Undangömd

By Jonas Holmberg

I det vidsträckta barrskogsbältet norr om polcirkeln, skyddad av väldiga våtmarker, lever Sven Johansson sitt liv avskild från resten av världen. Men hans existens är hotad. Det moderna samhället inkräktar på hans domäner och bygget av en vindkraftspark hotar hela hans tillvaro. Övermakten är stor men Sven är beslutsam, han tänker inte låta sig köras bort. Medan arbetet drar igång förbereder han sina motåtgärder, och när vintern gör sitt intåg och polarnatten närmar sig inleder han sina noga genomtänkta aktioner.

Kriget är ett faktum. Det är vinna eller försvinna.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: May 27, 2020
• ISBN: 9789178299317

Book preview

[e-mail]

Kapitel 1

Han rörde sig mycket långsamt genom terrängen. Risken att bli upptäckt var inte stor men han tog aldrig några risker. Han visste genom erfarenhet att bästa sättet att undgå upptäckt var att röra sig långsamt och undvika häftiga rörelser. En människa som rörde sig långsamt och hade kläder i samma färg som omgivningen var väldigt svår att upptäcka. Höll man sig helt stilla kunde det vara nästan omöjligt. När han gick satte han ned fötterna omsorgsfullt och försiktigt och såg till att inte trampa på grenar som kunde knäckas eller något annat som kunde höras. Med jämna mellanrum stannade han och lyssnade. Det gällde att röra sig långsammare och föra mindre oväsen än den som eventuellt kunde befinna sig framför, på sidorna eller bakom. Om två människor närmade sig ovetande om varandra skulle den som rörde sig långsammast och gav ifrån sig minst ljud upptäcka den andre först. I det här avseendet hade Sven Johansson en fördel. Ingen visste att han fanns här. Det sökande som säkert hade pågått en tid efter hans försvinnande hade nog upphört vid det här laget. Åtminstone trodde han det. Så det var inte troligt att han skulle stöta på någon som rörde sig med samma försiktighet. Med sitt vaksamma rörelsemönster och sitt sätt att lyssna skulle han få tillräckligt lång förvarning om någon närmade sig. Han skulle hinna gömma sig, dra sig bakåt eller göra en kringgående rörelse.

Inne i skogen var det hörseln som var det viktigaste sinnet. Man hörde oftast någon en god stund innan man såg. Ute på öppna ytor var det däremot synen som var viktigast. Nu befann han sig i skogsterräng och han utnyttjade därför hörseln fullt ut. Han stannade och stod stilla och lyssnade en hel minut. Därefter fortsatte han framåt i fem minuter. Hela tiden långsamt för att därefter på nytt stanna och lyssna. Så höll han på. Det tog sin tid att komma någonvart med det förflyttningssättet. Men Sven Johansson hade minst av allt bråttom. Tiden var inte något problem för honom.

Han kunde komma fram idag, i morgon eller nästa vecka. Det spelade ingen roll. Vad som däremot var livsviktigt var att han inte blev upptäckt.

Sven Johansson stannade och lyssnade. För fyra timmar sedan hade han startat sin färd norrut och det hade tagit honom en dryg timme att lämna det område på ungefär tre kilometer i diameter som han kallade livszonen. Livszonen låg mycket otillgängligt till och var på alla sidor omgiven av ett vidsträckt område med många mil obebodd mark. Till stora delar bestod det av tät skog och sankmarker. På grund av områdets otillgänglighet betraktade Sven Johansson livszonen som helt säker. Innerst inne visste han att det inte var så. Livszonen var inte säker. Men det gick inte att leva om han hela tiden var tvungen att gå runt och akta sig. Vissa risker fick han ta helt enkelt. Så inne i livszonen, där han bodde och levde, levde han livet precis som han ville leva det.

Det vidsträckta området utanför livszonen utgjorde § en mil innan bebyggelsen tog vid. Men där var terrängen väldigt kuperad och bergig och utgjorde därför ett gott skydd. Det var mycket svårt att ta sig fram där. I söder och öster hade han en halvmil skog och sedan två mil våtmark, det så kallade Vattulandet, innan man stötte på samhället Stensund. Säkerhetszonen utgjorde en barriär mellan livszonen och befolkade områden och Sven Johansson patrullerade regelbundet säkerhetszonen för att kontrollera om andra människor fanns i området.

Sven Johansson var på väg norrut genom säkerhetszonen.

Norrut fanns ingen bebyggelse alls. Där fanns bara riksvägen och han använde därför alltid den vägen när han skulle lämna sin boplats. Det var onödigt att gå söder eller österut. Det var inte bra att gå genom bebodda trakter. Folk man träffade på kunde börja ställa frågor. Dessutom blev man blöt om fötterna på grund av alla våtmarker man var tvungen att passera. Att ta den västra vägen över bergen var helt klart för slitsamt. Det var stenhårt arbete att ta sig fram i den kuperade och skogbevuxna terräng som fanns där. Dessutom kom man fram till ganska tät bebyggelse nedanför bergen på andra sidan och därför var den olämplig även ur säkerhetssynpunkt. Den norra vägen var bäst. Det var bara natur fram till riksvägen och var man väl uppe på riksvägen var det ingen som kunde veta varifrån man kommit. Då var man tillbaka i gamla världen. Sven Johansson log för sig själv. Gamla världen, tänkte han. Riksvägen var som en dörr till den.

Klev han upp på riksvägen var han i gamla världen. Tog han några steg tillbaka in i skogen var han i nya världen, som han föredrog att kalla sitt nya liv.

Han avslutade sitt lyssningspass, rättade till ryggsäcken något och fortsatte framåt. Det var tidig höst. Moln täckte himlen och det var nästan vindstilla. Han gick på kompasskurs. Exakt tio grader nordnordostlig kurs. Han hade kompassen i vänstra handen och med jämna mellanrum slängde han en blick på kompassnålen för att kontrollera att han höll riktningen. Det var lång väg upp till riksvägen och redan små fel i riktningen gav stora utslag på en så lång sträcka. Han hade vissa hållpunkter där han med hjälp av kartan kunde stämma av positionen. Närmast låg en sjö som han hoppades komma rakt på innan han skulle passera den på sin högra sida.

Det var granskog överallt. Bara här och där bröts skogen upp av myrar och enstaka sjöar. Sven Johansson njöt. Att långsamt färdas genom terrängen på detta sätt med alla sinnen aktiverade gav honom en känsla av kontroll. Han kände elementen här ute. Han behärskade dem. Han kontrollerade det här och han var en del av naturen på samma sätt som ett djur. Han rörde sig smidigt, som en katt. Han gick vidare, och medan han färdades genom skogen gick tankarna till allt som hade hänt.

De senaste tio åren, tänkte han. Det var de senaste tio åren som han hade förändrat allt. Fram till dess hade han levt som vilken annan människa som helst. I den gamla världen. Han hade haft ett jobb. Han hade haft en bostad. Han hade haft vänner och bekanta. Till och med en flickvän till och från. Han var delaktig i samhället och han snurrade med på samma sätt som alla andra när den stora maskinen snurrade. Han steg upp på morgonen. Han arbetade och gick hem klockan fem. Han sov på natten och var ledig på helgerna och hade sex veckors semester. Precis som alla andra tittade han på tv. Han använde internet, gick på

krogen och ägde en mobiltelefon. Han följde med i den allmänna debatten och tog politisk ställning. Han röstade. Han hade fritidsintressen. Han gick på gym och försökte undvika att äta för mycket socker. Han var en vanlig människa.

Fram tills för tio år sedan, tänkte han. Nu var allt annorlunda. Verkligen annorlunda. Sven Johansson hade förändrat allt. Nu levde han ett annat liv. Han levde ute i skogen och han bodde på en plats dit ingen människa hittade. Han bodde i sin egenhändigt uppförda boplats som bara var en stockstuga, och han ägde inte marken den stod på och ingen markägare kände till hans existens. Han levde utanför samhället och ingen visste vart han tagit vägen eller om han levde eller var död. För den gamla världen var han försvunnen. Ingen visste var han fanns. Han hade flytt undan allt och han tänkte fortsätta med det. Endast i den nya världen fanns han till och i den världen fanns bara en människa och det var Sven Johansson själv. Han log när han tänkte på det. Ja, han levde utanför samhället. Men inte som en uteliggare i misär och inte som en förlorare eller utstött. Nej, Sven Johansson levde bara en annan sorts liv och det var ett liv som han själv hade valt helt enkelt för att han ansåg att det var bättre. Det var ett gott liv som baserade sig på annat än det som det moderna samhället erbjöd och det uteslöt allt sådant som Sven Johansson inte tyckte om. Den gamla världen hade spårat ur, tyckte han.

Det fanns egentligen ingen anledning att leva kvar där. Inte om man var en frihetsälskande människa. Den gamla världen hade dragit åt nätet kring människorna. Alla var så inlåsta i den gamla världen. Ändå talade människorna hela tiden om hur fria de var. Framför allt i de så kallade demokratiska länderna talade man hela tiden om hur fri man var och hur viktigt det var att leva i frihet. Friheten var något man borde värna om. Sven Johansson höll med. Han värderade också friheten högt. Högst av allt faktiskt. Men i motsats till andra kände han sig inte fri i gamla världen. Det var något som inte stämde där. Han bodde i ett fritt land, javisst. I den fria delen av världen där man fick röra sig som man ville. Han fick resa, utbilda sig, söka vilket jobb han ville och säga vad han tyckte. Ja, i alla fall inom vissa gränser. Och han fick träffa vem han ville utan att någon lade sig i det. I den fria delen av världen fick man göra vad man ville helt enkelt. Och det var ju bra, tänkte Sven Johansson. Men det fanns ett förbehåll. Friheten gällde bara så länge man höll sig inom systemet. Det var bara inom samhällssystemet som det fanns en relativ frihet. Gick man utanför systemet blev det problem. Och man var tvungen att tillhöra systemet. Det gick inte att stå utanför. Systemet byggde på att alla ingick, vare sig man ville eller inte. Någonstans här var det Sven Johansson började få svårt att få ekvationen att gå ihop. Han log för sig själv när han mindes hur det hade gått till. Hur han hade kommit på det. Under lång tid hade han ju inte kunnat sätta fingret på vad det var som gjorde att han inte kunde känna sig fri trots att han levde i ett fritt land. Han hade gått runt med känslan av att vara instängd. Att sitta fast. Egentligen hade han känt så under hela livet, tänkte han. Också som liten. Och känslan hade tilltagit. För varje år tyckte Sven Johansson att han satt alltmer fast i sitt liv. Han var liksom fångad av ett system som i teorin tillhandahöll frihet men i praktiken begränsade samma frihet genom sitt sätt att ständigt pressa in människorna i strukturer för hur livet skulle levas.

Men så en dag hade han suttit på lunchrestaurangen på arbetet. Den stora lunchrestaurang som tillhörde företaget där Sven Johansson arbetade. Han hade suttit ensam och hört hur någon vid ett angränsande bord berättade att i hans hemby uppe i den norra mer glesbefolkade delen av landet åkte folk runt utan registreringsskyltar på sina bilar. När Sven Johansson hörde det var det som om någonting klack till inom honom, samtidigt som det var något som brast. Han hade vänt sig om och tittat på mannen. Hans kamrater vid bordet skrattade åt det hela och vissa skakade på huvudet och mannen skrattade han också. Men det gjorde inte Sven Johansson. För han hade just hört de mest betydelsefulla orden i hela sitt liv och sådant skrattade han inte åt. En sugande, ilande känsla vällde fram i bröstet på honom. Det var något som ville ut och det växte sig bara starkare hela tiden. Sven Johansson satt där och kände hur bröstkorgen växte. Han kände som om han skulle sprängas. I det ögonblicket insåg Sven Johansson vad frihet var. Frihet var att inte tillhöra ett system. Att inte vara en kugge i ett maskineri. Verklig frihet förutsatte att det inte fanns något system. Verklig frihet måste handla om att själv utifrån sina egna förutsättningar kunna forma livet helt på sina egna villkor. Att själv kunna sätta ramarna för sitt eget liv utan påverkan utifrån. Insikten var överväldigande och kom som ett klubbslag.

Sven Johansson hade gått hem tidigt den dagen. På kvällen satt han som förstummad hemma i lägenheten. En eld hade tänts inom honom. På natten drömde han om den lilla byn uppe i norr dit myndigheternas långa armar inte nådde och där man levde utanför lagen och gjorde som man ville.

Det var för tio år sedan, tänkte Sven Johansson på nytt medan han fortsatte framåt genom granskogen. Efter det blev ingenting mera sig likt. Sven Johansson började lägga märke till hur begränsad han var i det liv han levde. Hur han var tvungen att leva efter ett visst mönster och följa vissa strukturer. Han märkte hur svårt det var att avvika. Att stå vid sidan av och göra någonting helt annat och annorlunda. Och han blev uppmärksam på myndigheternas inblandning. De hade sina fingrar med i det mesta.

Han hade letat reda på mannen på lunchrestaurangen och frågat honom vad hans hemby hette. Jo, den hette Harstupet hade han svarat lite undrande. Sven Johansson tackade honom och en vecka senare satt han i en hyrbil på väg mot Harstupet. Det var sjuttio mil norrut och sedan fjorton mil ut i ingenstans från närmsta större stad.

Skulle det verkligen stämma, tänkte Sven Johansson där han satt i bilen och såg skogar, sjöar och myrar avlösa varandra vid sidan av vägen. Han mötte ett par bilar på vägen dit men ingen utan registreringsskylt. Framme i Harstupet var det enda som fanns, förutom några boningshus, en bensinstation där Sven Johansson körde in och parkerade. En annan bil stod parkerad vid sidan av bensinstationen.

Med registreringsskylt, tänkte Sven Johansson. En myndighetskontrollerad bil, tänkte han sedan och han kände hur modet sjönk något. Var fanns de fria bilarna, undrade han. Var det bara en skröna det här? Han hade köpt sig en kopp kaffe på bensinstationen och sedan satt sig att vänta. Han väntade på att den första fria bilen utanför myndigheternas kontroll skulle dyka upp. Han behövde inte vänta länge. Sven Johansson blev bönhörd. En helt oskyltad och fri icke myndighetskontrollerad Toyota pickup svängde in på bensinstationen. Sven Johansson stirrade fascinerat. En fri bil, tänkte han där han satt med sin kaffekopp. En fri bil. Sven Johansson kände en slags lycka inom sig. Denna lilla symbol, tänkte han.

Bilen kördes av en man i fyrtioårsåldern klädd i kängor, kamouflagebyxor, flanellskjorta, jaktväst och basebollkeps. Han såg grovhuggen ut. Sven Johansson studerade honom medan han tankade bilen och sedan hoppade in i sin pickup och försvann iväg igen. Själv satt Sven Johansson där i sin hyrda, försäkrade, registrerade, skattade och besiktigade bil. Sven Johanssons bil var en bil full av regler. Den kunde inte mäta sig med en fri bil. Han funderade ett ögonblick på att skruva bort registreringsskyltarna men hejdade sig. Det tjänade ingenting till. Det var bättre att bida sin tid. För nu hade Sven Johansson bestämt sig. Han skulle bli en fri människa. Men han tänkte inte göra något överilat. Inga ogenomtänkta rebelliska upptåg. Det skulle inte leda någonvart. Det var bättre att noga och i hemlighet planera frigörelsen. Gjorde han något halvhjärtat och ogenomtänkt skulle samhället bara slå tillbaka såsom det alltid gjorde mot dem som försökte gå sin egen väg. Här gällde det att lägga upp en plan som höll hela vägen och som verkligen ledde till målet. Planera och förbereda och sedan överraskande sätta den i verket innan någon hann reagera.

Efter resan till Harstupet följde en tid då Sven Johansson sökte sig fram. Han sökte efter friheten utanför alla samhällssystem. Han fick treva sig fram. Det var ingen lätt sak. För var i världen fanns en plats utan samhällssystem? Utan regler och lagar? Inte i Harstupet. Även om de kunde unna sig att köra runt utan registreringsskyltar så fanns helt säkert samhället närvarande också där. Världen var ju kartlagd sedan länge. Det fanns inga vita fläckar kvar. Det fanns inga okända områden, öde öar, okända berg eller kontinenter. Tvärtom var ju allt redan upptäckt numera och därmed uppstyrt och organiserat. Och överbefolkat. Det fanns inte längre något okänt land för nybyggare att dra fram genom för att själva, på egen hand, bygga sig sitt liv utan inblandning från myndigheter eller makthavare. Det fanns inte längre något Nordamerika där landområden skänktes bort gratis till den som hade modet att söka sig tillräckligt långt västerut.

Den nya världen, som Nordamerika en gång hade kallats av emigranterna från Europa, var numera lika gammal som den gamla världen själv. Och något nytt Nordamerika stod inte att finna. Det fanns inget oupptäckt land att bryta.

Nybyggarnas tid verkade vara ute. Det var det faktum som Sven Johansson tvingades konstatera efter ett idogt letande. Han skulle inte kunna ta sitt pick och pack och resa tillräckligt långt bort för att komma ifrån alltsammans. Det var inte möjligt. Hur han än gjorde skulle han bara resa från ett samhällsystem till ett annat. Att söka efter ett oupptäckt land var ingen framkomlig väg.

Men fanns det inte oupptäckt land så fanns det i alla fall land som inte användes. Det hade han noterat under sitt letande. Skulle det gå att leva undangömd,