Femtioårsnatten

By Anders Eje

De gamla vännerna Bordstudsaren, Sven och Pistol stöter på varandra på måfå i Paris. Vad underbar slumpen ibland kan vara. En gång i tiden var de tre vännerna nära varandra. Passande nog fyller alla tre femtio snart. Borde de inte fira tillsammans, som de gjorde när de fyllde 21? Jovisst!De tre festprissarna bestämmer att Paris passar inte. Det är för stort och för opersonligt. I stället ger de sig iväg till Serlis, ett litet samhälle cirka fyra mil från huvudstaden. Där ska bemärkelsedagen firas med rikligt av mat, champagne och annat som hör högtidligheter till. Det blir till en festnatt som sent ska glömmas.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 8, 2023
• ISBN: 9788728526705

Book preview

Anders Eje

Femtioårsnatten

SAGA Egmont

Femtioårsnatten

Omslagsfoto: Shutterstock & Unsplash

Copyright © 1930, 2023 SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728526705

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

Titeln är en återutgivning av ett tidigare verk utgivet med dåtidens språkbruk.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

I.

FEMTIOÅRSNATTEN

I.

På ömse sidor om vägen dansade popplar och plataner en rusig långdans på sviktande knotiga knän med benen i kors till musiken från Bordstudsarens raka åtta. Farten måste ha varit något omkring nittio. Men landsvägen norr ut mellan Paris och Senlis inbjöd — och har alltid inbjudit — till ett glatt och livligt tempo — fin, bred, slät som den är. Och tom som den låg just då — märkvärdigt nog för resten; klockan var inte mer än halv åtta.

Herrarna skulle till Senlis och äta middag på Le grand Cerf. Mera brådskande var inte deras ärende. Det hängde följaktligen inte på sekunderna, även om herrarna voro hungriga — i synnerhet Bordstudsaren, som av vissa skäl slutat sin lunch den dagen redan klockan halv ett. Vad Sven beträffar kunde han äta var som helst, när som helst och hur som helst. Sven hade nämligen färdats mycket i tropikerna, där man serverar tiffin från klockan elva förmiddagen till klockan tio på kvällen, och Pistol, tredje man i middagstrion, hade, såvitt känt var, ännu aldrig vägrat för ett smörgåsbord, även om detta namn inte täckte något annat och mera än sju sorters sallad i olja och en kruka sardiner. Som sagt — det var Bordstudsaren, som körde, och han var utan tvivel den hungrigaste av de tre.

Men det var Pistol som upptäckte, att det osade. En otäck stank. Han gav den bredvid sittande Sven en signal med armbågen och röt genom motorbullret:

— Det luktar. Känner du?

Sven satte upp näsborrarna och vädrade lystet.

— Boeuf à la mode? röt han tillbaka.

Boeuf à la mode är Svens älsklingsrätt. Han kan äta tre portioner boeuf à la mode å rad utan att andas mer än fem, sex gånger. Pistol däremot avskydde boeuf à la mode, sedan han en gång hos Li-Was, restaurangchef i Kalkuttas kineskvarter, träffat på svansen av en svart råtta i en anrättning med ifrågavarande namn. Visserligen, lukten var frän, avskyvärd, men boeuf à la mode var det inte.

Sekunden efter hade man kommit underfund med, vad det var som stack i näsborrarna: oset kom från bilens lackering. Chassiet befann sig i glödande tillstånd. Och knappt hade Pistol tänkt denna tanke till slut, förrän det brann i karosseriet.

Varje chaufför med framåtanda och ambition blir förbannad, när han skall sakta ned och bromsa in på en öppen och klar landsväg. Särskilt när man tydligt kan se de vänliga ljusen från ett litet samhälle med kafé och det hela glimma bara ett par stenkast framför nosen på kärran. Och Bordstudsaren hörde till de ambitiösa. Men nu måste han — och det tämligen snabbt ändå — bekämpa sin motvilja och slå stopp; hans bil brann nämligen med vad man utan överdrift skulle kunna kalla full låga.

Sven och Pistol hade redan kastat sig ur ekipaget. Sven, som varken var bilist eller ens hade det ringaste kemiskt-tekniska folkvett, ropade på vatten, okunnig om att ingenting hjälper en bilbrasa så bra på traven som just vatten.

Svedd i nackhåret av de hoppande lågorna tvangs Bordstudsaren äntligen att lämna sin älskade ratt (på vilken var fastnitad en plåt av äkta silver med hans initialer). Han svor stilla, men samvetsgrant, trots att bilen var försäkrad.

— Ja, instämde Sven beundrande, det var fan vad det brinner.

Man måste ge honom rätt. Bilen brann med en munter livlighet, som lovade ett snabbt resultat. Särskilt sedan bensintanken några sekunder senare följdriktigt exploderat gick förstörelsen med utomordentlig fart och precision. Det knastrade och smällde, bolmade och rök, och hettan var så stark, att herrarna måste retirera i flera olika repriser.

När den allra sista brännbara molekylen var slukad av elden, drog Sven upp sin klocka.

— Precis sju minuter, konstaterade han, raskt expedierat, ta mig tusan.

— Snabbhet är det utmärkande draget för det där bilmärket, sade Bordstudsaren dystert. I regel är bilförsäljare ett släkte av lögnare, men den här gången ljög han inte.

— Vilket inte hindrar att vi står här och inte kommer ur fläcken.

— Ditt yttrande, Pistol, är präglat av mycken och djup visdom, hånade Sven.

— Hunger, inföll Bordstudsaren, har ett stadgat rykte för sin förmåga att göra folk argsinta och grälsjuka. Låt oss se till att få något att äta så fort som möjligt.

De tre herrarna satte i gång mot vad de på goda grunder förmodade vara ett mindre samhälle.

— Har du, Bordstudsare, någon aning om var vi för ögonblicket befinner oss? frågade Sven.

— En aning är kanske just vad man skulle kunna kalla det, svarade Bordstudsaren saktmodigt. Ungefär trettiofem kilometer norr om Paris, stora landsvägen till Senlis och Compiègne.

— Och detta med tusen ljus vänligt blinkande samhälle, vars säkerhet vi hota med andra och fruktansvärdare medel än två par visserligen överdimensionerade, men dock endast bilringar — känner du dess namn, Bordstudsare?

— Jamais de ma vie.

— Icke heller du, Pistol?

— Icke heller jag, Sven.

— Jag skäms att erkänna det, gossar, icke jag heller.

— Inte fan frågar du efter vad det är för nummer på telegrafstolparna du flyger förbi på vägen. För resten, angår det oss, vad stan heter, bara där finns en krog …

— Och ett kök med en kastrull …

— Och en höna att lägga i den …

— Och någon gammal god burgunder …

Sven tvärstannade och riktade blickarna mot skyn.

Hans läppar rörde sig, men han bad inte. Slutligen höjde han hälsande handen mot kronan på en väldig ek, deklamerande de sista i minnet ännu kvarsittande resterna av ett för juridikofilen i Uppsala nödtorftigt intrumfat latin:

"Maecenas atavis, edite regibus,

O et presidium et dulce decus meum …"

— Tillåt mig, vördnadsvärde och åldrande frater, att i din bevågenhet innesluta dessa båda likaledes åldrande fanerogamer, Bordstudsaren och Pistolen, lidande, liksom hela naturen, av en fruktansvärd törst. Bjuder du oss in i din eklövskransade sal — vördade hyresvärd för nattugglornas sympatiska släkte! — skall sunnanvinden i natt spela sin vänaste melodi i din stolta krona.

— Dåre, mumlade Bordstudsaren, men hans tonfall bar inte något spår av hätskhet.

Sven den vältalige brydde sig inte om tillmälet, utan tog steget över vägkanten, böjde sig ned mot marken, där ekens rot sköt rygg i en trotsig bukt, låtsades gripa något blankt och cylindriskt föremål och utstötte så ett mäktigt rop av tillfredsställelse.

— Kom nu hit, Bordstudsare, och du också, Pistol! Det är på dig, min broder, det ankommer att avgöra vem av oss två som är den störste dåren.

Därmed tog Sven av hatten och höjde en flaska konjak över sin lätt grånade hjässa.

Sålunda förfriskade fortsatte de tre herrarna sin vandring bort mot det obekanta samhället.

II.

Vid rue de la Chaussée d’Antin i Paris, bara några steg från Gare S. Lazare och Trinité, ligger ett hus, i vars andra våning ett litet, men utvalt sällskap brukar äta ärter och fläsk om torsdagarna — och någon gång även på andra veckodagar liva sinnet och matsmältningen med ryttmästar Hydéns punsch. Kring ett skrivbord, vid vilket Nobel en gång i tiden skrev sitt omtvistade testamente, har Svenska Klubben i Paris vuxit ut till ett litet — ja, inte så litet för övrigt — men hemtrevligt coin de Suède. Otaliga äro de sällskapliga kombinationer åt vilka tillfälliga sammanträffanden där givit upphov; krönikan har tyvärr inte lyckats bevara mer än fragmentariska redogörelser för de ganska märkliga konsekvenser, som de nyssnämnda kombinationerna dragit med sig. Bättre medarbetare än Slumpen kan krönikeskrivaren aldrig få.

En torsdag strax i början av år 1930 stannade en privatbil utanför det nyssnämnda huset vid rue de la Chaussée d’Antin. Mannen, som körde, överlät ratten till sin chaufför och hoppade, trots sin ålder och korpulens, raskt ut på trottoaren. Här fanns nätt och jämnt armbågsrum för folk, som just nu i apéritiftimmans sista kvarter sökte sig ned från Montmartre till de inre bulevardernas Picon och Pernod. Gångbanan svämmade. Det låter absurt, men ett faktum var, att den bilkörande mannens feta lekamen skar folkströmmen tvärs av som om en kniv gått igenom den. Även en tanklös iakttagare skulle ha dragit den riktiga slutsatsen: den mannen är van att röra sig i världsvimlet.

Han hette Georges Larin. Under detta namn stod på hans visitkort orden: Administrateur Délégué de la Societé Robinet, Charente & Cie, 127 rue Souveraine, Bruxelles — alltsammans utfört med hjälp av den förnämsta litografiska konst, Belgien kan uppvisa, på en glättad kartong, som klingade likt metall, när man knäppte på kortet med nageln.

Även visitkorten ha sina öden. För knappt trettio år sedan presenterade samme herre sig med en papperslapp, som endast det lättsinniga smickret kunde kalla visitkort, bärande de av en sätterielev hos Berlings tryckeri vid Ågatan i Uppsala med sömnig möda ditplockade bokstäverna:

GEORG LARIN, fil. stud.

En gång i månaden tvingade firman Robinet, Charente & Cies intressen monsieur Larin till Paris. Han reste inte ogärna. Paris är ändå alltid Paris, suckade M. Halincourt, firmans kontorschef, och tänkte därvid på den obeskrivliga utstrålningen från världens huvudstad, på bulevarderna, kvinnorna, rörelsen, kaféerna, ljuset, jargongen … Georges Larin brydde sig inte om att protestera. Men det var inte alls detta, som lockade honom. Bryssel och Paris — vad var skillnaden? Apéritifen? Strunt! Den som var angelägen om en aptitretare kunde slinka in på sin klubb. Å nej, det var inte det. Men att sätta sig till rätta i bilen utanför rue Souveraine, gripa ratten och känna hur den försiktigt lyftade fotsulan kom den tunga vagnen att ljudlöst och sakta, utan en ryckning, utan en stöt, glida fram över asfalten för att i stegrad takt — alltefter förarens lynne och behag — sluka de trehundra kilometer, som utgöra avståndet mellan Bryssel och Paris — det var en njutning.

Men — har någon sagt — ingen njutning utan ett sentimentalt inslag. Georges Larins ställning hos firman Robinet, Charente & Cie var sådan, att han kunde välja vilken veckodag han behagade för sitt månadsbesök i Paris. Vad kunde det då vara, som gjorde att den dagen oföränderligt kom att heta torsdag? Det sentimentala inslaget? Kanhända.

Den ytterst svaga (och därför alls icke obehagliga) doften av ärter och fläsk trängde ända ut i tamburen, när Georges Larin krängde av sig den pälsfodrade skinnrocken. Det hettade en smula i ansiktet efter det vassa luftdraget under vägen. Vad gjorde det? Den höga färgen gick förträffligt ihop med det grå blänket i håret vid tinningarna; var det inte kanske han själv, som förklarat, att den för en man enda tolerabla formen av ansiktsmassage var vindens behandling!

— Är det inte? … Jo för höge Fra Diavolo! Visst tusan. Hallå Bordstudsare!

Den något fetlagde, lätt grånade monsieur Larin från Bryssel stod, vilande på handflatorna, lutad över en svensk tidning framme vid bordet. Han sviktade ett ögonblick både i armbågsleder och knäveck, när han plötsligt åter hörde sitt gamla idiotiska kamratnamn — för första gången på tjugufem år. Fanns det verkligen någon, som … Sven Kling, Vältalaren (någon gång kallad Pratmakaren), matlagets orator och tillfällighetspoet!

Den onödigt bullrande identifieringsproceduren väckte ingen större uppmärksamhet — trots att de båda herrarna bearbetade varandras ryggar som om det gällt att klappa lungorna ned i stövelskaften. Dels äro möten i klubbsalen av den sorten inte så ovanliga, dels funnos inte många åskådare tillstädes. Klockan var nämligen inte mer än halv sju. Och därför fanns det just inte heller någon anledning att av hänsyn till andras känslor sätta ljuddämpare på de förtroenden, som nu exploderade i en smattrande och oavbruten växelsång.

Ack, ack, ack! Tiden — vad den rinner undan! Vart tar den vägen? När var det man träffades sist? 1904 — i Uppsala. Tjugusex år! Ett kvarts sekel i överkant. Inte kunde man se det på Sven. Litet fetare kanske och några rynkor här och där, ingenting att tala om. Och Bordstudsaren! Några kilo bastantare också han. Man magrar ju inte av att jämt och ständigt hänga över ett kassaskrin och bara räkna pengar. Jo jo! Nå, inte gick det någon nöd på Sven Kling heller — det kunde ett barn se. Kände nog också sättet att lägga två till två …

— Vad jag räknar som mest, avvärjde Sven en smula melankoliskt, inte är det guldstycken. Om vi skulle säga briketter.

— Briketter?!

— Jo jo men, du. Briketter, gaskolbriketter. Fint patent. Amerikanskt. Generalagent för Frankrike med omnejd. Voilà, mon ami.

— Och jag som trodde att du fortsatte med juridiken.

De båda herrarna hade slagit sig ned i ett par fåtöljer framme vid fönstret, sedan första upphetsningen över sammanträffandet hunnit lägga sig.

— Ack, min broder, juridiken, klagade Sven. I Stockholm går det tio advokater på fem rättssökande. Det blir — bokstavligen — inte ett ordentligt mål åt någon av dem. Men vet du vad jag tjänar på mina briketter? Tjugu sous kilot, du — och ibland kan det slänga till med ett helt ton på ett par dar.

— Juris utriusque kandidaten säljer briketter och filosofie licentiaten säljer trä. Hur var det? Hade du inte högsta betyget i romersk rätt?

— Stämmer.

— Underlättar jobbet, va? Hur tusan skulle du kunna sälja briketter utan din med högsta betyget belönade kännedom i Corpus juris civilis?

— Håna inte, Bordstudsare. Hör på mig. Även inom träförädlingsbranschen torde ett visst förhållande råda mellan orsak och verkan. Om jag inte fått mitt laudatur i romersk rätt hade det inte blivit någon tentamenshippa den gången, och om det inte blivit någon tentamenshippa hade förbundet mellan De Tre Nattugglorna aldrig sett nattens stjärnor. Och det är faktiskt minnet av De Tre Nattugglornas fröjder, som gjort att jag kunnat försona min existens med de amerikanska briketterna.

— Hm.

— Hur tror du det känns att glida ända ned till botten på det brakydoma livets eländiga brunn? Jag försäkrar dig, Bordstudsare, att jag blivit en lika regelrätt bracka som någon viktualiehandlare på Svartbäcksgatan, när seklet gick i kolt. Känslan är inte enbart behaglig, min broder. Vad tror du det är som hållit mig uppe i detta mitt förnedringstillstånd? Suset av De Tre Nattugglornas vingslag.

Det glimtade till i Bordstudsarens ögonpar. De Tre Nattugglorna! Här sutto två. Och den tredje? …

Han lade handen på Svens knä:

— Vet du av att Pistol är i Paris?

Sven sprang upp.

— Äst du förbajad, Bordstudsare! Pistol i stan! Har du träffat honom? Var finns han? Kommer han hit? Vad gör han i Paris?

Bordstudsaren lade fram vad han kunde. På konsulatet hade man just lämnat en sannolikhetsadress, ett hotell vid Place Clichy. Naturligtvis borde man störta dit. Men att träffa en människa på sitt hotellrum vid den tiden på dan — hopplöst! Fullständigt bortkastad möda. Bäst att förtära ärterna och fläsket