Hjärtevännerna: Kanaliserad barnbok

By Lizzie Oxov Nielsen

Jesus Kristus vill genom denna bok förmedla sanningen om Jordens inträde i den femte dimensionen och om hur jorden i den närmaste framtiden blir en andlig planet. Människorna måste höja sin energifrekvens så att de kan överleva på jorden, när denna uppstigning sker.

Boken heter ju Hjärtevännerna och det är precis vad den här boken blir....en hjärtevän. Det är en underbar barnbok men fungerar samtidigt som en utmärkt uppvakningsbok för vuxna. Barn som är stora nog att läsa själva kan berätta för sina föräldrar vad den handlar om och starta en diskussion om detta vilket medför att de vuxna också får en inblick i boken och kan komma till insikt tillsammans med sina barn, som oftast ser mer naturligt på livet än vad vuxna gör. Är barnen lite yngre är det här en bok som passar alldeles utmärkt att ha högläsning ur och prata med barnen om vad som händer både i boken och på jorden. Tack Jesus

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Apr 16, 2019
• ISBN: 9789177856184

Lizzie Oxov Nielsen

Lizzie Oxov Nielsen är född i Danmark 1937. Hon har bott i Sverige sedan 1976.

Book preview

Hjärtevännerna

Sanat Kumatra är Guds ställföreträdare på jorden

TITELSIDA

JESUS KRISTUS

KÄRLEKEN

FÖRORD AV JESUS KRISTUS:

1 ♥ TISDAG

2 ♥ ONSDAG

3 ♥ TORSDAG

4 ♥ FREDAG

5 ♥ LÖRDAG

6 ♥ SÖNDAG

7 ♥ MÅNDAG

8 ♥ TISDAG

9 ♥ ONSDAG

10 ♥ TORSDAG

11 ♥ FREDAG

12 ♥ LÖRDAG

13 ♥ SÖNDAG

14 ♥ MÅNDAG

15 ♥ TISDAG

16 ♥ ONSDAG

17 ♥ TORSDAG

18 ♥ FREDAG

19 ♥ LÖRDAG

20 ♥ SÖNDAG

21 ♥ MÅNDAG

22 ♥ TISDAG

23 ♥ ONSDAG

SLUTORD OCH BAKSIDA

Impressum

Sanat Kumatra är Guds ställföreträdare på jorden

Sanat Kumatra är Guds ställföreträdare på jorden

Lizzie Oxov Nielsen är född i Danmark 1937. Hon har bott i Sverige sedan 1976.

Lizzie har också kanaliserat en bok från Sanat Kumara, jordens andliga regent, Guds ställföreträdare på jorden.

Sanat Kumara:

Jesus Kristus skall komma till människornas hjälp genom att förbereda dem på, vad som kommer att hända på jorden och genom att föra fram budskapet om kärlekens kraft och det eviga livet. Han gör detta genom en bok, som är ämnad för barnen. De skall i sin tur påverka sine föräldrar, så dessa i vissa fall ändrar sin livsföring till det bättre.

Inför jordens inträde i den femte dimensionen är det menat, att stora begivenheter skall äga rum på jorden. Betydelsefulla själar skall träda fram för att hjälpa mänskligheten. Många änglar och stjärnmänniskor har utsetts till att hjälpa dessa stora själar, och detta löfte har de gett, innan de kom till jorden. Dessa stora själar måste ha uppbackning och få känna, att man tror på dem och hjälper dem med att sprida sanningen.

Har man gett ett löfte och kommit långt i sin utveckling på jorden, finns ingen väg tillbaka. Vägrar man då at ta på sig den uppgift, som det var menat, att man skulle utföra, så har man inte längre någon nytta av, att denna själ vandrar på jorden. Då är det lika bra att kalla hem denna själ, så den kan göra nytta i den andliga världen i stället. Det tjänar inget syfte, att den fortsätter sitt liv på jorden. Man skall då från den andliga världen finna en ersättare, som tar över dennas uppgift.

TITELSIDA

HJÄRTEVÄNNERNA

Tack till alla änglarna

som har hjälpt mig

HJÄRTEVÄNNERNA

© Text och illustrationer: Lizzie Oxov Nielsen

© Copyright 2006: Bokförlaget Didarion

www.didarion.com

Produktion BoD

ISBN 9789177856184  

JESUS KRISTUS

JESUS KRISTUS

HJÄRTEVÄNNERNA

Kanaliserat och illustrerat av

Lizzie Oxov Nielsen

Bokförlaget

Didarion

KÄRLEKEN

FÖRORD AV JESUS KRISTUS:

Det är en stor glädje för mig att kunna förmedla denna barnbok genom ärkeängeln Didarion, som vandrar på jorden för att sprida budskapet om kärlekens kraft. Hon har påtagit sig uppgiften att kanalisera denna barnbok, för att hjälpa jordens människor.

Jag vill med denna barnbok förmedla sanningen om den andliga världen till barnen och delge dem kunskapen om, vad som skall komma. Jag vill förbereda dem på den nya tiden, då stora förändringar skall äga rum på jorden.

Barnen skall veta, att döden inte finns, och att de har evigt liv. De har inget att frukta. Barnen kan i sin tur påverka sina föräldrar och tala om för dem, hur allt kommer att gestalta sig, när jorden går in i den nya tiden. Kärlekens kraft är universums livsenergi.

Denna bok är min gåva till mänskligheten, och främst till barnen, som nu växer upp och kan sprida kärleken och ljuset till sina medvarelser.

Jag välsignar er alla. Må Gud vara med er.

Jesus Kristus

1 ♥ TISDAG

I en liten stad bodde en pojke, som ingen brydde sig om, och han blev ofta mobbad. Hemma hade han det inte heller så bra. Föräldrarna arbetade på var sitt håll, och pojken kände sig ofta ensam och övergiven. Hans ena ben var lite längre än det andra. Som en följd av detta haltade han illa, när han gick. Han hade svårt för att delta i utomhuslekar och sporter med de andra barnen.

Han var ofta mycket ledsen och satt ensam och för sig själv. Han uppehöll sig mycket i naturen, där djuren var han bästa sällskap. Han pratade med dem, det vill säga, att han förstod, vad de tänkte, och på så sätt kunde han kommunicera med dem, för djur har den förmågan, att de förstår människors tankar. Han tyckte också om alla växterna och träden och pratade med dem på samma sätt. Det var en mycket kärleksfull och snäll pojke. Hans namn var Ola.

En dag, när Ola kom hem från skolan, gick han som vanligt ut i trädgården och satte sig under sitt älsklingsträd. Det var en stor ek, mycket gammal, ja, flera hundra år. Den kunde berätta mycket från gamla tider, och Ola förstod, där han satt under trädet och lutade sig mot stammen, att eken hade mycket att berätta. Ola såg liksom framför sig händelser, som hade utspelat sig på den här platsen för mycket länge sedan. Han såg tydligt, det som hände där. Han såg djuren och människorna, som hade befunnit sig på platsen tidigare.

En scen utspelades framför hans ögon, där han såg en jägare med ett skadskjutet djur. Det var en björn, och det stackars djuret våndades i plågor. Varför skulle detta hända, varför kan inte jag leva i frid i skogens stillhet, varför måste människor plåga mig? tänkte björnen, men det var så, att jägaren ville åt björnens päls, som han skulle använda till varma kläder till sig själv och sin familj.

Det var på den tiden, då människor bodde i grottor. Det fanns ingen elektricitet, uppvärmda hus och andra bekvämligheter, så man måste skydda sig mot kylan och använda djurens päls. Det fanns inga andra möjligheter och djuren måste offras. Det var också så att björnens kött blev till föda för dessa människor. På somrarna fanns det bär och frukt, men på vintrarna var det mycket svårt för dessa grottmänniskor att finna föda och de skulle dö av svält, om de inte kunde jaga djur på den tiden. Djuren måste offras, för att människorna skulle överleva.

Tidigare var det inte heller så många människor på jorden, som det är i dag. Det var inga föroreningar, luft och vatten var helt fria från alla orenheter. Det var inte så många sjukdomar heller, som det är idag. Människor var nöjda med tillvaron. De levde i nuet och höll samman i familjen. Bilden försvann, och Ola satt en stund och funderade över, vad han hade sett. Han förstod, att världen hade sett helt annorlunda ut då, för länge sedan.

Nu kom grannen förbi och hälsade på Ola, som satt under eken. Det var en snäll äldre man, som bodde ensam i huset bredvid. Han pysslade mycket i sin trädgård. Nu hade han just varit ute för att köpa frön till nya blommor, som han skulle så. Han var lika ensam som Ola, så han frågade, om Ola ville komma över till hans trädgård och hjälpa till. Det ville Ola mycket gärna. Han gick bort till Hasse, som grannen hette, och gick med in i hans trädgård. Ola blev helt stum, en sådan fin trädgård hade han aldrig sett. En stor häck dolde trädgården utifrån, och det var första gången, Ola såg den. Ola hade hört om paradiset i skolan, och tänkte för sig själv, att paradiset hade sett ut så här, som det såg ut i Hasses trädgård.

Här fanns växter av alla slag, prunkande träd och frodiga buskar, allt var så vackert. Rosorna i trädgården var helt underbara De lyste i fantastiska färger. Det fanns olika sorters fruktträd och buskar, och allt hade en skönhet, som Ola inte hade kunnat föreställa sig i sin vildaste fantasi. En liten porlande källa fanns också i trädgården och ett stort vackert fågelbad var placerat bredvid det största trädet, där många olika fåglar hade sina reden. Fågelsången lät så vacker, och Ola var helt överväldigad av all denna skönhet. Plötsligt såg han en liten tomte, som satt på en sten och tittade på honom. Ola blev mycket förvånad över, att det fanns en levande tomte i Hasses trädgård och berättade för Hasse, att han såg en tomte där borta.

– Ja, det är riktigt, sade Hasse och log, jaså, du kan se honom också, det är inte alla, som kan se småfolket. Man måste vara en mycket kärleksfull person för att kunna se dessa väsen. De är osynliga för de flesta människor. Tomtarna är så snälla och kärleksfulla och förstår inte allt det onda, somliga människor gör.

– Det är så här, fortsatte Hasse, att många människor gör varandra illa; de tänker mera på sig själva och sin egen vinst. De vill ha många saker, mera och mera, och blir aldrig belåtna med vad de har. Deras tillvaro är en jakt på pengar för att kunna skaffa sig ännu mera. Somliga människor stjäl från andra, de slår ihjäl, de bedrar varandra, egoismen är stor hos många människor. De skryter för andra med sina ägodelar och har inte tid för varandra, för barnen och till att sprida kärlek till sina medvarelser.

– Det vore mycket bättre, om de ägnade mera tid åt varandra i glädje och skratt och vara ännu mera kärleksfulla gentemot varan- dra. Då skulle det inte finnas så många sjukdomar, ty kärleken botar. Vi ser i dessa tider, hur många människor blir sjuka. De stressar ihjäl sig i sin jakt på mammon. Barnen ser nästan inte sina föräldrar och blir stressade och ledsna också. De blir sjuka, för att de känner sig ensamma och övergivna. Hasse klappade Ola på ryggen och fortsatte:

– Tillsammans skall människor göra jorden till en bättre plats att leva på. När alla lever för varandra, hjälper de svaga och tröstar de sorgsna, blir paradiset här på jorden. Allt, som är skapat är levande, och allting hör samman.

Nu hämtade Hasse några redskap från ett redskapsskjul i bakre delen av trädgården och gav Ola en skyffel.

– När vi hjälps åt att så dessa frön, som jag köpte i dag, sade han, så vill det visa sig, att de slår rot i jorden. Sen sträcker de sig efter ljuset – solen – och växer upp genom jordskorpan. Nästa vår kommer de att stå i full blom. Det är så med människor också. De börjar som små frön, somliga vissnar och dör, medan andra växer sig stora och starka och sträcker sig mot ljuset – kärleken och sanningen.

Hasse gjorde små hål i jorden och vattnade dem lite. Så sådde han ett par frön i varje hål, och Ola klappade till jorden över fröna.

– Så väntar vi på, att de skall spira och gro, sade Hasse. Hoppsan, titta, det finns en liten figur bland blommorna, en liten varelse, en älva med vingar. Ola tittade och såg också den lilla, som pysslade med en vacker blomma.

– Ja, du ser, att jag har mycket hjälp i trädgården, log Hasse, för alla dessa väsen hjälper till i trädgården; de tar hand om växterna. Därför är trädgården så vacker. Alla växter och djur här får mycket omsorg och kärlek av dessa små hjälpare också. Nu kan du hjälpa till att vattna växterna, fortsatte Hasse, för vatten måste de ha. Det gäller också djur och människor. Rent vatten måste vi alla ha, an- nars dör vi. Ljus och sol är viktigt också. Plantorna tar upp näring även från jorden.

– Ljuset är energi och kraft för alla levande väsen. Kroppen består av små celler, vilka i sin tur är små levande väsen. Därför är det så viktigt, att vi tar hand om vår egen kropp och älskar oss själva, för varje enskilt väsen är ett universum i sig och alla dessa små väsen i vår egen kropp måste ha mycket kärlek också. Därför måste vi älska oss själva och ge kroppen en sund och hälsosam kost. Många barn äter för många osunda saker och blir överviktiga. Brist på motion spelar också in. Flickorna har sina skönhetsideal och äter för lite; det är till stor skada också. Den gyllene medelvägen är alltid bäst. Hasse såg på Ola och sade:

– Jag ser, att du har ett gott och varmt hjärta, det lyser om dig. Jag ska berätta för dig om de små väsen, du såg. Tomtarna lever i små skrevor och hålor och älvorna lever bland växterna. De är osynliga för människorna. Deras kroppar består av celler, som roterar med så stor hastighet, att det mänskliga ögat inte ser dem. De lever i en annan frekvens, så att säga och människorna skall höja sin frekvens också, liksom jorden.

– Så småningom skall flera människor kunna se dessa naturväsen, när de, genom att visa kärlek också till andra, har höjt sin frekvens. Där finns många andra väsen, som hör hemma på jorden, men som människor ännu inte kan se. Det är bara ett fåtal, som har så hög frekvens. Men det kommer.

– Vår värld ändras, och allt skall bli annorlunda mot, hur den ser ut i dag, berättade Hasse, det händer lite i taget. Alla Guds skapelser på jorden skall i en snar framtid leva i frid och sprida kärleken till varandra. Man skall inte längre komma att slå ihjäl andra, och inga onda tankar och handlingar skall vara kvar. Djuren skall komma att leva tillsammans utan att jaga varandra. De slutar alla att äta sina medvarelser. De har inte behov av det, när de lever i en högre frekvens.

Ola tänkte på, hur ofta han själv hade ätit andra varelser! Han hade ätit kött från grisar och kor, fisk och fjäderfä, och de hade blod, hjärna och hjärta som han själv hade. De kunde prata också med tanken. Många djur fanns bara till, för att bli till föda för människor. De levde ofta i fångenskap och utsattes många gånger för en grym behandling. Han hade sett på tv, hur man slog djuren, när de skulle iväg till slakt. Åtskilliga djur blev också använda till försöksdjur av läkevetenskapen, och dem tyckte Ola också synd om.

Han visste inte, om det gick att få mamma och pappa att förstå, att det var fel att äta djuren, men han beslutade sig för att tala om för dem, vad Hasse hade berättat. Han undrade, om hans föräldrar tyckte som Ola själv, att det här var riktigt. Han tog farväl av Hasse och skyndade sig över till sin egen trädgård. Han var spänd på, om hans föräldrar kanske hade kommit hem från jobbet, och han gladde sig åt att berätta om sina upplevelser.

När Ola kom hem, såg han, att såväl pappans som mammans bilar stod parkerade på uppfarten, och han förstod, att båda föräldrarna var hemma. Han gick in i huset och tog av sig skorna. Så tittade han in i köket, där hans mamma just var igång med att förbereda maten, som de skulle äta i dag. Pappan satt vid datorn. Han arbetade lika mycket hemma, som han gjorde på jobbet. Han var inköpschef på ett stort företag och hade mycket att göra. Ola klappade pappan på axeln och sade:

– Hej, pappa, jag har nåt att berätta.

– Ja, det är bra, du måste vänta lite, vi kan ta det senare, jag har inte tid, svarade pappan.

Så gick Ola ut i köket till mamman för att berätta för henne, men hon hade inte tid heller till att lyssna på Ola. Hon pratade i sin mobiltelefon samtidigt, som hon tillagade maten. Hon stoppade upp för ett ögonblick, tittade på Ola och sade:

– Ola, snälla, vill du duka bordet? Vi skall äta om en stund, så kan du berätta, vad du upplevde i skolan, medan vi äter.

Ola nickade tyst och började duka bordet. Han visste, att mamma skulle bort i kväll också. Hon var medlem i olika föreningar och var ofta borta på kvällarna. Ola önskade så, att han haft ett syskon, han kunde prata med. Han var enda barnet. Han hade ett fint pojkrum med allt, vad en frisk pojke kunde önska sig. Han fick många leksaker, hade egen tv och åtskilliga andra saker, som föräldrarna tyckte en pojke måste ha. Vad Ola allra helst ville ha var mera tid tillsammans med mamma och pappa, så de kunde prata mera med varandra och göra roliga saker tillsammans.

Nu var det dags att äta, och mamman kallade på Ola, så han kunde hjälpa henne att bära in maten. Ola tog en skål med potatis, och så kom mamman med stekt falukorv och en skål med sallad. Pappan satte sig vid bordet och tog ett stort stycke falukorv, men Ola nöjde sig med potatis och sallad.

– Vad är det med dig, Ola? frågade mamman, är du sjuk?

– Nej, svarade Ola, och så berättade han för sin mamma och pappan, vad han hade upplevt i dag, och vad Hasse hade sagt.

– Vad är det för trams? sade pappan, när han fick reda på, att Ola inte tyckte, att man skulle äta djuren, som är våra medskapelser här på jorden. Pappan reste sig från bordet och sade, att han minsann alltid hade ätit kött, och att han trivdes med det.

Mamman var mera tveksam, hon insåg, att det var synd om djuren, att de skulle slaktas för att användas till föda för människor, och att de bara levde sitt liv med detta ändamål. Mamman hade också läst, att kött stannade längre inne i människors tarmar än grönsaker, frukt och spannmål. Det stod också i den artikeln, sade hon, att många människor blev sjuka, när de åt kött. De fick ont i lederna, och somliga fick allvarliga sjukdomar. Grönsaker och liknande är mera lättsmält föda, så när man äter en vegetarisk kost, får man inte dessa sjukdomar!

– Jag kan tänka mig, sade mamman, att vi två, Ola, gör ett försök att gå över till vegetarisk kost, nu finns ju tillgång till frukt och grönsaker hela året om. Tidigare var det nödvändigt att salta vissa grönsaker för att spara dem till vintern. Nu finns allt att tillgå året om. Vi måste få i oss vitaminer, mineraler och proteiner också, men i bönor och linser finns protein precis som i kött. Jag får läsa lite om det där, så vi kan leva på rätt sätt.

Ola gick upp på sitt rum, och mamman åkte i väg. Pappan satt åter vid datorn. Ola satta sig på sin säng och tänkte på allt, han hade varit med om under dagen. Det var svårt att förstå, att människor utnyttjade djuren och åt dem också. Ola satt tyst och hörde då en röst inom sig, som sa åt honom att titta ner på golvet. Ola tittade, och där framför hans fötter stod ett litet väsen och tittade upp på honom. Det var en liten tomte i grå kläder.

– Hej, sade Ola, varifrån kommer du?

– Jag bor här, svarade tomten, jag gömmer mig för det mesta, men nu vill jag prata med dig om, hur det är i vår dimension. Vi lever i en annan frekvens, och vi är alla vänner med djuren. De kan också se oss, liksom du kan, och vi älskar alla djuren och hjälper dem. Det finns många av oss. Några tomtar lever i naturen, och andra lever i människors boningar. Vi hjälper till med stort som smått. Vi har våra familjer också, fortsatte tomten, du kan få hälsa på min fru och mina barn

Tomten klappade i händerna och ropade:

– Kom bara fram!

Ola såg, hur de lite blygsamt kom fram från ett hörn i rummet, där han hade en hylla med leksaker.

– Får jag presentera? frågade tomten:

– Här är min fru, Evy, och det här är min pojke, Tor, och så har vi lillflickan, Tulta, själv heter jag Absalon. Vi bor här, och i den dimensionen, där vi lever, ser det annorlunda ut, än det gör i det här rummet. Så vi har vår boning här, men i en annan dimension.

– Titta bara, sade Absalon och knäppte med fingrarna, och så såg Ola in i den andra dimensionen. Det var en fantastisk syn. Det var små hus och träd, blommor och växter.

– Vi kan göra oss osynliga, eller vi kan visa oss för er. Tomtarna därute har ju också sina hus, men de, som ser tomtarna i naturen tror, att de lever bakom stenar; men de går in i sin egen dimension, när de blir osynliga igen. Du får besöka oss där en gång. Nu har vi i alla fall hälsat på varandra, och vi ses snart igen, sade Absalon, och kliade sig i skägget.

– Vi önskar dig god natt. Absalon knäppte åter med fingrarna, och så försvann hela familjen. Ola kände sig lite sömnig och lade sig ner på sängen och blundade.

Han drömde så skönt. Han svävade upp mot taket och såg sig själv ligga där på sängen, och så flög han rakt genom taket och ut i det fria. Han såg alla hus och träd högt uppifrån, och han svävade högre och högre upp mot himlen. Han satte sig på ett moln och tittade ner, och där, på ett annat moln satt en liten flicka. Hon vinkade till honom. Ola såg, att hon hade vingar, så hon måste vara en ängel, tänkte han. Hon log till honom, och så flög hon upp till honom och satte sig bredvid honom på molnet, där han satt.

– Vad heter du? frågade hon.

– Jag heter Ola, sade han, vad heter du?

– Jag heter Maria, sade ängeln och log igen.

– Är du en riktig ängel? frågade Ola.

– Ja, det kan du vara säker på, sade Maria och skrattade, vi är många änglar. Somliga av oss lever bland er på jorden i människo- kroppar, för att vi har valt att vara bland er i fysisk gestalt. Så kan vi bättre hjälpa er, som bor på jorden. Det är änglarnas uppgifter att hjälpa till; var och en på sitt sätt. Ola tittade på Maria och fylldes av värma, en stark kärlek strömmade emot honom från den lilla ängeln, som skrattade och sade:

– Vi tycker så mycket om alla ni jordevarelser, och vi vill hjälpa er på alla sätt och vis. Jag har tittat på dig, när du sitter under den stora eken hemma i trädgården. Jag tycker mycket om dig, du är en snäll pojke.

Ola vaknade av ett ljud från undervåningen, det var nog mamma, som kom hem från sin kvällskurs. Hon gick en kurs för att lära sig ett nytt språk. Hon tyckte om att lära sig olika saker hela

tiden. Nu hörde han, att mamman och pappan pratade med varandra, så Ola gick nerför trappan och ut i köket och satte sig hos föräldrarna.

– Har du gjort dina läxor, Ola? frågade mamma.

– Ja, svarade Ola, jag läste dem genast, när jag kom hem ifrån skolan.

– Det är bra, Ola, så är allt klart till imorgon, sade mamma, nu kan du få en smörgås och lite varm mjölk, så sover du så gott.

Mamman och pappan drack en kopp the och åt en smörgås var.

– Nu är det nog dags att lägga sig, sade pappa, man måste ju vara utsövd, när man har ett jobb att sköta.

– Ja, sade mamma, vi har ju var och en vårt att sköta, vilken sysselsättning, det än är. Ola har sin skola att passa, och jag har mitt jobb också. Nu ber jag om, att vi må få en god natts sömn och drömma ljuvliga drömmar.

Så gick Ola upp på sitt rum igen, men först borstade han tänderna, så tog han på sin pyjamas och lade sina kläder fint i-hopvikta på en stol. Han lade sig under täcket, släckte sänglampan och bad om, att Gud skulle hjälpa mamma och pappa att orka med alla dessa jobb och göromål. Han önskade också allt gott för alla i skolan och för sina vänner: Hasse, Maria, Absalon och hans familj. Han log lyckligt, när han tänkte på dem, och efter en stund sov han.

2 ♥ ONSDAG

Nästa morgon, då Ola vaknade, tänkte han inte så mycket på, vad han hade varit med om dagen innan, för han måste packa skolväskan, och det var mycket annat att göra, innan han var redo att gå till skolan. Denna låg dock inte långt borta. Hans mamma och pappa hade lämnat hemmet för en stund sedan och tagit farväl av Ola, som nu låste om sig och började gå till skolan.

De skulle ha idrott i dag, men Ola såg inte fram emot detta. Han gladde sig dock åt att lära sig skriva och räkna. När det gällde de andra ämnena, så tyckte han om att höra om andra länder och lära sig om, hur blommor var uppbyggda, och om hur människor och djur såg ut inne i kroppen. När han inte tyckte så mycket om idrott, berodde det på, att han ofta blev mobbad av andra starkare pojkar, för att han inte kunde springa så fort. När de spelade fotboll, stod Ola som oftast i mål.

Nu såg han skolan. Det var en stor röd byggnad med en öppen plats framför, där barnen gick och fick en nypa luft mellan lektionerna. Bakom låg idrottsplatsen, där alla sorters bollspel försiggick. Han såg, att några av hans klasskamrater samlades runt en person, och Ola gick