Mord på Majö

By Jan Håkansson

Läraryrket har drivit Erik Hedman till sjukpensionen, bort från storstan och till Majö. Där planerar han att slå sig till ro, andas ut och ägna sig åt sin stora passion – skrivandet. Men Majö visar sig snabbt vara en orolig och farlig plats. Det rofyllda livet blir istället en mordutredning. En uppstyckad kropp, som visar sig vara den kärlekstörstande prästen, har hittats i fiskegubbarnas nät. Kriminalkommissarie Björn kallas in och en okonventionell utredning tar sin början ... -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 14, 2022
• ISBN: 9788726870022

Book preview

Jan Håkansson

Mord på Majö

SAGA Egmont

Mord på Majö

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright ©1995,2022 Jan Håkansson och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788726870022

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

Titeln är en återutgivning av ett tidigare verk utgivet med dåtidens språkbruk.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Stigen ner mot ångbåtsbryggan var kantad av taggiga törnrossnår. Jag lät strålen från ficklampan spela över de slippriga klipphällarna som då och då bröt av mot den tilltrampade, leriga marken. Det var lätt gjort att man halkade här; utan ljuset från lampan skulle promenaden vara riskabel. Man kunde tappa balansen och hamna rakt i något av snåren och jag visste av erfarenhet hur obehaglig en sådan kontakt kunde vara. Det var som att vandra genom en mörk tunnel och jag drog en suck av lättnad när stigen äntligen mynnade ut i det fria: grässlänten ner mot klipporna med den förfallna gistgården och sjöbodarna i fonden, en välbekant syn.

Jag släckte ficklampan, för även om decembermörkret vilade kompakt över den skogklädda ön kunde man här vid stranden låta sig vägledas av det svaga ljuset utifrån havet. En blek måne kikade fram mellan sotsvarta molntrasor och speglade sig i vattenytan som för ovanlighetens skull låg alldeles blank. Båten skulle komma om ungefär tio minuter och jag gick ut på bryggan för att fälla upp semaforen. Det kändes egendomligt att stå här alldeles ensam och vänta. Sommartid var bryggan alltid fylld av folk. Sommargäster med dragvagnar, kassar, kattkorgar och ryggsäckar. Skällande hundar och gubbar med vegamössor som fraktat över inackorderingar från närbelägna öar med sina snurror och nu otåligt väntade på att få vinka adjö. Öbor som kommit hit av ren nyfikenhet eller för att hämta virke, cementsäckar eller annat gods.

Nu var allting tyst, inte ens det eviga vågbruset hördes. Jag skärpte hörseln till det yttersta i ett försök att uppfånga dunket från motorer men båten befann sig tydligen långt bort.

En känsla av beklämning grep mig. Ingenting skulle bli som förr. Det här var min sista resa från Majö och det var på något sätt symboliskt att jag skulle få göra den ensam. Det var som om en dörr plötsligt hade stängts om ett glammande, festberusat sällskap och jag hade blivit stående utanför, för alltid utestängd.

Jag huttrade till när en svag bris helt oväntat vattrade den kolsvarta havsytan och förde med sig en rå dunst av kyla. Så dog den hastigt bort och havet låg där åter tyst och ruvande, tillfälligt tämjt men som alltid oberäkneligt och berett till attack.

Utan förvarning kom båten runt udden. Jag hade inbillat mig att den skulle ha hörts på avstånd men tydligen hade ljudet dämpats av det utskjutande, skogklädda näset. Mitt i mörkret och kylan kom den som ett flytande, ombonat hem med upplysta fönster och ett löfte om värme och komfort. En ihållande signal överröstade motorljudet, en strålkastare tändes och ljuskäglan svepte mot bryggan tills den träffade semaforen. Den bländade mig för en stund och när den släckts och jag hämtat mig från ljusexplosionen hade landgången redan rullats ut och jag kunde kliva ombord. Jag vände mig om och kastade en blick upp mot klinten ovanför fiskebodarna. Såg jag inte en tung gestalt stödd på en käpp som vinkade med ena handen? Nej, det måste vara en synvilla. Ingen hade kommit för att vinka farväl.

– Ska du med eller inte?

Jag ryckte till och skyndade över landgången.

Båten backade, girade och snart såg jag ön som en diffus kontur flyta in i det kompakta mörkret. Resan från Majö hade börjat, den sista resan.

1

När jag första gången träffade Harald Söderberg bodde jag i en lägenhet på Nybrogatan som jag tillfälligt hade fått hyra av en bekant under hans utlandsvistelse i FN-tjänst. Jag ville pröva på huvudstaden eftersom jag hade fått nog av den mellansvenska håla där jag slösat bort tjugo år av mitt liv som högstadielärare till ingen större nytta för vare sig mina elever eller mig själv. Det som räddade mig från en förtidig hjärndöd var en kotförskjutning i ryggraden som gjorde katedersittandet outhärdligt och – efter resultatlösa besök hos allsköns ortopeder och fysioterapeuter – renderade mig en sjukpension. Min avsikt var nu att studera huvudstaden ur en landsortsbos perspektiv och så småningom samla mina erfarenheter i en roman. På något vis kände jag mig som en övermänniska – medan alla mina tidigare kolleger ruttnade bort där i sin småstadshåla och så småningom hamnade under jord efter att ha levt ett liv skulle jag unna mig två: dels den okände adjunktens, dels den berömde romanförfattarens!

Men högmod går ju som alla vet före fall. Storstadslivet blev inte riktigt vad jag hade tänkt mig. Efter nära ett år hade jag inte lärt känna en enda människa, alla rusade omkring som myror på en myrstig men med den skillnaden att de inte ens gav sig tid att stanna till och vifta åt varandra med antennerna. Jag besökte krogar, pubar och andra ställen där folk samlades för att glamma och nog glammades det där, det var bara så att jag fick finna mig i att stå utanför alltsammans. Efter några starköl blev jag sentimental och kom på mig med att längta efter samvaron i kollegierummet, något som aldrig skulle ha kunnat ske i nyktert tillstånd. När jag vaknade morgonen därpå med en lätt baksmälla rös jag vid tanken på min känslomässiga förlöpning.

Det var i detta tillstånd av mental kris som jag en dag stötte ihop med Harald Söderberg och erfor en frisk fläkt från något som jag dittills bara hört beröras i radions sjörapporter: Stockholms skärgård.

Nere vid Nybrokajen låg en liten fiskebåt förankrad och intill den på kajkanten stod en masonitskylt med texten FÄRSK FISK målad i kraftiga svarta bokstäver. En gubbe i obestämbar ålder med en brun storväst och en flottig vegamössa skymtade genom rutorna till styrhytten. Han var i färd med att sörpla i sig en skvätt kaffe på fat och hans skäggstubbiga ansikte hade ett uttryck av välbehag som emellertid förbyttes i motvilja när han fick syn på mig. Oändligt långsamt makade han sig ut på däck och stirrade uppfordrande på mig.

– Vad vill du, sa han ovänligt.

– Jag tänkte… jag undrar… har ni strömming?

Han svepte med en grov svullen hand över fisklådorna på däck.

– Vad tror du det här är? sa han sarkastiskt. Sjöfågel?

Hans arrogans fick mig att ilskna till.

– Är ni alltid så där ohövlig mot era kunder? Jag trodde att ni var här för att sälja fisk, inte förolämpa folk.

– Jag skiljer mellan folk och stockholmare, sa han. Är det så att det inte duger med min fisk så kan han ju gå upp till Östermalmshallen och köpa sin strömming. Där är den både äldre och dyrare.

När han hade avfyrat denna salva såg han så belåten ut att jag inte kunde låta bli att dra på munnen.

– För all del, sa jag. Var gärna ohövlig mot mig men kalla mig inte stockholmare för då blir jag förbannad. Jag är nog lika mycket landsortsbo som du.

Han betraktade mig eftertänksamt nerifrån och upp och hans avoghet tycktes mildras något.

– Vad fan har du då här att göra?

– Vad har du här att göra?

Han pekade på masonitskylten.

– Om du är läskunnig så ser du att jag säljer fisk. Men jag sticker härifrån så fort jag kan, det kan du ge dig djävulen på, bort från avgaserna. Ska du ha någon strömming?

Det var så vår bekantskap började. Efter ett år i Stockholm hade jag lärt känna en enda människa och han var skärgårdsbo på högst motvilligt besök i huvudstaden. En gång i veckan lade han till vid Nybrokajen och jag försummade aldrig att göra mina inköp hos honom och samtidigt få mig en pratstund. Så småningom skulle jag lära mig att hans ohövliga uppträdande var ett sätt att testa folk; skärgårdsbor är inte lagda för fjäsk och Harald var det mindre än någon annan. Hans största triumf var att få sina presumtiva kunder ur balans, om de rusade iväg i fullt raseri skrockade han belåtet. Han behövde inte ställa sig in, hans varor var prima och gick åt som smör i solsken. Jag tror att han reste in till stan bara för att jäklas med stockholmarna som inte stod särskilt högt i kurs ute i skärgården. Sina varor hade han nog kunnat få avsättning för på närmare håll.

Efter en lång och grå vinter började jag längta bort från storstaden. En dag tog jag mod till mig och sa rent ut till Harald:

– Jag tänker inte stanna här i stan i sommar. Du får skaffa mig ett ställe att hyra på Majö!

Om han hade blivit överrumplad av denna plötsliga och oväntade begäran så visade han det inte. Omständligt satte han igång med att trava några tomma trälådor ovanpå varandra och jag började undra om han hade hört vad jag sagt.

– Jo, jag tänkte fråga…

Han tittade upp.

– Jag hörde vad du tänkte fråga för jag är inte döv. Men svaret är nej. Det finns inga stugor att hyra på Majö. Allt är redan upptaget av stockholmarna och även om det fanns något så behöver vi inga fler av den sorten.

– Men jag…

Han viftade avvärjande med handen.

– Har du bott här ett tag så är du en av dom.

Förbannade gubbe! Vem trodde han egentligen att han var?

– Hör på! sa jag ilsket. Både du och dina gelikar på Majö ska vara alldeles förbannat tacksamma över att ni har era stockholmare. Om inte dom fanns skulle Waxholmsbolaget få lägga ner skärgårdstrafiken och då kunde ni sitta där på er jävla ö utan varor och pengar. Du säger ju själv att folket där ute har lagt av med fisket och lever på att tömma sommargästernas skittunnor och om ni inte ens har dom så lär ni väl svälta ihjäl. Ifall du inte vore så satans halsstarrig så skulle du ordna en stuga åt mig – jag kan ju i alla fall hjälpa till med att fylla era skittunnor!

Han skrockade belåtet.

– Jag tror att tuppen blev röd i kammen minsann. Men jag begriper inte varför Majö skulle vara så lockande när vi har det så eländigt, kan han svara på det?

– Ibland vill man ju se något nytt, sa jag trumpet. Förresten finns det kanske trevligare människor på Majö än du. Alla kan väl inte vara lika tjurskalliga hoppas jag.

– Som sagt: det finns ingenting att hyra och nu vet du det, svarade han korthugget och fortsatte med att stapla sina lådor.

Ett tag trodde jag att jag hade tagit i för hårt med gubben och att han var sur på mig även om han inte visade det öppet men så en dag sa han liksom i förbigående:

– Nästa vecka kan du packa ihop dina pinaler och följa med ut till ön. Stugan duger bra åt dig även om det inte finns wc och rinnande vatten. Men skittunna finns det så du kommer nog att trivas särskilt som du känner att du bidrar till öns försörjning. Stugan är min och hyran kan vi komma överens om.

Detta var hans enkla men fröjdefulla budskap och jag insåg att uppriktighet blandad med en portion oförskämdhet var den medicin som gjorde susen. Sommaren var räddad och jag kände att min inskolning till skärgårdsbo hade börjat.

2

Durken var impregnerad av halt fiskslem och en rutten stank slog emot mig när jag lämpade över mitt bagage till Harald och hoppade ner i båten. Han grinade förtjust när han såg min äcklade min.

– Det luktar kanske inte parfym, sa han, men det blir bättre när vi kommer ut på öppet vatten och vinden friskar i. Ingenting för fröknar kanske men man får inte vara alltför kräsen. Bättre i alla fall än bilavgaser.

Han startade motorn och lossade förtöjningarna. Det var märkligt att se hur smidigt hans tunga kropp rörde sig över den såphala durken när han tagit hem förtampen och försvunnit in i styrhytten. Allt gick enligt väl invanda rutiner.

Vi styrde ut mot Saltsjön, passerade Nacka Strand och Fjäderholmarna för att fortsätta mot Vaxholm. Vinden var måttlig men räckte i alla fall till för att vädra ut den äckliga fiskstanken. Mitt lätta illamående tonade bort och ersattes av en känsla av välbefinnande när jag skådade ut över vattenvidderna. Det här är friheten, tänkte jag. Inga höga husväggar som skymmer utsikten, bara öppet vatten. Jag njöt av motorns dunkande, vattnet som forsade kring stäven och de upphetsade skriken från en svärm måsar som förväntansfullt kretsade bakom oss.

Försiktigt tog jag mig in i styrhytten där Harald stod med sina grova händer på ratten och spanade ut över farleden. Jag kände ett starkt behov av att ge ord åt den lyckokänsla som strömmade genom mig.

– Det här är skärgården! utbrast jag hänfört.

– Va?

Motordunket hindrade honom från att uppfatta vad jag sa.

– Skärgården! skrek jag. Det här är verkligen skärgården! Underbart!

Han vred på huvudet och betraktade mig överlägset.

– Inte fan är det här någon skärgård, sa han. Har varit en gång i tiden men inte nu. Det här är rena råtthålet, vänta bara tills vi har kommit en bit bortom Vaxholm, då kan vi börja tala om skärgård.

Jag drog mig snopen tillbaka och föresatte mig att i fortsättningen ransonera mina glädjeyttringar.

När vi lämnat Vaxholm bakom oss började jag förstå vad Harald menat. Vyerna var verkligen hänförande med alla öar, skär och kobbar. Det enda jag inte kunde begripa var hur han utan sjökort kunde orientera sig i dessa labyrinter men jag var klok nog att inte fråga honom, jag ville inte ge honom en ny chans att dräpa mig med sin överlägsenhet.

Ett par timmar senare hade min första entusiasm börjat avta. Jag kände mig genomfrusen och började längta i land. Vädret var nyckfullt denna dag i början av maj, först hade solen gassat men sedan hade den försvunnit bakom väldiga molnbankar och luften blev allt kyligare. Jag övervägde om jag inte skulle dra på mig en extratröja när Harald plötsligt gjorde en gir och styrde in i en vik som öppnade sig bakom en udde. Han saktade farten och vi passerade en ångbåtsbrygga med en semafor och en skylt med texten SÖDRA MAJÖ i stora svarta bokstäver. Längre in i viken låg en vågbrytare av kullersten som fogats ihop med cement och bakom den en tjärad träbrygga på bastanta pålar. Bryggan ledde in mot ett par faluröda sjöbodar på vilkas skuggade långsidor varvtals med nät hade draperats.

Vi styrde in bakom vågbrytaren och lade till vid bryggan tätt intill en liten vit- och orangefärgad plastbåt med aktersnurra. När Harald stängt av motorn som dittills avskärmat oss från alla yttre ljud hörde jag genom den plötsliga stillheten ett egendomligt läte utifrån havet: ett ihållande rytmiskt skrockande, då och då avbrutet av ett a-hå! som från en sedligt upprörd tant.

– Det här är skärgårn, sa Harald som tydligen inte fäste något avseende vid ljudfenomenet. Du kan lasta över dina pinaler till Askeladden för vi ska åka över till stugan sen vi druckit kaffe uppe hos mig.

Jag utgick ifrån att det var plastbåten som han kallade Askeladden så jag lydde hans befallning utan att kompromettera mig genom att fråga. Men när vi var på väg upp mot hans hus kunde jag inte hålla min nyfikenhet tillbaka.

– Vad är det som låter så där utifrån havet? undrade jag.

– Vilket då?

– Det där… skrockandet och dom där ropen.

– Ejder, sa han. Ådor och gudungar. Har du aldrig hört ejder förut?

Jag skakade på huvudet och han gav mig en blick fylld av misströstan.

– Du har mycket att lära, sa han.

Haralds hus var förvånansvärt stort för att bebos av en ensamstående person. Jag hade nämligen utgått från att han antingen var ogift eller änkling, mina tidigare sonderingar på det området hade inte tagits väl upp så jag hade låtit ämnet falla. Det ska du inte lägga dig I, hade han sagt, för det angår dig inte. Och jag tänker inte heller lägga mig i om du är gift eller skild, så det så.

Jag kunde ha upplyst honom om att jag varken var gift eller skild men eftersom han inte intresserade sig hade jag ingen anledning att upplysa honom om den saken.

Jag slog mig ner vid köksbordet och tittade mig omkring i smyg medan Harald donade med kaffebryggaren. Genom dörröppningen in mot vardagsrummet såg jag en soffgrupp mitt emot en tv-apparat och en byrå som var belamrad med prydnadssaker. På väggen ovanför byrån hängde ett stort gulnat foto i en oval svart ram föreställande en kvinna och en man, förmodligen Haralds föräldrar att döma av parets ålderdomliga klädsel och vissa anletsdrag som gick igen hos honom.