Gunnel: Live från Vikshult

By Thomas Hansen

Gunnel är en nästan vanlig tant från småländska Vikshult. Hon jobbar på det lokala bageriet, spelar Bingolotto, och om någon skulle fråga så gömmer hon absolut inte flyktingar i källaren.

Av en slump stöter Gunnel ihop med politikern Jimmie Ekosson, och hennes oförmåga att vara tyst fastnar i en tv-kamera. Det ena leder till det tredje och när barnbarnet Fredrik visar sin mormor hur man kan sända live på nätet, kan ingen nödbroms i hela världen stoppa karusellen.

Plötsligt befinner sig Gunnel mitt i en kampanj för att bli invald i Sveriges riksdag, samtidigt som stjärnreportern Janni Josefsson letar efter asylsökande rymlingar i hennes hus.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Sep 25, 2021
• ISBN: 9789180273466

Thomas Hansen

Thomas Hansen har tidigare gett ut deckarna "När mikrofonen tystnar" och "Tunnelbanemorden", i samma serie som "Dödslyktan". Dessutom har han skrivit den humoristiska, politiska berättelsen "Gunnel, live från Vikshult". Vid sidan av författarskapet har han under 30 år arbetat som producent och programledare på så vitt skilda radiostationer som Mix Megapol, Vinyl 107 och The Voice of Hiphop & RnB, men också journalistiskt som redaktör och presentatör av nyheter i radio.

Book preview

1 – ATT LEVA MED BINGOLOTTO

Det var väl själva fan att kaffetermosen skulle välta rakt ner i soffan just när den babblande gubben i rutan startade ett nytt bingospel. Gunnel ryckte till på sin dyna och orsakade ett lokalt litet skalv, den underliggande mattan rubbades ur sitt läge. Hon hade väntat sedan Lokets dagar på att få en snabb bingo, ringa in och kamma hem högsta vinsten. På den tiden kunde man i bästa fall vinna en Nissan Micra. Galenskaper, en sådan hade Gunnel aldrig fått plats i. Men nu var det stora fina Volvobilar minsann.

På det slitna träbordet framför henne låg lotten, utvikt och beredd som om den varit på Kiviks marknad 1976. Tuschpennan med tjock röd spets hade kontrollkryssats på ett rutat kollegieblock, tvärs över en gammal inköpslista – mjölk, kaffe, bacon och bakpulver, stod det. Luren till den trådlösa telefonen var fulladdad, med rätt nummer förprogrammerat och väntande. Soffan där den öppna termosen just landat så olyckssaligt var visserligen en omtyckt familjeklenod, men framtidens ekonomiska välgång genom miljonvinster i Bingolotto kunde inte riskeras av ett kaffeläckage i en gammal leopardspräcklig soffa – så termosen fick ligga där den låg och läcka kaffe. Bingon var viktigare.

Men vad i helvete, grymtade Gunnel i riktning mot sin man. Har du sett vad fanskapet gör? Nu ger han mig fyra i rad och sen säger han att det är bingo. Jävla gubbe.

Jamen, du förstår väl att det inte är han som väljer siffrorna, sa Sven-Erik mjukt och stillsamt, precis som han gjort varje Bingolotto-kväll sedan 90-talet, förutom den gången då hans Suduku, eller vad det nu hette, faktiskt gått att lösa. Undantaget som bekräftar regeln, han kunde inte påminna sig att det hänt mer än den enda gången. Han avskydde Soduku, eller hette det Sodoko?

Flicksnärtan Serneholt tog i alla fall siffror på samma del av brickan, skrockade Gunnel på sin breda och djupgående småländska.

Sven-Erik blundade och tog ett djupt andetag. Han visste vad som väntade. Hans fru skulle nu gå igenom alla bingoutropare som tv-programmet haft genom åren. Utropa Lasse Kroupnér till favoriten och Gunde Svaan till Sveriges mest felplacerade skidåkare sedan Gustav Vaasa. Norrlänningen Bylundh var sävlig, dansbandssångerskan Engbergh för glad, och han den där Rickard vars efternamn var omöjligt att komma ihåg, ja han hade haft en enda höjdpunkt under sina år, när han drog ett snuskigt skämt som fick Gunnel att skratta hela kvällen medan Sven-Erik satt tyst i sin stol och rodnade ikapp med solnedgången.

Hon hade sett varenda sändning sedan 19 oktober 1991, när Loket gjorde premiär. Hon brukade tänka att han påminde om Hitler med sin stora mustasch, fast gladare. Enligt kvällstidningarna ville han diktatoriskt bestämma allting själv, vilket förstärkte skälen att jämföra honom med den gamle österrikaren, men lotteriet var ju så himla bra för alla idrottsföreningar som tjänade stora pengar genom att tvinga fotbollskillar och hästtjejer att sälja lotter. Även fotbollstjejer och hästkillar fick för all del dra sitt strå till stacken, men det strået var betydligt kortare. Det goda ändamålet räckte hur som helst gott som anledning att spela, alldeles oavsett hur trevligt programmet var och om man själv kunde vinna Hästen eller en årsförbrukning kattmat.

En kvinna från Skinnskatteberg ringde in och vann Färgfemman. En resa för 50 000, mat för 30 000, och en miljon kronor!

Vinner man miljonen borde man fanimej få lämna tillbaka det andra, muttrade Gunnel.

Sven-Erik tittade upp, tänkte säga något om att det vore väl mot reglerna, men hade lärt sig att det var bäst att hålla inne med sina kommentarer. Debatten mot sin fru skulle han ändå aldrig vinna.

Men säg nåt då! sa Gunnel vresigt åt honom.

Jaja, sa Sven-Erik, och tyckte att han hade levererat.

Den här kvällen var Gunnel elegant klädd i en blå klänning med vita detaljer av varierande former. Dels någon sorts stiliserade fioler, dels små fläckar som såg ut som tabletter, förmodligen Ipren eller kanske något mot magsår. Hennes mamma hade alltid burit klänning på söndagar, och trots alla förändringar som helt naturligt kommer med varje generationsväxling, tyckte Gunnel att det fanns en högtidlig poäng med att använda klänning på almanackans röda dagar. Hon hade blivit ganska lik sin mor, liksom generellt. Samma runda hydda och likadan permanentad frisyr. Just papiljotter går för all del inte att skylla på generna, men kroppens omkrets var säkerligen inprogrammerad i deras gemensamma DNA.

Gunnel tänkte tillbaka på sin tid som atletisk ung flicka. Hon var född till att bli stark. När hon trycktes ut mellan sin mors sönderslitna könsdelar, en kylig onsdagsmorgon, hade hon med sig en samling gener som gav henne gott om muskelmassa utan att hon behövde träna sig till det. Det räckte egentligen att hon klev ur sängen om morgonen för att kroppen skulle kännas välsvarvad. Några slevar gröt till frukost så växte hon, snabbare än alla jämnåriga. När hon levt i 12 år såg hon redan ut att vara fullvuxen. Det hade förmodligen varit bra för hennes knän nu som 61-åring, om hon faktiskt hade slutat växa då. Men, hon var ju tvungen att provsmaka alla nya kreationer på bageriet där hon sedermera tjänade sitt levebröd genom att stå för försäljningen i den lilla butiken. När hon fyllde 40 var hon således dubbelt så stor som när hon var 20, fast lika lång. En sådan utveckling är svår att vända. En granne föreslog en bantningskur, men det tyckte Gunnel verkade både tråkigt och onödigt. Grannen själv bantade ju hela tiden och var lika fet ändå.

Mellan två bingospel tog hon upp termosen ur soffan och betraktade fläcken som det läckande kaffet orsakat. Det var väl inte hela världen. Tog hon hem några miljoner på spelet kunde hon ju köpa en ny soffa, eller varför inte en hel möbelaffär? Pengarna räckte väl inte till ett Ikeavaruhus eller så, de var väl förresten inte till salu ändå, men någon lite mindre variant skulle man säkert kunna komma över, åtminstone om det var ett konkursbo. Lite kaffe borde i alla fall inte märkas särskilt mycket på just den här soffans leopardmönstrade tyg, det var ju redan naturligt fläckigt. Gunnel hade aldrig haft möjlighet att flyga till Afrika och åka på safari i vildmarken, och sålunda inte fått förmånen att tömma en kaffetermos över en livs levande leopard. Men hon var tämligen övertygad om att resultatet bara skulle bli ytterligare en sådan fläck som djuret redan hade.

Gubben i rutan såg lika lycklig ut som vanligt när han läste upp helt fel nummer. Gunnel snörpte missnöjt med munnen när hon kryssade för siffrorna på sin ensamma bingobricka. På Lokets tid hade hon spelat på tre eller fyra lotter som låg bredvid varandra på bordet, men hon vann ju ändå ingenting så det var inte värt svetten det innebar att kryssa för så många rutor på samma gång. Hon hade skrivit en insändare i Värnamo Nyheter om att Loket borde läsa upp siffrorna långsammare, så att vanligt folk skulle hinna med, men karln hade inte hörsammat hennes begäran. Själva bingospelet hade hon tröttnat på för länge sedan, men tänk om den första veckan som hon inte spelade skulle vara just den veckan då hon skulle ha vunnit storkovan. Hon vågade helt enkelt inte sluta.

Det blir inget i kväll heller, du, sa hon till sin man, utan att få minsta livstecken tillbaka.

Sven-Erik satt nersjunken i sin fåtölj och muttrade traditionsenligt. Han var klädd i grå kostymbyxor och ljus skjorta, precis som alla dagar. Det enda som varierade var skjortornas svaga mönster, ibland rutigt, ibland randigt. Oftast enfärgat, vitt. Visserligen syns vita rutor på vit botten ganska dåligt, men Sven-Erik menade att mönstret ändå fanns där, det var en känslomässig fråga och en väl inarbetad tradition. Återigen hade tidningen publicerat ett Soduko som var felkonstruerat och inte gick att lösa. Sven-Erik kunde inte fullt ut förstå hur denna konspiration kunde tillåtas fortgå. Han ansåg sig dessutom vara en skicklig matematiker, det sista han ville var att känna sig besegrad av en siffergåta konstruerad av någon fladdermusätande kines. Sven-Erik rullade ihop tidningen och smällde demonstrativt ner den i bordsskivan. Hade en fluga råkat sitta just där och putsa sina vingar, hade dess släktingar fått skicka en ansökan till försäkringsbolaget om utbetalning av ersättning vid plötsliga dödsfall.

Sven-Erik var alldeles för pigg i huvudet för att stå ut med den pensionering som drabbat honom ett halvår tidigare. Han hade varit förman på en fabrik som tillverkade filter till ventilationstrummor. Någon måste ju göra det. Varje dag, år efter år, hade han utfört samma sysslor, och han hade gjort det bra. Men vid 65 går man i pension, så var det med det. Vad man skulle göra efteråt för att fortsätta ha struktur i livet, det var inte Sven-Erik människa nog att lista ut.

Gunnel var född som Gun Hierta, men efter en traumatisk incident under året som barnflicka och hushållerska hos en svensk familj i Amerika, tyckte hon sig ha synnerligen goda skäl att justera sitt tilltalsnamn. I passkontrollen i New York hade hon först uttalat sitt namn på småländska, dessutom ovanligt blygt och försynt för att vara Gun. När kontrollanten inte uppfattade vad hon sa, valde hon att klämma i ordentligt och dessutom, för säkerhets skull, uttala Gun på engelska, varpå samtliga säkerhetsvakter i närområdet dök ner bakom sina diskar. Sekunden senare tjöt larmet över flygplatsen och Gun skulle inom kort tvingas förklara sitt uppträde för några mycket bistra herrar i mörka uniformer.

När hon några år senare mötte karln som till hans släkts förvåning skulle bli hennes make, den söte mesproppen Sven-Erik Bunn, insåg hon vad som skulle hända om de gifte sig och hon i enlighet med dåtidens rutiner skulle byta till makens efternamn. Gun Bunn, det var ett omöjligt namn. Personalen på folkbokföringen skulle kunna få livshotande kramper vid registreringen av hennes nya identitet, och det ville hon inte ha på sitt samvete. För att ge den amerikanska byråkratin lite kompenserande glädje, i det fall hon skulle återvända till USA, övervägde hon först att byta till Fanny. Men Fanny Bunn, nja, det kändes lite barnsligt och hon var ändå 27 år, plus att hon inte såg något skäl att någonsin åka tillbaka till de där förenade staterna. Eftersom hon alltid tyckt att elektricitet var en bra uppfinning, bestämde hon sig för att, i samband med giftermålet med Sven-Erik, inte bara byta efternamn från Hierta till Bunn, utan även elektrifiera förnamnet. Gunnel Bunn. Det var acceptabelt, menade hon själv. Hennes mor, Märta Hierta, skulle däremot aldrig acceptera dotterns val att ändra sitt dopnamn, som hon ju fått i kyrkan inför gud, den heliga anden och alla de där. Den svarta dag då gamla Märta dog av ett blixtnedslag (hon blev inte träffad, men hjärtat klarade inte chocken efter knallen) sörjde hon fortfarande dotterns namnbyte.

2 – ATT FLY TILL SMÅLAND

Gunnel Bunn var känd på bygden som en glad och frispråkig kvinna, öppen och jovialisk, välkomnande mot allt och alla. När lilla Vikshult fick sin flyktingförläggning, och invånarantalet dubblerades över en natt, var hon den som tog initiativet till en välkomstfest. Hon ordnade midsommardans runt stången vid det gamla sommarlägret för skolbarn, där de slitna barackerna förvandlats till flerfamiljshus för flyktingar. Afghanerna och syrianerna var alltid välkomna att handla till rabatterat pris på det lilla bageriet, vilket fick Sven-Erik att börja mumla om omvänd rasism. Han fick då en rejäl avhyvling av sin fru, och fann sig plötsligt utsedd till kurir mellan bageriet och flyktingbostäderna. Alla bakverk som inte blivit sålda i bageriets hyllor, och som inte kunde sparas till nästa dag, skulle varje kväll transporteras till flyktingarna. Om Gunnel kunde göra något för att de nyanlända skulle känna sig välkomna, så ville hon göra det. Bageriets ägare, Nils-Johan, tyckte att rabatter och gratis bröd var en generellt dålig affärsidé. Men, det var inte lätt att säga nej till Gunnel – som dessutom hävdade att det var bra reklam för bageriet och att Nils-Johan skulle tjäna mer pengar på det sättet.

På liknande grunder var det självklart att dottersonen Fredrik fick komma och gå som han ville hemma hos Gunnel och Sven-Erik. Enplansvillan de disponerade, hade visserligen inte alltför många extrautrymmen, men källaren var väl tilltagen och där fanns två rum som kunde utnyttjas som gillestuga respektive sovrum. Barnbarnet kände sig mer hemma där än i sin mammas lägenhet, ett par hundra meter därifrån, i Vikshults enda hyreshus.

Det goda förhållandet till morföräldrarna var något som hade växt fram naturligt. Gunnel hade varit stöttande och förstående när dottern Anna blivit gravid som 16-åring och ett knappt år senare fött lille Fredrik. Pojkens pappa hade lämnat hembygden för militärtjänstgöring i Boden. Där fick han uppleva midnattssolen och kom aldrig tillbaka. Inte bara för sommarnätternas skull, beslutet kunde också ha påverkats av att Anna högst tydligt bett honom stoppa upp något tjockt där bak och dra åt helvete.

Det kan inte vara bra för pojken att växa upp utan pappa, tyckte Gunnel. Den stackarn behöver en manlig förebild också.

Eftersom Sven-Erik inte uppvisade några styrkor som förebild för något kön, hade hon själv tagit på sig uppdraget. Det hela slutade med att Gunnel åkte in till Värnamo och deltog i en studiecirkel med långa diskussioner om kvinnligt och manligt. Det blev en ögonöppnare för Gunnel, som själv växt upp i en gammaldags lantbruksmiljö. Nu blev hon en medveten feminist och efter att ha träffat kändisen och tidigare politikern Gudrun Schystman vid ett torgmöte blev hon smittad av allvetandesjukan – nu tyckte hon sig veta det mesta och ha svar på allt. Av Gudrun lärde hon sig att det alltid finns ett bra svar, oavsett vilka påhopp man utsätts för, och att det alltid är bäst att vara ärlig – även om man råkat kissa på fel plats. Efter anförandet hade de pratat länge med varandra, varpå de skiljdes åt med en kram och Gunnel hade varit undantagslöst lycklig i ett halvår.

Sven-Erik begrep inte mycket av hustruns förvandling, men som den mespropp han var lät han henne enväldigt likt en diktator bestämma, punkt för punkt, hur hushållet skulle organiseras för att fungera som förebild för barnbarnet – samtidigt som han under tystnad funderade på om den ordningen inte i själva verket motverkade det feministiska syftet. Trots allt fick han en viktig roll