Ljug inte för mig

By Willow Rose

Tolvåriga Sophie Williams åker på ett sommarläger för flickscouter men kommer aldrig hem igen. Tre månader senare hittas hennes kropp i sin sovsäck i det mest populära området i Cocoa Beach, och staden drabbas av kollektiv chock. Det här är nämligen inte vilket barn som helst. Hon var stadens mest älskade surfidol, som spåddes att bli nästa Kelly Slater.

När ett annat barn, sonen till en välkänd senator, kidnappas och en skrämmande video skickas till föräldrarna, kastar sig FBI-profileraren Eva Rae Thomas – som just har återvänt till sin hemstad, skild och arbetslös – in i utredningen och bryter sitt löfte till sina barn om att inte arbeta som polis igen. Hennes gamla flirt Matt Miller har ansvaret för utredningen, men det dröjer inte länge förrän den lokala polisen inser att de behöver Eva Raes kompetens för att komma vidare. Men ju djupare de gräver, desto högre blir insatserna för Matt och Eva Rae. Snart går ingen säker – inte ens deras nära och kära.

Flera av Willow Roses böcker har nått topplistan på Amazon i USA, Storbritannien och Kanada. Hon har sålt mer än tre miljoner böcker och skrivit över 70 romaner i olika genrer. Fansen kallar henne “The Queen of Scream”.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Jul 27, 2023
• ISBN: 9789180006958

Book preview

LJUG INTE FÖR MIG

Willow Rose

Svensk översättning av Petter Mattsson

Copyright © Willow Rose 2021 & Word Audio Publishing Intl. AB, 2023

Originalets titel: Don’t lie to me

Översättning: Petter Mattsson

Omslag: Marcin Słociński

ISBN: 978-91-8000-695-8

Utgiven av: Word Audio Publishing Intl. AB

www.wordaudio.se

[e-mail]

Förändringens hemlighet är att fokusera all din energi, inte på att bekämpa det gamla, utan på att bygga det nya.

Sokrates

Prolog

CAMP SEMINOLE SPRINGS, FLORIDA

Mamma. Jag vill inte vara på lägret i två veckor till. Jag vill åka hem.

Sophie Williams svalde en snyftning när en tår lämnade hennes högra öga och rann nerför kinden. Hon hade lovat sig själv att inte gråta. Hon hade lovat sig själv att hon skulle slutföra det här. Men när hon hörde sin mammas röst i telefonen brast allt. Hon kunde inte hålla tillbaka längre.

Jag vet, hjärtat, sa hennes mamma. Jag saknar dig också, gumman. Men det är bara två veckor. Det kommer bli jättebra.

Det var första gången Sophie hade varit ifrån sin mamma så länge. Det var hon som hade velat åka med när deras scoutledare berättade om lägret. Sophie hade genast vetat att hon ville göra detta. Men de andra tjejerna hade varit så elaka på bussresan dit, och det slutade med att hon satt alldeles ensam utan någon att prata med. Nu kände hon sig ensam och trots att de inte fick ringa hem hade hon smugit ut när de åt middag, gått tillbaka till sitt tält och rotat fram sin mobil ur ryggsäcken. Hon ville höra mammas röst, om så bara för några sekunder. Men när hon väl gjorde det kom tårarna direkt och hon fick så stark hemlängtan att det nästan gjorde ont.

Du fixar det här, upprepade hennes mamma. Det är över innan du vet ordet av, och sedan kommer du vilja åka igen nästa år. Jag gick igenom samma sak när jag var i din ålder.

Jag skulle hellre vilja vara hemma och surfa hela sommaren, sa Sophie.

Jag vet, älskling, men ibland måste man göra andra saker också. Du behöver umgås med andra barn. Dessutom var det du som sa till mig att du ville det här, minns du väl? Du ville åka på det här lägret med dina nya vänner.

Men de är inte mina vänner längre, suckade Sophie.

Inte? sa hennes mamma och lät trött. Det gick fort.

Sophie visste att hennes mamma var besviken. Sophie hade aldrig varit bra på att skaffa vänner. Det var därför hennes mamma föreslagit att hon skulle gå med i flickscouterna. Sophie fick hemundervisning så att hon kunde fokusera på att surfa på vardagarna och delta i tävlingar över hela landet på helgerna. Det var praktiskt taget allt hon gjorde och hon älskade det, men man fick inga vänner på surftävlingar. Visst, hon pratade med andra barn medan hon väntade på att få tävla, men när allt kom omkring var de konkurrenter, inte vänner. Det var en ensam värld för en tolvåring, men på många sätt hade hon det bättre än de flesta.

Hennes mamma hade sagt att det vore bra för henne att bli flickscout. Dessutom skulle det lära Sophie färdigheter som hon skulle ha nytta av senare i livet.

Och Sophie hade fått vänner. Marley och Grace hade varit hennes vänner ända från början. Men inte längre. Nu hade de vänt henne ryggen, utan någon uppenbar anledning, och hon var återigen ensam.

Det här är bra för dig, sa hennes mamma, och Sophie märkte att hon ville avsluta samtalet. Dessutom är det bara den första dagen. Sov på saken, så ska du se att det känns bättre imorgon när allt det roliga börjar, okej?

Sophie suckade. Okej.

De avslutade samtalet med att säga jag älskar dig och Sophie stoppade ner telefonen i ryggsäcken igen. Hon kastade en blick på sin sovsäck och dödade sedan en mygga som sög blod från hennes arm. Hennes ben var redan täckta av insektsbett.

Sophie återvände till huvudbyggnaden och hittade de andra i det gemensamma utrymmet. Marley och Grace tisslade och tasslade när hon gick förbi dem, utan att ens bry sig om att hålla nere volymen tillräckligt för att hon inte skulle kunna höra varje ord de sa.

Var tror du att hon har varit?

Förmodligen ute och kritat på för en ny sponsor.

Tror du att hennes underkläder är sponsrade?

Självklart är de det. Hon kan inte ens äta något om det inte är sponsrat av rätt företag. När hon skiter kommer sponsorns namn ut.

De skrattade. Sophie blängde på dem och gick sedan och satte sig med någon annan. Hon försökte le mot en tjej som hette Britney och tänkte att hon kanske kunde bli hennes vän, men Britney himlade med ögonen och vände sig om. Sophie suckade och tittade ner i golvet samtidigt som en av deras ledare, Michaela, berättade vad de skulle göra de närmaste dagarna. Lägret låg precis intill en källa och imorgon skulle de paddla kanot. Det hade Sophie faktiskt sett fram emot, men det krävdes två tjejer i varje kanot och hon visste att ingen av dem skulle välja henne.

De är bara avundsjuka, hade hennes mamma sagt till henne om och om igen under hela hennes barndom när sådana här saker hände. Det gjorde inte saken bättre att hon blivit vald till årets surfare av Ron Jon’s Surf Shop och att hon syntes på deras reklamskyltar över hela staden. Alla vuxna tyckte att det var så häftigt, men detsamma kunde knappast sägas om hennes jämnåriga. Tjejerna i kvarteret hade hånat henne och sagt att hon såg tjock ut på bilden och att deras föräldrar aldrig skulle tillåta att de visades upp på det sättet, så att kidnappare kunde se dem och få galna idéer.

"Vill din mamma att du ska bli kidnappad?" hade en tjej, som hette Victoria och som bodde på hennes gata, frågat.

Självklart inte, hade en annan flicka som hette Alison sagt. Hon planerar att leva på hennes pengar resten av sitt liv. Du vet väl att Sophie är hennes mjölkko?

Precis, hade Victoria svarat. Nu när din pappa har lämnat er räknar hon med att du ska försörja henne. Det är därför hon pressar dig så hårt. Det är i alla fall vad min mamma säger.

Sophie kände hur ilskan växte i henne när hon tänkte på de där tjejerna. Vad visste de överhuvudtaget om hennes liv?

Okej, det är dags att göra upp en lägereld, sa ledaren och slog ihop händerna.

Ja! utbrast tjejerna. Grillade marshmallows!

Och spökhistorier! sa Michaela och tittade på Sophie, som inte reste sig upp när de andra gjorde det. Hon gick fram till henne och sträckte ut handen.

Du kan sitta bredvid mig, sa hon och blinkade med ena ögat.

Sophie kände sig lättad. Hon avskydde att alltid behöva sitta ensam. Hon tog Michaelas hand och reste sig upp.

Ärligt talat är inte jag heller förtjust i riktigt läskiga historier, sa hon och log. Men berätta inte det för någon.

Sophie hade inget emot historierna, men hon var glad att någon äntligen pratade med henne, så hon nickade bara och kramade Michaelas hand hårt.

Vid lägerelden höll hon sig nära Michaela och ansträngde sig hårt för att inte titta åt de andra tjejernas håll. Medan de sjöng sånger och grillade marshmallows tänkte hon på sin mamma och att hon tänkte ringa till henne när det blev morgon och berätta att hon hade bestämt sig. Det hade varit ett misstag att komma hit. Hon ville åka hem. Men hon skulle åtminstone stanna över natten. En natt här skulle knappast skada.

De hade precis ätit upp sina grillade marshmallows när en kraftig åskknall överraskade dem – det lät nästan som om himlen sprack. Snart öste regnet ner och dränkte deras kläder.

Skynda er in i tälten! skrek Michaela.

Sophie rusade in i sitt och drog igen blixtlåset. Ljudet av regnet som slog mot tältet var lugnande. Hon hade sovit i tält många gånger under surftävlingar som pågick i flera dagar. Det var det billigaste sättet för dem att övernatta på, och vanligtvis letade de upp en campingplats där de kunde slå upp tältet. Ingen av hennes vänner visste detta om henne, vad hon hade fått gå igenom för att komma dit hon var, till och med sova i tält på frusen mark mitt i vintern när de deltagit i tävlingar norrut. Men på den tiden hade hennes mamma inte haft råd med ett hotellrum som många av de andra tävlingsdeltagarna, särskilt inte när det var tävling i en annan stad nästan varje helg. I början, när hon precis hade börjat surfa, deltog de bara i lokala tävlingar i centrala Florida, men i takt med att hon blev bättre började det komma inbjudningar till större tävlingar utanför delstaten, ibland ända till Kalifornien, och det blev snart väldigt dyrt för hennes mamma. Visst, hon skulle få pengar om hon vann, men det var ingen självklarhet. Särskilt inte när hon var så ung och nybörjare.

Det var inte förrän hon tagit sig upp till de stora ligorna som pengarna börjat komma. Det var då hon fått kommersiella kontrakt också, som modell för surfprodukter och badkläder. Det var där pengarna fanns.

Sophie tog sin sovsäck, öppnade den och kröp sedan ner i den och tänkte på sin mamma. De stod varandra väldigt nära eftersom hon oftast var med henne vart hon än åkte. Att vara borta från henne var mycket tuffare än vad hon hade förväntat sig.

Sophie drog upp sovsäckens dragkedja och hittade en bekväm position samtidigt som ytterligare en tår dök upp i ögonvrån. Hon torkade bort den och låg sedan helt stilla och hoppades på att somna snabbt. Hon ville bara att den här natten skulle vara över så att hon kunde åka hem.

Några av de andra tjejerna delade tält och hon kunde höra dem prata och fnissa när hon försökte sova. Några sekunder senare hyschade Michaela dem och de blev tysta. Sophie tänkte att hon äntligen skulle kunna somna, så hon slöt åter ögonen och gjorde några av de andningsövningar som hennes tränare Thomas hade lärt henne för att slappna av inför ett kvalförsök. Hon blev alltid nervös när de skulle ge sig ut i vattnet och det kunde få henne helt ur balans. Hon älskade havet och att surfa, men inte så mycket det faktum att hon ständigt var tvungen att prestera.

Hon gillade att träna inför en tävling mycket mer än att faktiskt tävla i den. Men hennes mamma var så stolt över att hon hade klarat sig så långt och att se hennes namn och porträtt i alla tidskrifter och i lokaltidningen. Sophie hade helt enkelt inte hjärta att säga något till henne, men egentligen ville hon bara surfa för sin egen skull. För att det var roligt. Hon behövde inte tidningarna eller berömmelsen eller ens förstaplatsen. Hon gillade att lyckas men kunde vara sjuk i flera dagar efteråt om hon inte klarade sig förbi den första tävlingsomgången. Inte ens en kvartsfinal räckte för att tillfredsställa hennes mamma längre. Hon var tvungen att vinna, allt annat var ett misslyckande.

Det är så riktiga vinnare tänker, sa hon alltid.

Somna, kom igen, somna då.

En hoande uggla skrämde henne och hon spärrade upp ögonen. Sophie stirrade upp i tälttaket med hjärtat hårt bultande i bröstet och kritiserade sedan tyst sig själv för att hon var en sådan mes.

Det var trots allt bara en uggla. Hon var ute i naturen och där hörs naturljud. Sophie lugnade sig själv igen med hjälp av sin andningsteknik, och snart slog hennes hjärta normalt igen. Hon var precis på väg att sluta ögonen när skenet från en ficklampa plötsligt landade på sidan av hennes tält.

Sophie flämtade till samtidigt som hennes hjärtslag löpte amok. Sekunden därpå försvann ljusskenet.

Sophie tänkte att det förmodligen bara var en av ledarna som gick runt för att titta till dem och lugnade sig igen. Men nu var det svårt att somna. Ännu svårare än tidigare. Sophie kunde inte sluta tänka att hon hade gjort ett misstag genom att låta sin mamma övertala henne att sova över. Hon borde ha insisterat på att åka hem ikväll istället.

Sophie hade knappt slutit ögonen igen när hon hörde fotsteg utanför tältet. Hon låg helt stilla och hörde dem komma närmare. Hon stirrade på tältdörren samtidigt som stegen stannade precis utanför och dröjde sig kvar i några sekunder.

Den som är där ute kanske försvinner om jag ligger helt stilla.

Men det gjorde den inte. Personen utanför böjde sig ner, öppnade dragkedjan till hennes tält och kikade sedan in. Innan Sophie ens hann skrika slet personen tag i henne och drog sedan upp sovsäckens dragkedja tills den täckte hennes ansikte helt och hållet. Sophie försökte skrika och sparka, men lyftes upp från marken och blev snart ivägdragen genom natten.

Kapitel 1

TRE MÅNADER SENARE

Jag ringer pappa. Han vet hur man gör.

Nej.

Jag stirrade på min tolvåriga dotter Christine. Hon höll fortfarande sin laptop i famnen. Den hade fått ett virus och jag hade ingen aning om hur jag skulle fixa det. Min blick fick henne att ilskna till.

"Vad menar du med nej?" frågade Christine.

Precis vad jag sa.

Men …

Jag skakade på huvudet och försökte behärska mig. Vi hade haft den här konversationen många gånger på sistone, och den gick mig på nerverna varje gång.

Pappa är på sin smekmånad, vet du väl? sa Alex, min sexåriga son, från andra sidan köksbänken. Han åt flingor utan mjölk eftersom den var slut och jag inte hade haft tid att köpa mer på grund av allt jag behövde packa upp. Av någon anledning var mina barn som svampar när det gällde mjölk, och oavsett hur mycket jag köpte så var det aldrig tillräckligt. Jag kunde inte fatta hur ofta jag var tvungen att handla. Efter bara en månad som ensamstående mamma på heltid var jag redan ganska överväldigad.

Chad hade tagit hand om allt det där när de var små. Han hade privilegiet att jobba hemifrån för försäkringsbyrån, så därför var det han som hade tagit hand om det mesta av hushållsarbetet i flera år. Det vore en underdrift att säga att jag blev paff när han bestämde sig för att lämna mig för en yngre variant och bli en fullfjädrad medelålderskliché. Kimmie hade ben som en gasell och hår blondare än platina, för att inte tala om midjan som var så smal att den såg ut att vara i ungefär samma storlek som mitt lår. Hon hade också en son i tonåren och nu ville Chad bilda familj med henne. En ny familj. Det hade han berättat för mig för en månad sedan, exakt på datumet. Jag höll fortfarande på att återhämta mig från denna enorma chock som hade krossat min tillvaro, för att inte tala om våra barns.

Det är ingen smekmånad, gubben, sa jag. För de är nämligen inte gifta.

Än, mumlade min fjortonåriga dotter, Olivia, som stod i dörröppningen.

Hej, gumman, är du hungrig? frågade jag, i ett försök att byta samtalsämne. Hon skakade på huvudet. Jag var orolig för henne eftersom hon inte hade pratat så mycket med någon av oss sedan hennes pappa berättat att han skulle bo i Kimmies lägenhet från och med nu.

Jag hade fortfarande svårt att fatta att han gjorde så här mot oss … kastade femton års äktenskap i sjön bara så där. Inget jag är ledsen, eller jag avskyr att göra så här mot er. Bara fem förödande ord – som uttalades över telefon – och som fortfarande ekade i mitt huvud:

Jag kommer inte hem igen.

Men mamma, vad gör jag med min dator? frågade Christine.

Jag stirrade på henne och sedan på lådorna bakom henne. Flyttbilen hade lämnat dem två dagar tidigare, och jag hade fortfarande inte packat upp hälften av dem.

Jag vet inte, sa jag med en djup suck. Jag kanske kan ta den till en Applebutik nästa vecka?

Nästa vecka? gnällde hon. Nästa vecka? Jag kan inte vänta så länge. Jag har matteläxa som jag måste göra.

Använd min dator, sa jag. Du kan använda Google Classroom på vilken dator som helst.

Christine gav ifrån sig ett irriterat, nästan flämtande ljud. Jag såg på henne att blotta tanken på att vara utan sin dator i mer än en timme, för att inte tala om flera dagar, var för mycket för henne att hantera. Jag visste att datorn var hela hennes liv, vid sidan av telefonen, men hon satt med den hela dagen när hon inte var i skolan. Jag hade ingen aning om vad hon gjorde på den, men än så länge hade jag inte heller tänkt så mycket på det. Jag hade mycket att stå i som det var, och vad hon gjorde på sin dator var det sista jag tänkte på.

Jag går inte med på det, sa hon på ett sätt som med all önskvärd tydlighet visade att det inte fanns något jag kunde göra eller säga som skulle få henne att acceptera det här. Datorn måste repareras genast, punkt slut. Det var den enda lösningen hon tänkte acceptera. Men jag hade helt enkelt inte tid med det just nu. Jag hade planerat att packa upp hela dagen och sedan förhoppningsvis få lite arbete gjort innan jag gick till sängs.

Jag är ledsen, gumman, sa jag. Men det är det enda som funkar för mig. Jag kan göra det först på måndag morgon, okej?

Min dotter grymtade högt och ställde sedan ner datorn på köksbänken.

Det här hade aldrig hänt om pappa var här, sa hon och stormade ut.

Jag försökte trycka undan skuldkänslorna som blossade upp så gott det gick. Jag kunde ha skällt ut henne, jag kunde ha svarat något för att få henne att uppföra sig, men det gjorde jag inte.

För om vi ska vara helt ärliga så hade hon ju rätt.

Kapitel 2

Jag hade precis ringt till den lokala pizzerian när det knackade på dörren. Jag öppnade och där stod mamma och pappa. Min mamma höll i en gryta som var till mig.

Den är vegansk, sa hon.

Gott, sa jag utan att mena det.

Mamma såg på mig med en triumferande blick. Jag sa till din pappa att du inte hade tid att laga mat.

Jag ryckte på axlarna samtidigt som de klev in, och jag stängde dörren bakom dem.

Jag beställde pizza. Räknas det som matlagning?

Mamma fnös. Absolut inte. Det är inte riktig mat, Eva Rae Thomas. Du borde verkligen börja tänka på vad du äter.

Hon gav mig en missnöjd blick och ännu en gång fick jag dåligt samvete. Visst, jag hade aldrig blivit av med mina gravidkilon efter det tredje barnet. Och det hade inte varit lätt att äta hälsosamt de senaste veckorna med allt som hänt. Jag tröståt. Men att äta hälsosamt stod inte precis högst upp på min långa lista över saker jag behövde ta itu med. Just nu försökte jag bara hålla mig flytande. Jag brydde mig inte särskilt mycket om hur jag såg ut. Jag var mest nöjd över att jag inte satt i min pyjamas hela dagen och grät över mitt misslyckade äktenskap. Det måste väl ändå ses som något positivt?

Det är fint att se dig, lillan, sa pappa och pussade mig på kinden. Han hade kallat mig så sedan jag var barn eftersom jag var kortast i familjen.

Det blir finare och finare här hemma för varje gång vi besöker dig.

Jag suckade lättat. Min pappa. Min privata hejaklacksledare och min största beundrare. I hans ögon kunde jag inte göra något fel, till min mammas förtret. Hon, å sin sida, ansåg att jag gjorde allting fel. Man skulle väl kunna säga att det fanns något slags balans i det. Kanske ville min pappa bara kompensera för det han såg att min mamma inte gav mig. Vad som än hände hade jag ägnat större delen av mitt liv åt att försöka imponera på henne, försöka få henne att lägga märke till mig och bekräfta mig. Kanske till och med älska mig. Med åren hade jag lärt mig att det förmodligen aldrig skulle ske.

Jag höll just på att packa upp en låda i köket, sa jag och gick dit med mina föräldrar i släptåg. Mamma såg ut som om hon inte var säker på att hon kunde sitta på stolarna utan att bli smutsig.

Sätt er, sa jag, och det gjorde de, men mamma borstade av sittdynan först.

Vill ni ha något? Ett glas vin? frågade jag. Öl?

En öl skulle sitta fint, sa pappa.

Mamma gav honom en dömande blick, men jag serverade honom ändå en, eftersom jag visste att han inte fick någon öl hemma. Inte efter att mamma blivit besatt av hälsa till följd av att pappa blivit inlagd på sjukhus med en tarmsjukdom som de först hade trott var cancer men som bara visat sig vara en infektion. Annars var han stark som en oxe och sprang nere på stranden tre gånger i veckan. Men allt min mamma såg var sjukdomen och under de senaste två åren hade hon varit nästan hysterisk över vad han åt och drack. Jag antog att hon var livrädd för att förlora honom och rädd för den förlust av kontroll som hon plötsligt hade känt, och därför trodde hon att om hon bara kontrollerade vad han åt så skulle hon på något sätt uppnå lite stabilitet i det kaos hon kände inom sig. Mamma hade inte lätt för att hantera känslor och med åren hade jag lärt mig att läsa mellan raderna för att förstå hur hon verkligen kände. Jag hade väl aldrig riktigt känt att jag förstod mig på henne, men det hade blivit bättre. Jag ville att det skulle bli det. Jag ville komma närmare båda två, och det var därför jag hade bestämt mig för att flytta tillbaka till Cocoa Beach, där jag var född och uppväxt.

Pappa smuttade nöjt på sin öl medan mamma såg ut som en citron i ansiktet.

Vi borde nog äta grytan medan den är varm, muttrade hon och reste sig upp. Jag dukar. Var är era tallrikar?

I någon av de bruna lådorna där borta, sa jag och pekade på en hög med lådor som stod lutade mot väggen.

Har du inte ens packat upp tallrikarna? sa hon. Ni har väl varit här i en vecka?

"Jag har inte hunnit göra det än.