Linda

By Caroline Twamley

Det har gått en månad sedan Lindas syster Cora begravde sin man. Nu är hon som en helt annan person. Plötsligt vågar hon be sina vänner om hjälp - och Linda hjälper mer än gärna till. Men hon känner också en viss oro. Solsemestern med Hugo och barnen närmar sig med stormsteg - hur blir det med Cora då? Kanske borde hon stanna hemma och vara tillgänglig. Man vet ju ändå inte vad som händer med det där nya viruset som upptäckts i Asien.Samtidigt som tankarna kring systern surrar i bakhuvudet har Linda en miljon andra saker att oroa sig för. Hur är det egentligen med barnen? Borde hon lägga sitt smyckesskapande åt sidan tills de blivit lite äldre? Att Hugo dessutom är lättretlig och frånvarande hjälper inte saken alls. Och när de äntligen kommer iväg på sin resa till Dubai visar det sig snart bli en allt annat än avslappnande vecka... -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 19, 2020
• ISBN: 9788726695892

Book preview

författaren.

Prolog

Lycka till idag. Jag är ledsen att jag inte hinner följa med. Hugo drog in Linda i famnen och tryckte en mjuk kyss mot hennes hår. Linda lät sina armar glida runt Hugos midja och lutade huvudet mot hans axel.

Det är okej. Det är klart att jag vill att du ska vara där, men jag förstår att det inte går. Fast jag hoppas verkligen att det där mötet är värt det. Hon lutade huvudet bakåt och blinkade mot Hugo för att visa att den sista kommentaren inte var så allvarligt menad. Hugo log ner mot henne och kysste henne lätt på läpparna.

Jag måste åka nu, men hör av dig när du är klar. Jag sitter som sagt upptagen större delen av dagen, men du kan väl skicka ett meddelande i alla fall?

Det gör jag, lovade Linda. Hon lade handen över magen och tittade kärleksfullt på Hugo när han slängde kavajen över ena armen, lyfte upp datorväskan och gick ut från köket.

Linda? En blåklädd barnmorska öppnade dörren ut till väntrummet och såg sig frågande omkring.

Ja, det är jag. Linda log ett snabbt leende och lade ner tidningen hon bläddrat i innan hon reste sig från den rakryggade stolen hon suttit på. Hon kände hur förväntan steg inombords när hon gick de få stegen bort till barnmorskan som höll upp dörren så att Linda kunde passera igenom in till korridoren som låg bakom.

Du kan följa med mig här, sa barnmorskan och gick i förväg. Linda sneglade förstulet in i rummen där dörrarna stod öppna. Tänk om här var någon hon kände? Så roligt det skulle vara!

Här går vi in. Linda blev visad in i ett litet rum med ett skrivbord, en kontorsstol, en besöksstol, en smal brits och ett handfat. Du kan hänga jackan på kroken där. Barnmorskan visade på en krok på väggen, bredvid dörren. Linda hängde upp sin jacka och satte sig sedan i besöksstolen och tittade med ett spänt leende på barnmorskan som nu satt framför datorn. Jaha, det var dags för ultraljud ser jag. Hon mötte Lindas blick och log varmt. Hur mår du?

Jag mår jättebra, utbrast Linda och glädjen spred sig inom henne. Jag kände ett lätt illamående i början, men det gick över väldigt fort och nu mår jag toppen. Hon strök sig lätt över magen.

Vad skönt att du inte mår illa längre. Det finns de som mår illa i nio månader så det är så olika det där. Barnmorskan ställde några kompletterande frågor och reste sig sedan upp. Vi gör själva ultraljudet i rummet bredvid men du kan lämna dina saker här. Linda reste sig och de gick till rummet som låg vägg i vägg. Där fanns en brits och Lindas ögon fastnade på skärmen som var placerad precis bredvid den smala sängen. Det ilade till av spänning inom henne, snart skulle hon få se!

Du kan lägga dig på britsen, instruerade barnmorskan och Linda lade sig ner och drog upp sin tröja så att magen blev bar. Det kan känns lite kallt till en början, sa barnmorskan när hon smörjde in gelé och sedan sakta förde staven över Lindas mage. Linda nickade och tittade ivrigt mot skärmen. Hon såg en gråskalig bild som rörde sig och spände blicken för att se om hon kunde urskilja sitt barn. Hon väntade på att barnmorskan skulle säga något och när hon förblev tyst högg det till i magen på Linda.

Jag ska bara vända skärmen så att jag ser lite bättre, sa barnmorskan och vred skärmen så att Linda inte kunde se den. Hon fortsatte att föra staven över Lindas mage ett par gånger innan hon försiktigt lade ner den. Jag ska be vår läkare att komma och titta också. Är du okej med att ligga kvar här medan jag hämtar honom?

Linda tittade frågande på barnmorskan och rädslan spred sig som lava som vällde fram inom henne när hon mötte barnmorskans allvarliga blick.

Är det något som är fel? viskade Linda. Hon såg att barnmorskan tvekade innan hon svarade.

Jag vet inte, det är svårt att se och vår läkare har mycket mer erfarenhet än vad jag har så därför vill jag be honom om hjälp med att titta. Linda nickade sakta och utan att tänka sig för lade hon händerna över magen som nu var alldeles kletig. Hon gjorde en grimas och försökte torka av handflatorna på papperet hon låg på. Mitt barn, tänkte Linda. Det är något som är fel! Hon önskade hett att Hugo funnits vid hennes sida så att hon hade sluppit att ligga ensam och vänta. Varför dröjer det så länge? Varför kommer de inte? Tårarna började tränga på och Linda blinkade frenetiskt för att bli av med dem. Hon kunde inte torka några tårar med sina kletiga händer. Till slut knackade det försiktigt på dörren och barnmorskan kom tillbaka tillsammans med en manlig läkare som slängde en snabb blick på Linda.

Jaha, är allt förberett?

Ja, allt är uppkopplat och klart, jag har precis undersökt henne själv. Barnmorskan sökte Lindas blick och nickade uppmuntrande mot henne. Läkaren slog sig ned på stolen och lyfte upp ultraljudsgivaren. Han mötte Lindas blick.

Jaha, jag är läkare här på kliniken och jag ska göra en extra kontroll. Är du beredd? Linda nickade tyst och läkaren förde staven mot hennes mage. Jag behöver mer gelé, suckade han direkt och vände sig mot barnmorskan som skyndade fram med en tub. Hon strök med varsamma händer ut mer gelé på Lindas mage och läkaren gjorde ett nytt försök. Linda tittade spänt på hans ansiktsuttryck när han koncentrerat tittade på skärmen. Skulle han inte säga något? Läkaren höll staven stilla på hennes mage och vickade lite på den innan han till slut lade ner den. Linda såg hur han mötte barnmorskans blick och gav henne en kort nick innan han vände sin allvarliga blick mot Linda.

Det är tyvärr så att ditt foster inte längre lever. Av storleken att döma så är det ett tag sedan det dog och din kropp borde stöta bort det inom kort. Det började susa i Lindas i öron. Vad var det han sa? Hennes barn var inte dött! Läkaren reste sig från stolen och Linda blev kruttorr i munnen och slickade sig nervöst om läpparna. Hon tittade hjälpsökande på barnmorskan som kom fram och lade sin hand över Lindas som vilade på britsen.

Ja, då lämnar jag er två, sa läkaren och tog tag i dörrhandtaget. Han vände sig om och tittade på Linda. Jag beklagar, sa han och lämnade sedan rummet.

År 2019

1. Måndag, 11 februari

Linda brast ut i skratt när Oskar kom ut från sitt rum iklädd blå joggingbyxor, gröna sockar med fotbollar på och en rödrutig finskjorta med svart fluga.

Men Oskar, vad fin du är, sa hon med varm röst samtidigt som hon böjde sig ner och pussade Oskar på hjässan. Oskar sträckte på sig och såg så stolt och glad ut att Linda blev riktigt rörd. I samma stund kom Emily ut från sitt rum och tvärstannade när hon fick se sin lillebror.

Ska han se ut så där? Mamma, du måste ju säga till honom! Så kan han väl inte se ut? Linda såg hur glädjen och stoltheten i Oskars blick försvann när han med en frågande min tittade upp på henne.

Vad menar du med det Emily? Han är ju jättefin, sa Linda samtidigt som hon vände sig mot Emily och spände blicken i henne för att hon skulle förstå att ämnet var slutdiskuterat. Emily suckade dramatiskt och klampade förbi samtidigt som hon muttrade att Oskar i alla fall inte fick följa med in i skolan om han skulle se ut på det viset. Linda vände sig till Oskar igen och sträckte ut handen. Kom nu hjärtat så går vi så du inte kommer för sent till frukosten på förskolan. Oskar skuttade glatt fram och tog hennes hand medan han ivrigt berättade om allt gott han skulle äta till frukosten. Linda smålog för sig själv och kramade Oskars hand lite extra, tänk den som kunde glömma hårda ord lika snabbt som en fyraåring och glatt gå vidare, kanske skulle livet vara lite enklare då.

När Linda och Oskar kom ner för trappan såg hon hur Hugo stökade omkring bland sakerna på den alltid lika överbelamrade hallbyrån samtidigt som han muttrade för sig själv.

Vad letar du efter älskling? frågade hon, medan hon vänligt men bestämt tog Oskars sandaler ifrån honom och istället pekade mot de vattentäta och varmfodrade vinterkängorna. Jag hittar inte nycklarna till jobbet, fräste Hugo. Jag är helt säker på att jag lade dem här. Varför kan ingenting få ligga där det ska i det här huset?! Han råkade välta ner en hel hög med reklam som var på väg ut till pappersåtervinningen. Jag blir galen! deklarerade han och vände på klacken för att leta vidare i köket.

Vänta lite, jag tror jag såg dem här tidigare. Linda lyfte på en mössa och simsalabim, där låg den eftersökta nyckelknippan. Med höjda ögonbryn och ett litet menande leende sträckte hon fram nycklarna till Hugo som slet dem till sig men sedan besinnade sig, tog ett djupt andetag, böjde sig fram och kysste henne lätt på munnen.

Tack, vad skulle jag göra utan dig?

Du skulle komma för sent väldigt ofta, skrattade Linda och gav honom en vänskaplig klapp på baken samtidigt som hon med andra handen stoppade ner mössa och vantar i Emilys skolväska, trots att hon visste att de inte skulle bli använda. När hon plockade upp reklamhögen som hamnat på golvet slängde hon en blick ut genom hallfönstret och såg Hugo öppna bildörren till sin företagsbil och kliva in. Hon älskade Hugo och de två var ett bra team tillsammans, eller det var i alla fall vad hon trott ända tills för en dryg vecka sedan då hon och Hugo hade haft ett stort bråk. Hugo hade vräkt ur sig en massa saker som Linda hade svårt att glömma trots Hugos försäkringar om att han inte alls menat det han hade slängt ur sig. De hade försonats men Linda funderade fortfarande över det Hugo hade sagt och hon hade också lagt märke till att Hugo var mer lättirriterad och distanserad än vanligt. När hon hade frågat vad det var som tyngde honom hade han bara svarat att det var mycket på jobbet, och Linda hade låtit sig nöjas med det svaret. Men det kändes lite som att mattan hade ryckts bort under henne fötter och plötsligt hade Linda börjat tvivla på sådant som tidigare hade känts självklart.

När Hugo slog igen bildörren och startade bilen skakade Linda på huvudet och återgick till att bringa ordning i kaoset i hallen. Hon kontrollerade snabbt att Oskar hade fått på sig rätt skor till slut, hjälpte honom att knäppa jackan och ropade på Emily att de var tvungna att åka. Emily kom sakta gåendes från köket med en sur min.

"Vi måste lämna Oskar först mamma, han får inte följa med till skolan, han är ju pinsam! Så, så sa Linda förmanande, du ska vara snäll mot din lillebror, du har bara en. Men vi kan lämna Oskar först, det passar ändå bättre med tiderna." För att skynda på förloppet höll hon fram Emilys jacka mot dottern. När Emily långt om länge fått på sig jacka och skor öppnade Linda ytterdörren och föste ut barnen i den mörka och kalla vintermorgonen.

När Linda lämnat barnen på skola och förskola körde hon vidare till företaget där hon arbetade deltid som ekonom. Hon var utbildad smyckesdesigner och brann verkligen för att skapa unika och speciella smycken, dock var det svårt att tjäna några pengar på det så därför jobbade hon också på ekonomiavdelningen på ett mellanstort, privatägt företag i staden som de bodde i utkanten av.

Hon satt kvar i bilen när hon stängt av motorn och kollade smink och hår i backspegeln. Tankarna på grälet med Hugo och vad det var som verkade oroa Hugo trängde sig på igen och Linda rynkade pannan. Visst hade Hugo ett ansvarstyngt jobb som krävde mycket av honom, men även om det innebar att han lade mycket tid på jobbet så brukade han ändå vara glad och engagerad de stunder han tillbringade med familjen. Men nu verkade det som att han ständigt befann sig någon annanstans i sina tankar. Låg det kanske mer bakom orden han kastat ur sig än vad han ville erkänna? Grälet hade börjat med att Linda hade frågat Hugo om han hade tittat på vilka utflykter som erbjöds i samband med deras förestående semesterresa till Dubai. Hugo hade fräst till svar att han inte hade tid att sitta och drömma om semesterresor som han egentligen inte hade tid att åka på vilket fick Linda att ilskna till.

Nähä, så du har inte tid att planera för umgänge med din familj men tid för arbetet har du, både dag och natt för tillfället och jag får ta allt ansvar för barnen och hushållet trots att jag också har jobb att sköta!

Hugo hade blängt på henne över köksbordet.

Om du tänker på ditt deltidsjobb som ekonom så betalar det väl inte så stor del av våra räkningar, eller? Och dessutom trodde jag att du gillade det eftersom du får utlopp för din 'sociala sida' där. Smyckestillverkningen är ju en hobby som du själv valt att ta upp så jag antar att du inte syftar på den. Och när det gäller barn och hus så var det du som tvunget ville bilda familj och köpa hus men nu är det jag som måste se till att vi kan betala för allt! Linda stirrade efter Hugo när han stormade ut genom dörren och slog igen den hårt bakom sig.

Sådan här hade hon aldrig sett honom förut. Och vad var det han hade sagt egentligen? Ville han inte ha familj och hus lika mycket som hon? Hon hade trott att de var helt överens om allt som rörde deras gemensamma livs utveckling.

Hugo hade varit väldigt ångerfull när han kommit tillbaka någon timme senare. Han hade bett om förlåtelse för allt han sagt och bedyrat att han inte menat det.

Det är det här ledningsgruppsmötet som stressar mig. Förlåt mig Linda, jag borde inte låta det gå ut över dig. Du vet att jag stöttar dig till 100% när det kommer till din smyckestillverkning och jag är stolt över dig som klarar av att kombinera det med ditt arbete som ekonom och dessutom gör ett så fantastiskt arbete som mamma! Jag vet att jag inte hade kunnat lägga så mycket tid på min karriär om inte du hade ställt upp och tagit så mycket ansvar här hemma. Han hade hållit ut armarna i en försonande gest och efter en viss tvekan hade Linda klivit in i hans famn. Trots försoningen låg Hugos ord och hans förändrade beteende och skavde inombords. Hela Lindas värld hade ruckats en aning och hon famlade för att hitta balansen igen. Kanske borde hon söka efter en heltidstjänst istället? Då skulle hennes inkomst bli högre och Hugo skulle kanske känna mindre press. Å andra sidan räckte hans inkomst mer än väl till för att täcka alla deras utgifter och han hade alltid tidigare varit väldigt stödjande när det kom till Lindas smyckestillverkning.

Linda kastade en blick på klockan och såg att det var hög tid att bege sig in för att börja dagens arbete. Hon skakade på huvudet för att bli av med de jobbiga tankarna. När hon mötte blicken ur sina bruna ögon i backspegeln tvingade hon sig själv att le då hon läst att även falska leenden skapade lyckokänslor och också fick rösten att låta gladare. Hon ville inte ramla in på jobbet en måndagsmorgon med ett mörkt moln hängandes över huvudet.

I trapphuset sprang hon på sin kompis Amy som arbetade på marknadsavdelningen.

Hej vännen! utropade Amy när hon fick se Linda. Hur står det till idag? Linda tittade på Amy och som alltid avundades hon Amys vilda, röda hårman och lite udda klädstil som få skulle klara av att bära upp men som på Amy såg helt fantastiskt ut.

Det är bra tycker jag, hur är det själv? Vilken vacker sjal förresten.

Åh, tack! Jag gillar den eftersom den har så många färger vilket gör att den passar till nästan allt. Amy gjorde en liten piruett innan hon och Linda började gå uppför trapporna. Allt är bra med oss, fortsatte hon. Det har varit en lugn helg. Har du börjat packa än för semestern? Amy tittade nyfiket på Linda.

Nja, jag har inte börjat packa, men jag har börjat leta fram sommarkläderna och så har jag så klart påbörjat en packningslista. Linda blinkade mot Amy som skrattade vid Lindas ord.

Så klart du har en lista, hur skulle det annars gå?

Fast vi får väl se om vi kommer iväg. Det beror på hur det går med det här viruset som härjar. Linda grimaserade lite och kände ett hugg av oro i magtrakten när hon tänkte på det nya virus som precis hade upptäckts i Asien.

Äsch, det är klart att ni kommer iväg. Enligt experterna är det inte farligt att bli smittad om man inte är gammal och svag eller har underliggande sjukdomar och inget av det stämmer in på er såvitt jag vet. Amy log glatt mot Linda.

Nej, det är sant. Kommer det inte fram någon mer information så ska det väl inte hindra oss från att åka. De hade kommit fram till Lindas våningsplan och Linda lyfte leende handen i ett hej då till Amy som fortsatte ytterligare en trappa upp. Upplyft av mötet med sin väninna klev Linda med ett glatt God morgon! in i kontorslandskapet hon delade med de andra på ekonomiavdelningen. Arbetsuppgifterna kanske inte är de roligaste tänkte hon för sig själv, men jag uppskattar verkligen sällskapet från kollegorna och i synnerhet från Amy. Hon slog sig ner vid sitt skrivbord och snart var hon djupt försjunken i sitt arbete.

Fikadags! Linda ryckte till vid det plötsliga utropet och när hon tittade mot dörren såg hon en av sina kollegor stå där och vänta på henne. Kommer du, eller?

Ja, jag kommer. Linda reste sig från kontorsstolen och följde efter sin kollega ut till fikarummet där ett glatt sorl fyllde rummet. Hon tog en kopp och ställde sig i kö till kaffemaskinen och lyssnade på diskussionen som pågick framför henne.

I år tror jag att det blir något alldeles särskilt. Med tanke på resultatet förra året så tycker jag att det minsta vi kan hoppas på är en övernattning, kanske till och med flera! Den unga tjejen nästan studsade på stället av iver och Linda kunde inte låta bli att dra på munnen åt hennes entusiasm.

Om jag var som du så skulle jag nog inte ha så höga förhoppningar. Karin som varit på företaget längst av alla tittade bistert på den unga tjejen. En kick-off för personalen är nog inte det som ägarna helst vill lägga sin vinst på.

Men förra årets kick-off var jättebra och med tanke på hur bra det har gått sedan dess så kanske de visst vill ge oss något extra? Och en övernattning är inte så mycket pengar i det stora hela i alla fall. Med det tog den yngre kollegan sin kaffekopp och gick och satte sig vid ett bord. Karin fnös och vände sig mot Linda.

Som att vi skulle få något gott av allt slit vi lägger ner, hon kommer snart lära sig hur det fungerar. Linda log lite försiktigt och hummade diplomatiskt. Hon trodde nog visst att ägarna kunde tänka sig att bjuda personalen på något extra för att fira det framgångsrika året de hade bakom sig, hennes problem var istället att hon inte var säker på att hon ville det.

När Linda fyllt upp sin kaffekopp tittade hon sig omkring för att hitta en sittplats och slog sig sedan ner bredvid en av killarna i trivselgruppen.

Vet du vad som är planerat för kick-offen i år? frågade hon medan hon blåste på det varma kaffet.

Japp, det vet jag, men jag tiger som muren. Killen tittade glatt på henne medan han högljutt tuggade i sig en banan. Linda försökte att inte grimasera åt ljuden som kom från hans mun när han i ett imponerande tempo tryckte i sig frukten.

Okej, men kan du i alla fall avslöja om det blir någon övernattning?

Killen tryckte in det sista av banan i munnen och med putande kinder skakade han bestämt på huvudet. Linda suckade och lutade sig tillbaka medan hon lade båda händerna runt kaffekoppen. Hon lade märke till att Amy inte var och fikade men det var i och för sig inget ovanligt, hon hade en minst sagt krävande chef som inte hade mycket till övers för fikatider. Diskussionerna om den förestående kick-offen fortsatte omkring henne med det ena galna förslaget efter det andra. Jag hoppas att det blir en endagshistoria som vanligt, tänkte Linda för sig själv. Blir det en övernattning vet jag inte om jag kan åka med. Eftersom Hugo arbetade så mycket kunde hon inte förlita sig på att han kunde ta hand om barnen själv om hon åkte iväg. Dessutom ville hon inte åka iväg och vara ifrån dem en enda natt. Kanske när de blev äldre men än så länge kände hon sig fortfarande ängslig över att lämna dem någon längre tid. Hon visste att hon var något av en hönsmamma men hon tyckte att småbarnsåren flög förbi och att barnen växte upp alldeles för fort. Hon njöt av att ha dem klängandes över sig när de tittade på barnprogrammen tillsammans på kvällarna och hon kände sig både nöjd och trygg när hon fick sova med båda barnen tätt intill sig på nätterna. Nåja, det var ingen idé att fundera över vad som skulle ske, det skulle visa sig tids nog. Linda reste sig och gick med den nu tomma kaffekoppen till diskmaskinen innan hon gick tillbaka till sitt skrivbord för att arbeta vidare fram till klockan tolv då hennes arbetstid på företaget var slut för dagen.

Tiden fram till lunch gick fort och när Linda kom hem efter jobbet åt hon en snabblunch bestående av en omelett och en riven morot innan hon gick ut i sin verkstad, eller studion som hennes syster Cora alltid kallade den. Det var ett rum på baksidan av huset som Linda hade inrett för att passa hennes smyckestillverkning och som alltid fylldes hon av skaparlust när hon kom in där. Hittills hade hon bara sålt sina smycken på marknader och home parties men hon hade en dröm om att få sälja sina alster i en riktig guldsmedsaffär. Kanske skulle den kommande kollektionen bli den som fick henne att våga ta steget och visa sina smycken för någon butik? Bara tanken på att hennes smycken skulle visas i något skyltfönster fick det att pirra till inom henne.

Hon började sortera de snäckor och stenar hon plockat nere på stranden under helgen och som hon lagt på tork. Hon hade länge haft en idé om att göra en smyckekollektion baserad på fynd från hav och strand och nu sorterade hon dem efter färgnyanser. Inspirationen rann till och Linda ville inget hellre än att sätta igång och skapa på riktigt, men hon visste hur viktigt förarbetet var och fortsatte tålmodigt att sortera alla snäckor och stenar. Tiden försvann när hon funderade kring sina idéer och hon blev förvånad när hon slängde en blick på klockan och såg att det var dags att bege sig till förskola och fritids för att hämta barnen. Snabbt ställde hon i ordning allting och skyndade sig iväg.

Mamma! Oskar hoppade ner från soffan där han suttit och lyssnat på en saga och kom rusande mot Linda när han fick se henne i dörröppningen till kapprummet. Linda böjde sig ned och svepte upp honom i famnen och kramade honom hårt. Hon borrade in näsan vid hans hals och drog in hans doft som nu var blandad med förskolans egen doft.

Har du haft en bra dag hjärtat? Linda satte försiktigt ned Oskar på golvet och strök luggen ur hans ansikte. Han behöver en klippning snart, tänkte hon för sig själv.

Vi var på utflykt och jag ramlade av cykeln! Oskar log glädjestrålande mot henne medan oron blixtsnabbt steg inom Linda.

Vad säger du? Vad var det som hände? Linda vände sig om mot en av pedagogerna som kommit ut i kapprummet.

Vi åkte lådcykel och när vi kom fram och stannade så knäppte Oskar loss bältet och ställde sig upp innan någon av oss vuxna hunnit fram, och så ramlade han över kanten. Pedagogen vände sig mot Oskar. Det vet du ju att man inte får göra, eller hur Oskar? Oskar tittade lite skamset ner i golvet och nickade. Linda kände hur ilskan steg inom henne. Det var väl ändå personalens ansvar att hålla ordning på barnen och se till att de inte skadade sig? Det kändes inte rätt att lägga ansvaret på Oskar, men hon svalde den bitska kommentaren hon hade på tungan och satte sig på huk framför Oskar.

Slog du dig gubben? Oskar skakade häftigt på huvudet.

De tjocka överdragskläderna skyddade bra så det blev inga blessyrer den här gången. Men nu kommer du ihåg att vänta nästa gång, eller hur Oskar? Linda bet ihop käkarna för att inte fara ut mot pedagogen som i hennes öron fortfarande verkade lägga all skuld på Oskar.

Kom nu så klär vi på dig och går och hämtar Emily. Linda hjälpte Oskar på med ytterkläder och kängor och med hans lilla hand i ett tryggt grepp gick de över parkeringen bort mot Emilys skola. Oskar pladdrade bekymmersfritt på bredvid henne medan Linda försökte bli av med rädslan och ilskan som bubblade inom henne. Inget fick hända hennes barn! De var hennes allt och det var hennes ansvar som förälder att se till att de hade en trygg uppväxt. Kanske skulle hon sluta med sin smyckestillverkning tills barnen blev äldre? Inte för att ta ett heltidsjobb som hon funderat på tidigare under dagen, utan för att ta hand om sina barn. Lade hon drömmen om smycken på is skulle hon kunna ha barnen hemma på eftermiddagarna. Jag kan prata med Hugo om det ikväll, tänkte Linda och kände sig genast lite lugnare.

De hittade Emily i pysselrummet på fritids och även om Linda såg den glada glimten i Emilys ögon när hon fick se Linda och Oskar så var Emily betydligt mer återhållsam än vad Oskar varit när hon lämnade sin plats och kom mot dem. Det stack till lite inom Linda när hon såg sin dotter försöka uppträda så vuxet som möjligt inför sina vänner. Hon visste bättre än att försöka krama om Emily och gav henne bara en försiktig klapp på ryggen när hon släntrade förbi ut i kapprummet. Hon skulle få sina kramar när de kom hem. Emily klädde snabbt på sig och verkade ivrigare än vanligt att komma ut från skolbyggnaden. Så fort de satt sig i bilen så försvann det smått uttråkade ansiktsuttryck som Emily satt upp och hennes ögon glödde av entusiasm.

Mamma vet du vad? Vi har fått vår första läsläxa! Med uppenbar stolthet slet Emily fram en väl tummad bok ur väskan och höll fram den mot Linda.

Oj, vad spännande! Ska vi titta på den när vi kommer hem? Emily nickade ivrigt och började sedan bläddra i boken medan Linda försiktigt rattade ut bilen från parkeringen.

När de kommit innanför dörren där hemma ville Emily direkt läsa för Linda och Linda gladde sig åt att se henne så sprudlande glad. De satte sig i soffan i tv-rummet och Emily bokstaverade sig mödosamt