Dömd att springa

By Fredrik Svanfeldt

Johan Dahlberg - en ung man med högskoleexamen och fast anställning har blivit dömd till ett flerårigt fängelsestraff. Boken skildrar livet på en sluten anstalt, kontrasten mot de övriga intagna och hur han tar sig upp ur en djup psykisk svacka genom att han får möjlighet att löpträna i fängelset.

Träningen blir mer och mer omfattande och vi får ta del av den spännande skildringen av de svårigheter han möter när han försöker bevisa att han kan bli riktigt bra på någonting.

Parallellt beskrivs varför han blev dömd och hur han utvecklas som människa under sin tid på anstalten.

Förutom att ta del av berättelsen och förstå mer av hur det är att sitta i ett svenskt fängelse, kommer man att lära sig väldigt mycket om långdistanslöpning, bland annat hur motionslöpare kan utvecklas och vad som krävs för att lyckas på elitnivå.

Dömd att springa är en inspirerande roman om långdistanslöpning.

'Bladvändare för löpnings-fantaster!' - Ove Haugen, Göteborgsposten.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Sep 14, 2017
• ISBN: 9789188321138

Book preview

nu.

DEL 1

JANUARI

Han vaknade och satte sig upp i soffan. I månljuset som silade in genom fönstret såg han att Emma hade kommit in i rummet. Hennes bröst avtecknade sig tydligt under det tunna, vita nattlinnet. En stark åtrå vällde upp inom honom och han reste sig och slog armarna om henne. Något var fel. Hon kändes kall och var fuktig i håret och på kläderna. Han vred henne försiktigt runt, såg att något mörkt runnit ner på ryggen och tittade sedan frågande på hennes bakhuvud. Plötsligt stelnade hon till, bände bryskt bort hans armar och vände sig mot honom.

Varför gjorde du så mot mig?

Han ryggade tillbaka och märkte att armarna var täckta av blod.

Det var inte mitt fel!

Johan vaknade med ett ryck och kände att han var alldeles kallsvettig. De röda siffrorna på klockradion visade 02.32. Den akuta rädslan började långsamt klinga av, men den isande obehagskänslan i magtrakten var fortfarande kvar. Han visste att det var lönlöst att somna om, reste sig därför ur sängen, gick bort till handfatet och sköljde av ansiktet med lite kallt vatten. Sedan satte han på teven och inväntade gryningen.

Berätta hur du mår.

Johan tittade en stund på en obestämbar punkt bredvid kvinnan framför honom innan han svarade.

Det känns inte bra, sa han ostadigt.

Vad känns inte bra?

Jag mår dåligt.

Det hade varit kallt ute och snön yrde i blåsten när han några minuter tidigare fördes till huvudbyggnaden. Där fanns ledningens och administrationens lokaler samt läkarmottagningen, med sjuksköterskor, läkare, psykolog och psykiatriker. När de gått in gick de till höger i en lång korridor tills de kom fram till en dörr där det stod Psykolog.

Kriminalvårdaren som fört honom dit knackade på och en kvinna i femtioårsåldern öppnade dörren. Hon var mörkhårig och hade glasögon med breda, svarta bågar. Hon var klädd i jeans och en tjock, rödbrun tröja och hade höga läderstövlar. Det enda som avslöjade att hon arbetade på anstalten var namnbrickan på tröjan, där det stod Sigrid Karlén, leg. Psykolog. Hon gav ett lugnt och avspänt intryck när hon hälsade och bad honom att slå sig ned. Johan kände en svag doft av parfym medan han hängde av sig jackan.

Vi är klara om trettio minuter, sa hon till kriminalvårdaren innan hon stängde dörren bakom dem och satte sig.

Psykologen tittade på journalen hon hade på datorn snett framför sig.

Johan Dahlberg. Brottsrubricering: vållande till annans död. Påföljd: tre års fängelse. Tidigare dömd till dagsböter, men i övrigt ostraffad. Inskriven på Västerholmsanstalten 4 januari. Sysselsättning: tvätten.

Född i Nyköping. Nuvarande adress: Heleneborgsgatan 30, Stockholm. Ensamstående, inga barn. Civilekonom. Tidigare anställning: controller.

Karlén lyfte blicken från datorn. Johan anade att hon försökte bilda sig en uppfattning om honom och gissade att han gav ett ömkligt intryck, eftersom han hade påsar under ögonen, var orakad och hade ovårdat hår. Inombords kändes det ännu värre. Han undvek därför fortfarande att se henne i ögonen.

Psykologen tog upp samtalstråden.

Berätta mer, sa hon samtidigt som hon gjorde ett förnyat försök att få ögonkontakt.

Jag mår riktigt dåligt, förtydligade han.

Varför gör du det?

Han tvekade lite men lyfte blicken och såg henne i ögonen för första gången.

Allt känns svart och meningslöst, sa han osäkert. Jag känner mig otroligt låg, särskilt på morgnarna.

Har du känt så tidigare?

Nej, aldrig på det här sättet. Inte innan allt det där hände.

Karlén gjorde ett par anteckningar i journalen innan hon fortsatte.

Berätta mer om hur du mår.

Han vred sig i stolen.

Det värsta är att jag inte kan sova.

Varför kan du inte det?

Jag har en mardröm som återkommer regelbundet. Jag blir rädd, vaknar och kan inte somna om. Andra nätter sover jag oroligt, eftersom jag är rädd att jag ska börja drömma. Jag känner en stark obehagskänsla nattetid som jag inte blir av med.

Kan du berätta om drömmen?

Samtalet slutade med att Johan blev inbokad hos anstaltens läkare.

Patienten visar tecken på både depression och ångest. Rekommenderar antidepressiva, samt sömnmedel under en kortare period, noterade Karlén i journalen.

Jag bokar in ett återbesök om fyra veckor, sa hon samtidigt som hon öppnade sin kalender.

Hennes ansiktsuttryck avslöjade att hon inte hade några förhoppningar på en snabb förbättring.

Hur mår du? frågade Eva.

Johan orkade inte svara på sin mammas fråga utan satt tyst. Han märkte att hon hade svårt att hålla gråten borta och det såg ut som om hon undrade vad han gjorde där.

Mottagningsbyggnaden låg till höger innanför fängelseporten, framför huvudbyggnaden. Den hade en säkerhetskontroll för besökare och för intagna som återvände från permission. Efter ett antal uppmärksammade rymningar ett tiotal år tillbaka i tiden hade rutinerna ändrats så att även de anställda var tvungna att passera säkerhetskontrollen. Det hade bland annat drastiskt minskat antalet insmugglade mobiltelefoner.

I byggnaden fanns en mottagningsavdelning för nyanlända intagna som väntade på att få en plats på de ordinarie avdelningarna. Där fanns även en besöksavdelning med ett antal besöksrum och en besökslägenhet som kunde användas av intagna med småbarn.

Det var i början av januari, dagen efter samtalet med psykologen. Johan och Eva befann sig i ett av rummen. Det var det första besöket sedan han kommit till anstalten.

När han hade blivit förd till besöksavdelningen hade han föreställt sig en stor sal där besökare satt uppradade mittemot varsin fånge, separerade av en glasvägg och där de talade med varandra via interntelefoner. I stället hade de alltså ett eget rum, som låstes utifrån av en kriminalvårdare när de gått in. Där fanns ett bord, två stolar, en soffa och en liten toalett. Johan anade att soffan användes till allt möjligt när de intagnas respektive var på besök. Avdelningen var öppen tre timmar på eftermiddagen, onsdagar, fredagar och lördagar.

Eva samlade sig och bröt tystnaden ännu en gång.

Hur är det? Vad gör du på dagarna?

Jag orkar inte prata om det.

Eva försökte byta ämne.

Jag har fått er... Jag menar din lägenhet uthyrd i andra hand.

Bra, sa Johan kort.

De satt sedan tysta en stund. Mycket mer än så blev inte sagt. Eva verkade fortfarande ha svårt att ta in att han satt i fängelse. Tårarna rann nedför hennes kinder när hon lämnade besöksrummet för att gå tillbaka till bilen som stod i snöyran på parkeringen.

Måndagen veckan efter befann sig Johan i gymmet i anstaltens träningslokal. Byggnaden låg mitt inne på fängelseområdet, nära den paviljong han bodde i. Klockan var kvart över fyra. Han hade på sig träningskläder och ett par enkla träningsskor. Ett tjugotal personer höll på med olika former av styrketräning. Medan han långsamt tog in intrycken var känslan av overklighet ständigt närvarande. Han befann sig på en anstalt. Anstalt. Fängelse. Kåken. Det kändes fortfarande obegripligt.

Han hade ändå börjat vänja sig vid rutinerna. De väcktes halv åtta på morgnarna av en kriminalvårdare i mörkblå uniform som öppnade cellen och sa God morgon. De hade sedan en halvtimmes frukost innan de eskorterades till sysselsättningen klockan åtta. Det fanns duschar, men han tvättade bara av sig lite i handfatet i cellen i samband med väckningen och hann sedan precis borsta tänderna innan de lämnade paviljongen. Han tyckte det kändes stressigt, allt gick ganska långsamt för honom eftersom han mådde dåligt och kände sig deprimerad.

Promenaderna till sysselsättningen hade gett honom en överblick över fängelseområdet. Västerholmsanstaltens betongmurar utgjorde en rektangel. Utanför och innanför dem löpte elstängsel med taggtråd överst. Fängelseporten, med en ingång för bilar och en för gående, fanns en bit till höger på ena långsidan. Utanför fanns en parkering för besökare och personal. Det fanns även en del bebyggelse framför den sidan av muren. Utanför anstaltens övriga tre sidor fanns det bara skog.

Längst in på anstaltsområdet låg paviljongerna, och det var där de intagna tillbringade det mesta av sin tid. Det var fem stycken, benämnda A till E, som låg på rad innanför den bortre fängelsemuren. Separata stängsel inhägnade varje paviljong och dess promenadgård. Det löpte asfalterade vägar mellan de olika byggnaderna, men de flesta övriga ytor var gräsbevuxna.

När de skulle till sysselsättningen passerade de först skolbyggnaden som låg på vänster sida, mittemot träningslokalen. De intagna som studerade fördes dit, medan övriga fortsatte rakt fram mot tvätten, som låg på höger sida nästan borta vid fängelseporten, mittemot huvudbyggnaden. Johan och en annan medfånge - Marcus Wallin; en kort man i tjugofemårsåldern som satt inne för langning och innehav av narkotika, lämnades av där. Resten fortsatte till verkstaden som sträckte ut sig parallellt med fängelsemurens långsida bortom tvätten.

Strax före halv tolv brukade de vara tillbaka från sysselsättningen. De återvände sedan dit halv två och var tillbaka klockan fyra. Det var sysselsättningsplikt, totalt trettio timmar i veckan, och det handlade om arbete, utbildning eller deltagande i något behandlingsprogram. Johan hade förstått att sysselsättningen skulle fungera som arbetsträning. Han blev lite förvånad när han fick höra att de fick betalt, tretton kronor i timmen, men gissade att det ingick i rehabiliteringen att lära sig handskas med pengar.

När han kom till Västerholmsanstalten blev han inskriven, visiterad och fick sedan kläder och hygienartiklar från förrådet. Han fick även lämna ett urinprov. Syftet var att se om den intagne använde droger. Han klädde av sig och fick sedan kissa i en plastmugg i närvaro av en kriminalvårdare. Han var inte orolig för vad testet skulle visa, men det var inte lätt att kissa helt naken medan en främmande person tittade på. Att han kände sig avtrubbad gjorde dock att det var lättare att klara av det.

De första två dagarna befann han sig på mottagningsavdelningen i väntan på sin permanenta placering, som bestämdes vara paviljong B. Där hade han träffat kriminalvårdaren som var hans kontaktperson, en kort kvinna i trettiofemårsåldern som hette Anna Sjögren. Hon gick igenom rutinerna på anstalten och diskuterade även lämplig sysselsättning, något som skulle in i hans verkställighetsplan. Johan kände sig apatisk och tog inte in så mycket av informationen. Han brydde sig heller inte om vilka arbetsuppgifter han skulle få.

Anna Sjögren insåg att det skulle bli svårt för anstalten att erbjuda Johan, som hade en universitetsexamen, en meningsfull sysselsättning. Hon såg att han mådde riktigt dåligt och förstod att det bästa för honom, till att börja med i alla fall, borde vara något enkelt men som ändå höll honom sysselsatt. Hon gissade att han inte var så praktiskt lagd och sköt därför bort tanken på arbete i verkstaden.

Det hade alltså blivit tvätten. Dit skickades det smutsiga kläder, handdukar och lakan från flera andra anstalter. Det stod en rad med väldiga trettiokilosmaskiner därinne. Luften var varm, fuktig och vibrerade av bullret från maskinerna.

Johan tyckte arbetet med att fylla tvättmaskinerna och vika den rena tvätten kändes ganska meningslöst. Han kunde, till skillnad från vad han var säker på var en stor majoritet av de intagna, sköta ett arbete, ta ansvar för en uppgift och passa tider, men han brydde sig inte. Han var ständigt trött, eftersom han hade svårt att sova på nätterna och nickade därför till då och då. Arbetsuppgifterna skingrade ändå tankarna från allt som snurrade runt i huvudet på honom och fick honom att må så dåligt.

De två medicinerna han fått utskrivna gjorde att han sov lite bättre. Under läkarbesöket hade han bara klarat att ta till sig en liten del av det läkaren sa, men han fick bipacksedlarna och försökte läsa igenom dem i cellen dagarna efteråt.

Han hade fått ett antidepressivt läkemedel som hette Sertralin Teva. Enligt informationen var det ett generiskt preparat med samma substans som i Zoloft. Det tillhörde den nyare generationen av Selektiva serotoninåterupptagshämmare, SSRI, med färre biverkningar än tidigare generationer. Det var även verksamt vid ångestsymptom.

Det andra läkemedlet hette Zopiklon Pilum. Det var ett sömnmedel och tillhörde den grupp som kallades bensodiazepinbesläktade, och som till stor del kommit att ersätta bensodiazepinerna, exempelvis Rohypnol. Biverkningarna var färre och läkemedlet gick snabbare ut ur kroppen, vilket gjorde att man inte blev riktigt lika trött dagen efter. Han fick inte ta det längre än fyra veckor, eftersom risken för att bli beroende var stor. Detta gjorde att det inte skrevs ut till dem som var eller hade varit beroende av alkohol eller narkotika. På bipacksedeln stod det att det hade en lugnande, ångestdämpande och sömngivande verkan.

Paviljongerna på Västerholmsanstalten var L-formade. I vinkeln mellan de två benen som utgjorde paviljongen fanns ett vaktrum där kriminalvårdarna höll till när de inte var ute bland de intagna. Därinne fanns ett skrivbord med en fast telefon och en stationär dator, ett par kontorsstolar och en soffa. Vaktrummet hade glasväggar, och därmed fri sikt ner i de två benen i paviljongen, som utgjorde varsin avdelning.

Varje kväll innan Johan skulle låsas in i cellen gick han till vaktrummet och fick sin dagliga dos med tabletter, medan en av kriminalvårdarna såg till att han sköljde ned dem med ett glas vatten. Detta var för att undvika att de intagna samlade på sig narkotikaklassade, eller på annat sätt skadliga läkemedel, åt sig eller andra.

På de bägge sidorna närmast vaktrummet fanns respektive avdelnings kök och vardagsrum. Bortom dem började en korridor i vartdera benet i paviljongen, med två toaletter och ett duschrum på höger sida och ett rum med tvättmaskin, torktumlare och städutrustning på vänster sida. Varje korridor fortsatte sedan med tio celler, eller bostadsrum som de officiellt kallades, fem på varje sida.

De nätter mardrömmen återkom gjorde medicinerna att den inte var riktigt lika svår som tidigare. Den hade blivit lite mer dimmig, inte riktigt med samma skärpa och ofta kunde han somna om. Läkemedlen gjorde att han kände sig dåsig dagtid och han lade märke till att hans reaktionsförmåga hade försämrats. Han kände sig även lite illamående, vilket han förstått var en möjlig biverkan av Sertralinet. Att vara beroende av sömnmedel för att kunna sova bidrog också till olustkänslorna.

Trots tabletterna kände han sig fortfarande mycket deprimerad och fick anstränga sig till det yttersta varje dag för att klara av att gå upp, äta frukost och gå till sysselsättningen. Det var på morgnarna han mådde som sämst och han vaknade ofta tidigt. När han låg och väntade på att bli utsläppt kände han sig ibland så nere att tårarna bara rann, men att försöka sjukskriva sig och sedan ligga hela dagen i cellen trodde han skulle kännas ännu värre. Han samlade sig därför alltid och försökte visa upp en neutral fasad på dagarna.

Den här måndagseftermiddagen hade han alltså tagit sig samman tillräckligt ur sin apati för att gå och se hur träningslokalen såg ut.

Johan gick ut ur gymmet och tog sedan ett varv i resten av träningslokalen. Förutom gymmet fanns det en gympasal, ungefär som i en skola. Intrycket förstärktes av ribbstolarna längs med långsidorna. I bortre halvan av salen spelade fyra intagna badminton. Han gissade att gympasalen även utnyttjades för innebandy, fotboll och pingis, men han tänkte att styrketräningen i gymmet nog var det som lockade flest intagna.

Mellan gympasalen och gymmet fanns ett omklädningsrum med duschar och två toaletter. Det var även där ingången till träningslokalen fanns.

Han gick tillbaka till gymmet. Luften kändes instängd och syrefattig, och luktade svett och dåligt tvättade träningskläder. Gymmet, som var ungefär lika stor som gympasalen bredvid, gav ett slitet intryck. Färgen hade släppt från de gråmålade väggarna och han såg en del snusfläckar på dem och i taket. Golvet täcktes av en grön linoleummatta. Längs med väggarna stod det olika maskiner för styrketräning, men det fanns varken skivstänger eller lösa vikter. Troligtvis en säkerhetsfråga, tänkte han. Inte så bra om någon av de intagna svingade en tiokilosvikt i huvudet på någon annan. Mellan maskinerna satt planscher på kroppsbyggare i olika poser uppsatta lite på måfå. Hög musik i mycket snabbt tempo pulserade från en ljudanläggning som stod på ett litet bord.

Han konstaterade att styrketräning inte varit och troligen inte ens här skulle bli något han ville ägna sig åt. Vid ena kortsidan av lokalen stod det två motionscyklar och ett löpband riktade mot väggen. Cyklarna var upptagna men löpbandet var ledigt. Han klev upp på det och studerade kontrollpanelen. Cardionics stod det nere till höger, förmodligen namnet på tillverkaren. Strax under kontrollpanelen stack det fram två korta sidoräcken.

Emma brukade gå på gym. När han tänkte på henne märkte han hur en iskall klump av ångest började växa magtrakten. Hon brukade gå till ett ställe i närheten av deras lägenhet på Södermalm i Stockholm. Oftast tränade hon spinning, men ibland blev det styrketräning. Under vinterhalvåret sprang hon på löpband någon gång i veckan.

Johan själv hade aldrig tränat på gym och han hade därför aldrig stått på ett löpband, men han brukade springa regelbundet. Han hade hittat en runda där de bodde som han gissade var på ungefär en mil. Anledningen till att han sprang var för att han helt enkelt tyckte om att träna och för att han kände att han kopplade av mentalt. Ibland sprang han långsamt och ibland något fortare, lite vad kroppen kände för. Han spelade även innebandy på lunchen en gång i veckan med kollegorna på jobbet, men sedan i höstas - då han blivit häktad, hade han av naturliga skäl inte tränat alls.

Han tänkte på gympasalen och möjligheten att spela innebandy eller fotboll, men släppte det genast eftersom han mådde så dåligt. I det här skicket hade han inte ens klarat av att spela med jobbarkompisarna, och han trodde det skulle bli ännu svårare här, med personer han inte kände och där flera troligen skulle vara oberäkneliga och ha kort stubin.

Han avbröts i sina tankar av en röst.

"Det är enkelt. Ställ in vredet i mitten, det där det står Speed, på den fart du vill springa i och tryck sen på startknappen där uppe, näst längst till höger."

Det var mannen på den närmaste cykeln som pratade. Han var genomsvettig och lät lite andfådd.

Tack, sa Johan. Han ställde sedan in fartvredet på måfå och tryckte på startknappen.

Löpbandet började röra sig. Han vinglade till, stödde sig instinktivt mot det ena sidoräcket en kort stund, men återfick sedan kontrollen och började småspringa medan löpbandet ökade farten. Till slut gick det lite för fort. Han försökte nå reglagen på kontrollpanelen men nådde inte fram. Till slut fick han hoppa av.

Det är enklare om du ställer in den på lite lägre fart, sa mannen på motionscykeln. Sen kan du ändra farten medan du springer. Vill du sluta vrider du fartvredet ner till noll eller trycker på stoppknappen längst där uppe till höger. Han pekade medan han fortsatte att cykla.

Johan ställde in vredet på en låg fart och satte sedan igång löpbandet igen. Den iskalla klumpen fanns fortfarande kvar i magtrakten, och han kände även en våg av ilska växa inom sig över den situation han befann sig i. Han ökade farten och lyckades behålla balansen. Andningen kändes tyngre men ilskan fanns fortfarande kvar inombords. Händerna nådde fartreglaget och han vred upp det till en klart högre fart. Efter en kort stund började det kännas obehagligt. Mjölksyra spred sig snabbt i benen, det började riva i lungorna av bristen på syre och han kände pulsen dunka allt snabbare. Det blev allt svårare för honom att hålla sig kvar på löpbandet, men adrenalinpåslaget, orsakat av rädslan för att trilla av, gjorde att han kunde fortsätta lite till. Till slut gick det inte längre. Han sträckte fram ena armen och lyckades denna gång nå stoppknappen utan att behöva hoppa av. Löpbandet saktade sedan in, medan motorn som drev mattan under hans fötter tystnade.

Johan vacklade av det stillastående löpbandet och lade sig raklång på golvet. Illamåendet han kände av den antidepressiva medicinen förstärktes av känslan han fått av mjölksyran i benen och gav honom kväljningar. Han tog sig upp, linkade bort till en papperskorg i närheten och spydde upp lunchen. Flera intagna stirrade ilsket på honom medan han vandrade bort till omklädningsrummet för att skölja munnen. Illamåendet släppte sedan snabbt och ersattes av en känsla som var en blandning av både trötthet och välbefinnande. När han låstes in på kvällen hade han fortfarande kvar samma känsla.

Nästa morgon konstaterade Johan att han sovit ganska bra. Han mindes att han vaknat någon gång under natten, men kunde inte komma ihåg om han hade drömt något eller inte. Det stora mörkret och ångesten han kände inom sig var heller inte riktigt lika påtagligt som tidigare. Kanske har de antidepressiva tabletterna börjat verka? tänkte han.

Trots att han gärna skulle ha velat, hade de inte möjlighet att gå till gymmet på tisdagen. Natten efter sov han återigen sämre. Han vaknade halv sex på morgonen och kände att ångesten slagit till igen med full kraft. Tårarna kom medan han låg och väntade på att bli utsläppt.

De intagna från varje avdelning kunde gå till träningslokalen varannan vardag efter sysselsättningen enligt ett rullande schema. Lokalen var öppen mellan klockan fyra och fem. När onsdagens arbete var klart följde Johan med den grupp som blev förda dit.

Det var de intagna som lagade mat, diskade och städade. På en del fängelser roterade man matlagning och disk, men här var det två på avdelningen som hade detta som fast sysselsättning. Dessutom städade alla sin egen cell och tvättade sina egna kläder och lakan. Systemet att överlåta allt detta ansvar till de intagna kallades för självförvaltning. Trots att Johan kände sig avtrubbad och låg insåg han att det här säkerligen påskyndade anpassningen till ett liv utan kriminalitet. Han kände att det även var bra för honom själv, även om allt han gjorde gick lite som i slow motion.

Innan han hade sett hur det såg ut föreställde han sig matsalen i ett fängelse som en enorm sal med långbänkar, men det var säkert bara något han sett i en gammal film från USA, en sådan där fångarna slår sina bleckmuggar i takt mot borden för att visa sitt missnöje. Det här tyckte han mera kändes som ett kök i studentkorridoren på Lappis som han bodde i de första åren när han pluggade på Universitetet i Stockholm. En skillnad var att man hade sågat av spetsarna på köksknivarna och att de och saxarna satt fast i köksväggen med stålvajrar. Inte bra med lösa knivar, tänkte han. Man åt med plastbestick.

Något annat som var slående var att det var så välstädat. Inte alls lika sunkigt som i en studentkorridor. I ett fängelse var de intagna tydligen noga med att hålla det snyggt. Kanske är det för att alla bokstavligen har så mycket tid över, tänkte han.

De två som skötte matlagningen och disken på Johans avdelning hette Wojciech Dabrowski och Andreas Berg. Wojciech, eller Wojtek som han kallades, var knappt trettio och från Poznan i Polen. Anledningen till att han satt i fängelse berodde på att han och hans polska fästmö hade varit på stöldturné bland pensionärer i Mellansverige. Hon brukade fråga efter vatten medan Wojtek smög in i offrens lägenheter och lade beslag på pengar och värdesaker.

Han var en fanatisk fotbollssupporter och höll alltid reda på hur det gick för Lech Poznań, en av toppklubbarna inom polsk fotboll. Ingen på avdelningen hade undgått att höra när han på en blandning av svenska och engelska berättade att laget låg mycket bra till även denna säsong.

Andreas Berg var från Jakobsberg utanför Stockholm och hade tidigt hamnat snett här i livet. Via småbrott, som bil- och mopedstölder, hade han gått över till rån. Nu satt han inne för en misslyckad smash and grab-kupp mot en guldsmedsaffär i Kista. Hans morföräldrar var från Turin i Italien och han hade lyckats lära sig en del om matlagning från sin mormor, som verkade vara den i familjen han hade bäst kontakt med. Han var Juventus-supporter och pratade ofta fotboll med Wojtek medan de arbetade i köket.

Wojtek och Andreas hade en budget för inköp av råvaror och bestämde sedan menyn i samråd med de andra på avdelningen. Budgeten var på fyrtiofem kronor per person och dag, beräknat på anstaltens inköpspris.

När de ätit lunch hade de möjlighet att gå ut en timme på paviljongens promenadgård innan de återgick till eftermiddagens sysselsättning klockan halv två. De flesta som kom ut tände genast en cigarett, eftersom rökning endast var tillåten utomhus.