Allting går att sälja

By Kjell E. Genberg

Sveriges största idrottsstjärna är mordhotad - men vet inte om det själv. De starka reklamintressen som backar upp honom vill inte att han ska bli nervös. Då förlorar han poäng och de förlorar pengar. Säpo-agenten Benny Stark har tidigare under en utredning komprometterat flera medlemmar av Sveriges regering. När han nu tilldelas detta omöjliga fall får han anledning att fråga sig om det handlar om något mer än att rädda idrottsmannen, till exempel att sätta Benny själv grundligt på pottan.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Aug 25, 2021
• ISBN: 9788726710885

Book preview

1

Det kunde ha varit en lördagsidyll, Benny Stark sträckte ut sig på den brunmönstrade, mjuka soffan i vardagsrummet. Inom lagom räckhåll för högra armen stod en PLM-burk Pripps klass II och ett halvfyllt ölglas. Bredvid glaset låg Aftonbladet och sög åt sig lite utspillt öl, och han höll på att slappläsa Expressen. TV:n stod på, men han varken såg eller lyssnade på programmet.

Han var bekymrad, nej, snarare förbannad, trots att det inte syntes på honom. Jo, lite märktes det kanske, trots allt. När han råkade i affekt gick det ut över hygienen. Han struntade i att borsta tänderna, de utstående som han skämdes lite för, sedan en kvinna vid ett nattsamkväm sagt till honom att han faktiskt hade drag av kanin också. I mustaschen, som var oklippt så att stråna nådde över den amorbågade läppen till tuggnärhet, höll lite ölskum på att torka in. Håret – mellanblont stod det i passet – höll på att bli ordentligt fett och det luktade lite syrligt från armhålorna.

Han hade ett par enfärgade, gula, kalsonger på sig. De hade fått mer plats för en karl sedan resåren släppt. Egentligen borde de kastas i soporna, men inte ens det hade han kommit sig för med.

Han hade läst samma rad i artikeln flera gånger, utan att fatta vad det egentligen handlade om. Tankarna var på helt annat håll.

Det är för djävligt, tänkte han. Någon känner sig lite hotad, drar i en tåt och plötsligt är man snudd på arbetslös. Utredning pågår! Han stirrade upp i taket och log självmedlidsamt. Det uttrycket kände han till. Någon hade fått ett besked, skrivit några rader på ett papper, skickat papperet vidare till nästa person (det kallades att delegera), som i sin tur lagt dem underst i en stor hög.

Allt skulle ta sin tid. Visst hade han lön för att ligga naken på soffan och stirra i taket. Men, fan, yrkesstoltheten hänger samman med vad man har för arbete. Taktittare är ingen titel någon yvs över.

Och alltsammans bara för att han var duktigare än kollegerna. För att han inte lät några lösa ändar släpa efter när han lämnade ifrån sig ett jobb. I vanliga fall var Riksåklagaren noga med att sätta fast folk som pysslat med mutaffärer. Det ingick i dagens politik, och kunde för all del vara ändrat i morgon. I det här fallet hade Benny Stark tittat lite närmare på några polska affärsmän med intressen i skogsindustrin. De hade varit intresserade av för mycket av annat slag under sin affärsresa i Sverige, och därför blev de föremål för lite mer grannlaga granskning. Benny hade varit säker på att de uppgifter han fick fram om dem skulle resultera i att de ombads lämna landet, men där bet han sig i tummen.

De hade haft anknytning till skogsbranschen, och när han nystade upp den änden visade det sig att en del personer betalat stora summor under bordet för att de skulle köpa produkter från ett visst företag i Södra Norrland.

Benny visste mycket väl att tiderna förändrats, och att det nu för tiden var fullt acceptabelt för politiker att vara korrupta eller horhuskunder eller rattfyllerister. Så var det.

Men han hade begått misstaget att tro att de bara hade immunitet för mindre brott. Nu fick han lära sig att de var immuna mot mer. Hela avdelningen hade exploderat när han lämnade in rapporten med bevis för att två av landets ledande regeringstjänstemän mutat representanter för främmande makts industri. Han blev inkallad till högste chefen, fick veta att han överskridit sina rågångar och att han tills vidare var avpolletterad.

Han hade inte trott sina ögon när justitieministern klev in genom dörren och snudd på hotade med isoleringscell om han så mycket som viskade om vad han fått reda på.

Politiker är människor som har landets bästa för ögonen, sade ministern på sin livlösa dialekt. Om de balanserar på lagens gräns, till och med tänjer den eller kliver över den, måste landet acceptera det. Vår utrikeshandel utrikeshandel befinner sig i ett känsligt skede, i ett svårt läge. Vi måste exportera, och det är ju allmänt känt att man måste använda sig av… hm… gratifikationer i umgänget med representanter för vissa nationer.

Min utredning visar att de inte har mutat i egenskap av ministrar, hade Benny svarat. De har egna intressen i det här skogsbolaget.

Det hör inte hit! sade justitieministern och lämnade dem.

Därför låg han i soffan i vardagsrummet, luktade illa och var förbannad. Han slängde ifrån sig Expressen, tog en klunk öl och började lyssna på Sven Plex Pettersson:

…tack för pratstunden, Ingemar. Jag förstår att du har mycket att stå i nu. Om en stund blir det presskonferens, och innan dess ska du försöka kissa i dopingkontrollen. Så du får väl lämna vår trånga kommentatorshytt för den här gången. Tack för din insats igen, får jag väl säga.

Jo.

Och därmed går Ingemar ut härifrån. Jag hör från Stockholm att vi får fortsätta sändningen en stund till. I starten står nu nummer 83 Seportnik, nej, Sebotnik står det i papperet. En ny jugoslav som vi inte vet så mycket om, utom att han gjorde ett bra förstaåk… Där är han iväg, och det ser ut att gå riktigt bra genom de första portarna. Han har bra balans, trots att han är tvungen att kantställa skidorna väldigt mycket i den uppkörda banan. Ska han kunna hålla den här farten? Han satsar verkligen ordentligt! Nej, nej, nej… där faller han… mitt emellan två portar… det var en konstig vurpa. Han ligger alldeles stilla på snön. Vi får hoppas att han inte har slagit sig alltför mycket. Funktionärerna går fram till honom… och nu står näste man bakom startpinnen, beredd att ge sig iväg. Vi hinner titta lite på honom också, och samtidigt hör jag i öronsnäckan från Stockholm att det blir den siste åkaren vi får se. Än en gång kan vi alltså konstatera att Ingemar Stenmark segrat, och det blir väl inte sista gången under säsongen, får vi hoppas. Därmed tackar jag för mig och lämnar över till Stockholm.

Benny Stark reste sig frän soffan, tömde det sista ur Prippsburken i glaset och tog plåtförpackningen med när han gick och stängde av TV-apparaten. Egentligen begrep han inte varför han tittade på utförsåkning. Han avskydde skidåkande, ägde inte ens ett par pjäxor. Avskyn för att ta sig fram på snö med brädor under fötterna hängde kvar ända sedan tredje klass i Centralskolan i Hälsingtuna. Då hade gymnastikläraren tvingat ut hela klassen på en flera kilometer lång skidtur, som avslutades med att alla måste åka nerför Tunaberget, där banan slutade med en hoppbacke. Bara en liten, gjord av sammanpackad snö, och inte mer än en knapp meter hög. Men ändå! Lasarettsvistelsen blev ett välkommet avbrott i terminen. Han trivdes bra på sjukhuset, för biblioteket där hade flera böcker av James Fenimore Cooper som han inte hade läst.

Sedan dess hade han betraktat alla vinteridrotter med stor skepsis. Ett tag hade han spelat tennis, men det lade han av med när Björn Borg började vinna allt som fanns och blev följetong i massmedia. Nu var det många år sedan han idrottade alls, något som förvånade företagsläkaren, som då och då tvingade upp honom på den kostsamma testcykeln.

Du har ju bra kondition, säger läkaren. Och ändå säger du att du aldrig motionerar. Röker du?

Ja, fast jag har dragit ner.

Hur mycket?

Mindre än ett paket om dagen numera.

Sprit då?

Javisst. När tillfälle gives och helst när jag slipper betala den själv.

När han slängde den tomma burken i sopkassen under diskbänken hasade kalsongerna långt ner på låren. Han drog av dem och lät dem göra ölburken sällskap. Han satte sig naken vid det röda, runda, billiga köksbordet, föste undan tre odiskade koppar för att få plats med armbågarna, svor åt den påträngande svensktoppsmusiken från en nyinköpt liten 190-kronorsradio som stod på diskbänken, men iddes inte gå och stänga av. Den nakna flickan på kalendern från bilföretaget såg kättjefullt på honom från väggen. Han började deppa igen, och tänkte på Mona.

Ett år tidigare hade han varit spiksäker på att han var den lyckligaste killen i världen. Då hade han och hon bott tillsammans i den här lägenheten. De hade haft det bra, käkat skorpor i sängen på söndagsmorgnarna och älskat efteråt. De hade haft väldigt roligt när de fick lov att skicka efter rörmokaren som rensade avloppet under duschen.

Har ni använt det som brödburk? hade han frågat. De hade bara skrattat, för inte kan man berätta för en rörmokare att kroppen blir full av smulor om man älskar i en säng där man ätit skorpor.

Det var då det. Han såg på kalendertösen. Hon var lite lik Mona, visserligen mulligare och med större bröst, men i ansiktet fanns drag som påminde om henne. Det var tankarna på Mona som fick fjällen att falla från ögonen. Plötsligt upptäckte han hur det egentligen såg ut i lägenheten. Han hade inte städat på flera veckor. De tre blommorna i köksfönstret – som hon förgäves försökt lära honom namnen på – liknade inte växter längre. Han hade haft ett herbarium när han gick i läroverket. Biologiläraren skickade ut dem på exkursion för att plocka växter. Två år senare öppnade han herbariet. Blommorna i fönstret påminde lite om det han den gången fann i plåtlådan.

Han gick fram till fönstret. Blomman i mitten var utom allt hopp. När han tog den för att bära liket till den sista vilan i Konsumkassen under vasken såg han kvinnan i fönstret mitt över gatan. Hon stirrade på honom som på ett spöke, och han upplevde den hisnande känsla det unga paret i Paradiset måste ha fått efter äppelkalaset. Han var på väg att skyla sig med ena handen när fan flög i honom. I stället tog han ett ordentligt grepp om penisroten och skakade hela apparaten. Damen mitt emot försvann omedelbart ur sikte, kanske för att hämta luktsalt, kanske för att ringa sedlighetsroteln.

Mona skulle ha gillat den demonstrationen. Däremot tyckte hon inte om att det var ostädat. På så vis var hon något av en pedant. Trots frigjordheten i övrigt tyckte hon också illa om nakna kalenderflickor. Förra årets almanacka från bilbolaget kom aldrig upp.

Han saknade henne. Fast när han analyserade känslorna riktigt ordentligt fann han att saknaden inte var lika djup längre. Det gjorde honom lite förvirrad. Eftersom han älskat henne borde hans känslor inte förändras. Han älskade henne fortfarande. Eller?

Hon tyckte om när det var städat i huset och när han luktade gott. Han hade inte ogillat det själv heller. Om sedlighetsroteln var på väg borde de tas emot av en fräsch man i en fräsch lägenhet.

Efter dusch och hårtvätt, Mum i armhålorna och brun Mennen i ansiktet efter våtrakningen, letade han fram ett par kalsonger med godtagbar resår. Han kände sig styrkt inför den kommande lokalvårdsinsatsen.

Dammsugarpåsen var överfull och han spillde ut en massa damm på köksgolvet, för påsen gick naturligtvis sönder när han tog ut den.

En halvtimme senare började lägenheten se ut som ett hem. Då hade han till och med röjt av bordet och diskat efter sig. Benny kände sig riktigt stolt över arbetsprestationen när han letade rätt på den gröna plastkannan med lång pip och fyllde den med vatten.

Han trodde att de två återstående blomstren på fönsterbrädan i köket hade möjligheter till överlevnad. I radion tonades Sten & Stanley ner och morsesignalen för bokstaven R blippade fyra gånger

Nyheter från Ekoredaktionen. Den jugoslaviske slalomåkaren Jaroslav Sebotnik dödades för någon timme sedan, mitt under storslalomloppet som direktsändes i TV. När Sebotnik föll mellan sjätte och sjunde porten trodde alla att det var en vanlig avåkning, men det visade sig att Sebotnik blivit skjuten. För bara några minuter sedan avslutades en presskonferens. Vår utsände meddelar att polisledningen erkänner att man ännu saknar ledtrådar i skottdramat. I tävlingen segrade Ingemar Stenmark, som nu leder Världscupen totalt. Arbetsmarknadsminister…

Telefonen skrällde och avbröt Bennys vattnande. Han gick till sovrummet där telefonapparaten stod, och upptäckte att han hade glömt att dammsuga därinne. Sängen var ordentligt obäddad och skrivbordet vid fönstret dignade av oöppnad post och andra papper som han lovat sig själv att sortera vid tillfälle. Telefonen signalerade än en gång innan Benny hann fram.

Ja?

Hej Benny, det är Leif.

Det nöjda uttrycket försvann ur Benny Starks ansikte Vad fan vill du?

Att du ska komma över till mig omedelbart. Det har hänt någonting som håller på att vända upp och ner på alla människor. Kom hit på momangen!

Benny fnös. Varför ringer du mig? Jag är ju suspenderad!

Lägg av! Det här inte alls frågan om suspension. Du har bara, så att säga, ledigt under tiden din senaste rapport behandlas av de överordnade. Men om du inte ståller upp och kommer hit på minuten kan det tänkas att det blir frågan om suspension. Kanske till och med om avsked. Jag har fått samtal från kanslihuset, och du vet vad de herrarna kan ta sig till om de inte får som de vill. Kommer du inte plockar de troligen av dig alla intjänade ATP-poäng innan de sätter dig i bunkern på Kumla.

Ta dig i dalen! Det är inte jag som ska sitta på Kumla. Där borde man placera de där mutkolvarna jag avslöjade. På vatten och bröd. Nej, förresten, det är för bra för dem. De kan sitta och matstrejka i samma cell som vår gamle kollega, den värderade spionen!

Jag skämtar inte, Benny!

Inte jag heller.

Som jag sa, det är folk på hög nivå som är oroliga. Jag måste ha hit dig på direkten!

Benny Stark skrattade lågt. Okay, okay, jag kommer. Vi får bara hoppas att det är inte betyder att jag hittar något mer som är olämpligt. Jag har en känsla av att alla gamla skelett inte hoppat ur alla garderober än. Vad gäller saken?

Jag kan inte säga det i telefon. Jag väntar dig i lägenheten på Östermalm.

Det klickade i luren och Benny lade också på. Medan han letade i garderoben efter en ren skjorta kom han på sig själv med att vissla en glad låt. Han klädde sig snabbt och kastade kavajen på sängen. Ur ena skrivbordslådan plockade han fram tjänstepistolen, en Walther PP med alldeles för liten kaliber för att vara till någon egentlig nytta i situationer där den behövdes. Han krängde på sig axelhölstret, stoppade ner vapnet och tog på kavajen. Sängkläderna luktade svett. De behövde tvättas, men det fick anstå tills han kom tillbaka. Plånboken! Var hade han lagt den nu då? Han letade i skrivbordslådorna, tog en vända runt vardagsrummet, tittade i köket, till och med i kylskåpet. Det hade hänt förr att han glömt viktiga saker i kylskåpet.

Sedan mindes han och återvände in i sovrummet. Plånboken låg vid väggen bortom sängens fotända, på samma ställe den hamnat då han slängde den i vredesmod flera dagar tidigare. Ja, jäklar, tänkte Benny. Jag har inte varit utanför dörren på flera dygn.

Plånboken hade gått upp i sömmarna. Billig skit, imiterat läder, köpt på Bra & Wessels stormarknad i Bromma. Han plockade ihop de kringströdda papperen, tittade för ett ögonblick på identitetskortet som berättade att han hade sin utkomst hos SÄPO, stack ner plånboken i innerfickan och lämnade lägenheten.

Den gamla Opeln stod nere på gatan där han ställt den, och lapplisorna hade tydligen gått i strejk, för det satt inget inbetalningskort under vindrutetorkaren. Slapphet, slapphet! Hur skulle det gå för gatukontoret om det inte kom in erforderliga medel till de planerare som höll på att förvandla Stockholms gatunät till en gissningslek?

Fjärde vridningen på nyckeln fick fordonet att starta. Han fick göra om det ytterligare en gång efter att ha lagt in växeln och släppt upp kopplingen. Utestående Oplar av modell 1974 har sin egen vilja. De hatar kallstarter.

2

Bilen hade lagom fått upp värmen när han hittade en plats att parkera den på. En olaglig glugg vid trottoarkanten. Benny orkade inte ens svära över bristen på lagliga platser längre. Det ingick i översåtarnas förföljelse av undersåtarna att förvägra dem tillåtna uppställningsplatser för fordon. På det sättet tjänade man politiska poäng hos lokala miljögrupper, fick in dryga bötesbelopp från dem som hade ärenden in till stan, och kunde dessutom vidga den offentliga sektorn genom att anställa fler parkeringsvakter.

Det var bra att staten tjänade pengar. Han avlönades därifrån, men ibland tyckte han att det var retsamt att arbetsgivaren gav med ena handen och tog tillbaka med tre andra.

Huset han styrde stegen mot hade varit gammalt redan på Strindbergs tid. Sedan dess hade det renoverats – sanerats – och fått så pass modern standard att knappt någon av de gamla hyresgästerna hade råd