Så levde de lyckliga

By Albert Olsson

Den andra delen i trilogin om Julius Frank, den fattiga springpojkens klassresa. Julius blickar ut över torget mot affärskamraten Nathanssons port. Genom giftermålet med Cecilia Apelt har han stigit på samhällsstegen. Han är nu grosshandlare. Men genom sin bakgrund låter han sig inte imponeras av förnämiteter. Julius är fortfarande en skomakarpojke i sitt eget huvud. Oavsett vad hans yrkestitel säger. "Så levde de lyckliga" är ett porträtt av ett äktenskap och en uppkomling i en halvstor, icke namngiven stad, som i mångt och mycket påminner om sekelskiftets Halmstad.Julius Frank-serien följer springpojken Julius klassresa i en icke-namngiven stad som påminner mycket om sekelskiftets Halmstad.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 22, 2021
• ISBN: 9788726740912

Book preview

författaren.

1

Grosshandlare Julius Frank stod bakom den myrtenfärgade salongsgardinen och tittade ner på torget. Pilarna svepte med sina långa grenar över den ojämna stenläggningen. Det hade varit tal om att man skulle rycka upp pilarna som började bli både gamla och skräpiga, men myndigheterna hade svårt att fatta det erforderliga beslutet. Borgmästare Petrén och gamle Severin Frisen ville ha dem kvar, och det fanns inte många som tyckte det var roligt att opponera sig mot två sådana herrar. Det var Frank som föreslagit att man skulle ta bort pilarna och göra några små blomsterrabatter istället, men han hade bara mötts av ett syrligt leende.

— Och varför vill han nu ha bort pilarna, Julius Frank? frågade Severin Frisen, när saken kom före på rådstun.

— De skymmer utsikten, svarade Julius Frank.

— Jaså, kom det vasst och syrligt från Frisen, tycker herr Frank inte att man kan se Nathansons boddörrar tillräckligt.

Nathanson var en judisk klädmäklare, som bodde på andra sidan torget. Det glunkades en del om att grosshandlare Frank stundom lade råd med Nathanson om ett och annat. Och det gick småstadssocieteten på nerverna, att en köpman av kristet blod plägade umgänge med Nathanson. Inte för att det rådde något rashat eller någon förföljelse gentemot den beskedlige Nathanson, som brukade stå på sin bodtrappa och bocka och vrida sina händer när någon gick förbi, men Nathanson umgicks med ingen, och ingen umgicks med Nathanson. Utom resande judar — och Julius Frank.

Fru Cecilia, Franks hustru, som var född Apelt och mycket medveten om sin härstamning, såg med ovilja mannens vandringar över torget till klädjuden. Hon försökte tala förmaningens ord med honom. Men Frank ryckte på axlarna.

— Du skämmer ut oss, sade fru Cecilia.

— Månntro det, svarade Frank tåligt. Nå, då ska jag säga dig att det ger jag blankt tusan i.

— Välj dina ord, Julius, sade fru Cecilia och nickade bortåt golvet, där sonen Gustav satt och lekte med sin bror Anton.

— Jag är skomakarepojke och tycker inte om förnämiteter, det vet du alltför väl. Och vad Nathanson beträffar så är det en människa med större erfarenhet än någon av er andra.

— Men tänk på hans affärsmetoder. Hur han går ner till tågen och passar på oförståndiga pigor och drängar, som kommer in från landet. Och så bjuder han dem på kaffe och prejar på dem en massa onödiga saker och kostymer som krymper och skjortor som spricker i ryggen …

Frank suckade.

— Om alla människor vore förståndiga i affärer, så bleve det inga affärer.

Nu stod Julius Frank vid fönstret och betraktade torget, över vilket en och annan borgare kom gående på väg till rådhuset. Ty det var rådstuga idag, och det gällde att välja rådman efter gamle Severin Frisen, som äntligen haft förstånd nog att lägga sig ner och dö, för att använda grosshandlare Franks ord, när han fick reda på dödsfallet.

Barnen stojade inne i barnkammaren. Frank ryckte till och drog gardinen litet åt sidan. Där nere kom advokat Engström. Om han skulle rösta på Julius Frank vid rådmansvalet, månntro? Och där kom Magnus Frisen ut från sin porslinsaffär på andra sidan torget. Och där kom bokhandlare Olsson och järnhandlare Persson. Perssons röst trodde sig Frank ha. Annars hade nog Karl Frisen, gamle Severin Frisens äldste son, de största utsikterna att bli vald. Det påstod åtminstone gamle Kleber som var Cecilias far och Julius Franks svärfar.

Det hade resonerats vitt och brett om det här rådmansvalet. Det fanns många som ville ha Julius Frank vald. Han var skomakarepojke och en folkets man, sade man. Men folket hade just inte så värst mycket att säga till om. Bara få av dem kom ovan skattestrecket, och några få fattiga röster skulle varken göra från eller till. Värst var det kanske att Julius Frank en gång i tiden hade förolämpat gamle Frisen genom att inte vilja gifta sig med hans dotter Fransiska, men det hade ju kommit ner massor med snö sedan den dagen.

Frank släppte gardinen och vände sig inåt rummet. Han hade hört någon fumla med låset. Dörren gled upp och i öppningen visade sig gubben Klebers rödkindade och välrakade ansikte.

— Jag går bort till rådstun, du, sade Kleber och tittade forskande på svärsonen. Går du inte med?

— Nej, svarade Frank och vände sig häftigt ifrån svärfadern och mot fönstret.

— De kommer nog att välja Karl Frisen, hördes gubbens tunna röst bortifrån dörren.

— De får välja vem de vill, mig angår det inte.

— Karl Frisen är liksom någonting i staden redan genom födslen, medan du … du … arbetat dig upp … som man säger.

— Javisst, svarade Frank hånande. Jag har bara arbetat mig upp. Och det är fan så ofint, menar svärfar.

— Nej, nej, bevars, jag menar ingenting, jag bara förbereder dig.

Frank teg. Han stack händerna i byxfickorna och knep samman läpparna. Vad gjorde det honom, vem de valde till rådman? Det betydde ändå ingenting. Han brydde sig inte om sån där fåfänglighet. Det enda som räknades och betydde något var ett späckat bankkonto. Han skulle nog visa dem. Han hade visat dem förut.

Gamle Kleber hostade borta vid dörren.

— Ja, då går jag då. Det dröjer nog innan jag kommer tillbaka. Du vet att stan funderar på att köpa gasverket av Smidt och driva det i egen regi.

— Jag struntar i gasverket, svarade Frank irriterad.

Kleber drog igen dörren efter sig och gick mot trappan, som från tamburen ledde ner i affärsvåningen. Han var just på väg ner, när han ångrade sig och återvände till tamburen, tog sin promenadkäpp, tummade med fingrarna över den tunna vita mustaschen och ställde sig att tänka efter. Sedan han tänkt tillräckligt, kikade har fäsiktigt in i förmaket. Där satt Cecilia borta vid fönstret med något slags sömnad.

— Psst, viskade Kleber.

Fru Cecilia lämnade sitt arbete och kom bort till dörren.

— Han är arg och nervös idag, sade Kleber till dottern. Och jag vet att han inte blir vald. När jag var i hans ålder, hade jag varit rådman i fem år.

— Låt honom vara ifred bara, sade fru Cecilia lugnt.

— Man kan aldrig känna sig riktigt lugn för honom, mumlade Kleber. Blir han inte rådman, så kommer han att finna på något sattyg, så pass känner jag honom.

— Vad skulle han finna på? frågade fru Cecilia överlägset.

— En vet aldrig, nej, en vet aldrig.

Och därmed avlägsnade sig rådman Kleber för att gå till rådstugan och lägga sin röst för svärsonen. Fast några större utsikter hade Frank nog inte. Han hade en sådan underbar förmåga att reta folk. Och så var han en knepigare affärsman än någon annan i staden. Och det retade dem kanske allra mest, därför att sådant var både svårt och pinsamt att erkänna. När gamle Kleber kom så långt i sina funderingar, log han för sig själv.

Förste bokhållaren kom inifrån affären med en möglig ost, drängen kånkade med en säck socker, och tredje bokhållaren kom med en åtting islandssill i famnen.

Kleber stannade mitt i korridoren och såg sig omkring. Så vinkade han på förste bokhållaren.

— Gå in på kontoret och hämta en av mina bästa cigarrer, befallde han.

Försten försvann men var ögonblicket efteråt tillbaka med cigarren.

Kleber tände, sedan han snoppat cigarren med en pärlemobeslagen pennkniv.

Och så trädde Kleber ut på trappan och såg ut över torget: hans torg, eftersom hans firma var den största vid torget. Hans och svärsonens. Men svärsonen räknades liksom inte. Han var bara straffet man får för sina synders skull. Men han hade haft pengar, som han ärvt av den fnoskiga fru Göransson, änka efter garvare Göransson. Riktigt lyckat var det ju inte att få en sådan där gök bland gamla fina köpmansfamiljer, men det var Frisens skull. För hade Frisen inte satt kniven så hårt i strupen på honom, Kleber, och hade Magnus Frisen den gång han var förlovad med Cecilia kunnat hålla sina fingrar i styr och låtit bli att fumla i hennes blusliv, så hade allting kanske kunnat se litet annorlunda ut.

Kleber traskar över torget. Han för käppen sirligt och med största värdighet, det bolmar ur den dyra havannacigarren, berlocken i klockkedjan dunkar honom sakteliga och mycket varsamt på magen. Solen skiner, och det är en god dag.

Kleber tittar på sin klocka. Stannar på torget och ser sig tillbaka. Där, på andra sidan torget, ligger det gamla köpmanshuset med trappstensgavlar och två tomma nischer, som en gång ståtat med figurer. Frank har sagt att han skall sätta dit nya figurer, men han kan då inte hinna med allting, Frank.

Kleber vänder och går snett över torget. Nathanson står på sin trappa och tittar efter kunder. Vinden lyfter ett par överrockar, som hänger i galgar på de gröna skyddsdörrarna, som Nathanson omsorgsfullt stänger till natten. Solen skiner på Nathansons kalott. Nu får han syn på rådman Kleber och bugar på långt håll. Kleber sneglar åt Nathanson och fortsätter mot rådhuset men ångrar sig innan han hunnit riktigt över torget. Han ändrar riktning och går bort mot Nathanson, som allt ivrigare vrider sina händer. Vill rådman Kleber köpa någonting av honom? Det är rent otroligt. Aldrig förr har någon av stadens köpmän handlat hos honom.

Det blir ingen som handlar hos honom den här gången heller. Kleber stannar nedanför trappan, tar cigarren ur munnen, stöder sig lätt på käppen och ser finurligt upp mot klädjuden.

— Hör han Nathanson … började han.

— Till er tjänst, herr rådman, till er tjänst, säger Nathanson och vet inte hur han skall bete sig för att verka riktigt förekommande.

— Min svärson har under årens lopp gjort er en del besök, fortsätter Kleber och väljer orden med omsorg.

— Ja, jag har haft den äran, den stora äran, Nathanson bockar och ler, drar fram den brokiga snusnäsduken, torkar sig i ögonen, snyter sig och betraktar under tiden rådman Kleber med vakna, bruna ögon.

— Det vore bättre att ni inte haft den äran, Nathanson, svarade Kleber surt. Mycket bättre. Och ännu bättre om ni slutade upp att ta emot honom. Det kunde kanske alltid tillföra er vissa fördelar, säger Kleber förledande.

Nathanson stoppar näsduken i syrtutens bakficka. Ett nästan osynligt hånleende far över hans rynkiga ansikte.

— Vilka fördelar, herr rådman Kleber?

Kleber blir svaret skyldig. Han har inte tänkt lova Nathanson någonting.

— Det får framtiden utvisa, Nathanson.

— Jag tar en dag i sänder, herr rådman. Vad morgondagen kan ge vet ingen. Och löften som till ingenting förpliktar är alltför billiga.

Kleber önskar att han hade någon möjlighet att utöva press på juden, men han har inga sådana möjligheter. Han vet det, och han vet att Nathanson vet det. Förargad slår han askan från cigarrknoppen, säger nånå och beger sig till rådhuset. Han kommer försent till rådmansvalet, men det gör ingenting. Han har strängt taget ingenting med valet att göra.

Apotekaren möter Kleber i dörren. — Det blev Karl Frisen, säger han.

— Ingen hade väntat sig något annat, svarar Kleber hastigt.

Apotekaren går ut, och Kleber går in. Man håller som bäst på att diskutera gasverkskoncessionen åt bröderna Smidt. Koncessionen går ut vid årsskiftet, och nu är det september. Det resoneras hit och dit. Bröderna Frisen talar ivrigt för att staden skall dra in koncessionen och själv överta gasverket. Magnus Frisen är uppe och talar för. Han får medhåll av postmästaren, prosten, doktor Dyckert och kapten Sporre.

Bröderna Smidt har inte tillfrågats och är inte närvarande.

Kleber stannar tills det blivit avgjort att staden ska dra in koncessionen. Då vill han gå men hejdas än av den ene och än av den andre. Apotekaren, som kommit in igen, går fram och lägger sin hand på Klebers axel.

— Vi har pratat litet om att göra din svärson till rådman. Men … men … han får nog stå på tillväxt ännu några år.

— Ja, ja, Kleber nickar och känner sig betryckt, lämnar rådhuset och går hem.

Då han går över torget, ser han Frank stå på yttertrappan och vänta. Kleber emotser ett obehagligt och pinsamt möte och gör sig ingen brådska. Men fram kommer han ändå till sist.

Julius Frank står och tittar på pilarna. Hans blickar följer sedan ett ögonblick de flygande duvorna.

— Det blev Karl Frisen, sade Kleber efter en stund. Han är liksöm mera infödd.

Frank tiger och står stilla.

— Och så drog de in koncessionen för Smidts, säger Kleber för att få något annat att prata om.

— Såå. Vad betalade de för gasverket då?

— Gasverket, svarade Kleber och gjorde stora ögon, inte har de köpt gasverket, inte.

— Vad skall de då med koncessionen? undrade Frank och fick plötsligt ett spänt uttryck i ansiktet.

— Asch, vad skulle Smidts med gasverket, när de inte har någon rätt att tillverka gas? frågade Kleber och visade med en ringaktande min att han tyckte att svärsonen var dum.

Frank gick ner ifrån trappan.

— Svärfar kan gärna titta in i affären en stund. Jag går ut ett slag, sade Frank.

— Du kan gott låta bli att besöka Nathanson, bad Kleber. Om du vill bli rådman någon gång, så bör du tänka dig för.

— Jag är skomakarepojke, svarade Frank och rodnade av förtrytelse.

— Du har varit skomakarepojke ja, men du är det inte längre. Du är köpman Julius Frank sedan åtskilliga år tillbaka, och du ska inte bry dig om att krypa bak ryggen på det där skomakeriet. Köpman är du. Köpman, hör du.

Frank visslade till.

Ett fönster öppnades uppe i våningen, och fru Cecilia stack ut huvudet.

— Julius, låt bli att vissla.

— Jag visslar när jag vill, svarade Frank stridslystet.

Kleber gick uppför trappan och in i korridoren, medan Frank fortsatte förbi bokhandeln och bort till Frisens hörna. Där stod han en stund, försjunken i djupa tankar.

Solen blänkte i några vattenpussar. Gröngräset spirade skirt mellan gatstenarna, ett lokomotiv pep borta på bangården. Genom Frisens kontorsfönster tyckte sig Frank se en skymt av Karl Frisens skalligt blanka hjässa. Genom gårdsporten stack bokhållare Klinger ut sin röda portvinsnäsa. Då han fick syn på Frank, rynkade han på näsan.

— Huset Kleber, fnös han föraktfullt.

— Jag vet ett sätt att förtjäna hundra riksdaler, sade Frank och höll god min.

Klinger blinkade yrvaket. Hundra riksdaler. Han kom helt och hållet fram ur porten. — Hur skall det gå till? undrade han ivrigt.

— Det skall jag tala om för dig en annan gång, genmälde Frank och gick sin väg.

Klingers röda näsa blev ännu rödare och han försvann med ett förargat utrop in på gården igen.

Tio minuter senare knackade Frans på dörren till gasverkskontoret. En sömnig röst ropade stig in. Och Frank steg in, frågade efter herr Smidt och satt strax därpå i en sliten skinnsoffa inne i chefens allra heligaste.

— Staden har dragit in koncessionen, började Frank rakt på sak.

Disponent Smidt nickade jakande.

— Än gasverket då?

— Det kommer vi väl överens om.

— Men ingenting är skrivet?

— Nej, ingenting. Hur så?

— Jo, därför att jag vill köpa gasverket!

Disponent Smidt gapade av förvåning.

— Kö … köpa gas … gas … verket!?

— Ja, om vi kan komma överens.

— Vad ska grosshandlare Frank med ett gasverk om han inte äger koncession?

— Det blir min ensak, svarade Frank avvisande.

Det blev åtskilligt resonerat de båda närmast följande timmarna. Disponent Smidt försökte på alla sätt få Frank att avslöja sina planer, men denne röjde ingenting. Och så bjöd han ett högre pris än staden under hand hade föreslagit. Men Frank ställde ett villkor: saken skulle hållas hemlig, tills affären var avslutad. Han skulle betala kontant, begärde disponenten. Frank svarade, att det inte mötte något hinder. Sedan följdes de åt till dörren, krusade för varann och tog i hand, innan Frank begav sig hemåt.

Frank gick raka vägen till Nathanson.

— Hör nu, Nathanson, sade han. Hur skulle det vara om vi hjälptes åt att köpa gasverket?

Nathanson lade pekfingret på underläppen och bjöd sedan Frank att stiga in i hans privata krypin bakom affärslokalen.

Då Frank en halvtimma senare avlägsnade sig, log Nathanson. Inte heller Frank såg vidare ledsen ut.

2

Solen får den pustande och mardrömmande Kleber att äntligen vakna. Han sätter sig gäspande upp i sängen, knyter upp hakbandet på sin nattmössa — han har nattmössa därför att han alltid känner det dragigt om hjässan — knäpper upp översta halsknappen i nattskjortan och sticker sina magra och ludna ben utanför sängkanten. Barnen börjar väsnas inne i barnkammaren — Kleber suckar. Barn är en Guds gåva men en tusan så bråkig Guds gåva. Gustav går väl an, men Anton är en skrikhals och en morsgris. Folk ute i stan säger, att Anton är lik Franks far, skomakaren i Fattigmansbrinken. Fruarna säger det ibland i all vänlighet till fru Cecilia, som har svårt att uppskatta detta slag av vänlighet och ofta svarar med att framhålla att Gustav under alla förhållanden både ser ut och uppför sig som en Kleber.

Nu hörs husan komma ute i tamburen. Det skramlar av porslin. Kleber kryper kvickt i säng. Det är förstås de unga, Frank och Cecilia, som skall ha kaffebrickan in på sängen. Själv kan Kleber inte med att man dricker kaffe på sängen. Han tycker att man ska gå upp.

Han hör en smäll av en rullgardin. Det är Frank som rullar upp. Han släpper alltid snöret, och då slår rullgardinen runt käppen, och så blir det besvärligt när man skall rulla ner igen. Kleber känner till det där. Det är hans egna gamla sängkammarrullgardiner som snurrar runt och han har studerat deras fukter i många år. Men det är så likt Frank att bara låta rullgardinen slå runt. Inte ta hänsyn, inte försöka med lämpor utan bums köra huvudet i vägg. Kleber har tydligen glömt att han i sin egen ungdom drog upp rullgardinen på samma litet vårdslösa sätt som svärsonen Frank. Men nu är han gammal och har bättre förstånd. Därför kliver han varsamt ur sängen och drar upp sin egen rullgardin, medan han hela tiden håller i snöret för att hindra rullgardinen från att löpa runt, när den väl kommer upp.

Husan knackar på dörren. Det gör hon pliktskyldigast, för hon vet sedan gammalt svaret: — Jag har ju sagt, att jag inte vill ha något kaffe.

Men husan är gammal i gården och känner sina pappenheimare. Så hon svarar helt saktmodigt:

— Det har hänt förr att grosshandlaren ångrat sig.

Så lyssnar hon vid dörren och väntar på svar.

Kleber kämpar med sig själv. Nedanför fönstret ligger gården rensopad, arbetsvagnarna är inkörda i de förbommade liderna. Övergården kommer Pål med ett fång hö till hästarna. Hönsen sprätter mellan stenarna. Bagaren kommer i sin dörr och kastar en handfull brödskorpor utåt gården. Solen lyser på uthustakens svarta papp. Över den stängda porten ser han hattmakarens skyltfönster.

— Nåja, tag hit kaffet då, morrar Kleber.

Husan går ut i köket, och Kleber kryper i säng. Minuten efteråt kommer Märta med kaffet. Kleber ser henne forskande i ansiktet för att se ifall hon ogillar att han ångrade sig.

— Ja, ja, jag ångrade mig, muttrar han urskuldande. Men ingen är uppe mer än barnen.

— Rådman har väl lov att ångra sig, svarar husan.

— Ja, ja, men det röjer dålig karaktär att man ångrar sig.

— Tvärtom. Det tycker jag är tecken på fin karaktär att man inte är sturskare än att man kan ändra sig, säger husan borta vid dörren och vänder sig om med ett leende.

Kleber tuggar med ömma och fåtaliga gammalmanständer. Brödet är mjukt, men han tycker ändå att det är svårtuggat.

Rätt som det är ekar det av fasta steg ute i tamburen, och Frank knackar på dörren. Han är redan klädd och färdig att gå ut. Så snart Frank druckit sitt morgonkaffe vill han kliva ur sängen.

Vid Klebers stigin gluttar Frank på dörren och säger:

— Jag trodde att vi skulle gjort en promenad tillsammans.

Kleber skakar på huvudet. Nu minns han. Han minns. Minns eländet. En hektisk rodnad skjuter upp över rosiga kindknotor.

— Kom in, får jag tala med dig.

Frank kommer in och ställer sig med ryggen mot dörren. Han plockar fram sitt cigarrfodral, snoppar en cigarr och tänder den. Genom röken tittar han på svärfadern.

— Frank, nästan skriker Kleber. Frank! Nu har du ställt det så att man inte kan visa sig ute i staden. Du har skämt ut oss. Oss allesamman. Det kommer att gå ut över både dig och din familj. Tänk på dina barn.

Frank sluter ögonen. Han ler belåtet. Cigarren gippar överlägset i hans högra mungipa.

— Det där låter riktigt hemskt, säger han med ett stänk av ironi.

— Du känner inte världen, men det gör jag.

Kleber sätter ifrån sig kaffebrickan nere vid sängens fotända och sticker än en gång benen över soffkanten.

— Jag tror att jag känner världen minst lika bra som svärfar, replikerar Frank kallt, öppnar båda ögonen och ger gamle Kleber en halvt förbittrad blick. Jag har fått arbeta för mitt, jag har blivit sedd över axeln, jag har fått lära mig att det enda som värderas här i livet är pengar …

Kleber skyndar sig att avbryta.

— Du har fel. Bara därför att man har pengar blir man inte ansedd för något. Inte här. Tänk på att du inte blev vald till rådman. Tänk på det, du.

— Om jag hade blivit vald till rådman kunde jag inte gjort som jag gjort. För då hade jag varit rådman. Men nu är jag inte rådman, svarade Frank och bemödade sig om att tala lugnt. Vad är det förresten för någonting förfärligt som jag gjort?

— Du har gått och köpt gasverket, jämrade sig Kleber.

— Har jag inte lov till det då? Var det inte en hederlig affär?

— Och så har du det ihop med Nathanson som är jude.

— Är inte Nathanson en hederlig karl?

— Det är inte det, det är inte det. Kleber runkade på huvudet. Du har gått i vägen för staden och dragit oss allihop vid näsan. Du och den fördömde Nathanson.

— Lämna Nathanson utanför, svarade Frank i skarp ton. Jag har bara lånat pengar av honom. Affären är min egen.

Kleber körde båda händerna genom sitt glesa hår.

— Du får ingen koncession, olyckliga människa. Och vad skall du med ett gasverk, när du inte kommer att få någon koncession. Och alla dem jag talat med har satt sig i sinnet att du inte skall få någon koncession.

— Tillåt mig att fråga, käre svärfar, vad skall staden med koncession om de inte har något gasverk?

— De bygger ett nytt gasverk.

— Jaså, gör de det.

— Ja, det gör de. Kleber nickade och tyckte att han fått ett övertag på svärsonen.

— Staden kanske har glömt att jag har rätt att ta upp mina ledningar och riva ner mina rör. Och är det så att staden inte vill ta skeden i vacker hand, så skickar jag hantverkare att börja riva hos borgmästaren och hans rådmän. Hos Frisens och Apelts och Nickelmans …

Kleber slog ifrån sig. Frank tände cigarren, som slocknat, och såg spefullt på den gamle.

— Men jag tror att innan det går så långt kommer de att betala. Och betala bra. Jag har tänkt mig en vinst på femti procent.

Det var tyst i rummet. Kleber satt och lirkade med sina nakna tår, satte de kalla gubbfötterna ovanpå varandra och strök sig då och då över de ludna smalbenen.

Frank hade satt upp ena foten på en stol och stödde armbågen mot knäet.

Två myggor dansade i solen på fönsterglaset. Borta över hustaken kunde Frank se spetsen av en kvarnvinge. Från barnkammaren hördes ett vrål.

— Sa du femti procent? frågade Kleber och såg upp på svärsonen.

— Ja, jag sa det.

— De kommer att hata dig.

— Eller göra mig till rådman.

— Ja, de kanske väljer det sättet att göra dig oskadlig på, fnissade Kleber. Ja, jag tvår mina händer. Jag har avrått dig.

— Ja, svärfar har avrått mig, medgav Frank beredvilligt. Svärfar har alltid avrått alla verkligt goda affärer.

Frank tog ner foten från stolen och gick sin väg, lämnande åt Kleber att tugga på hans sista anmärkning.

Då Kleber hörde Franks steg dö bort nere i korridoren, tog han på sig morgonrocken och stultade in till fru Cecilia, som låg och läste i en modejournal.

— Har du talat med honom om gasverket? frågade Kleber nyfiket.

— Om?!

— Vad sa han?

— Att jag inte skall lägga mig i sådant som jag inte förstår.

— Ja, kan du tänka dig att detsamma säger han till mig också ibland. Till mig som är en gammal köpman!

— Nå, det tycker jag är mindre märkvärdigt, svarade fru Cecilia vanvördigt och bläddrade i sin journal, pappa har aldrig förstått sig på affärer.

— Har inte jag, och det vågar du … Klebers halsådror svällde. Han svalde några gånger och sökte efter en avväpnande replik, men fann ingen. Då reste han sig från sin plats på Cecilias sängkant och lämnade värdigt rummet.

Då fadern gått, steg fru Cecilia upp och gick ut i salongen. Hon tittade i skvallerspegeln, nyfiken att få reda på vart Frank skulle gå. Jaså, han gick bortåt bokhandeln. Då kanske han ämnade sig in på stadshotellet. Men han hade sagt att han skulle komma hem till frukosten om en timma. Kanske ämnade han sig utåt landet eller ner i Stadsparken.

Frank tog ett djupt andetag. Livet var skönt.

Där framför honom gick apotekaren. Ett stycke framför apotekaren skymtade han en ryggtavla som han tyckte sig känna igen. Bestämt var det Frans Noell, hans egen bokförare.

Apotekaren hade kommit fram till Stadsparken. Han stannade vid allén, som gick utmed ena sidan av parken, och såg sig omkring. Noell försvann in i parken och satte sig på en soffa, tog av sig hatten och vände sitt solgiriga ansikte mot himlen.

Apotekaren stod kvar och väntade, när han fick se att Frank kom gående. De båda herrarna hälsade på varann och promenerade tillsammans framåt allén.

— Vackert väder, sade apotekaren, som brann av lust att få diskutera frågan om gasverket.

— Utmärkt vackert väder, medgav Frank.

— Inte mycket sjukt i sådan här fin väderlek, konstaterade apotekaren.

— Nej, säkert inte, medgav Frank.

— Och så är det snart vinter.

— Det kan knappast undvikas, sade Frank.

Apotekaren medgav att det knappast kunde undvikas.

De gick förbi ett husbygge.

— Folk bygger mycket i år, upplyste apotekaren Frank, som hade bättre reda på stadens husbyggen än apotekaren.

— Ja, det byggs en hel del.

— Det värsta är att de ska riva upp gatorna för ledningar, tyckte apotekaren … gas och vatten. Apropå gas ja, så har jag hört …

— Kära bror har hört alldeles rätt, skyndade sig Frank att säga.

— Jamen, är det ändå inte horribelt?

— Nej, varför det? Staden får köpa gasverket, om den vill.

— Och tänk om den inte vill, sade apotekaren med ett försmädligt kallgrin. Tänk om den inte vill.

— Ja, då måste jag förstås hämta mina ledningar. För enligt alla tillgängliga handlingar så tillhör ledningarna gasverkets ägare, och ingen kan gärna förtänka mig, om jag vill ha en del av mina pengar tillbaka.

— Inte kan bror ge sig till att riva ner ledningarna och riva i gatorna … Apotekaren höll på att tappa hakan.

— En vacker dag kommer mitt folk och hämtar ledningen i brors apotek också …

Apotekaren bleknade. Det försmädliga kallgrinet dog hastigt. Undertonen av skadeglädje över att den andre gjort en dum affär försvann omedelbart inför de perspektiv som Franks ord rullade upp för den chockerade apotekarens förvirrade blickar. Gatorna upprivna, gasen borta, hål i gatorna efter lyktstolparna, målningen fördärvad i lägenheterna. Nej, detta fick helt enkelt inte ske.

— Du måste låta staden köpa gasverket, stammade apotekaren.

— Det har jag ingenting emot, svarade Frank vänligt. Vi kommer säkert överens om priset.

— Vad betalade du?

— 120 000.

— Och vad begär du?

— 180 000.

— Men det är ju … ju …

— Jag tvingar inte mitt gasverk på någon, svarade Frank avmätt.

— Men … men detta är ju oerhört, sluddrade apotekaren.

— Ja, det är säkert den bästa affär som är gjord i den här staden, bekräftade Frank förnöjd.

— Du kommer inte inom mina dörrar efter detta, din asgam, väste apotekaren och blev plötsligt ursinnig. Ingen människa vill ta emot dig mer. Ingen kommer att handla i din affär.

Frank bleknade en smula men fann sig genast.

— Du tar fel, käre bror. Jag kommer att hålla de lägsta minutpriserna i staden, om det behövs.

— Du är en fähund!

Med dessa avskedsord rusade apotekaren iväg neråt staden för att uppsöka borgmästaren, prosten och köpmännen för att tala om för dem vilka djävulska planer som välvdes innanför uppkomlingen Franks låga panna.

Frank gick in i Stadsparken. Han satte sig på en soffa i närheten av barnens sandhög och tittade på hur en pojke sprätte runt sanden med en liten spade. Pojkens mor satt på en soffa och pratade med Noell. Frank tittade intresserad. Vem kunde det vara som Noell kommit i samspråk med? Det var bestämt ingen som han, Frank, kände. Jo, vänta, det var fasligt likt klockmakarens Lisa, hans barndomsvän. Han hade hört att hon fått en pojke och flyttat ifrån staden. Jaså, hon hade kommit tillbaka. Då skulle han gå bort och prata med henne.

Frank reste sig och gick bort till bänken, där Noell och kvinnan satt. Bokföraren reste sig också och skyllde på att han måste gå hem, när han fann att hans chef kände kvinnan på bänken.

— Är du på besök? frågade Frank, då Noell försvunnit och han själv slagit sig ner på bänken.

— Nej, jag har flyttat hit. Jag arbetar på fabriken.

— Det är inte så värst lönsamt, anmärkte Frank liksom i förbigående.

Kvinnan skakade på huvudet. Sedan började de tala om andra ting, ända tills Frank plötsligt upptäckte att han försummat frukosten. Då reste han sig och tyckte att de skulle göra sällskap inåt torget. Kvinnan kallade på pojken, som motvilligt lämnade lekplatsen i sandhögen och kom fram till bänken.

— Ta i hand och bocka, sade kvinnan.

Pojken tittade likgiltigt på Frank, tog i hand och bockade slött. Frank frågade pojken vad han hette. Han hette Rikard, svarade han.

Kvinnan reste sig från bänken. Hon var lång och rätt fyllig, snyggt klädd och rörde sig med en viss självsäkerhet.

De gick ut ur parken tillsammans. Pojken hoppade på ett ben framför dem. Han tröttnade emellertid snart på den leken och började gå balansgång på trottoarens kantstenar. De båda vuxna sneglade på varandra.

Frank log brett.

— Nu var det länge sedan vi kysstes vid brädplanket mellan våra gårdar, sade han lågmält och fick något drömmande i blicken.

Kvinnan suckade.

— Livet var enklare då.

— Det var så. Är du gift?

— Nej, jag gifte mig aldrig med honom. Och väl var det. Han var omöjlig.

— Det säger man om mig också.

Hon såg honom stint i ansiktet. Han hade blivit rundare i kinderna sedan hon såg honom förra gången, men i gengäld hade han fått djupa fåror i pannan.

— Kom inte och