Svarta tabletter

By Christina Gustavson and Petronella Simonsbacka

Första delen i deckarserien En fullfjädrad psykopat av Christina Gustavson och Petronella Simonsbacka. Det är en tidig junimorgon i Gislaved och distriktsläkaren Erik är ute och gräver i gryningsljuset. Platsen han har valt är idealisk för ändamålet, ingen kommer att kunna ana vad som finns gömt i jorden. Lotta får skylla sig själv, tänker han. Hon hade tjatat på honom om Benzo igen, och han är fruktansvärt trött på alla medelålders kvinnor som knaprar piller för att bedöva tillvaron. Den här gången hade han bestämt möte med Lotta för att få henne att lämna honom ifred. Plötsligt hade hans händer varit runt hennes hals och kampen var snabbt över. I en annan del av Gislaved har den unga ambitiösa journalisten Angelica nyligen börjat vikariera på Värnamo Nyheter. Hon sitter och drömmer om ett stort scoop när hon och hennes kollegor inser att Lotta inte har dykt upp ännu. Tiden går och oron sprider sig på redaktionen. Vad kan Lotta, som aldrig är sen, ha råkat ut för? Detta blir början på ett långdraget och händelserikt sökande efter Lotta och sanningen. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jul 5, 2023
• ISBN: 9788727061511

Book preview

Petronella Simonsbacka

Christina Gustavson

Svarta tabletter

SAGA Egmont

Svarta tabletter

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2023 Petronella Simonsbacka och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788727061511

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Kapitel 1

Måndag 1 juni

Jäklar så han kämpade med grävningen. Erik torkade svetten ur pannan med tröjärmen. Nu var det viktigare att hålla formen än när han var yngre. Konditionen hade varit på topp sedan tonårstiden och än bättre hade det blivit när han fick ett gymkort av sina föräldrar i trettioårspresent. Nu gällde det att fortsätta vara aktiv med motioneringen så att konditionen inte blev sämre. Han gillade klättring och att paddla kajak på fritiden, men nu hade han slarvat med träningen på tok för länge.

Får allt börja hårdträna redan i morgon efter jobbet, tänkte han.

Den korta lunch han hade som distriktsläkare räckte nätt och jämnt till att få ner maten om han inte skulle äta så fort att han svalde luft och fick hicka på köpet. Morgnarna var tröga nog som de var. Han hade inget behov av att vara äppelhurtig och försöka gå upp en timme tidigare bara för att träna. Nej, så roligt var det inte. Det fick allt bli efter jobbet. Han återgick till patientarbetet.

Nu trampade han runt lite på området där han hade grävt i det första gryningsljuset. Det skulle inte märkas nånting i morgon. Försiktigtvis nog hade han haft på sig blå plasttossor som han hade tagit med sig från vårdcentralen där han arbetade.

Ibland har man tur, tänkte han. I precis rätt ögonblick hade han fått nys om att en av grannarna hade grävt bort alla sina bärbuskar och skulle plantera gräs istället.

Nu när frugan är borta har jag ingen glädje av buskarna, hade grannen sagt och blinkat några gånger, en gräsmatta är enklare att sköta.

I morgon skulle den blivande gräsmattan besås. Och bultas förstås. Sen behövdes bara lite regn för att det nya gräset skulle spira. Helt perfekt! Ingen skulle se att han också hade varit där och grävt. Ingen skulle kunna ana vad som låg där i jorden.

Det blev aldrig riktigt mörkt om natten så här års, men det var släckt och tyst överallt. Precis rätt tid. Dessutom var trädgården där han stod skyddad av en låg men tät häck som utgjorde gräns mot en annan trädgård. Gatlyktornas sken nådde aldrig fram dit.

När det första gryningsljuset började anas hade han skridit till verket. Men nu skulle han hem också. Till hans förfäran kom ett par promenerande på Hallonstigen, så den vägen kunde han inte ta. Kvickt valde han att sticka iväg till husets baksida, tog ett kliv över den låga häcken in till grannen, genade genom den trädgården och kom ut på Björkgatan, en lite större parallellgata till Hallonstigen.

När han kom ut på trottoaren tog han av sig plasttossorna och stoppade dem i fickan. Han såg sig om och spatserade sedan hem i lugn takt som om han inte kunnat sova och därför tagit en liten promenad. Eller så skulle han kunna uppfattas som någon som varit ute en liten vända, eller som om han älskade det allra första fågelkvittret och gått ut i ottan för att inte missa det. Efter att ha passerat tre fastigheter gled han runt hörnet åt höger, sneddade över Plommongatan till det andra huset på vänster sida. Där bodde han.

Allt var tyst och stilla. Grinden stod välkomnande halvöppen och han lät den stå så, dels för att inte riskera att den knirkade så att någon hörde det, men också för att ingen skulle tro att han hade behov av att gömma sig bakom en stängd grind.

När han kom in tvättade han av jorden från de blå tossorna och hängde dem på tork över handfatskanten så att han kunde ta med dem till jobbet nästa dag. Då kunde han diskret stoppa ner dem i korgen bland alla andra tossor. När någon annan sedan tassat omkring i dem och kasserat dem skulle ingen komma på tanken att det var han som lagt dem där, eller var han hade använt dem.

Erik duschade snabbt innan han la sig. Lotta Lindgren fick faktiskt skylla sig själv. Hon hade kommit och tjatat om benzo nu igen. Han var så innerligt trött på medelålders kvinnor som knaprade benzodiazepiner för att döva sin tristess. Hon hade gjort slut på den förpackning han hade skrivit ut och begärde nu mer. Och det var inte första gången. Hon kom alltid tillbaka efter mer långt innan det var dags att förnya receptet. Det gav merarbete men också en olustig känsla att veta att apoteket registrerade alla hans förskrivningar och höll koll på hur mycket han, så väl som de andra läkarna, skrev ut av olika preparat. Det fick inte bli för mycket av sömnmedel, benzo och andra lugnande preparat, för då kunde han få smäll på fingrarna av Socialstyrelsen. Det ville han då rakt inte riskera. Det gick inte alls ihop med hans karriärplaner och han ville inte ha några plumpar i protokollet. Han hade gjort sitt bästa för att tala förstånd med Lotta Lindgren.

Fyrtiosju år var hon, det mindes han efter flera besök på kort tid. En lätt solbränna, troligen efter en vinterresa till varmare länder och svart kortklippt, lite rufsigt hår. En vit utväxt i botten förtog lite av det annars fräscha utseendet. Välvårdade händer, sådant la han märke till, målade naglar, kanske lite för långa. Hon verkade vara i god kondition, men herregud! Kunde människan inte ta några träningspass extra istället för att stoppa i sig piller? Den här gången hade han hårdnackat stått på sig och vägrat skriva ut mer, påpekat att hon hade överdoserat. Han hade faktiskt gjort sig möda att förklara hur farligt det var, risken för att hamna i ett tablettmissbruk, och slutligen avfärdat hennes begäran.

Vilken idiot han hade varit som trott att det skulle vara bra med det. Förbannade människa! Hon hade dykt på honom i affären och börjat tjata om sina piller samtidigt som hon flirtade med honom. Det var som om hon inte hade fattat ett dyft av allt han hade försökt förklara för henne. Hon klistrade sig på honom och han blev inte av med henne. Andra kunder i affären vände sig om och såg efter dem. Bara ingen trodde att de var ett par! Hellre dog han på fläcken. Han försökte vifta bort henne med att han inte hade någon möjlighet att ordna något där i affären. Hon föreslog att hon kunde komma hem till honom istället, och det var först då han insåg att hon kanske hade andra avsikter. Bortsett från pillerförskrivningen alltså. Nej och åter nej. Det fick inte ske.

Inte så långt från vårdcentralen låg Club Gym Plus. Där stämde han möte med henne. Han blinkade förtroligt med ena ögat och mumlade i mungipan så att ingen annan skulle höra, att de skulle kunna ordna upp det som behövdes när de träffades där. Hon gick på hans fint och till hans stora lättnad avlägsnade hon sig. Därifrån var det inte heller så långt till hans egen bostad och han passerade gymmet varje dag på väg till och från jobbet.

När han fick syn på henne hade han frågat om de inte kunde ta en promenad längs Karljohansgatan. De korsade Våthultsvägen precis där den gick över till att heta Regeringsgatan och kom allt närmare hans bostad. Tyvärr var det lite för nära hennes egen bostad också, om han skulle vara ärlig. För att inte ta med henne hem vek han av till Äpplegatan, där det fanns en liten parkanläggning med lummiga bersåer. Området var säkert tänkt som en rofylld plats för äldre eftersom där inte fanns någon lekplats. Han fick medge att han ärligt hade försökt tala förnuft med henne när de satte sig ner på en bänk i en av bersåerna, men hon hade inte velat höra på det örat.

I stället hade hon rest sig och sedan lockat och lirkat för att få med honom till sitt eget hus för att se hennes trädgårdsanläggning, som hon sa. När de kom dit visade det sig vara rena stenlandskapet, fult så in i helvete. Han satte sig först men reste sig igen för att helt sonika gå därifrån, men när hon så tog ett par trippande steg och tryckte sig mot honom var det klippt.

Han hade trott att han skulle kunna snacka sig ur situationen på ett diskret och passande sätt, men så hade hans händer plötsligt funnits runt hennes hals. När han märkte att fanskapet drog in luft för att kunna skrika tryckte han till på direkten innan hon hann ge hals. Hon hade försökt klösa honom, men vindjackan hade tagit emot det värsta. Senare såg han att han inte ens fått en skråma. Det hade snabbt varit över.

Han vågade inte låta henne ligga kvar där i stenöknen utan drog henne snabbt till ett tätt buskage i ena hörnet. Hon doldes effektivt mellan buskarna och häcken, åtminstone för tillfället. Det var fortfarande dagsljus så han kunde inte ta med henne någonstans. Å andra sidan vågade han inte låta henne ligga kvar för länge. Han måste gräva ner henne och bestämde sig för att göra det när det blivit mörkt nog, men det gick knappast i hennes egen plattbelagda trädgård.

Just då, i det ögonblicket, hade han kommit på att en av grannarna, den nyblivne änklingen i huset bortanför Lottas, pratat om att han skulle anlägga en gräsmatta och skaffa sig en robotklippare. Med ens insåg han att den anläggningen skulle bli det perfekta gömstället för kroppen. Bara den undgick upptäckt de timmar som återstod tills det blev tillräckligt mörkt för att han skulle våga flytta kroppen.

Han var redan nu medveten om att polisen skulle höra honom när det upptäcktes att kvinnan saknades. Hon hade bevisligen sökt honom på vårdcentralen samma dag som hon försvann, om de nu klarade av att fastställa tidpunkten för försvinnandet så exakt. Och det var säkert fler än en som hade sett dem prata i affären, men inga problem! Detta skulle han kunna snacka sig ur. Det var han alldeles säker på. Med ett förnöjt leende slöt han ögonen och föll i sömn.

Kapitel 2

Det kunde lika gärna vara vilket kontor som helst. Redaktionen i Gislaved såg inte ut som Angelica hade föreställt sig den. Det första hon hade kollat upp var tidningens historia.

Värnamo Nyheter grundades 1930 av Karl Witus Johansson, allmänt kallad Kåve. Det var en anrik tidning och hon ville gärna arbeta på just en gammal, väletablerad tidning, med den fromma förhoppningen att blaskan inte skulle läggas ned innan hon tröttnade på det nya jobbet. Dessutom gav det henne en möjlighet att förlora sig i dagdrömmar om att hon stod där i murriga byxor med hög linning och håret lagt i tjocka vågor. De sammetsklädda skorna med breda klackar skulle klappra mot marmorgolvet när hon sprang mot tryckhallen och öppnade sina perfekt målade läppar:

Stoppa pressarna! Vi har ett scoop!

Drömma går ju. I verkligheten satt hon inte ens i Värnamo utan på det som från början varit tidningens största lokalredaktion. När ledningen ville dra in Gislavedsredaktionen hade personalen resolut startat en egen liten filial med huvudinriktning på annonser men nyhetsmässigt fortfarande löst knuten till Värnamo Tidning och huvudredaktionen i Värnamo. Kontorslokalen var nu inhyst i ett modernt litet enplanshus som enbart innehöll kontorslokaler. Det kunde inte ha blivit tråkigare. Dessutom var det enda scoop hon hittills hade lyckats gräva fram att höstmarknaden skulle flyttas en vecka framåt i tiden. Det var en stor sak i Gislaved.

Men var är Lotta? sa Angelica högt, rakt ut i luften.

Hon talade inte till någon särskild, men eftersom alla fyra reportrarna satt så nära varandra i samma rum fick hon snart svar på sin fråga.

Det är inte likt henne att vara sen, mumlade Jessica.

Hennes fingrar hamrade vidare på tangentbordet, ömsom i takt, ömsom i otakt. Hon stannade inte upp för ett ögonblick bara för en sådan sak som att prata lite. Prata kunde hon göra samtidigt.

Lotta brukade tävla om att ta de löp de fortsatte få från Värnamoredaktionen. Det var inte den egna löpsedeln, den som hängde i Gislaved, som hon var intresserad av, utan den löpsedel som klistrades upp i Värnamo. Hittade man en tillräckligt stor grej så vann den bästa nyheten. Konkurrens mellan journalister uppmuntrades nästan alltid vart man än kom, så Angelica kände till typen. Lotta var en duktig nyhetsreporter och hon brukade vara först på allt spännande som dök upp.

Hon kommer säkert in när som helst, sa Peter lugnande.

Peter på Sporten brukade han alltid kallas. Nu för tiden skulle alla kunna skriva det mesta och sporten hörde egentligen till centralredaktionen, men det blev ändå som det blev när någon hade specialkunskaper. Peter kom från trakten och det fanns ingenting om lokala lag som han inte kunde rabbla i sömnen. Det fanns inte en sportkille i bygden som han inte kände sedan vederbörande gått i förskolan.

Angelica svarade inte. Det var hennes andra vecka som vikarie på ett helt nytt ställe och hon varken behövde eller förväntade sig att någon skulle hålla handen eller stötta. Hon var självgående och stolt över det, men som ny utan kontakter på bygden var hon beroende av morgonmötet där arbetsuppgifterna skulle delas ut.

Lotta var den informella nyhetschefen. Det var hon som ringde in till Värnamo varje morgon, tog del av vad de förväntade sig av Gislaved denna dag och rapporterade vidare vad lokalredaktionen hade på gång. Angelica hade aldrig kommit tidigare till jobbet än Lotta och aldrig gått senare.

Telefonen på skrivbordet började ringa och Angelica svarade. Hon hade fått platsen närmast Lotta eftersom det var den som var ledig. Dessutom var Lotta den som var ansvarig för den nya gröngölingen som kom direkt från journalisthögskolan.

Har det hänt något? Var är Lotta? hördes Oskars röst i luren.

Lotta har inte kommit in än.

Va? Vid den här tiden? Har ni inte ringt henne? Nähä, glöm det. Jag jagar rätt på henne själv. Oskar la på luren utan att säga hejdå och Angelica svängde ett varv till på kontorsstolen.

Vad sa han? frågade Jessica.

Han skulle försöka ringa Lotta, berättade Angelica.

Peter på Sporten grymtade lite men sa inget. Han verkade förvånad. Ointresserad framför allt men även en smula förbryllad.

Okej, jag har en intervju bokad om en nyvärvad kille till fotbollslaget. Vi ses senare.

Han ryckte åt sig block, penna och jacka. På väg ut stannade han till vid kameraskåpet och försåg sig med en kameraväska. Han plockade som vanligt med sig det stora objektivet, fast han inte skulle fota någon match i dag. Peter var fotointresserad. Det var ytterligare en konkurrensfördel som hade hjälpt honom att få ett fast journalistjobb utan utbildning. Han fotograferade gärna åt andra reportrar och lade ned extra tid på att hjälpa till. Schyssta killen.

Angelica försökte alltid, om möjligt, boka in besvärliga jobb på tider då Peter förhoppningsvis skulle kunna och vilja hjälpa till att ta bilder. Själv var hon en riktigt usel fotograf, till och med för att vara journalist.

Telefonen ringde igen.

Okej, Peter och Jessica är självgående och jag har ganska bra koll på vad de har för sig. Vad gör du just nu?

Oskar var korthuggen i tonen, förmodligen var han på språng ut någonstans. Han skrev en hel del reportage själv trots att han var chef, särskilt på området ekonomi och arbetsliv.

Inget särskilt. Vad vill du att jag ska göra?

Du letar rätt på Lotta. Hon svarar inte i telefonen. Ring hennes mamma, hennes gym, vem som helst, men hitta henne för fan. Hon har aldrig varit sen till jobbet på tjugo år. Om du inte hittar henne före lunch är det bäst du ringer polisen. Förresten, kolla solariet, frisören och nagelsalongen också, fråga var i helvete hon kan vara. Snoka rätt på henne omedelbart!

Okej, sa Angelica och Oskar la åter på luren rätt i örat på henne.

Kapitel 3

Erik hälsade på Jasmina, AT-läkaren som var först på plats. En smal liten tjej som inte såg ut att vara på sin höjd äldre än fjorton. Hon hade huvudet på skaft, det fick han medge. Han slog sig ner mitt emot henne i den gammalrosa, omoderna soffgruppen vid den bortre kortväggen i personalrummet. Läkargruppen startade varje arbetsdag med ett kort möte.

Målsättningen var att det skulle ta max tio minuter med tanke på det pressade arbetsschemat, men det drog ofta ut till en halvtimme om man räknade in gångsträckan till respektive expedition och den tid det tog att få igång datorn. Förutom Erik fanns det tre fasta läkare, men en av dem innehade chefstjänsten och kunde därför inte ta lika många patienter som de andra. ST-läkaren var på kurs, vilket inte var direkt ovanligt.

Chefen kom jäktande med andan i halsen och glasögonen långt ute på nästippen. Den gula slipsen hade flugit upp och låg slängd över den vänstra axeln. Herregud, hade karln ingen smak alls? Dessutom matchade dagens ljusbeige kostym inte riktigt ansiktets stressrosa färg. Chefen drog snabbt punkterna på sin lista, hejdade sig ett ögonblick och såg sedan läkarna i ögonen, en och en i sänder, innan han fortsatte.

Jag måste återigen påminna er om att vi måste vara synnerligen restriktiva när det gäller förskrivningen av sömnmedel och benzo. Vi vet allihop vad det rör sig om och nu är det skarpt läge.

Fyra par förvånade ögon vändes mot honom. Skarpt läge? Det var det väl alltid!

Jag menar inte att någon här har gjort fel, men vi måste vara extra försiktiga och kolla tidigare förskrivningar. Orsaken till min reaktion är att en av våra allra äldsta patienter, jag behöver inte säga namnet, ni vet alla vem jag menar, blev tagen av polisen i går.

Va?! Det var kollegan till höger om Erik som inte kunde hålla tillbaka ett förvånat utrop.

Jojomen, sa chefen, så är det.

Förlåt, men jag vet nog inte …

Du är ju ny här, men jag pratar om Kerstin Trast. Hon är nog väl bekant för oss alla, både här och ute i samhället. Lite speciell, om jag får uttrycka det så, sa chefen.

Hon är ju så skröplig att hon kan ramla sönder bara man tittar på henne. Hon överlever väl inte om de sätter henne i finkan, fortsatte kollegan.

Rättvisan måste ha sin gång. Hur skulle det gå om man började sålla bland förbrytarna? Chefen njöt helt uppenbart av uppmärksamheten och av att se de andras förvåning.

Hon går här och får regelbundet ut receptbelagda läkemedel, däribland narkotikaklassade sömnmedel och lugnande preparat. Jag är övertygad om att ni, såväl som jag, trodde att hon bad om preparaten för eget bruk, men nu har det visat sig att den här lilla damen sålde tabletterna. Hon brukade stå utanför ICA och hänga på rollatorn som om hon bara vilade och hämtade andan, fast hon i själva verket väntade på kunder.

Men varför i hela friden ville hon ha de här medicinerna om hon sålde dem och inte använde dem?

Kollegan ruskade på huvudet. Det här översteg hans förstånd.

Hon köpte sprit för pengarna. Vodka. Hon spetsade persikojuice, har det visat sig. Jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig, men istället för det tablettmissbruk jag misstänkte visade det sig att hon hade ett alkoholmissbruk som hon dolde väldigt väl. Hon finansierade sitt eget missbruk genom att sälja medicinerna hon fått härifrån. Ja inte alla, men den typen av preparat som är attraktiva för missbrukare. Tydligen har detta fortsatt under flera år utan att någon anat oråd. Det var ingen som misstänkte att en så gammal dam skulle langa tabletter. Det fanns inte på kartan att hon skulle ha något fuffens för sig. Från säker källa har jag hört att hon å det starkaste motsatte sig beteckningen ’langare’ även om det är som en sådan lagen ser henne.

Sitter hon anhållen? sa Erik.

Åklagaren ansåg tydligen att rymningsrisken var i det närmaste obefintlig. Nu är hon hemma i bostaden i väntan på att ärendet ska upp i rätten. Så jag uppmanar er igen: Tänk på det här med beroendeframkallande preparat. Det är inte roligt om vårdcentralen råkar i blåsväder och hamnar i pressen för att vi är alltför generösa med förskrivningen av narkotikaklassade läkemedel.

Faan, sån tur att kärringen inte var min patient. Erik plockade förstrött bort ett kort blont hårstrå från den vita t-shirt som hörde till den helt vita läkarklädseln.

En sak till, fortsatte Lennart, chefen. Jag har gått igenom journalen ifråga på uppmaning av åklagaren, så jag vet att förskrivningen inte har varit otillbörlig på något sätt och det har jag meddelat honom. Många patienter går till olika läkare för att kunna få ut fler tabletter. Han suckade.

"Dessutom går det inte att komma ifrån att vi