Skulle jag sörja då...

By Jean Bolinder

Ett examensfirande tar en obehaglig vändning när en död man hittas i vestibulen till restaurangen där sällskapet ska äta. Mannen har en värja genom bröstet och alla närvarande kallas snart in till förhör. Journalisten Jörgen Bundin är på plats för att rapportera om händelsernas utveckling men blir snart långt mer inblandad i utredningen än vad han hade tänkt. När ännu person hittas mördad inser både kriminalpolisen och Bundin snart att de två dödsfallen är sammankopplade och jakten på den kallblodiga mördaren intensifieras ytterligare när de tvingas ställa sig själva en mycket obehaglig fråga. Vem står på tur? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Mar 31, 2021
• ISBN: 9788726783384

Book preview

Paulskov.

Samuel Kristoffer

Jag vill nu berätta för er om en svensk Diogenes, som jag känt och som varit min mycket gode vän. Det var Lars Johansson (namne, till både sinn och skinn, med en viss Lasse Lucidor, skald och bohem) som bodde här i Paulskov, det lilla samhället vid Kattegatt.

Lars och jag kamperade ihop i en liten stuga nere vid hamnen i gott och väl fem år, och jag tror att jag lärde känna honom bättre än någon annan människa gjort. Och fastän vi var så olika som två människor kan bli, så är jag övertygad om att ingen kan beslå mig med lögn när jag säger att vi var de bästa vänner på jorden. Men Lars gjorde vad som föll honom in, och det var alltid min sak att tillse dels att han hade mat för dagen, dels att han inte stötte sig med de världens höga herrar som bestämmer allt. Och det var inte alltid så lätt.

Ack nej, det var långtifrån lätt. Men aldrig kunde jag väl ana vilka förfärande konsekvenser det skulle få för flera personer i vårt fridfulla lilla samhälle, och hur ondskans makter skulle driva sitt spel med dem dithän att en blev mördare i dubbel måtto. För sin kärleks skull, kan man kanske säga om man vill vara banal. Eller av ideella motiv, om man så vill. Bådadera kan vara lika riktiga …

Men vad har nu detta för betydelse i sammanhanget? Fakta är ju ändå det enda som räknas till slut — och till fakta skall jag alltså försöka hålla mig i fortsättningen.

Jag minns en kväll när Lars kom vinglande på gatan och sjöng högt och skärande som berusade för sed hava. Och när jag då bad honom sluta upp med detta, frågade han varför.

— Därför, svarade jag, att det inte passar sig.

— Jaså, sade han. Är kanske inte gatan lika mycket min som någon annans? Och är inte luften allmän egendom? Vem gör mest orätt — den som förpestar luften med avgasrök och annat elände, eller den som använder den till att sjunga och vara glad i? Visserligen är du en hopplös borgarbracka, Sam, och en beklagansvärd produkt av vår byråkratiska samhällsordning. Men om du försöker tänka efter lite, så kanske du ändå inser att jag kan ha rätt …

Han kallade mig alltid Sam, fast jag heter Samuel och brukar hålla styvt på det. Samuel Kristoffer är mitt namn, och jag är lärare i modersmålet och kristendom vid Paulskovs kommunala mellanskola.

Nu undrar ni kanske hur en realskolelärare och aktad samhällsmedlem kunde hålla ihop med en sådan som Lars Johansson. Men detta kommer sig naturligtvis av att jag, såsom kännare av litteraturen, måste högakta Lars Johansson som diktare, fast jag kanske inte aktar honom så högt som människa. Drack inte Fröding, och gjorde inte Stagnelius detsamma? Är det inte i själva verket så, att alla våra stora diktare med mycket få undantag har varit befläckade evad gäller moral och medborgerligt anseende? Och måste inte vi vanliga människor överse med detta för deras konstnärsskaps skull?

Så tycker i alla fall jag. Vi måste vara toleranta!

Emellertid måste man ju också vara rädd om sitt anseende när man är lärare, och därför försökte jag komma ifrån honom och slå in på en annan gata. Och då han frågade varför jag inte ville hålla honom sällskap, svarade jag som sanningen var — att jag inte ville att folk skulle tro att även jag var påverkad, fastän var och en vet att jag aldrig smakar starkt. Varvid han slog till ett gapskratt och förklarade att min stackars förtorkade pedagogsjäl bara skulle ha mått bra av ett lagom rus då och då, en lustighet som jag hade svårt för att uppskatta. Dock lovade han att inte sjunga mer, vilket löfte han också höll — åtminstone för den gången.

En annan kväll mötte vi professor emeritus Bror A. Bohman, litteraturhistorikern från Uppsala som numera njuter sitt otium i vårt lilla samhälle. När jag lyfte på hatten och artigt bugade, frågade vännen Lars varför jag gjorde så fast ingen av oss var närmare bekant med professorn. Och när jag sökte förklara för honom att professor Bohman var en både lärd och fin man, och därtill en ansedd litterär auktoritet vars ord vägde tungt bland annat när det gällde att lotsa fram unga och okända diktare till en plats i solen, då blev Lars arg och skrek så att det ekade i gatan:

— Du menar att jag skulle fjäska för sådana där struntgubbar bara för att få fina recensioner! Vem tar du mig för egentligen?

— Inte så högt, sade jag förskräckt. Han kan höra dig, som du skriker …

— Det får han gärna göra, fnös Lars föraktfullt. Jag ger väl blanka fan i vad han och hans gelikar tycker och tänker om mig, så länge jag bara själv är nöjd med vad jag skriver. Och så länge jag bara kan få leva mitt eget liv, ta mig en fylla när jag tycker, och sjunga och vara glad …

Han tystnade fundersamt, och tillade sedan med ett soligt leende:

— Och så länge jag bara har en liten gullunge att klappa om när andan faller på. Det skulle du pröva på någon gång, din gamle stofil, så blev du kanske lite muntrare av dig.

Jag svarade ingenting på detta, främst därför att jag inte kunde finna ord som var starka nog att uttrycka mitt bestämda ogillande av sådant tal. Och för övrigt skulle de antagligen ha varit bortkastade på honom. Ty sådan var han, denne sentida gelike till Lasse Lucidor — en glad och socialt oansvarig bohem, som levde som om varje dag varit den sista. Lägger man härtill att han var lång och smärt, hade svart, kortklippt hår och stora, bruna ögon som vindade en aning när han blev berusad, tänder som var ovanligt vita och välvårdade, och en hy lika mörk som en spanjors, så kan var och en förstå att han gjorde ett starkt intryck på vissa kvinnor — nota bene de som på grund av ungdom och oerfarenhet ännu inte lärt sig uppskatta en mans inre egenskaper, utan mest ser till det yttre.

Ack, om han bara kunnat hålla sig till sin diktning, och nöjt sig med ett rus då och då — om det nu var så nödvändigt för honom. Hur lugnt och behagligt kunde vi inte ha haft det då …

Som jag visst förut nämnt, så har Lars och jag i över fem års tid bott tillsammans i en liten stuga nere vid hamnen. Den är blåmålad med vita knutar och innehåller fyra små rum. Mitt eget är välstädat och prydligt med bokhyllor runt väggarna, säng, skrivbord och en skön gammal fåtölj, och genom fönstret har man utsikt över havet och Stormön och kan se fartygen passera långt ute som mörka silhuetter på horisonten. Lars’ rum ligger i andra änden av den låga envåningslängan, och är kanske inte så välstädat, men sådant får man ju överse med hos en diktare. Så har vi det gemensamma vardagsrummet med radio, TV och soffgrupp, och slutligen den lilla matvrån bredvid köket, där vi så gott som alltid har ätit middag vid femtiden. Det vill säga, när inte Lars varit så besatt av sitt skapande att han inte ens för en halvtimme kunnat slita sig loss från sin gamla skrälliga Remington. Eller när han varit ute och svirat — vilket tyvärr blivit allt vanligare på senaste tiden.

Men jag skulle kanske förklara hur det kunde komma sig att två så olika människor som Lars och jag bodde under samma tak.

Det förhöll sig helt enkelt så att Lars var född i stugan och hade ärvt den efter sina föräldrar, fiskaren Ernst Johansson och hans hustru Anna. I sextonårsåldern hade han gått till sjöss för att se världen och stannat ute i hela fjorton år, och det var först vid sin hemkomst som han på allvar börjat skriva. Under hans frånvaro hade jag hyrt hela stugan, och nu kom vi överens om att dela på den mot att jag i fortsättningen betalade hälften av den hittillsvarande hyran. Denna relativt lilla summa blev Lars Johanssons huvudsakliga inkomst under de följande åren. Ett och annat dikthonorar tillkom, liksom obetydliga belopp för de båda diktsamlingarna Under Kyrnosfågelns skri och Alldeles innan. Men utan skryt kan jag säga att han aldrig kunnat existera om jag inte likt en Maecenas bidragit till hans timliga behov när han förslösat sina små inkomster på tobak och sprit. (Och kanske på diverse annat också, vad vet jag?)

Men jag gjorde det gärna. För mig hade det nämligen blivit något av en livsuppgift att efter fattig förmåga bidra till skapandet av skön lyrik, och aldrig har jag känt mig stoltare än då han tillägnade mig sin andra diktsamling med dedikationen: Till min vän och välgörare Samuel Kristoffer. Ty även jag hade en gång i min gröna ungdom brunnit av längtan att uttrycka mig på vers, och många var de dikter som hamnade i min papperskorg innan jag förstod att jag inte ägde den förmåga som krävdes. Det var därför jag blev så full av entusiasm när Lars Johansson dök upp i mitt liv, och jag visste genast vad min uppgift skulle bli. Här fanns ett ungt geni att ta hand om och hjälpa, en diktare som en gång skulle bli erkänd och namnkunnig — och det var jag, Samuel Kristoffer, som skulle bli hans goda genius, den vän och beskyddare som tåligt och outtröttligt manade honom framåt på den törnbeströdda stigen mot berömmelsen!

Det var en tung börda jag påtagit mig, men jag tvekade aldrig, och jag bar den utan klagan och utan en tanke på att ge upp. Ända tills det förfärliga hände  …

Till dess hade vårt liv i fem års tid förflutit i relativt lugn och stillhet, och utan sensationer. Vi upplevde långa vintrar, då vi på kvällarna satt och drack te framför brasan; vårar då Lars var som mest produktiv och skrev sina ljusaste och mest harmoniska dikter; somrar då semesterfirarna förvandlade vårt lilla samhälle till ett tivoli och skräpade ner gatorna med sina lyxbilar; och stilla, meditativa höstar då havet och himlen blev allt gråare och tonen i Lars’ dikter mörkare och mer pessimistisk. Som en far vakade jag över honom, skämdes å hans vägnar när han bar sig illa åt, och gladdes åt hans framsteg.

Så kom våren 1967. Den blev ganska kylig och torr, fruktträden blommade sent, och vi fick elda långt fram i maj. I Paulskov gick livet sin gilla gång. Det enda som egentligen hände var att vår närmaste granne, fiskaren Karl Larsson, sträckte ryggen så illa under nätupptagning att han fick ligga sjukskriven från mitten av mars; och hans dotter Madelene (som var en högst förtjusande flicka, men vars namn tyvärr uttalas exakt som det stavas), måste dela sin tid mellan arbetet som medhjälperska i Ströms bokhandel och skötseln av fadern.

Madelene, ja! Jag vill passa på att säga några ord om henne, medan jag ändå är inne på ämnet. Att jag fann henne så förtjusande berodde naturligtvis inte på sådana omständigheter som att hon var lång och slank och rörde sig med hela ungdomens rådjurslika grace, att hon hade tjockt brunt hår som hängde ner över axlarna (men inte var så där flottigt och smutsigt som de flesta tonårsflickors nuförtiden), och hade glittrande gröna ögon med fransar så långa att de snuddade vid kinderna när hon slog ner blicken. Nej, vad jag främst beundrade hos henne var att hon var så ovanligt rar, just så ren och oskuldsfull som en riktig flicka bör vara. Jag hade nöjet att vara hennes lärare alla de år hon gick i Kommunala, och jag måste säga att hon visade en intellektuell mognad som var förvånansvärd med tanke på den torftiga hemmiljö hon kom ur. Hennes medfödda språksinne och intuitiva förståelse för all slags litteratur gjorde henne till en av mina bästa och ambitiösaste elever, och jag tror att jag ägnade mera tid åt henne ensam än åt alla de andra i klassen tillsammans. Det var verkligen synd att hennes betyg i övrigt inte tillät henne att fortsätta i gymnasiet, varför hon i stället fick börja tjäna sitt uppehälle som bokhandelsmedhjälperska; en syssla som hon naturligtvis lämpar sig bättre för än någon annan flicka i samhället. Men när jag tänker på vad det kunde ha blivit av henne om jag ensam fått bestämma, så känns det ibland litet vemodigt …

Men för att återgå till Lars Johansson, så skrev han nästan ingenting alls den våren, men ägnade så mycket mera tid åt att flänga runt i samhället och dricka sig full på billigt vin. Vi hade flera samtal om saken — dispyter som ibland urartade till rena gräl, totalt oefterrättlig som han var. Ofta hotade jag med att ta min hand ifrån honom om han fortsatte på det här viset. Hur det var, gjorde jag aldrig allvar av mina hotelser, förpliktad som jag kände mig av mitt ansvar gentemot litteraturen — och kanske i någon mån av andra orsaker, som jag här inte behöver gå närmare in på. Men att någonting måste göras snart, det blev allt uppenbarare. Och därför gjorde jag mitt bästa för att försöka få Lars att ta reson.

Nog vet jag att folk ute i samhället spred illvilliga rykten om att vi var bittra ovänner, Lars och jag. Men så förhöll det sig inte alls. Det var bara det att jag kände mitt ansvar, som jag sagt, och inte kunde låta mig nöja med ett sakernas tillstånd som bara förvärrades för varje dag.

Men tyvärr verkade det som om det redan skulle vara för sent. Lars hade fått större gåvor i flera avseenden än de flesta av sina medmänniskor, men han hade missbrukat dem och skändat det som var vackrast och renast i tillvaron. Krafter som var starkare än jag hade satts i rörelse, och katastrofen närmade sig obönhörligt.

Lars Johansson hade sått vind, och nu skulle han få skörda storm!

Jöran Bundin

Fredagen den fjärde juni såg ut att bli en fin dag. Natten hade varit regnig, och Marianne och jag hade somnat till det entoniga smattret mot villans tak, men nu hade solen tittat upp över kullarna i öster och lyste stillsamt på äppelträdens gröna toppblad. När jag öppnade fönstret slog en ren doft av grönska och jord mot mig, små pölar av väta låg ännu på asfalten och en vit bil som svepte runt hörnet ned mot Affärsgatan lämnade mörka fuktränder efter sig, medan en gök gol någonstans. Det var årets första. Jag funderade en stund över väderstrecken och kom snart underfund med att den satt någonstans åt söder, förmodligen i strandskogen nere vid Sandrevet.

Södergök, dödergök, tänkte jag. Men inte för att jag på något sätt är skrockfull, det där var väl bara en ren reflextanke. Och så kallade föraningar har jag heller aldrig trott på, vad det beträffar.

Efter att ha rakat mig, druckit mitt kaffe och tänt morgonens första pipa, krängde jag på mig vindtygsjackan och gjorde mig beredd att gå. Anna Carolina hade börjat röra på sig inne i barnkammaren och skulle väl strax vakna. Med en medlidsam tanke på Marianne stängde jag dörren och gick genom vår lilla trädgård ut till Nalle Puh, vår röda herrgårdsvagn.

Nalle Puh är en utomordentligt lojal familjemedlem och brukar nästan aldrig kinka och krångla. Men denna morgon ville han inte. Natten hade varit för blöt och stackars Nalle var fuktig i fördelarlocket. Jag torkade med en redan tidigare oljig näsduk bort all väta, bände fast locket och fick efter några försök igång honom. Muttrande backade han ut på Humlevägen, brummade genom Paulskovs tomma gator och svängde ut på den s.k. Nissavägen. I branta serpentinkurvor steg vi uppåt Storåsen till golfbanan.

Där uppe stod bara en bil förutom personalens. Det var professor Bohmans lilla Morris, och då jag hämtade min golfvagn träffade jag den vördade profeten i egen hög person. Det vill säga, hög är han ju varken till gestalt eller sätt. Professor Bohman är en liten, ganska fyrkantig gubbe med kal hjässa, vitt hår och grå ögon, platt näsa som på en boxare och en trumpen liten mun, som dock har ganska lätt att le om man bemöter dess ägare med vänlighet.

— Tjänare Bundin, sa han, gör du mig sällskap en runda?

Det hade jag naturligtvis ingenting emot. För hur det är, så är det ju alltid roligare att ha följe med någon, än att träna alldeles solo.

Vi drog under tystnad våra vagnar till ettans utslag, och professorn placerade sin boll på en gul peg. Han mjukade upp sig med några slag i gräset, och så var han beredd. Slaget var inte så tokigt vad kraften beträffar, men han måtte ha hållit för löst i klubban, för bollen slicade under hans hörbara förtrytelse in på bana arton. Själv fick jag hygglig träff och placerade min boll ca 180 meter bort på fairway. Under tystnad fortsatte vi bort till green, där professorn lyckades med en tiometersputt, en sak som tydligen återgav honom hans goda humör.

Solen steg brant och det fuktiga gräset torkade snabbt. Doften av grönskan var nästan bedövande, och det fläktade skönt nerifrån havet, som man här och där kan skymta uppifrån golfbanan. Efter nionde banan, där professorn ilsket var ute i ruffen och försökte betvinga bollen med en järnfemma, slog