Faraogrynen och andra berättelser från Finnmarken

By Nils Parling

Bergslagens finnmarker, omgivna av tät skog och bebodda sedan 1500-talet av finska immigranter, är en trakt som verkar uppmana till minnesvärda berättelser. I alla fall när de uttolkas av Nils Parling. I "Faraogrynen och andra berättelser från Finnmarken" samlas noveller av vitt skilda innehåll. I "Faraogrynen" besitter en handfull bönor galna och oväntade egenskaper. Och i "En mina för Adolf" får vi bland annat följa Kull-Alex, som efter tjugo års slit förvandlat sina steniga åkrar till marker i samma skick som en golfbana. Det är mede andra ord en färgglad samling noveller, förankrade i fängslande skogsmiljöer.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 26, 2021
• ISBN: 9788726940510

Book preview

Faraogrynen

Han kom lurande till kojan en kväll, just som laget höll på med skaffning. Och som han stod där innanför dörren skulle man kunnat ta honom för en hög gammal lump, hopsamlad för mera ojämn solbränna åt barnen i u-länderna. Huvudet kurade ner i kragen som kurade ner mot knäna i krökta och säckiga byxor, över ett par jätteskor i sju färger och trynen som i sin uppsluppenhet påminde om snutarna på ett par flinande gammelgäddor.

Bohus-Olle fick både gröten och smörgåsen i vrångstrupen, men Alvar från Nås sa:

‒ Häng av dej elegansen nånstans så vi gett si vad som ä inunder. Du ä fäll kommen hit för te hugga kanske? …

Då runkade toppen av lumporna. Då blänkte där fram ett par gula ögon och det mörkt lurviga under sprack sönder i rött, tudelat av en lång grävlingbete.

‒ Hä-hä, raspade det. – Lössen i sarkofagen, sju flätor under magen, nitton spindlar i Faraos bindlar, kors och knappar horn och rumpa – nej har man sett på fan vilken gullig stumpa!

Getögonen blängde med röda vitor åt kockan, som just kom in med ett välfyllt andra grötfat.

‒ Hu-h! rös flickebarnet, slängde karotten på bordet och backade åter in i köksavdelningen.

Det lätt kosmopolitiska gänget vid bordet tittade på varann. Polacken Mitozek gjorde ett besynnerligt tecken framför sitt ludna bröst. Det var något han tog till ibland, vid särskilt krävande tillfällen. De båda finnarna vid bordets kortända kände förstulet bakom sig om allt var som det skulle på svångremmarna. Norrmannen Johannesen glömde att äta och bara stirrade, strök upp sin rävkalufs och sa omsider:

‒ Det är sgu ett besynnerli ordföre de nytter. Jej skönner de icke, men de är kanske alikevel en människe …

Från lumphögen kom inget svar. Men de gulglänsande ögonen häftade vid grötfatet med en begärelse så stark och betvingande, att om Adam på sin tid sett med slik ägandelusta på Eva, så skulle där förmodligen inte behövts varken orm eller kart. Så rörde sig trasbyltet, de flinande gammelgäddorna förflyttade sina mångtandade trynen om varandra, sam slingrigt över golvet. Rum var redan berett, när lumphögen kom fram. Bohus-Olle makade försynt sin stol längre in efter långbordet.

‒ Ja varsågo, sa Alvar från Nås och det var inte utan att han svävade lite på målet. – Jag ska säja te om en tallrik …

‒ Häh, tallrik, raspade det i skägget. – Sen gäst vet bäst …

Så kom en otroligt lortig näve fram och strök av den flottiga hatten, fällde den till golvet från en knölig fullmåne, omkransad av hår som liknade regnurlakat och hoptovat tjärdrev. En annan hand drog till sig grötkarotten utan att någon gjorde en min av att hindra, så mjölkkannan och utan en fråga en sked från närmsta grannen. Ett par minuter senare var grötkarotten tom, sista spåren av innehållet satt i det lurviga busskägget. Karlarna såg på varann. Kockajäntan stod i dörren och kikade häpet över den trasiges axel. Och Alvar från Nås sa vad alla tänkte:

‒ Du var mej en tusan jävel te häva i dej! Slitjan skedgång hant je sett förr, hä va de värsta …

Den trasige luffaren knastrade fram sitt torra skratt. Så rapade han. Så slickade han runt beten med en gulrosig tunga och såg på kockan som kommit in för att plocka av bordet. Och det gluttade en bock ur vardera ögat, när blicken följde de betydande kurvorna från ovan till nedan. Bohus-Olle märkte det tydligen, för han blev mörkare i synen. Han och kockan hade nämligen kommit så pass om sams att de var överens om att de skulle inga barn ha.

Den natten låg den trasige vandraren på golvet i hörnet vid dörren. Det var ingen som kom sig för med att köra ut honom. Bohus-Olle, som på grund av kojans betydande mansöverskott hade dålig sömn, låg länge och hörde mumlande ramsor från trashögen vid dörrn. Polacken Mitozek i sin överslaf hörde också det besynnerliga mumlandet till inemot midnatt, då det ersattes av en snörvlande snarkning. Tummade det lilla silverkors han alltid bar i kedja under skjortan och betänkte hurusom man i hedningaland fick uppleva underliga och oroande historier. Finnarna sov med livremmarna upphängda över sängkarmen, men norrmannen Johannesen var en av de vakande. Grunnade lite på vem eller varifrån. På sägner från byn under fjället. Slog bort slika sägner som skrock så gott sig göra lät och kved inom sig för varje litet knarr inom den tunna brädväggen till kockarummet, där kockjäntan emellanåt vände sina bakelseformar i träslafens enslighet. När Bohus-Olle sin vana trogen började gå i sömnen, drog den magre norrmannen täcket uppöver öronen och försökte inbilla sig att han sov. Det gick inte vidare bra …

Den trasige och lortige luffaren visade ingen benägenhet att avlägsna sig på morgonen. Stannade som självbjuden gäst. Tre gånger om dagen under den vecka som följde hade karlarna tillfälle att iaktta hans rentav häpnadsväckande aptit. Maträkningen steg med enochfemti per man och dag. Ändå kom sig ingen för med att köra ut parasiten. Att han inte gjorde något ofog såg Bohus-Olle till. Han hade fått en släng av sitt periodiska ryggskott och kunde inte hugga.

Kockajäntan hade emellertid mycket svårt att lika den otrevlige gästen. Det var inte bara det att han såg ut som en vandrande lumphög, att han aldrig med ett ord yttrade tacksamhet för maten och så där. Hon rös ibland inåt för det krokiga talet om faraoner, pyramider, sarkofager och löss och spindlar som rann i ringlande rim ur hans trut och som hon tyckte lät som någon sorts trollformler och hokuspokus.

‒ Usch, jag tycker han är otäck, sa hon till Olle en dag, medan luffaren var ute i ett nödigt ärende. – Har du inte sett såna bockögon han har. Han gör med mej med ögonen vad du gör med …

Hon avbröt sig blygt och sänkte sina ljusblå.

‒ Jag ska hysa ut fanskapet, sa Olle och menade det.

Det behövdes inga åtgärder från Olles sida. Rätt nu började luffaren visa tecken till oro. De gula ögonen långblängde genom fönstren ut över skogarna. Långa stunder stod han på trappan och mumlade sina ramsor och bara glyste bortåt vägen.

‒ Farao har fått löss i bindlarna, sa Alvar från Nås. Man hade kristnat luffaren till Farao för allt villersinnat prat om pyramider och spindlar och sådant.

‒ Skönt, tyckte flera till det. Man var nöjda på storätaren. Så gick då luffaren. Men innan han gick drog han ur sina lumpor fram en liten dosa och la på bordet. Talade rimmande en sista gång:

‒ Socker bara om natten, växer fort om natten, lägg i blöt i tre dagar, god dryck för alla magar, horn, rumpa, knapp, ingen ska dö, nitton spindlar i Faraos bindlar, adjö …

Dörren slog. Alvar från Nås öppnade asken, en helt vanlig albylask som slitits blank i vandringsmannens trasor. Det syntes inte vara några märkvärdigheter i den. Bara en knäppnäve gryn, lite genomskinliga, klarare än risgryn och en liten aning större.

‒ Icke them röre, sa Mitozek och gjorde tecknet, när Alvars sprickiga finger rörde om bland grynen.

‒ Pyh skit, sa Alvar. – Han var ju bara en vanlig luffare, ingenting annat …

Dagarna gick. Farao hördes inte av mera. Levde endast kvar i karlarnas minne som en besynnerlig figur om vilken det kunde slängas något ord ibland. Den lilla asken med grynen blandades bort bland diverse annat i ett skåp. Återvände inte som realitet förrän en dag när kockan höll storstädning. Hon visade den för karlarna på kvällen.

‒ Ska jag slänga bort den här? Är det inte det som den där otäcka luffarn lämnade när han var här i höstas?

Alvar från Nås tog emot asken hon slängde fram mitt i Bomansflickornas balett på bordet. Blundade och sökte inåt sig, kom ihåg och mässade:

‒ Socker bara och vatten … växer fort om natten … lägg i blöt tre dagar … god dryck för alla magar … Min själ kom jag int ihåg receptet! Ja de va en jävla knäppare, den där luffarfan. Det kunde kanske va skäl te pröva dom här faraogrynen …

Man röstade, och Alvars förslag fick majoritet.

När tre dagar gått befanns det, att grynen som blötlagts i sockervatten enligt receptet, uppenbart förökats till mångdubbel volymmassa i literbuteljen, och nu såg ut som en genomskinlig välling av grodrom. Sockervattnet var simmigt segt och stod ända upp till buteljtuten. Alla fann det rätt besynnerligt, och naturligtvis kom där fram tal om avsmakning, ty receptet nämnde ju om god dryck. Norrmannen Johannesen anmälde sig som frivillig. Han hade under höstens lopp tacklat av betydligt. Öronen hängde som flugsmällor och ögonen liknade gammal spindelväv med små knappnålsstick i. Kroppen kastade ingen nämnvärd skugga. Med en förtvivlad och förebrående blick på den bakelsemjuka kockajäntan förde han buteljen till munnen och sörplade i sig en slurk av grynvällingen, varpå han hälsade till släkt och vänner hemma i Norge och gick till sin slaf för att förbida verkningarna av läskedrycken. På förfrågan om hur det smakat kom han med en mumlad motfråga om någon av de närvarande hade ätit fullvuxna brännnässlor. Så slöt han ögonen och var beredd.

Fem minuter senare var baggen Johannesen på benen igen och hälsade på i buteljen som Bohus-Olle ställt på fönsterbrädet. Nu betydligt friskare i färgen och med ny glans i de förut så beslöjade ögonen. Efter slurk nummer tre spänstade han kring golvet med ståndöron och kavat uppsyn och förtalte om de legio kärlekens erövringar han gjort därhjemme. Varefter han sög i sig allt övrigt av simmig sockerlag och begynte dansa och sjunga små fulvisor, varpå han generöst fördelade alla sina kläder och övriga ägodelar till de andra i sällskapet. Innan han omsider damp överända i sin slaf, hade han återknutit den nittonhundrafem upplösta unionen och hållit ett glansfullt om också lätt hickande tal om världsbrödraskap och välstånd åt alla i enlighet med Matteus 7:12. Sov sedan fridfullt med händerna i kors över naveln och ett outsägligt saligt uttryck i sitt tillförne av obesvarad kärlek så förgrämda och plågade anlete.

Försent insåg de övriga betydelsen av den dryck man tillrett av faraogrynen. När Bohus-Olle tog flaskan till mun var endast de om grodrom påminnande grynen kvar. Han skulle måhända försökt sig på dem, men när en av finnarna påstod att grynen rörde sig, avstod han, ty så kannibalisk var inte hans törst att den förgrep sig på levande materia. Istället delade han upp de ansvällda faraogrynen på trenne literbuteljer, viggade ett par kilo socker av sin mulliga käresta och var beredd att vänta i trenne dagar.

Norrmannen vaknade i vanlig tid på morgonen. Han hade inget klart minne av vad som förevarit, påstod han. Någon frukost ville han inte ha, eftersom han redan förut var rapande mätt. På en fråga om kroppsligt befinnande kunde han endast meddela att med kroppen var det ingen fara men att skallen kändes som en tunna full av mask på vilken någon stod och bultade med en knosterslägga.

Nu följde en tid i faraogrynens tecken. Norrmannens beteende vid avsmakandet kunde ju inte leda till annat än att övriga betogs av längtan att få uppleva samma sensationer. Tre dar efter var buteljerna Bohus-Olle blandat färdiga, silades av och prövades av kollektivet. Och det var förvisso en besynnerlig dryck och helt olika alla andra starkdrycker. När brännvin och konjak ofta åstadkommer väckt aggression och fallenhet för fientligt tal och strupgrepp, så åstadkom faraogrynvällingen istället en förbrödringens anda, en kärlekens och broderskapets mentalitet som var av högst ovanlig och angenäm art. Eftersom minnesförlusten efteråt var total så åstadkom ruset inga samvetskval och den fruktansvärda baksmällan tolkades givetvis bara som ett tecken på osedvanligt lyckad fest.

Första kollektiva provet följdes sålunda av flera. Faraos kvarlåtenskap avlade givmilt. Tre buteljer blev sex, blev kockans emaljerade vattenhink full. Den gången var det kockajäntans tur att pröva avsilets välsignelsebringande verkningar. Hon gav efter för påtryckningar och tog ett dricksglas fullt. Tog ett till och flera, och dansade inom rimlig tid döende svanen iklädd ett litet silverkors som polacken just avstått men för övrigt ingenting. Hon vaknade omkring middagstid dagen efter, kom ut draperad i ett lakan och sporde med en hand mot pannan de inneliggande karlarna vem som stulit hennes kläder och om någon visste varför hon svimmat eller vad det var för dag i den dag som var. Några upplysningar fick hon inte, bara ett och annat stönande till svar. Återfann persedlarna i virrvarret av kringspridda karlkläder och försvann åter till sina domäner, helt och hållet oförstående och med plågat nerböjd skalle.

Och dagarna gick. Vid juletid hade faraogrynen växt sig i alla tillgängliga käril i kojlagets förråd. I hinkar, i byttor, i tillbringare och karotter och diskbaljan, överallt avlade faraogrynen i sin sockerlag. Alvar från Nås lånade en tunna i byn ett stycke avsides. Massan av faraogryn växte med rentav kuslig hastighet. För att hålla nere stammen och förhindra alltför överväldigande produktion nödgades man övervinna betänkligheterna och ta till skedarna för att fresta äta ifatt. Det lönade inte stort. De grodromslika grynen gav samma rus som avsilet. Man la sig inne i veckor och bara drack och åt, men förgäves. Att kasta bort något av grynmassorna föll ingen in, därtill var verkningarna av grynen alltför angenäma. Skogsarbetet fick träda i bakgrunden. Man högg bara tillräckligt för att klara sockerbehovet. Skogvaktarn trätte och svor och hotade med sparken. Vem brydde sig väl om slikt! Det var ju bagateller jämfört med faraogrynen.

Det var Bohus-Olle som omsider i ett sällsynt klart ögonblick kom underfund med att något verkligt radikalt måste företagas i den tappra striden mot faraogrynens våldsamt växande övermakt. Det slog honom plötsligt, att när sättandet av nya satser av faraogrynen en längre tid försiggått utan avbrott, så hade också något annat en alltför lång tidsrymd