Den skönaste gåvan

By Jascha Golowanjuk

Klarissa älskar sin mor högre än något annat. Det var ju hon som räddade Klarissa från tillvaron på landet, där hon fick alla sina ärr och blåmärken. Som femåring inser hon inte hur ansträngd deras relation egentligen är; att det inte är normalt för en mor att lämna sitt barn ensam hemma hela dagarna. Hon längtar efter en förälders kärlek, men får den aldrig. Det blir i stället i pianospelet som Klarissa finner tröst och närhet, och när sjuttonårige Philip blir hennes pianolärare tar hennes liv en helt ny vändning. Hon visar sig nämligen vara en naturbegåvning. Den skönaste gåvan är en hjärtknipande berättelse om en ung flickas sökande efter kärlek och uppskattning. Hennes passion för musiken blir en livlina i en isolerad tillvaro. En ständig följeslagare som ska följa henne långt upp i vuxen ålder. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 3, 2021
• ISBN: 9788726967135

Book preview

1

D en sista konserten! Den allrasista!

Hur ofta har jag inte upprepat dessa ord på väg från konsertsalen till hotellet? Jag var fast besluten att aldrig uppträda mer och jag upprepade orden mekaniskt, alltför trött och uppskärrad efter ansträngningen för att riktigt förstå innebörden av dem. Den allrasista konserten! Det är som med vissa inbitna nikotinister: den sista cigarretten som alltid följs av många andra.

Men nu måste det bli den allrasista till dess jag satt punkt för vad jag ämnar skriva.

Bokslut! Självbekännelser! Nej, ett halvt löfte. Både till honom och mig själv. Till honom som jag älskar och som älskar mig.

Någon har sagt, att självbekännelser är sminkade lik. Det passar inte på min historia. Den är livslevande och sann. Måtte jag bara inte som andra bekännare falla för frestelsen att glorifiera mig själv.

Jag befinner mig nu på en obekant liten ort, som få turister har upptäckt. Den heter La Gruyère och ligger högt uppe i bergen omgiven av stillheten, som då och då bryts av pinglandet från någon klocka eller en avlägsen herdesång. Från mitt fönster ser jag berg, som ideligen skiftar färg, höljs i moln eller visar sina snötoppar i alla upptänkliga färger. Längst bort skymtar konturerna av ett litet slott. Stillheten är fylld av röster i det lilla rummet med de vitkalkade väggarna. Röster talar, skrattar, jämrar sig och viskar obegripliga ord, som bara två älskande förstår. Och så är det förstås all världens musik. Musik som ingen förstår.

Jag var fyra år gammal, när min mor hämtade mig från landet, där hon lämnat mig som ettåring. Det första jag minns var skräck. Jag var som ett litet vilt djur, gömde mig ofta under sängen i en lurvig hunds päls. Den enda i min spädaste barndom, som inte gjorde mig illa!

— Ni skulle bara ha sett hur ungen såg ut, berättade mor för sina vänner, hon var full av ärr och blånader. Hade jag inte hämtat henne, skulle de hjärtlösa människorna ha tagit livet av henne.

Den meningen upprepades så ofta, att jag minns den som om mor sagt den igår. Varför gjorde hon det? För att visa hur mycket hon älskade mig? För att rättfärdiga sig? Hon talade om hjärtlöshet. För sitt barn, som för henne var en ständig påminnelse om ett felsteg hon gjort, hade hon inget hjärta. Men innan jag förstod det, älskade jag henne besinningslöst. Jag liknade kanske för mycket min far, vars namn jag aldrig hört nämnas så länge jag minns, och därför kanske hon hatade mig så.

Att jag inte fått något men för livet efter mina första barndomsår fattar jag inte. Eller har jag kanske det? Var det måhända dessa upplevelser som gjort mig till konstnär? Jag tror det knappast. Olycklig barndom, lidanden och ensamhetskänsla gör ingen till konstnär. Men jag undrar hur många konstnärer som haft en ombonad barndom och hur många som levat ett normalt liv?

Men för att återgå till mor. Jag kunde stoppa min hand i munnen av ångest, när jag såg henne rynka ögonbrynen, och jag darrade av salighet, när jag någon sällsynt gång mötte en vänlig blick från hennes mörka ögon. Hon talade mycket sällan med mig, hennes röst var torr och sträng, men den blev mjuk och vänlig när någon människa kom på besök, och jag blev alltid mittpunkten, när mor tog upp mig ur min lilla säng och förevisade ärren på min kropp. Folk hade tydligen mer sympati för henne, som räddat mitt liv, än medlidande med mig. Och det var kanske det hon ville. Man kan väcka sympati på många sätt.

Som fyraåring lärde jag mig att sköta mig själv och var ständigt ensam i den lilla tvårumslägenheten, ibland också på nätterna. Jag fann mig i det utan tårar eller protester. Den tillvaro jag förde nu var rena paradiset i jämförelse med mina första år hos främmande människor. Och mor slog mig aldrig. När hon rörde vid mig var det för att klä av eller på mig eller bada mig. Hon gjorde det hårdhänt, men det verkade smekningar för mig. Inte ens när jag fick tvål i ögonen grät jag. Hon var den första människa som jag var säker på inte ville mig något ont.

Jag var van vid min ensamhet och jag visste noga vad jag inte fick göra och vad jag skulle göra. Maten stod på bordet i köket, jag kände ingen hunger längre och jag hade roligt i min ensamhet. Jag kunde sitta i timmar i fönsternischen och titta ut på gatan. Naturligtvis avundades jag andra barn, som promenerade, lekte med varandra och bars på armen. Men jag antar att en fågel i bur finner sig i sin fångenskap lika tåligt som jag gjorde det.

Det allra bästa var ett piano som stod i vardagsrummet, ett gammalt piano med mässingsstakar på framsidan och en gulaktig sprucken klaviatur. Jag förmodar, att jag ärvt kärleken till musiken av min far. Varför stod det gamla pianot där annars?

Jag spelade sedan jag var fyra år gammal. Spela är kanske för mycket sagt. Det var en lek med toner. En sorts musikalisk dadaism. Barn brukar klatscha med knutna nävar på klaviaturen eller slå an en enda ton så starkt de förmår. Jag slog an en ton och lyssnade hur den förklingade, som om jag räknade dess vibrationer. Ibland tog jag två och tre toner och blev lycksalig, när de harmonierade. Ibland hittade jag på konstiga melodier, som jag fortfarande kan spela. De är inte lika något annat jag hört varken i gamla eller nya kompositioner. Jag undrar vad en atonal kompositör skulle ha sagt, om han hört dem? Ofta konverserade jag på pianot. De manliga rösterna fanns i basen, damerna talade i mellanregistret, själv svarade jag i diskanten.

Det kom ibland män till min mor. Hon var avgjort inte något lösaktigt fruntimmer men sinnlig och mycket naiv. Hon trodde varje gång, att den senaste kavaljeren var den rätte mannen för henne. Men förhållandet varade sällan länge. Jag minns henne som en blodfull mörkhyad kvinna med ovanligt mörka ögon, så mörka att vitan syntes gulaktig och harmonierade med hennes zigenarhud. Hennes breda mun var full av oregelbundna vita tänder och i öronen dinglade jämt långa örhängen.

En eftermiddag när jag satt och lekte vid klaviaturen öppnades dörren och mor kom in. Jag visste inte om jag fick röra pianot, så jag stoppade handen i munnen och beredde mig på att bli slagen. Hon stod med höjda ögonbryn och axlar och stirrade stelt på mig med sina stickande ögon. Mindes hon kanske min far? Hon stod länge med nycklarna i handen och rörde sig inte. Men så sjönk hennes axlar och hon vände sig om för att hänga upp sin kappa.

Det gick flera dagar innan jag vågade röra pianot.

När vädret tillät det, tillbringade jag hela dagarna på baksidan av huset i en försummad liten plantering. Där lekte jag med småstenar och såg på insekterna eller katten, som klev in från grannens hus. Någon sällsynt gång kom människor och försökte tilltala mig, men jag svarade aldrig och visade ingen glädje över deras vänlighet. Jag måtte ha varit ett ovanligt buttert barn. Jag var rädd för allt och alla. Säkrast kände jag mig vid pianot. Jag fick för mig, att det var mer levande än människor och att det vid stor fara skulle skydda mig. Jag hade för länge sedan upptäckt, att man kunde öppna locket. Där fanns tillräckligt med plats för att gömma sig.

En enda gång när jag råkade slå sönder en tallrik, höjde mor rösten. Jag blev så skräckslagen, att jag gömde mig under sängen. Därifrån såg jag med förvåning på pianot, vars lock stod öppet. Hade det öppnats av sig självt för att ta emot mig? Jag var nästan säker på det. Tallriken var faktiskt det enda föremål jag någonsin slagit sönder i hela mitt liv.

Som jag lärde mig spela, gick det också med läsningen.

I köket fanns en burk med fyra bokstäver på. Där stod Soda. Och det blev nyckeln till alfabetet. Mor kom varje kväll med en tidning, som hon läste i sängen. Sökte hon plats eller kanske hon rent av läste äktenskapsannonserna? Hur som helst nästa dag läste jag tidningen. Jag hittade bokstäverna som stod på burken och ibland gissade jag mig till orden. Det dröjde inte länge förrän jag kunde stava mig igenom de feta rubrikerna. Men spela på pianot var dock den lek jag mest tyckte om.

En eftermiddag — då jag satt på golvet och försökte stava mig igenom några ord, jag var väl fem år gammal — kom mor oväntat med Philip.

— Titta på henne, sade hon och pekade med nycklarna på mig. Hon följer med den senaste politiska utvecklingen.

Jag såg, att hon inte rynkade ögonbrynen, hon kisade med ögonen och jag förstod att hon inte var ond.

— God dag, Klarissa, hörde jag Philips röst. Han räckte mig handen, men jag såg den inte, blyg och rädd som jag var. Philip satte sig på huk och lyfte upp mitt ansikte med pekfingret. Då mötte jag hans blick. Jag vet inte om barn reflekterar över om en människa är vacker eller inte. I Louvren såg jag en gång en tavla av en munk, vars näsa var full av röda utväxter. Ett litet barn höll om munkens knän och såg upp på honom med sina oskyldiga ögon. Jag minns inte vem som målat tavlan, jag minns bara att jag vände mig hastigt bort från den vämjeliga näsan. Ja, kanske kan barn inte se vad som är fult. Jag såg en annan gång en liten dvärgkvinna med ett jättestort huvud, det var i en fransk stad. Hon var omgiven av söta och vänliga barn, som ville leka med henne. Det var gripande att se, hur ingen av dem vämjdes vid åsynen av den lilla vanskapta kvinnan med sitt jättehuvud och den förfärliga välvda pannan. Nej, barn ser ingen fulhet. Men att de är mottagliga för skönhet är jag säker på.

Philip var vacker som en ängel. Jag tror aldrig jag senare sett en så troskyldig blå blick, så förtroendeingivande och så god. Hans läppar log, håret låg i mjuka vågor och en lock föll ner i pannan. Gud vet om det inte var Philip, som i min barnasjäl lagt fröt till min känsla för skönhet.

— Jag vet att du spelar, sade han och lade sin hand på min axel, skulle du inte vilja spela för mig?

Hans röst liknade varken basen eller mellanregistret, den kunde inte imiteras på klaviaturen. Det var en himmelsk röst, tyckte jag. Jag som älskade toner önskade, att han skulle tala mer och jag lyssnade intensivt utan att svara.

— Ska jag spela för dig? frågade han och öppnade locket. Jag stod bredvid och hörde honom pröva pianot. Redan det första arpeggiot kändes som ett regn av pärlor längs min rygg. Jag som aldrig hört en enda melodi föll i trans över hans spel. Jag vet inte vad han spelade, men det var något fantastiskt. Det lilla rummet fylldes av skimrande toner, det var inte några samtal mellan damer och herrar, något vidunderligt var det, som fick mig att efter en stund stoppa fingrarna i öronen och sjunka ner på golvet vid Philips fötter. Kaskader av toner flöt ut ur hans fingrar och bedövade mig. Jag såg färgade ringar och fläckar dansa i rummet och jag visste inte vad jag skulle göra för att befria mig från musiken. Det var för mycket på en gång.

— Tyckte du om det? hörde jag Philips röst och kände hans hand på min axel. Han lyfte upp mitt ansikte, som jag gömt i händerna och den här gången märkte jag besvikelse i hans blick.

— Blev du rädd? frågade han, tyckte du inte om det?

Jag bara suckade befriad till svar. Hade hans hand inte börjat smeka mitt hår, skulle jag kanske börjat gråta. Hans smekningar gjorde mig avslappnad och jag blev lugn. Måtte han inte sluta smeka mitt huvud — det var nog min enda tanke i det ögonblicket.

— Är hon verkligen alldeles ensam om dagarna? frågade Philip.

— Ja, svarade mor med sin sträva röst, barn mår bäst av att sköta sig själva.

— Om jag hade en sån flicka…

Här avbröt han sig, antagligen därför att mor gav honom en menande blick. Själv satt jag fortfarande uppfylld av lycka och kärlek. Jag älskade Philip. Han var sjutton år och jag fem.

Så började min saligaste tid. Philip kom två gånger i veckan för att undervisa mig. Han fick sin egen nyckel och brukade komma på eftermiddagarna. Jag stod numera vid fönstret eller satt i nischen för att uppfånga synen av den gängliga pojkgestalten. Han visste, att jag väntade på honom och han vinkade varje gång han upptäckte mig i fönstret. Hade jag haft mera mod skulle jag antagligen ha kastat mig i hans famn varje gång. Först nu begriper jag varför jag som liten unge kvävde varje impuls.

Philip hade alltid något med sig. En liten blomma, som han plockat på vägen, eller en karamell. Karamellerna brukade han enligt dåtidens metod lägga på min hand, ibland på båda händerna för att de skulle hållas stilla. Jag fick spela skalor balanserande karameller på händerna och äta dem sedan.

Jag lärde noterna fortare än bokstäverna och efter ett par veckor kunde jag spela lättare barnstycken. En dag spelade Philip en barnsonatin av Haydn för mig. Jag bad honom spela stycket ännu en gång och sedan spelade jag själv hela stycket. När jag slutat, stirrade han på mig en lång stund utan att säga någonting. Och den dagen stannade han tills min mor kom hem.

— Klarissa har absolut gehör, sade han, hon är ett underbarn.

— Gå ut och lek, sade mor, jag ska kalla på dig sedan.

Jag var van att lyda och jag smög mig ut fast jag gjorde det ovilligt. Jag brydde mig inte alls om vad de avhandlade, jag ville vara i samma rum som Philip. Och jag visste inte vad underbarn var för något.

Hur länge jag stod utanför porten, det vet jag inte, men när Philip kom ut var han alldeles olik sig. Hans mun var sammanpressad och han andades som om han hade sprungit. Han stod med handen på hjärtat och först när jag rörde vid honom, tittade han på mig. Men han var för upprörd för att säga något. Jag minns hur rädd jag blev. Hade mor varit elak mot honom? Kanske rent av förbjudit honom att komma tillbaka till mig? Det vore det värsta, som kunde hända mig, och jag grep krampaktigt tag i hans byxben.

— Farbror Philip, skrek jag, du får inte gå ifrån mig!

— Var inte rädd, sade han slutligen och satte sig på trappan, jag ska inte gå ifrån dig. Lugna dig, Klarissa!

Antagligen uttryckte mitt ansikte så mycken ångest, kanske jag också redan grät, för han tog mig i knät och försökte lugna mig.

Jag minns inte vad som hände sedan. Så snart jag var i hans famn, försvann all ångest. Vad han sade hörde jag inte på, bara lyssnade till röstens klang, såsom både småbarn och djur antagligen gör.

— Jag kommer igen, sade han flera gånger. Varje dag, varje dag, upprepade han hela tiden.

Jag minns bara en stor tomhet, när jag blev ensam och såg honom gå bort. Han vände sig om flera gånger och vinkade. Det var första gången jag upplevde skräcken att förlora den jag älskar.

2

N ågon dag efteråt, när lektionen var över, tog Philip mig med till Pratern. Redan promenaden dit gjorde mig förvirrad. Vi bodde inte långt bort från Pratern, men jag hade aldrig varit längre än till mjölkbutiken i hörnet av vår gata. Vad den hand, som i verkligheten var smal och lång, föreföll mig enorm! Jag var naturligtvis nyfiken på vad jag såg omkring mig, men beröringen med Philips hand fördunklade alla andra intryck. Bilarna och spårvagnarna, människorna, Wiens alla ljud, solen och träden, allt detta nya skulle annars säkert ha fångat mitt intresse. Jag kände bara hans hand. Då och då stannade vi för att vänta på en spårvagn eller en bil, som skulle förbi, och då försökte jag ställa mig så nära Philip som möjligt. Jag var så hypnotiserad av beröringen, att jag plötsligt kysste hans hand. Jag kan ännu känna den elektriska chock han fick. Han drog hastigt handen till sig men fattade genast min hand igen. När jag lyfte ansiktet mot hans, såg jag, att han var missnöjd.

Snart var vi på väg genom allén till Wiens stora nöjesfält och jag hörde redan på avstånd hisnande tjut och skrik från berg- och dalbanan. I bakgrunden höjde sig jättehjulet med nedhängande vagnar, som rörde sig i svindlande gungning medan hjulet gick runt. Karusellernas musik blandade sig med skott från skjutbanorna och folks skratt, men skriken från berg- och dalbanan skar igenom alla andra ljud.

— Ser du, sade Philip, där borta väntar en kö av folk, alla vill till berg- och dalbanan. Ska det inte bli spännande?

Jag var rysligt rädd och jag tryckte mig ännu tätare mot Philip. Det var en underbar känsla av rädsla, spänning och lycka. När vi ställde oss i kön och slutligen fått våra biljetter och satt i en av vagnarna, blundade jag och gömde ansiktet vid Philips bröst. Det gick bra när vagnen sattes i gång, men sedan när den störtade neråt och passagerarna började vråla av förtjusning och spänning, blev jag så rädd att jag brast i gråt. Hela vägen satt jag med armarna om Philips hals och gallskrek. Han höll mig hårt i sin famn tills vi äntligen klev ut på plattformen då han bar mig till utgången och ställde mig ner på fötterna.

— Så dumt av mig, mumlade han, jag borde aldrig ha gjort det. Stackars Klarissa, du är väl inte sjuk? Sånt ska vi aldrig göra mer, aldrig nånsin.

Jag vacklade av ångest och lycka, när vi började gå hemåt igen, och jag snyftade och hickade litet efter gråten. Då och då stannade Philip och torkade mina ögon med sin näsduk och såg så bekymrad ut.

— Nu går vi hem till min mamma och dricker choklad, sade han tröstande, lugna dig nu. Det var väl inte så farligt?

— Å, suckade jag, det var så härligt.

Jag menade inte berg- och dalbanan naturligtvis. Och Philip såg oförstående på mig.

Innan vi hann ut ur allén, kom en åskskur, och vi skyndade oss till ett träd, där det redan stod andra för att skydda sig. Det var ett ungt par, en äldre dam och en liten pojke. Alla skrattade och talade om hur regnet överraskat dem, glada och nöjda över regnet som folk brukar vara en varm sommardag. Den äldre damen såg på mig och vände sig sedan till Philip och viskade något om mig.

— Den lilla flickan blev upprörd av berg- och dalbanan, sade han. Jag borde aldrig ha tagit henne med dit.

Jag hörde, att han talade i en helt annan ton till damen än han brukade tala med mig. Jag böjde ner ansiktet för att dölja det. Folk tittade på mig därför att jag var ful, tänkte jag. Det kanske var därför mor aldrig rörde mig eller talade vänligt med mig? Hon hade en enda gång väckt mig mitt i natten och kysst mig, men då var det mörkt och hon kunde inte se hur ful jag var. Säkert var jag mycket ful, det var därför den äldre damen såg så undrande på mig.

Jag minns inte hur vi sedan hamnade hos Philips mor. Jag var djupt olycklig över min fulhet. Ett svagt minne har jag av att Philip försökte skoja upp mig, han talade om luften, som var så skön efter regnet, pekade på en buske, som glänste i solen av tusentals regndroppar, och försökte få mig att lyssna på en fågel, som kvittrade någonstans. Men jag var förkrossad av de hemska minuterna i berg- och dalbanan och dessutom av den tanke, som dykt upp under träden. Att Philip var vänlig och höll mig i handen spelade just i det ögonblicket inte någon roll.

Philips mor var en sirlig liten dam med gråsprängt hår och en mun, som visade kritvita tänder. Hon böjde sig ner och tog min hand. Jag hörde Philip förklara hur skrämd jag hade blivit av upplevelsen i Pratern, såg hans mor försvinna in i köket och följde honom in i ett litet vardagsrum, som var ännu mindre än vårt, men där var trevligt. Vita spetsgardiner hängde framför de små fönsterna, bakom dem kvittrade en kanariefågel i sin bur och på bägge sidor om buren stod geraniumkrukor. På de röda plyschfåtöljernas ryggar låg vita virkade antimakassar och från taket hängde en ljuskrona med många kristallprismor.

— Det där är kejsar Franz Joseph, förklarade Philip och pekade på ett oljetryck på väggen, och det här är Schönbrunn. Dit ska du få följa med någon gång.

Vad brydde jag mig om kejsar Franz Joseph i uniform med alla hans ordnar, vad brydde jag mig om Schönbrunn, när jag äntligen upptäckt att jag var ful. Och värre blev det när Philips mor kom med choklad och koppar och mumlade:

— Stackars lilla flicka!

Ingen sade något så länge jag drack min choklad, men så hörde jag Philip säga:

— Jag frågade hennes mor om det var nyttigt att låta barnet sköta sig självt. Det tyckte hon.

— Visst ska barn sköta sig själva, sade hans mor och trodde, att jag inte märkte hur hon blinkade åt honom. Hon har en klok mor.

— Därför att man har ett barn, behöver man inte offra hela sitt liv på det, fortsatte Philip indignerat. Det är hennes mors ord.

Här gav hans mor honom ett par nya blinkningar. Jag förstod inte varför Philip var så upprörd. Jag tyckte inte om det.

— Min mor är underbar, sade jag.

Det är hon alldeles säkert, sade Philips mamma, så ska det låta. Varje mor är underbar.

Philip slocknade och satt länge med nedböjt huvud.

— Hon är mycket duktig, sade han till sist, hon har absolut gehör och jag tror, att hon blir en fin pianist. Vill du inte spela för oss? frågade han milt.

Men jag ville inte. Det var för mycket för ett femårigt barn, jag kände mig trött och ledsen, men jag glömde allt, när Philip satte sig vid pianot. Också det uttömde mina krafter. Jag snubblade flera gånger, när Philip följde mig hem. Ett virrvarr av nya tankar föddes i mitt huvud, jag var nära att gråta, när vi äntligen kom fram.

— Tyckte du om min mamma, frågade Philip, besviken över min butterhet.

— Jag tycker mer om min egen mamma, sade jag.

Men när Philip tog avsked av mig, klamrade jag mig fast vid hans hand. Jag ville inte släppa honom.

— Stanna här, farbror Philip, bad jag, stanna alltid här hos mig.

— Jag måste hem och öva mig, sade han allvarligt, jag kommer i morgon som vanligt.

Sedan satt jag med tidningen och försökte läsa men orkade inte ens med de fetaste rubrikerna. Till slut gick jag in i mors sovrum, klev upp på en stol och tittade i en spegel, men jag kunde själv inte se om jag var ful eller vacker.

När mor kom hem den kvällen, nickade hon åt mig som åt en främmande människa och gick ut i köket med sina paket. Jag skyndade mig att ta fram tallrikar och bestick. Hon frågade inte ens hur jag haft det i Pratern och vad jag hade gjort hela dagen. Men den kvällen såg jag med andra ögon på henne. Jag tyckte hon var det vackraste på jorden, men hon var oåtkomligare än någonsin. Jag jämförde henne med Philips mor, som log så vänligt, jag hade ju aldrig sett min mor le mot mig. Och jag blev ännu mer övertygad om att hon tyckte illa om mig därför att jag var ful. Hon hade all rätt att behandla mig med kyla, alltsammans var mitt fel. Jag försökte le mot henne, fånga hennes blick, räcka henne brödkorgen eller mjölkflaskan, men ingenting hjälpte. Hon förblev stum och avvisande.

När Philip nästa dag kom till mig, var det ovanligt sent på eftermiddagen. Jag hade stått vid fönstret och väntat på honom hela dagen och var otålig. Han kom nästan samtidigt som min mor.

— Gå in i sovrummet, befallde hon, jag har något som jag skall tala med farbror Philip om.

Jag gick ut ur rummet men lämnade dörren till vardagsrummet på glänt. Jag hörde vad som sades.

— Ni borde vara rädd om Klarissa, hon är överkänslig och nervös. Flickan är överbegåvad, det vore synd att inte ta vara på hennes talang. Jag tror det är fel att låta henne vara ensam. Kunde man inte låta henne gå i någon kindergarten några timmar om dagen. Jag tror inte det är nyttigt för hennes hälsa att alltid vara instängd. Igår i Pratern…

— Ni ska inte undervisa mig, sade mor skarpt, det är Klarissa som är er elev. Jag ska betala er i nästa vecka.

— Jag har inte kommit hit för betalningens skull. Jag är bekymrad för flickan, det är min mor också. Jag har talat med henne om Klarissa.

— Prata ni bara, sprid ut vilken hjärtlös mor jag är. Låt hela Wien veta, att jag låter en stackars unge vara inspärrad i en liten lägenhet. Berätta för alla hur olycklig den stackars ungen är, säg att jag varken har skaffat henne guvernanter eller daltar med henne. Ni kan anmäla mig för polisen om ni önskar…

— Men kära fru Palewitzky, försökte Philip avbryta henne, jag menade inte…

— Jag vet vad ni menar. Ni vill, att jag skall offra mitt liv för henne därför att hon klinkar på pianot. Att jag också behöver leva och träffa folk, att jag arbetar i tio timmar tills jag knappt orkar stå på benen — det är ingen som tänker på.

Dörren till sovrummet stängdes hårt framför mig, jag darrade när jag hörde de höjda rösterna. Jag var rädd, att mor skulle förbjuda Philip att komma till mig, och det var det värsta som kunde hända mig. Jag hörde deras röster en lång stund. Det blev ingen lektion den kvällen.

När jag lagt mig på soffan i vardagsrummet och mor släckt lampan, hörde jag henne röra sig i sovrummet en lång stund. Dörren dit brukade vara stängd, men den kvällen var den öppen. Jag hade på känn att mor kanske skulle komma in till mig, kanske till och med sätta sig på soffkanten för att stryka mig över håret, men ingenting hände. När ljuset släcktes, hörde jag henne sucka. Jag var övertygad om att hon tänkte på mig.

3

S edan brukade Philip komma, när mor inte var hemma. Han spelade med mig, kom fortfarande med någon småsak för att glädja mig, satt ibland och berättade om någon stor pianist han hört eller om sin egen lärare vid konservatoriet. En annan gång om en resa han gjort med sin mor till Semmering. Ibland hjälpte han mig att värma upp maten i köket och en dag kom han med ett paket kakao.

När Philip någon gång råkade möta mor, såg jag, att han undvek att se på henne. Jag fattade inte varför han tyckte illa om henne. Min älskade mor, som räddat mig från döden! Det hade jag hört senast för några dagar sedan, när hon kom hem med en bekant. Då drog hon ner klänningen från mina axlar för att visa ett ärr. Gjorde hon det för att visa hur bra jag hade det nu hos henne? Eller kunde hon fortfarande inte glömma hur man misshandlat hennes dotter? Det fattades henne annars inte samtalsämnen, när hon hade någon gäst hemma. Det var bara när det gällde mig som hon teg så envist. Hur som helst, jag var inte riktigt nöjd med Philips kisande ögon, när han såg på min mor. Jag följde hans minspel mycket noga. Vid hans minsta ögonbrynsrynkning kunde jag gissa mig till hans sinnesstämning. Jag lärde mig också att iaktta varje rörelse i hans kära drag och visste alltid, när han var nöjd med mitt spel, och det var den belöning jag mest längtade efter.

I början av september, då jag spelade min första Chopinvals, klappade han mig på huvudet, såg på klockan och tände en cigarrett.

— Nu måste jag sluta att undervisa dig, sade han och skyndade sig att tillägga, att han skulle komma och hälsa på mig så fort han fick tid. — Lilla Klarissa, fortsatte han, du måste ha en bättre lärare nu.

Jag skakade ivrigt på huvudet, jag hade inte minsta lust att få en bättre lärare. Jag älskade Philip, hur kunde någon lärare vara bättre än han? Naturligtvis kunde jag inte uttrycka vad jag kände eller tänkte, och jag hade inte långt till tårarna.

— Du förstår, Klarissa, sade han, du ska bli en mycket skickligare och bättre pianist än jag. Snart är du sex år, var nu en förståndig liten flicka…

Vad han sade, minns jag inte, han var väl rädd för att se mig gråta, och han var alltför generad för att ta mig i sin famn. Det här var ju ingen berg- och dalbana, där man kunde ta ett skrämt barn i sina armar. Detta var ett samtal om min framtid. Inte kunde en sjuttonåring tro, att ett barn på sex år kunde känna hjärtat slå av ångest, eller kunde han det kanske?

För att jaga bort misstämningen talade han om alla de stora konstnärer, som skulle komma till Wien den hösten, om elevkonserter, som jag kanske skulle få gå på. Han pratade ansträngt, slog sig plötsligt för pannan och drog ut en sagobok ur notväskan.

— Den här hade jag alldeles glömt, sade han, den ska du läsa. Titta så vackra bilder!

Han kunde lika gärna ha visat mig hela Kalifens av Bagdad skattkammare, jag skulle inte ha reagerat. En enda tanke arbetade i min hjärna, jag skulle inte få träffa Philip var dag!

Philip såg, att hans gåva inte gjorde något intryck på mig.

— Jag ska gå med dig till min egen professor, sade han, det är en underbar gammal farbror, som kanske kommer att undervisa dig. Vad ska du spela för honom? Å Klarissa, utbrast han med förtvivlan, inte ska du vara så ledsen!

— Jag är så glad, mumlade jag.

Och så tog han mig i sin famn och tryckte mig intill sig. Det var då nyckeln i dörren vreds om och mor kom in. Philip blev så förvirrad, att i stället för att puffa undan mig kramade han mig ännu hårdare. Jag kommer aldrig att glömma min mors bruna ögon, då hon såg oss i denna omfamning. Hennes mun smalnade, ögonen stack och ögonbrynen kördes ihop.

— Vi säger adjö till varandra, försökte Philip ursäkta sig.

— Det är kanske bäst, svarade mor och stängde dörren.

Philip reste sig, han bet sig i underläppen.

— Jag tänker ta Klarissa med mig till min professor, sade han, hon måste komma under ordentlig kontroll. Jag tror inte, att jag kan lära henne mer. Det vore synd att begrava en sådan talang.

Mor stirrade på honom utan att ändra en min. Först nu en hel evighet efteråt, när jag känner till nästan alla mänskliga laster, begriper jag varför hon såg med sådan avsky på min älskade Philip, den snälla rena ynglingen som ingenting visste om smuts och gemenhet.

— Om ni inte har något emot det, fru Palewitzky, så ska jag hämta Klarissa i nästa vecka.

— Jag har inte råd att betala för hennes lektioner längre, pressade hon fram mellan sammanbitna tänder.

— Jag ska tala med professorn om det också, sade Philip och vände sig till mig. Du Klarissa, lova mig att du övar varje dag, precis som vanligt. Jag tycker att du ska spela Kuhlausonatinen och Chopinvalsen. Men öva långsamt, skalor först. Sedan Czerny. Glöm inte det.

Han gick nästan utan att ha sagt adjö. Och det blev så tomt i rummet och så ohyggligt stilla. Mor såg på mig med uttryckslöst ansikte. Nycklarna låg fortfarande i hennes hand och hon såg tvärs igenom mig utan att blinka.

En vecka senare, en ohyggligt tom vecka som jag för det mesta tillbringade antingen vid pianot eller vid fönstret i hopp om att få se en skymt av Philip, kom han klädd i regnrock och paraply för att hämta mig. Mor var inte inne, jag fick min kappa på mig och så gick vi till professor Deneck.

Han var en femtioårs man men föreföll mycket äldre med sitt gråa hår, sina djupa fåror från näsroten till munvinklarna och den böjda ryggen. Philip hade rätt, han var den snällaste mannen i världen, hans gråa ögon betraktade mig nyfiket och han nöp mig i kinden för att få mig att le. Jag var blyg och rädd, men så snart jag satt vid flygeln, kände jag mig säkrare, i synnerhet när Philip fick lov att sitta bredvid. Jag spelade Kuhlausonatinen. Professor Deneck, som till att börja med satt bakom oss, reste sig under mitt spel och betraktade mig från sidan. Philip gjorde en gest åt sin lärare, att han inte skulle störa mig, men han stod hela tiden och såg på mig. När jag slutade sonatinen, brast han i skratt.

— En sån duktig flicka, utbrast han, en sån duktig liten pianist! Vilken rytm och precision! Philip, du har varit en bra lärare.

— Nej professorn, jag har bara lärt henne noterna, resten är hon född med.

— Klarissa, sade den äldre mannen, kan du spela något mer?

Och jag spelade A-mollvalsen av Chopin.

— Riktigt bra, sade professorn, det där förstår jag, att du inte kunde lära henne. Philip, detta var riktig musikalitet. Jag tar henne. Vi måste låta henne spela på samma gång som lille Claus.

Jag satt där på pianostolen och de diskuterade min talang som om jag inte alls varit närvarande. Jag såg mig runt om i rummet. Golvet knarrade, när man gick över det, tapeterna var gamla, mattan sliten. En jättebred ottoman med massor av skrynkliga kuddar stod i ena hörnet. I den runda kakelugnen sprakade veden gemytligt och spred värme. Och utanför regnade det och några blad som gick i rött hade fastnat vid rutan.

— Hennes mor, hörde jag Philips röst och spetsade öronen, men han sänkte sin röst till en viskning. Jag såg professor Deneck vifta med handen. Han brydde sig inte om betalningen.

— Men hur ska hon kunna komma hit den långa vägen? frågade han.

— Det ska jag lära henne, sade Philip. Klarissa är en klok liten flicka.

Förutom Claus, som jag sedan träffade vid lektionerna hos Deneck, har jag inte känt många barn. I jämförelse med den pojken och hans nycker och primadonnelater har jag nog varit en klok och förnuftig liten flicka. Jag gjorde som jag blev tillsagd och jag visste ingenting om motsägelselusta. De första gångerna följde Philip mig till Wiens centrum, nära Stephansdomen. Sedan klarade jag av alla svårigheterna själv. Med dörrnyckeln hängande om halsen och min notväska — en gåva från Philip — i handen gick jag långsamt från Praterstern den långa, långa vägen till professor Denecks hem. Vid första lektionen fick jag spela Mozarts wienersonater och Beethovens Rondo i C-dur. Det dröjde inte länge förrän jag som morgongymnastik fick Webers Perpetuum Mobile.

Ibland kom jag för tidigt till lektionerna och då bjöd professor Deneck mig på något gott från sitt bord. Hans gamla hushållerska Elsa tyckte också om mig.