Fri att springa

By Fredrik Svanfeldt

Johan Dahlberg har avtjänat sitt fängelsestraff och det har blivit dags att tänka på framtiden. Men hur kommer man tillbaka till ett socialt liv efter två år i fängelse?

Johan gör sitt bästa för att balansera arbete med fortsatt fokus på sin löpträning. Frågan är om han kan hitta nya mål efter att redan ha överträffat alla förväntningar? Tillsammans med sin tränare och nära vän Hansson sätter Johan upp en plan för framtiden med London Marathon i sikte. Samtidigt dyker kärleken oväntat upp i arbetskamraten Sara. Johan vill berätta om sin bakgrund, men olika anledningar hindrar honom och han finner sig mer och mer insnärjd i lögner som han inte vet hur han ska ta sig ur.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Aug 31, 2018
• ISBN: 9789178290833

Book preview

[e-mail]

1

Dö ditt jävla as!

Mördare! Hoppas du får livstid.

Johan blev mer och mer illa till mods medan han läste kommentarerna som skrivits på hans tidslinje på Facebook två år tidigare. Några av avsändarna kände han igen som Emmas vänner, men de flesta var personer han aldrig hört talas om tidigare. Han insåg på ett mycket påtagligt sätt nackdelarna med att ha en öppen profil på sociala medier.

Det var augusti och han var på sin första obevakade permission från fängelset. För första gången på nästan två år befann han sig i sin lägenhet på Heleneborgsgatan på Söder i Stockholm.

När han öppnade sina mejl såg han att han fått lika många hotfulla meddelanden där. Han släppte ner sin laptop bredvid sig i soffan och satt sedan en lång stund och tog in intrycken från lägenheten. Det var den här soffan han legat och sovit i den där sista kvällen och soffbordet med stenskivan var det som Emma slagit bakhuvudet i. Minnet av det som hänt blev plötsligt smärtsamt tydligt och han fick svårt att andas. Känslor av sorg, skuld och skam uppfyllde honom.

Han tittade ut och såg att det regnade. Blomkrukorna på fönsterbrädorna var tomma. Hans mamma Eva måste ha kastat växterna, eftersom ingen haft tid att åka dit och vattna. Luften var kvav och instängd. Han såg att fotot på Emma var borta och förstod att Eva tagit bort det också. Det kändes kluvet och fick honom att känna sig illa till mods. Å ena sidan hade han älskat henne och tänkte på henne med värme och saknad. Å andra sidan var det han som slagit till henne så att hon ramlat och avlidit. Med bilden framme skulle han hela tiden bli påmind om det han gjort, men kände det samtidigt som ett svek.

Känslorna förstärktes av att han varit mycket nedstämd dagen före. De flesta andra intagna på anstalten var utomhus i solskenet. I stället satt han ensam framför teven i paviljongen och såg hur löparna sprang ut mot startlinjen inför herrarnas maratonlopp på Europamästerskapet i friidrott. En av svenskarna böjde sig ner för att kontrollera skosnörena en sista gång, reste sig upp och sprang sedan ett par kraftfulla stegringslopp innan han ställde sig bakom startlinjen. Johan fick ett adrenalinpåslag när startskottet gick och löparna satte fart. Han fortsatte sedan att följa sändningen, trots känslan av besvikelse som växte sig allt starkare.

Det hade blivit precis som han anat redan från början. Trots sin bragdartade insats i Stockholm Marathon i juni, då han kvalificerat sig för att springa maraton på friidrotts-EM, kom han aldrig med i den svenska truppen. Några dagar efter loppet stod det klart att det var omöjligt att få tillstånd för en permission utomlands. Lars Hansson, kriminalvårdaren som hade format Johan till en elitlöpare under hans tid i fängelset, såg så bedrövad ut när beskedet kom, att man kunde trott att det var han och inte Johan som inte fick chansen att representera Sverige. Johan gissade att ledarna i Svenska Friidrottsförbundet samtidigt drog en suck av lättnad när de slapp ta ställning till om de skulle ta ut en person till landslagstruppen som satt i fängelse.

Han plockade upp sin laptop, reste sig ur soffan och gick in i köket. Det låg flera högar med uppsprättade brev på bordet. På några kuvert med räkningar var det skrivet Betalt med Evas prydliga handstil. Han tog ett glas vatten och noterade samtidigt att mobiltelefonen var laddad till trettio procent. Abonnemanget hade gått ut, men han hade skaffat ett kontantkort på väg till lägenheten. Med tanke på de meddelanden han nyss läst hade han ingen som helst lust att läsa alla SMS eller lyssna av röstbrevlådan till det gamla abonnemanget.

Han suckade och ställde ner det tomma glaset på köksbordet. Det enda han ville var att komma därifrån. Med samma känsla som när han genomförde ett av sina långpass, oavsett hur trött han än var, gjorde han sedan det han skulle. Han skapade ett nytt mejlkonto och raderade samtidigt det gamla. Därefter skickade han in ansökningar om att få alla sina konton till sociala medier borttagna. Efter att ha tagit en kopp te skrev han ett CV på två sidor.

Tidigare hade han spontant tänkt att enda sättet för honom att få en sysselsättning efter frigivningen var att starta ett eget företag, men problemet med det var att hans kontaktnät hade utraderats i och med fängelsestraffet. Därför hade han till slut kommit fram till att det bästa vore att försöka bli anställd, trots att domen skulle göra det mycket svårt att få ett arbete.

Han hade med sig en lista med lediga jobb för ekonomer i Stockholm och två timmar senare hade han skickat in tolv ansökningar, de flesta som controller, vilket var det han arbetat med innan han blev häktad.

Han såg på klockan och insåg att det var dags att återvända till anstalten. Samtidigt tänkte han på att det bara var två månader tills han skulle bli frigiven. Medan han diskade tekoppen funderade han på hur hans liv skulle bli. Han ville ha ett arbete, fortsätta med elitsatsningen som löpare och bygga upp ett socialt liv.

När han gick från köket till hallen rös han till när han skymtade den tomma dubbelsängen i sovrummet.

Regnet smattrade mot paraplyet när han promenerade till tunnelbanan vid Hornstull för att ta röda linjen söderut mot Norsborg. Det skulle ta ungefär en timme för honom att ta sig till fängelset. Ett tåg rullade in på stationen och han lyckades hitta en ledig sittplats. Vagnens fönster var immiga av fukten från passagerarnas kläder och tågets rytmiska rörelser gjorde att han blev sömnig. Han lyckades hålla sig vaken och började tänka tillbaka på sommaren.

Tiden efter Stockholm Marathon, där han sensationellt kommit tvåa, var omtumlande. Hans anseende bland de andra intagna på avdelningen steg rejält och alla ville prata om loppet. De var också mycket glada, eftersom de satsat pengar på att han skulle bli svensk mästare. Tidigare hade Johan hållit sig i bakgrunden så mycket han kunde och märkte att han var ovan vid att stå i centrum för uppmärksamheten.

Det hade skrivits en hel del om honom i samband med tävlingen och vissa tidningar hade framställt honom som en mördare. Efteråt översvämmades han helt plötsligt av brev, alla skrivna av kvinnor som ville få kontakt och hjälpa honom att komma över sina problem. En kvinna frågade om han ville gifta sig med henne. De flesta breven innehöll foton och några av dem var utmanande nakenbilder. Johan blev förvånad och generad, och visste först inte vad han skulle göra. Till slut kom han fram till att det bästa var att helt enkelt slänga breven utan att besvara dem.

När han fick besök var Eva numera inte ensam i bilen från Nyköping. Efter arton månader i fängelset följde äntligen hans pappa med. Mats såg spänd ut den första gången han slog sig ner på stolen i besöksrummet. Långt innan domen föll visste grannarna och arbetskamraterna på kommunen att det var hans son som häktats och många slutade hälsa och tog omvägar när de möttes. Han hade helt enkelt inte klarat av att besöka honom tidigare. Johan var glad att han var här nu och kom ihåg hur lycklig han blivit när han kramade sin pappa efter målgången på Stockholm Marathon.

Lisa, hans syster, kom också till anstalten. Hennes första besök var i mitten av maj, en knapp månad före loppet. Det var då som hon förlät honom och sedan på ett mirakulöst sätt lyckades vända opinionen så att han kunde springa. Hon var precis klar med sina studier och hade fått arbete i Stockholm. Johan tyckte det var spännande att höra hur det gick för henne på jobbet och hur hon trivdes i sin nya lägenhet.

Återhämtningen efter Stockholm Marathon gick bra tack vare att han trappade upp träningen långsamt de två första veckorna, ungefär omvänt mot den nedtrappning han gjort före tävlingen. Träningsvärken och den allmänna utmattningen i musklerna försvann därför ganska snabbt. Att återhämta sig från den mentala urladdningen gick betydligt långsammare. Han hade redan överträffat alla sina mål och märkte att känslan påminde om veckorna i december, då han tvivlat på om han skulle orka fortsätta med sin elitsatsning.

I slutet av juni inträffade en förändring. Johan skulle förflyttas från den slutna Västerholmsanstalten till en öppen anstalt. Det kändes naturligtvis bättre att komma till ett fängelse med färre restriktioner, men en sak som bekymrade honom var att han inte längre kunde diskutera sin träning med Hansson.

Den sista gången de träffades i gymmet på Västerholmsanstalten lämnade Hansson över ett träningsprogram för de kommande månaderna och det märktes tydligt att han var orolig. Han bad Johan att vara noga med att notera i träningsdagboken hur varje pass kändes och att lyssna på kroppen för att undvika att bli skadad. När de skildes åt lämnade han över en lapp med sitt privata telefonnummer. Han sa att de egentligen inte borde ha kontakt, men bad Johan att höra av sig när han var på permission.

När Johan lämnade fängelset tog han avsked av Dejan, en av de intagna på avdelningen som var en muskulös dörrvakt som styrketränade i gymmet så ofta han kunde. Johan hade fått hjälp av honom flera gånger och kände att de hade en speciell relation, som kanske var på väg att utvecklas till vänskap.

Anstalten som Johan flyttades till hette Grantuna och låg två och en halv mil sydväst om Stockholm, bredvid en liten sjö. Det fanns ett lågt stängsel runt anstaltsområdet, men den saknade de slutna anstalternas system av murar för att förhindra rymning. En skillnad var också att paviljongerna som de intagna bodde i saknade stängsel och det gick därför att röra sig fritt inne på anstaltsområdet. De blev däremot inlåsta i sina celler halv åtta varje kväll och utsläppta halv åtta på morgonen. Precis som på Västerholmsanstalten hade man självförvaltning, vilket innebar det var de intagna som lagade mat, diskade, städade och tvättade.

Johans föräldrar var glada över flytten, eftersom de fick fem mil kortare resväg från Nyköping. Västerholmsanstalten låg nämligen på andra sidan Stockholm. Johan hade varit orolig för att flytten skulle försämra hans träningsrutiner, men Grantunaanstalten hade ett gym med samma sorts löpband som han var van vid. På ett sätt blev det också bättre. På Västerholmsanstalten hade han genomfört all sin träning på löpbandet i gymmet, men på den nya anstalten kunde han även springa inne på området. En av de första dagarna hade han hittat en runda på ungefär femhundra meter som följde de asfalterade gångvägarna mellan byggnaderna. Det gick att variera underlaget genom att antingen springa på vägen eller på gräset bredvid. Han tyckte det kändes underbart att se solen när han tränade och känna svalkan från fartvinden, den som saknades när han sprang på löpbandet. Distanslöpningen, då han sprang i lugn och avslappnad fart, blev därför mindre enformig. Trots detta var passen utomhus mycket monotona, han längtade efter att kunna springa ute helt fritt i stället för att avverka varv efter varv på femhundra meter. Snabbhetspassen sprang han alltid i gymmet. Det var både för att han ville vara säker på exakt hur långt och hur fort han sprang och för att han tyckte det var svårt att pressa sig tillräckligt hårt om han inte lät löpbandet hålla farten.

Han hade diskuterat vilken sysselsättning han skulle ha med den kriminalvårdare som blev hans kontaktperson på Grantuna. Han fick fortsätta att springa två gånger om dagen, men skulle även hjälpa till med de övriga intagnas träning. Han kunde därför inte vila riktigt lika mycket som tidigare, men tyckte ändå det var roligt att hjälpa dem som var intresserade av att springa.

Trots att han hade problem att hitta motivationen att fortsätta träna så hårt, kom han så småningom in i de gamla rutinerna, de som i huvudsak bestod av att träna, äta och sova. Han fortsatte att pulsera träningen genom att varva tre tunga veckor på drygt tjugoen mil följt av en lätt vecka på tolv mil. I mitten av juli hade han sin första lätta vecka. Han kände sig stark och snabb och märkte att han så sakteliga började få tillbaka löpglädjen.

Efter en halvtimmes resa från Hornstull steg Johan av tunnelbanan strax före Norsborg. Han tog sedan en buss och efter fem minuter klev han av vid sin hållplats. Det regnade fortfarande och han fällde upp paraplyet. Han hade nu en och en halv kilometers promenad till Grantunaanstalten, längs skogspartier och öppna sädesfält.

Med sänkt huvud gick han längs vägen och sparkade då och då irriterat bort stenar som hamnat på asfalten. De två år gamla meddelandena som han nyss läst malde runt i hans huvud. Regnet påminde honom om sommaren han inte fått uppleva och om den annalkande hösten.

En kvart senare kom han fram till vakten. Han fällde ihop paraplyet och tog fram körkortet för att legitimera sig. Hans första timmar på egen hand utanför fängelset var över.

2

I mitten av augusti var Johan på en ny permission. Han hade valt att hälsa på sin syster som flyttat till en tvåa i Norrtull. När han promenerade dit från Odenplan hade han fortfarande inte vant sig vid att han kunde gå omkring fritt, helt utan bevakning. Han njöt av att han kunde stanna upp för att titta in i ett skyltfönster eller läsa löpsedlarna utanför en kiosk. Att det var soligt och varmt gjorde att han fick en helt annan känsla än vid den första permissionen. Han dröjde med blicken en stund på husen som kantade den u-formade gatan Tre Liljor innan han vände sig om och gick nedför Idungatan. Lisa bodde på tredje våningen i ett av gårdshusen, i mitten av den korta gatan.

Är den inte fin? frågade Lisa medan Johan gjorde husesyn. Trägolvet i vardagsrummet var nyslipat och väggarna var vitmålade. Längs en vägg stod tre ouppackade flyttkartonger.

Den ligger helt perfekt, fortsatte hon. Det är bara femhundra meter till Hagaparken. Som du märkte är det lika nära till Odenplan, med kollektivtrafiken och massor av uteställen.

De gick in i köket och Lisa tog fram en stor kastrull och fyllde den med vatten.

Pasta passar väl bra för en löpare?

Johan log och nickade.

Roligt att det är du som besöker mig, sa Lisa en stund senare när de började äta.

Ja, det känns bättre att sitta här än i besöksrummet på anstalten, skrattade Johan. Solen sken in i lägenheten från sin position högt ovanför Matteusskolan.

Hur är det med dig? frågade Lisa.

Det är bra. Ibland känner jag mig lite ledsen, men det är inte alls som det var den första tiden.

Skönt. Lisa sträckte sig över köksbordet och lade sin hand ovanpå hans.

Jag har börjat komma in rutinerna på Grantuna. Det är lite mer avslappnad stämning. De flesta släpps ju fria snart. Johan tystnade och tog en klunk vatten.

Det är däremot en sak som förvånar mig. Jag är fortfarande inte van vid att kunna gå omkring precis som jag vill. Det kändes jättekonstigt att åka tunnelbana hit, lite som när jag var liten och hade tappat bort mamma och pappa. Men jag måste vänja mig, det är inte så lång tid kvar nu.

När det ätit upp reste sig Lisa, öppnade en av köksluckorna och tog fram en stor och en liten kopp.

Du vill väl ha te som vanligt?

Johan nickade och dukade av tallrikarna medan Lisa satte på espressomaskinen och vattenkokaren.

Tack förresten för hjälpen med ansökningarna, sa Johan när han fått sitt te.

Äh, det gick jättefort, sa Lisa och log. Marknaden verkar krylla av lediga jobb i Stockholm. Det är perfekt tajming. Det har kommit ut många annonser nu när folk börjat komma tillbaka efter semestrarna.

På Grantuna fick de intagna hjälp av en arbetsförmedlare, men problemet var att även den öppna anstalten hade total restriktion för internet, vilket både gjorde det svårt att hitta lediga tjänster och att mejla in jobbansökningar. I stället hade Lisa hjälpt honom genom att söka efter annonser på jobbsajter och på företagens webbsidor.

Vi får hoppas några av dem hör av sig snart, sa Johan och satte ner sin kopp.

Vad sägs om en promenad? frågade Lisa och reste sig. Det är alldeles för fint väder för att sitta inomhus.

Gärna.

När de kom ut på gatan gick de upp till Norrtullsgatan och stannade sedan i gathörnet.

Hagaparken eller Odenplan? frågade Lisa.

Johan tittade på klockan.

Odenplan. Det blir lagom.

De började gå och mötte ett ungt par med barnvagn. De nyblivna föräldrarna log när Lisa och Johan gick åt sidan ut i gatan för att släppa förbi dem. Johan funderade på vad de skulle tänkt om de vetat att den man de mötte var på permission från ett fängelse.

När de kom fram till Odenplan slog de sig ner på en uteservering. Egentligen var det för varmt, men ändå tyckte Johan att det var underbart att sitta i solen. Det var första gången på nästan två år som han kunde göra det.

Jag tar en IPA, sa Lisa till servitrisen som kom fram till deras bord. Är öl okej för dig? Hon lyfte pekfingret från menyn och tittade upp.

En alkoholfri, tack, sa Johan.

Tio minuter senare satt de med var sitt glas. Johan lutade sig tillbaka i stolen och njöt.

Det har hänt en del här de sista åren, sa han efter en stund och tittade mot den vita nedgången till stationen.

Lisa nickade.

Bygget av Citybanan och den nya pendeltågsstationen har ändrat mycket.

Johan insåg att han passerat på andra sidan Odenplan i samband med Stockholm Marathon utan att lägga märke till det. På det första varvet hade han varit så koncentrerad på att få sin vätskeflaska vid Stadsbiblioteket, och på det andra var han så utmattad och fokuserad på att hålla farten att han knappt registrerat någonting alls av omgivningarna. Tankarna på loppet gjorde att han kom på en sak.

Ursäkta, men jag behöver ringa ett kort samtal. Jag lovade att höra av mig och jag fick inte tag på honom förut.

Ingen fara.

Han hade tur. Hansson jobbade inte och de pratade kort om hur träningen gått sedan Johan blivit förflyttad. Hansson lät uppriktigt glad över att Johan ringde och verkade mycket lättad över att han kommit in i träningsrutinerna på Grantuna.

När Johan avslutat samtalet satt de tysta och studerade människorna som passerade. Efter en stund tömde han sitt glas och tittade på klockan.

Det börjar bli dags för mig nu, sa han och reste sig.

Jag kommer och besöker dig nästa vecka, sa Lisa och kramade honom.

3

Din främsta styrka är alltså att du är uthållig, sammanfattade kvinnan. Har du någon svaghet, något som du skulle kunna förbättra?

Intervjun hade gått bra så här långt. Ett försäkringsbolag hade en ledig tjänst för en ekonom och nu satt Johan i ett samtalsrum hos en rekryteringsfirma. Det hade gått fort. Två veckor efter att han skickat in sin ansökan hade han blivit kallad till intervju.

Kvinnan framför honom var klädd i en mörkblå dräkt med en röd sjal runt halsen. Före intervjun hade han fyllt i ett personlighetstest och hade fått en rad frågor relaterade till detta av henne. Johan försökte verka intresserad och frågade om företagets verksamhet, men rekryteringskonsulten kunde inte lämna annat än svävande svar på hans frågor. Om han gick vidare skulle han få träffa chefen som hade den lediga positionen och först då skulle han få mer kött på benen.

En svaghet är kanske att jag är lite för uthållig, svarade Johan efter en stunds tvekan. Jag kan ibland sitta lite för länge med något och försöka bli klar på egen hand i stället för att be om hjälp.

Kvinnan mittemot honom nickade bekräftande, antecknade något och bläddrade sedan bland sina papper. Johan lutade sig tillbaka i stolen. Han kände sig ganska säker på att han skulle gå vidare till nästa steg.

Det är en sak jag undrar över, sa rekryteringskonsulten. Vad har du gjort de senaste två åren, sen du slutade på ditt första arbete?

Jag var intagen på Västerholms…, sa Johan innan han lyckades hejda sig.

Han slog ner blicken och blev alldeles kall. Egentligen hade han förberett ett helt annat svar, men nu var det för sent. Konsulten hade säkert märkt att det var något han ville dölja och skulle garanterat ha borrat djupare med fler frågor.

Det blev tyst en stund medan han återfick fattningen.

Jag har suttit i fängelse. Eller rättare sagt, jag sitter i fängelse men är på permission i dag. Jag kommer snart bli frigiven.

Rekryteringskonsulten ryckte till och tappade sin penna på golvet. Hon böjde sig ner och tog upp den, samtidigt som det såg ut som om hon försökte komma på något att säga.

Varför sitter du i fängelse? frågade hon och log ansträngt.

Vållande till annans död, sa Johan med fast röst, nu när han inte längre hade något att dölja. Under ett gräl slog jag min sambo. Det hade aldrig hänt förut, men det slutade mycket olyckligt. Hon tappade balansen, slog i huvudet och avled av skadorna. Jag har bearbetat det länge.

Rekryteringskonsulten blev märkbart blek och flera små svettdroppar växte fram på hennes panna.

Ursäkta mig ett ögonblick, sa hon, reste sig från sin plats längst in i det lilla rummet och gick ut, noga med att hålla sig så nära väggen som möjligt.

Fem minuter senare kom hon tillbaka.

Jag har med en kollega under de sista frågorna.

En stor man i en snygg kavaj följde med och klämde in sig i hörnet. Luften blev snabbt kvav och tung. Mannen följde sedan med Johan ut genom korridorerna, in i hissen och ut på gatan.

Med tunga steg gick Johan mot tunnelbanan