hans egen obehagliga överraskning fortsatte att tränga sig fram.

»Ackumulationen av rikedom på den ena sidan betyder således samtidigt en ackumulation av outsägligt elände och okunnighet på den andra sidan. Enda botemedlet mot detta är upplysning. Proletariatets upplysning om de sanna förhållandena. Men denna upplysning kan vi, de besittningslösa, tillförsäkra oss endast genom förenade ansträngningar. Genom att vi i samlad grupp tillkämpar oss de medel till upplysning, som kapitalet vill undanhålla oss. Proletärer i alla länder, förenen eder!»

Det var tyst en stund. Det var som om man inte riktigt visste hur man skulle reagera. Den mera passiva men alltid vänliga och applådvilliga skaran var osäker. Det var från de ledande som de första handklappningarna kom. Franson gick och ställde sig framför publiken som om han hade varit den som uppträtt. Lars satt redan på sin plats och torkade de oupphörligt frambrytande svettpärlorna. Men Franson log stort och klappade uppfordrande, tills applåderna steg och steg. Lars tänkte att han kanske borde stiga upp och buga sig. Men han var alltför utpumpad för en sådan självövervinnelse och sjönk snarare mera ihop och torkade sig ännu ivrigare. Det var ingen luft i salen. Hade det inte väckt för mycken uppmärksamhet skulle han ha gått ut.

Medan programmet fortsattes med andra nummer kom Franson och skakade hand och sade några vänliga ord. Flera andra, till och med Strandbacka, klappade honom bakifrån på axeln och uttalade sitt erkännande. Lars skämdes som en hund som fått stryk. Det hade varit obehagligt, rentav plågsamt att tala så här offentligt. Mest obehagligt var det nu, därför att hans egna ord lämnat en underligt besk smak i munnen. Det kunde han inte förstå. Han hade ju varit så säker på sig själv, när han utarbetade talet, han hade varit buren av den styrka och trosvisshet som han känt, när han tillägnade sig de nya sanningarna. Någonting bättre och viktigare tyckte han inte, att han kunde välja för sitt uppdrag i kväll.

Varför hade det så inte tagit skruv? För det hade det inte. Det visste han redan medan han talade. Han hade fått applåder, men det hade inte tagit skruv. Han trodde inte att han ville göra om detta sitt första försök som talare.

Festen avslutades med dans. Lars uppmärksammades ännu där han rörde sig, och han kände sig brännmärkt som en brottsling. Mrs Klason, den kvinnliga gruppens ledare, kom inställsamt leende emot honom och bjöd upp honom till damernas vals. Hon dansade och pratade kamratligt.

»Gratulerar till framgången! Du, jag har gått och funderat på, att vi borde börja med en studiecirkel. Kan du inte göra opp en boklista och en plan för arbetet att framlägga på mötet nästa gång, när jag tar frågan till behandling?»

»Jag ska tänka på saken», svarade Lars och drog sig efter dansens slut undan i ett hörn. Men mrs Klason släppte honom inte så lätt. Hon placerade sig själv lite åt sidan framför honom och ledde så mångas blickar som hon kunde till Lars med en min som om hon hade sagt: där är han. Samtidigt blev hon alltid själv litet bemärkt. Hon fortsatte att prata och ibland lade hon sin hand på hans axel. Plötsligt fick hon fatt på sin son, en tolv års pojke, och blev stående som förut men nu därtill med armen lindad om pojkens hals.

»Har du sett min pojke förut, Lars?» frågade hon. »Trodde du att jag var mor till en så lång krabat, vad? Irving tyckte också bra om ditt tal. Gjorde du inte, Irving?»

»Ja, det var så bra så», sade pojken, också han stort leende under moderns arm. Lars kunde se, att äpplet inte hade fallit långt från trädet. De var båda varmhjärtade och öppna och färdiga för den stora vänskapen — om inte för mera. Han tyckte inte illa om dem, men mrs Klason kändes det säkrast att ha några steg på avstånd.

Irving hade en liten bok, och när hon fick ögonen på den tog hon den på sitt något glupska sätt ifrån honom.

»Vad är det du har?»

»Det är den där naturläran, som Evald Petersen gav mig. Du vet nog.»

»Å ja, den här. Låt mig nu se. Ja, det är en bok för barn och ungdom. För att ge upplysning. Ja, Irving, du hörde ju vad Lars sa i sitt tal om just den saken. Känner du till den här boken, Lars?»

»Nej, det gör jag inte.»

»Den är väldigt bra. Den förklarar en hel del ting som barnen bör få veta. Om utvecklingsläran och det där, du vet.»

»Hm.» Lars bläddrade nyfiket i boken. Ja, det var tydligt att den var för barn. Men säkert mest för vuxna barn. Framställningssättet var enkelt naivt men mycket allvarligt och den hade rikligt med illustrationer. Han fastnade vid en bild av en mans håriga bröstparti. Här förklarades människans härkomst och utveckling enligt vetenskapliga rön, Det föreföll dock som om all forskning slutat med Darwin och som om det bland vetenskapsmännen aldrig förefunnits olika meningar. Gamla föreställningar avfärdades tvärsäkert en gång för alla. Slutligen stannade Lars vid den häpnadsväckande upplysningen om, att kvinnans bröst var till för att giva di, men att också mannen hade bröstvårtor. Sistnämnda faktum var bevis dels på att också män en gång haft förmåga att giva di, dels på naturens slarv att inte helt och hållet avskaffa det som var obehövligt. Han måste dra på munnen.

»Vad är det som är roligt?» frågade mrs Klason hastigt, det förtröt henne att hon inte strax kunde följa hans reaktioner.

»Det är bara nånting som står här», sade Lars och gav boken åt pojken. »Läs den, du Irving, så får du lära dig en massa ting, som du aldrig förr har känt till.»

Mrs Klason tyckte inte om, att Lars enbart vände sig till gossen. Hon måste göra något för att dra uppmärksamheten till sig själv igen. Hon suckade djupt och satte handen in under sitt ena bröst och kände på det som om hon haft ont i hjärtat.

»Åh, om min man bara inte behövde vara borta så mycket på resor! Jag har det så tomt efter honom ibland.» Hennes man reste omkring och sålde en eller annan artikel.

»Å, jaså, jaså», sade Lars osäkert, han kunde inte låta bli att lägga märke till den mjuka bröstmassan i hennes hand. Han ville undan henne, hon var farlig. »Ursäkta mig!» sade han och rymde från henne. Han ville tala ett par ord med systrarna Lindman och sedan gå sin väg. Det kändes inte bra här i sällskapet i kväll.

Tora och Vivi Lindman var liksom Lars födda på Åland och de hade varit reskamrater, när de lämnade hembygden. Han fick ögonen på den yngre, Tora, hon strålade som vanligt emot honom, rödsminkad och pudrad, utan att det hade behövts. Det var ännu mycket av småbrukartösen från landet kvar i henne och hon var dessutom frisk i hyn efter sommarvistelsen vid Atlantkusten. Hon hängde över axeln på sin »boyfriend», Albert Dalsten, men fötterna rörde sig i takt med musiken. Hon tycktes ha glömt eller brydde sig annars inte om Lars’ prestation tidigare på kvällen.

»Lever du också ännu», skämtade hon. »Varför dansar du inte?»

»Dansa och dansa, det är vad ni flickor vill och ingenting annat», sade Albert och klappade Tora respektlöst på ryggslutet. Men hans ögon var fulla av beundran, när han såg på henne. Lars skrattade åt dem, han höll mycket av både Tora och Albert. Men han blev strax åter allvarsam.

»Jag ska gå min väg», sade han som svar på Toras spörsmål. »Jag ville bara först höra hur ni hade det. Var är din syster? Å där sitter du ju! Hur har ni två det nu för tiden?» Han hade vänt sig mot den äldre systern Vivi, som blev sittande. Hon vippade med sin ena lilla fot som stack fram under kanten på den långa dansklänningen och höll själv blickarna oavvänt fästa på den smala tåspetsen. Hon log som hon brukade utan att ge till känna vad hon log åt. Det var aldrig det lyckliga leendet, som så öppet och frikostigt strålade emot alla från den yngre systerns ansikte. Lars gav upp att försöka tyda Vivis minspel och fastnade också han vid den oroligt vippande skon. Det slog honom med förundran, att en vuxen person kunde ha en så liten fot. Men hon var ju alltigenom liten och späd. Hon hade förresten förändrats, hade kommit att få någonting barnsligt över sig. Hon såg yngre ut i dag än för ett par år sen. Han visste inte att det berodde på, att hon ändrat frisyr. Det ljusa håret hade tidigare legat något platt och tunt uppe på hjässan och varit samlat i en liten hård rulle i nacken. Nu flöt det löst och luftigt ned över axlarna. Hon smålog alltjämt men ville inte se upp.

»Att en sån här berömdhet bryr sig om att tala med oss», sade hon.

»Berömdhet —», eftersade Lars. »Sitter du och gör narr av mig nu?»

»Nej, det gör jag inte. Det var duktigt gjort. Jag har inte hört något så bra tal här förut på festerna.»

»Prat», sade Lars. Han var ännu inte säker på, om hon menade vad hon sade eller ironiserade. Något osäker hälsade han och gick.

Rumskamrater

Lars gick hemåt med den unga flickans ord i sina öron. De drog på nytt fram känslan av skam och misslyckande, som han hade känt just efter sitt uppträdande.

Hans rumskamrat var hemma. Lars hade för någon tid sedan flyttat från sina släktingar i Brooklyn och tillsammans med Per, en av de österbottniska pojkarna, hyrt ett par möblerade rum och en vrå med gasapparat. Den lilla lägenheten låg i Harlem, ett kvarter från bröderna Dalstens logi.

Per satt och knogade och åt en blandning som han rört ihop. Han var en liten satt figur med tjock mörk hårman varigenom en kam aldrig tycktes kunna tränga. Håret såg därför aldrig riktigt bottenrent ut. Lars brukade känna ett visst obehag, när Per stod och rörde i en matgryta och samtidigt kliade sig. Men annars hade han ingenting att anmärka på honom som rumskamrat. Per var hissförare och hade tidigare varit anställd hos en skandinavisk husinspektör och bott hos familjen och fått kost och logi som en del av lönen. Nu hade han gjort sig fri och tagit en liknande plats mot enbart penningbetalning och skulle själv klara sina personliga behov. Lönen föreföll honom vara så mycket större än förut och självständigheten bättre än den halvt familjära ställningen. Den tystlåtna och inte särskilt klyftiga mannen hade tur med sig. Lars brukade tänka att det kanske hörde ihop med hans småborgerliga förmåga att skrapa samman och spara. I vilket fall som helst fick han arbete när de flesta andra gick utan. Förhoppningsfullt slog han sig samman med Lars och hyrde rum. Också Lars hade den tiden varit optimist. Schnell, arbetsledaren, hade sagt att de nog fortfarande skulle få sysselsättning. Byggnadsarbetet stod visserligen stilla, men det såg ut som om det fanns desto mer gammalt att putsa och måla. De sista dagarna hade han dock hållit mindre fast vid sina löften för vintern. Han hade gått miste om ett bestämt arbete som han väntat sig.

Per gjorde inte mycket väsen av sig i föreningslokalen. Det var heller ingen som väntade särskilt mycket av honom. Och han hade ingen tur med flickor. Därför förvånade det inte Lars att han redan var hemma. Men Per hade varit med på festen och han var inte helt och hållet utanför. Han sade till Lars:

»Det var ett jäkla fint tal du höll i kväll.»

Lars grymtade, kastade sig i deras enda, mycket malätna och nersuttna länstol och visade, att han inte ville diskutera ämnet. Per lät sig nöja, slickade gaffel och tallrik för att inte behöva diska dem och stack dem in på hyllan över gasbordet i vrån. Så kom han åter ut i rummet och stod och torkade sig om munnen medan han tänkte sig för. Lars steg upp och gick in i nästa rum och stängde dörren efter sig. Det var det rum som den andre sov i, men de hade sina tillhörigheter blandade och använde båda klädskåpet liksom byrån och duschrummet här. Han kastade sig på sängen, de delade också den titt och tätt när en eller annan av kamraterna, som hade det dåligt ställt, övernattade och fick ta divanen i första rummet. Och Per — ja, den dumskallen är ju rätt beskedlig, tänkte Lars. Han är just typen för en efterbliven, okunnig proletär.

Proletärer i alla länder, förenen eder. Så hade han själv i kväll slutat sitt tal. Och varför inte? Det var en antagen formel. Det var arbetarnas kamprop. När han nu på nytt skulle linda upp tråden från sista ändan, så hade han ingen känsla av någonting felaktigt med själva slutorden. Lite stil var han inte emot, det hade han vuxit upp med. Ja, själva avslutningen gick an. Lars stannade längre än nödvändigt för att fastställa detta och närmade sig därefter motvilligt själva talet, över vilket han nog inte skulle komma lika smärtfritt.

Det var kanske ändå inte så mycket innehållet som uttryckssättet det var på tok med. Det där förbannade ordet — — Han rodnade för sig själv vid minnet och steg upp och började gå runt. Ackumulationer och ackumulationer igen! Han blev åter illa till mods, och likväl dröjde han längre än nödvändigt också här och trots den svidande förödmjukelsen tvekade han att gå vidare. Det här gällde ju dock intet annat än en smakfråga, det var fåfängan som hade drabbats mest. Men han fick inte stanna vid detta. Det var redan efterhängsna röster i honom som sade, att hans tal i kväll inte bara hade låtit dumt. Det hade också varit tomt och intetsägande. Ett mekaniskt upprepande av en inlärd läxa.

Lars försökte låtsas som om sådana pinsamma röster intet var att fästa sig vid. Var det förresten annat än osäkerheten och mindervärdeskänslan som talade? Allt det som han sagt på festen hade han ju svart på vitt, inte bara på sina egna ark utan, med lite andra ord, i tryckta böcker. Han hade arbetat med största försiktighet för att inte av misstag råka säga något som inte var utrett och bevisat av större hjärnor än hans. Ibland hade han nog själv tyckt, att han för ordagrant återgav sådant som han läst. Men han hade gjort det i bästa välmening för att inte komma med någonting oriktigt eller sudda bort meningen. Underligt nog hade han haft den tydligaste känslan av levande förbindelse med åhörarna just i de små avsnitt, där han mera av sig själv råkat säga någonting. Men det var ju så viktigt med upplysning, och eftersom många av föreningsmedlemmarna aldrig själva tog i en bok — Han hade förresten hört andra talare komma med liknande vändningar utan att det skadat dem eller gjort saken sämre. Han var nog bara överkänslig och sjukligt misstänksam, när han gick och kände sig illa till mods.

Lars fick fatt i en cigarrett — det var inte utan att händerna skakade — han var visst inte klok. Och han skulle duga till revolutionär! Men nu hade han eld och lugnade sig, öppnade dörren och gick ut i det större rummet.

»Ta en cigarrett», sade han till Per, men denne avböjde. »Ah, du röker inte, det är sant. Du är ju som en flicka. Därför får du heller ingen flicka. Har du nånsin varit i säng med ett kvinnfolk?»

»Det kostar pengar att röka», sade den andre gammalklokt.

»Ja, det gör, fan anamma. Det skulle också vara bättre om man kunde låta bli. Den ena av mina bröder, Väinö heter han, röker som om han var besatt. Det är kanske därför att han är sjöman. Men yngsta bror har aldrig rökt. Han är förståndig. Så borde man vara. Men man kan också bli viktig av att bara gå och se på. Och någonting ska man väl roa sig med …» Lars gick på med nervös iver för att prata bort sin oro. Hur snabbt han än talade så trängde ord och meningar ur det dagarna förut så väl inlärda talet sig fram.

— — — produktionssystemet är ju först och främst till för att producera —

»Är det sant att Albert Dalsten har gift sig?» frågade Per, vilken beskedligt hade låtit Lars tala utan att dock göra sig mödan att sätta sig in i det som blev sagt.

»Det är prat. Jag såg dom båda på festen och ingen av dom såg gift ut. Vivi var också där.»

Att en sån berömdhet bryr sig om — Lars mindes flickans ord och misstänksamheten fick åter makt över honom. Han pratade vidare:

»Jag gick ifrån dansen. Jag har inte varit i säng före två en enda natt den här veckan.»

»Ja, du har ju suttit och jobbat med ditt tal.»

Med talet ja — — — Specialarbetarens ensidighet — — industrin renodlar — produktionssystemet avlar dumhet. Den kapita—

»Strandbacka sa, att Albert och han nog reser frampå vintern», yttrade Per.

»Att dom reser, ja. Det har dom ju bestämt för länge sen», sade Lars’ mun. Tankarna gick sin egen väg.

— — den kapitalistiska ackumulationen … Svetten bröt fram igen.

»Tror du att Dalstenarna har kommit hem nu?» frågade Per.

»Vad vet jag. Jo, det är ju sent förresten. Karl är väl hemma åtminstone, han har nog inte fått fatt i Elisiv ännu.»

»Då går jag över dit ett slag.»

När Lars blev ensam satte han sig ner och bläddrade i de åtta små papperslappar, på vilka hans tal var omsorgsfullt utarbetat. Hans min var bister, det var som att bita i det suraste äpple, för han var rädd för sina egna ord. Men här hjälpte inte några undanflykter. Han läste mening för mening, och utan att tänka på vad det numera skulle tjäna till rättade han ett ord här och ett där. Ett par gånger glömde han sig själv och blev på nytt gripen av det han hade skrivit. Men när han var färdig, kastade han papperslapparna ifrån sig och pressade fram en ed.

»Skräp alltsammans!» utbrast han högt. Obehaget som besvärat honom blev till en så våldsam oro, att han måste upp och röra på sig. Han gick nästan omkull stolarna som stod i vägen, och stötte sig i sidan på de skarpa bordshörnen. Rummet var övermöblerat med grundligt nötta och skrapade möbler i svart.

Det var formuleringen det var på tok med, sade han sig själv för väl hundrade gången. Talet hade ju äcklat honom, nu när han läste det nyktert och kritiskt, även om han inte kunde hitta någonting direkt ologiskt eller grovt felaktigt i språket. Så var det kanske bara det, att en sån här fattig en, som inte hade gått sina åtta år i lärdomsskola och blivit student, för alltid var dömd att göra sig löjlig, så snart han vågade fäkta med uttryck som inte hörde till grovarbetares vardagsspråk. Detta oberoende av hur han svettats och läst och tyckt sig ha förstått vad det rörde sig om.

Men han kunde ju inte ge sig till att »översätta» allt det han lärde från bokspråk till enkelt barnprat, om han också här och där undvek de mest främmande orden. Ju flera nya områden han kom in på och ju mera han läste, desto mer naturligt blev det förresten för honom att tänka i nya vändningar. Han var tvungen att göra det. Det gamla ordförrådet räckte inte till. Allt detta kunde han säga sig själv, men osäkerheten hade gripit tag i honom och han tänkte bittert, att det nog var säkrast att hålla sig i den lilla kätte, i vilken han en gång blivit placerad.

Han satte sig ner och for med handen över sin värkande panna. Tankarna fortsatte att mala, tungt och hårt.

Det fanns ju dock många, vilka i likhet med honom själv inte hade fått någon formell utbildning, men som ändå hävdade sig överallt. Ja, invände han till sig själv och böjde huvudet djupare, men det är folk med begåvning.

Oron grep honom igen och han sprang upp. Han hade träffat en öm punkt. Det var folk med begåvning! Han ville, han önskade det mera än han önskade något annat i världen, att han själv skulle ha kunnat bära beteckningen begåvad. Ibland trodde han också — han kunde ju inte låta bli att handskas med böcker och med penna och papper. Och man sköt honom gärna fram eftersom man antog att han var begåvad. Men det ena och det andra hade gjort, att han måste tro att sådana förutsättningar var falska. Det sved i honom, men han var tvungen att se sanningen i ögonen och erkänna det igen: begåvad var han inte. Just nu kände han det så bokstavligt att det gjorde ont i huvudet. Hjärnan var för liten. Den dugde inte till allt det som han ansåg att man kunde vänta av en person med begåvning.

Lars gick och ställde sig framför spegeln och tog sig med bägge händerna om huvudets bruna hårmassa. Han var så upptagen av att mönstra själva huvudformen, att han inte alls såg det trötta, pinade ansiktet.

Han borde ha haft en bred och rymlig hjärnskål, liksom de stora vetenskapsmännen. Det ädlaste hos en människa var pannan. Var den hög och bred var hela människan vacker. Hans egen var ganska ordinär, varken särskilt hög eller särskilt låg. Och själva huvudformen var rätt smal.

Med tillrufsat hår kastade han sig åter ner i stolen och skrattade till. Han var en dum, underbegåvad en, han hade bara sin olycksaliga lust till ting som övergick hans förstånd.

Han tände en ny cigarrett, askkoppen var redan nästan fylld med stumpar och tändstickor. Tobaken lugnade honom något och han tänkte i det han följde de blå rökslingorna:

Abnormt dum var han ändå inte. Han skulle nog ha kunnat klara en ordentlig befattning, om han fått den behövliga utbildningen. Han klarade sig ju också med bokföringen på affärskontoren både i Mariehamn och i Stockholm, fastän han vid början av denna sin korta karriär på det merkantila området knappt hade fått lära sig skillnaden mellan debet och kredit. Det hade gått ändå, ända tills han valde att emigrera för att komma ut och se mera av världen. Sedan var det också slut, väl mest därför att han var så likgiltig för allt vad affärer hette. Nej, han borde ha fått utbilda sig till någonting helt annat — genom