Maffia : en brottsorganisation från födelse till fall

By Kjell E. Genberg

Med minutiös noggrannhet och rysande spänning berättar Kjell E. Genberg den italienska och amerikanska maffians blodiga historia. Från den sicilianska maffians begynnelse på 1700-talet och de amerikanska och italienska regeringarnas gemensamma krig mot den organiserade brottsligheten på 1980-talet till vår tids rättsprocesser mot de ökända "familjerna" - och allt där emellan. En kriminologisk exposé som både är informationsrik för den intresserade och spännande för vilken läsare som helst.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 24, 2024
• ISBN: 9788728592083

Book preview

Kjell E. Genberg

Maffia

En brottsorganisation från födelse till fall

SAGA Egmont

Maffia : en brottsorganisation från födelse till fall

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright ©2004, 2024 Kjell E. Genberg och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728592083

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Förord

Historien om maffian är inget för de blödiga. Den handlar om människor som inte uppför sig som andra, som struntar i sina länders lagstiftning och ibland lever som om varje dag vore den sista.

De personer och familjer det berättas om i denna bok har ofta haft ett så tätt samröre att vissa upprepningar inte gått att undvika. Händelser har inträffat och de har ibland tolkats olika av dem som var med.

Jag har undvikit att göra litteraturhänvisningar eftersom många uppgifter kommer från amerikanska dags-, vecko-, månads- och nättidningar. När de kommer från böcker har detta noterats i texten.

Författaren

FÖDELSEN

Sicilien

I begynnelsen var jorden.

Den tillhörde storgodsen – il latifondo – vars ägare sällan fanns på plats. Den odlades, ofta illa, av arrendatorer. För att skydda sin makt skapade dessa personer privata beväpnade styrkor som såg landsbygden som sin stat. Det var ur leden av arrendatorer och jordvakter som maffian växte fram på det fattiga Sicilien, sparkbollen vid Italiens tå.

Fast det finns de som menar att maffian är äldre än så.

Forskare säger sig ha spårat en föregångare till maffian, kallad Svarta Handen (detta namn återkom sedermera i Amerika), ända till 800-talet då de fattiga sicilianarna organiserade sig i hårt motstånd mot arabiska inkräktare. Den normandiske fursten Roger I landsteg på ön år 1061 och han tvingades kriga i hela 30 år innan Sicilien var i hans händer.

År 1130 bildades kungariket Sicilien och under kejsar Fredrik III sammansmälte öns italienska, grekiska, arabiska och normandiska befolkning till en remarkabel kultur. Det var under denna tid som bilden av den stolte sicilianaren trädde fram. Därför är det också troligast att Svarta Handen tillkom först sedan riket erövrats av Karl I av Anjou år 1268. Fjorton år därefter inträffade nämligen den Sicilianska aftonsången – en folkresning som var väl förberedd bland öborna och som inleddes med ett tumult under kvällsgudstjänsten i en kyrka i staden Palermo.

Politik är konsten att hindra människor från att blanda sig i det som angår dem.

Paul Valery

(1873–1945)

Sicilien hade invaderats efter ett politiskt rävspel med en franskfödd påve som intressant element. Efter ockupationen gällde inte längre de urgamla politiska traditionerna. Karl själv regerade från Neapel på fastlandet och besökte Sicilien en enda gång under sin tid på tronen – och då bara som övernattningsplats när han var på väg till Tunisien. Kungen tog ut förödande höga skatter, inte minst för att hålla militären försörjd. Alla befattningshavare på resa hade rätt att våldsgästa vem som helst på ön.

Det var vid påsk 1282 som resningen skedde i Palermo och myten gör gällande att den utlöstes av att en fransk soldat ofredade en sicilianska. Människorna blev rasande. De slog ihjäl honom och angrep och dödade ytterligare flera tusen soldater. De bröt sig in i klostren, dödade munkarna och skar upp kvinnor som fransmän gjort med barn.

Staden Palermo utropades till republik, en kopia av de fria stadsstater som vid den här tiden fanns i mellersta och norra Italien. Snart hade staden Corleone gjort detsamma och revolutionen spred sig så snabbt att ön blev fri från franska soldater på bara ett par veckor. Men snart hade adeln tagit tömmarna och den folkliga resningen blev aristokratins resning. Feodalpolitik infördes igen och efter bara något halvår hade adeln slutit förbund med kungen av Aragonien, vilket ledde till att Spanien skulle styra Sicilien de följande 400 åren.

Sicilianska aftonsången var en parentes i Siciliens historia för drygt 700 år sedan men den ligger till grund för otaliga legender, sånger och ordspråk över hela ön. En hel del av mytologin bygger på orättvisan i de franska soldaternas tolkning av ius primæ noctis – den feodala herrens rätt till en nygift kvinna på bröllopsnatten.

När någon vill ge kraft åt ett uttalande brukar han använda talesättet Kan du höra aftonsången? Att göra aftonsång betyder att ställa till med bråk.

Ja, Palermo är värd en egen mässa. Åtta sekel efter Karl I:s invasion blev den smutsiga men förvånansvärt gröna staden ett av maffians allra starkaste fästen. Då började den gamla motstånds- och banditrörelsen från landsbygdens fattiga byar att flytta till Siciliens största stad. Härifrån skickade den hemliga organisationen ut rekryterare till landsbygden för att hitta unga, hetlevrade patrioter som lärde sig hantera dödliga vapen som stiletten, repet och svärdet. Det finns dokument som talar för att tidiga maffiamedlemmar var skickliga torterare som med kniv kunde få vem som helst att tala. Den tekniken hade de lärt av muslimska erövrare.

Under 1960-talet övertog de mer eller mindre verksamheten där och satte sina förtroendemän högt upp i den lokala administrationen. I skiftet mellan 1960- och 70-tal avslöjades att Palermos borgmästare var insyltad med maffian. Han tvingades avgå. Det finns maffiakännare som påstår att organisationens cirka 300 ledare i Italien och i USA har sina rötter i ett relativt litet område med Palermo som nav.

Åtskilliga herrar av skilda nationer ledde öns vidare öden efter 1200-talet. Historiskt har det slagits fast att alla dessa inre och yttre krig med hänsynslösa feodalvälden ledde till en enorm, såväl materiell som andlig, efterblivenhet bland öbefolkningen. Det kan emellertid klart konstateras att det var under 1700-talet som prakiskt taget alla fattiga familjer på ön bildade en seg och väldisciplinerad förning, som skoningslöst bekämpade alla former av förtryck: Svarta Handen eller maffian.

Maffian var och är mycket militärt organiserad. Sedan århundraden var Sicilien uppdelat i olika ansvarsområden, där regionernas chefer rapporterade till en central boss. I hans närhet fanns cosca, ett ord som egentligen betyder kronärtskockans blad, men i detta sammanhang är den inflytelserika grupp som rör sig i mafiosons närmaste kretsar utan att nödvändigtvis vara inblandad i hans affärer. Palermo kontrollerades av fraktionen Stoppaglieri, provinsen Morreale sköttes av ett gäng unga män som kallades Fratuzzi (Småbröderna) och det stora jordbruksområdet Messina styrdes av Beati Paoli. Provinsen Caltanisetta regerades av Fratellanza (Broderskapet).

Vanligtvis utgjordes en maffiaenhet av tio personer. Deras ledare, en capo, utsågs märkligt nog genom demokratiskt val. I sin tur utvalde han provinschefen eller familjechefen som kallades capo famiglia. Dessa bossar utsåg sedan sin maffiakung som skulle inneha sin position på livstid. Denne bossarnas boss gick under namnet capo dei capi eller capo de tutti capi. Denne person blev mäktigast och mest avundad på hela Sicilien.

Niatra representam La Cosa Nostra. Sta famigghia el La Cosa Nostra.

Detta är de inledande orden i ceremonin som fortfarande avhålls när en ny medlem – novis – ska initieras i en maffiafamilj. I svensk översättning blir det: Vi representerar La Cosa Nostra. Denna familj är La Cosa Nostra. La Cosa Nostra betyder Vår sak och är synonymt med maffian. Vem som helst blir inte heller medlem. Man måste rekommenderas av en som redan är med. Den personen kallas garant och ansvarar för novisen. Initieringsceremonin går till på följande sätt: novisen och garanten står sida vid sida vid ett bord tillsammans med Il Capo (högste ledaren) och Il Caporegime (en nära medarbetare eller löjtnant). På bordet ligger en revolver och en kniv. Ledaren lägger handen på revolvern och yttrar de inledande orden. Därefter tar garanten kniven och sticker ett litet hål i sitt och novisens avtryckarfinger. De pressar samman fingrarna och blandar blod. Därmed är novisen upptagen i sammanslutningen men nu måste han svära på att maffiafamiljen kommer före allt annat. Då det är gjort måste hans sannfärdighet bekräftas med en annan, mer sinister ed. Några droppar av hans blod träffar en bild av ett helgon och han håller bilden i handen.

Bilden antänds och medan den brinner säger novisen och garanten unisont: Om jag bryter denna ed må jag själv brinna på samma sätt.

Maffians interna kodex är mycket hierarkisk och har bestämmelser utan vilka den inte kan fungera. Den primära hedersregeln kallas omertà – lagen om tystnad – men det finns fyra till:

Brödraskapet. Om en medlem, en mafioso, råkar illa ut måste en broder alltid ila till hjälp, även om det kostar honom livet och allt han äger.

Total lydnad. En mafioso får aldrig diskutera eller ifrågasätta order som kommer uppifrån utan endast blint lyda.

Stolthet och ära. En mafioso får aldrig låta sig skymfas. En skymf mot en själv eller mot en broder är samma sak som en förolämpning mot organisationen. När sådant händer inträder genast vendettan (blodshämnden), som bygger på föreställningen att det endast är ätten, familjen, som kan ge rättvisa och skydd. Utanför familjen saknas detta.

Tystnadsplikten. I begreppet omertà ingår att en mafioso inte ens får erkänna att maffian existerar.

Överheten. Det existerar ingen annan överhet än brödraskapets. Tvister måste avgöras av ett råd inom organisationen och det är strängt förbjudet att vända sig till någon annan instans, ens i det obetydligaste av ärenden.

Den som bröt mot reglerna bestraffades hårt – ofta med döden. De kallades förrädare och kunde bara invänta dödskyss och avrättning, till och med för bagateller. I mångt och mycket lever den regeln kvar.

En ledare inom maffian är sådan att han lyckas framstå som en respektingivande, hedervärd person. Ifall omgivningen tror att någon är mäktig nog att härska över dem, blir han mäktig. Om folk får för sig att en maffialedare har möjlighet att tysta vittnen vågar de inte vittna. Tron blir övertygelse, en slags religion.

Den organisatoriska basen inom maffian är familjen, som inte alls är en familj i biologisk mening. Tomas Lappalainen har i sin bok Maffia formulerat saken så här:

Det /är/ en mer omfattande gruppering. Antalet kan variera mellan 30 och 40 och ett par hundra ärans män. Varje medlem kontrollerar 40–50 personer som inte tillhör själva Cosa Nostra, men som genom blodsband eller vänskap knyts till en mafioso och i praktiken måste lyda honom. Dessa män kallas i Palermo för soldater eller picciotti. Varje grupp om cirka tio man handhas av en gruppchef kallad capodecina, som just betyder chef över tio. Familjemedlemmarna har en vald ledare som kallas representant eller capofamiglia (familjeöverhuvud). Därtill finns en eller flera rådgivare som på italienska kallas consiglieri, och dessa personer måste vara hundraprocentigt ärliga när de ger råd till ledaren. Varje familj styr över ett begränsat område. I större städer kan det handla om några kvarter, på landsbygden om en hel ort eller by. Staden Palermo kontrolleras normalt av 15–18 familjer. Deras områden förändras vid strider. I provinsen Palermo har det sedan många år funnits cirka 50 familjer och i provinsen Trapani högst ett par dussin. I öns övriga provinser är de betydligt färre.

Det mest centrala inom grupperingarna är tystnadseden – omertà – som inte enbart är ett maffiafenomen utan i grunden en siciliansk sed. Att tala lite är en vacker konst säger ett ordstäv och ett annat påstår att en god man är den som ser och håller tyst. En man som var kallad att vittna mot en maffiaboss svarade på domarens fråga: Jag vet ingenting och har varken sett eller sagt något. Ifall det jag nu säger kan betraktas som ett vittnesmål så har jag inte sagt det heller.

Maffian bet sig fast och förändrades. Den ökade sin politiska makt och blev en storindustri i beskyddarverksamhet. Den ansågs, trots alla sina mord, skipa rätt och eftersom mycket i det sicilianska samhället var djupt orättvist fick maffian viss strålglans kring sig. Organisationen samarbetade emellanåt med den annars så förhatliga men ganska svaga staten. Den kuvade uppror och agerade polismakt genom att gripa banditer som inte hörde hemma i dess led. När den ordinarie polisen misslyckades med att hitta bov och stöldgods var maffian nästan hundraprocentigt framgångsrik.

Organisationen upplevdes av fattiga böner som ett gäng av Robin Hoodtyper. Men i slutet av 1800-talet slöt maffian en pakt med godsägarna och började pina lantbrukarna i stället. Ingen bonde på Sicilien kunde företa sig det minsta utan att betala avgifter till maffian. Det gav mafiosi gott om pengar och de hade råd att köpa nästan allt av det som producerades på ön – givetvis till underpriser. Sedan såldes varorna tillbaka till öborna – till överpriser. En frukt på Sicilien kostade därför mer än vad man fick betala för den i andra delar av världen.

Maffians verksamhet blev ett klart gangsterväsen och så fungerar det lite här och var på Sicilien än i dag. Enligt Gunnar Kumlien i boken Då och nu skaffade sig klanerna monopol inom byggnadsbranschen, begravningsbranschen, grönsakshandeln, olivskörden, vinhandeln förutom olagliga affärsgrenar som prostitution, smugglig och narkotikahantering.

Maffian bestämmer priserna och uppbär en sorts skatt och erbjuder i gengäld skydd mot stöld och övergrepp. Även om toppmännen inom denna nya överklass kommer från de lägsta samhällsskikten, så har de inte något som helst sinne för den egna klassen och dess rätt till en mera människovärdig existens, utan drar med sig upp i välståndet bara den egna familjeklanen.

Han konstaterar att familjesammanhållningen är stark men att det som brukar kallas samhällsanda saknas helt och hållet.

Av tradition är det syditalienska samhällsskiktet, åtminstone politiskt sett, en enda röra och i den passar maffian in perfekt, snabbt, tyst och effektivt. Kumlien skriver om folket där:

Dessa annars så snacksaliga, högljudda och slarviga sydlänningar blir förtegna som muren, därför att de vet att den som pratar bredvid munnen betalar med livet, disciplinen är järnhård och en order kan utdelas bara genom en blick, en nickning eller en gest.

Han menar dock att det är märkligt att denna syditalienska röra inte är alldeles nödvändig för maffians fortlevnad. Den har kunnat exporteras till en helt annan miljö och rotat sig väl i både Norditalien och USA. När filmen Gudfadern visades i ett mycket maffiainfekterat område visade publiken sin stolthet över den maktposition och den rikedom som de våra skapat i Nordamerika. Men inte heller på Sicilien kan någon äga mark, driva handel, göra affärer eller ens sysselsätta sig som vanlig brottsling utan att betala procent till maffian. Vid valen år 1881 var markisen av Villalba den lokala maffians kandidat. De 218 personer som hade rösträtt i staden blev tio dagar före valet inlåsta för att få noggranna instruktioner om hur de skulle rösta. På valdagen släpptes de ut åtta i taget och fördes av beväpnade maffiamän till vallokalen. Markisen valdes förstås.

Maffian köpte politiker genom att styra rösterna. Politikerna i sin tur kontrollerade vilka som tillsattes på offentliga tjänster – också inom rättsväsendet. Den domare eller polis som försökt bekämpa maffian har aldrig blivit gammal på Sicilien. En sådan har förflyttats, stoppats i karriären eller kommenderats till andra arbetsuppgifter.

Don Vito

Den förste polis i historien som kom någon vart i försöken att kartlägga maffian och dess verksamhet var en amerikan vid namn Joseph Petrosino. Han var sin tids mest framgångsrike maffigbekämpare – så länge han höll sig i USA. I början av 1900-talet blev Petrosino chef för en amerikansk polisstyrka med uppgift att undersöka de mystiska brottsorganisationer som under namn som Svarta Handen eller Mafia härjade i nordamerikanska immigrantgetton.

I New York fann han Vito Cascioferro som invandrat från Palermo på Sicilien år 1900. Vito var misstänkt för en rad brott. Det ryktades att han hade stort inflytande i maffiafamiljer över hela USA. Cascioferro rymde till Palermo och våren 1909 följde Petrosino efter och trodde att hans resa var hemlig. Men bara några dagar efter ankomsten lockades han i en fälla. Han sköts en kväll på Piazza Marina i Palermos centrum och i hans plånbok hittades en lapp med namnet Vito Cascioferro. Han hade inte haft en chans.

Det påstås också att Cascioferro hade ett fotografi av Petrosino i sin börs. I hemstaden kallades Cascioferro för Don Vito. Han var den förste kände gudfadern i maffians historia och behöll sin position i ytterligare 18 år. Men när Italien fick en regering med en maffialiknande inställning till lagen kunde polisen komma åt Don Vito. Han greps under fascistregimen och dömdes. Många menar att anklagelserna om smuggling var falska och att vittnena var köpta. Don Vito placerades i Ucciardonefängelset i Palermo och där dog han så småningom.

I början av förra seklet, strax efter första världskriget, stärktes fascismens makt i Italien. Rörelsen föddes och utvecklades i det europeiska Norditalien, till att börja med ur den italienska socialismen. När Benito Mussolini kom till makten reagerade han våldsamt mot maffian och den främmande mentaliteten från söder. Mussolini kunde inte tolerera andra maktkoncentrationer, framför allt inte underjordiska sådana, i synnerhet som hans egna slogans talade om laglydig ordning, disciplin, punktlighet och effektivitet. Han bestämde sig för att göra något åt den hotande laglösheten på Sicilien.

Prefekten Cesare Mori gavs fulla maktbefogenheter och skickades dit. Att han lyckades stävja maffian berodde mycket på att han använde samma metoder som motståndaren. Han arbetade med angivarsystem, tortyr och massarresteringar. Skyldiga som oskyldiga spärrades in efter summariska rättegångar.

Det var inte ovanligt att fascisterna använde sig av falska anklagelser om samröre med maffian för att bli av med socialistiska organisatörer bland lantarbetarna. Men Mori kom aldrig åt maffians kärna inom medelklassen.

De gangsters han hittade tillhörde det lägsta skicket – lejda mördare, gorillor och inkasserare.

Mafiosi förvisades till avlägsna orter i norra Italien och till små öar i Medelhavet. Lagen som tillät automatisk förvisning utan rättegång kallades confino. De som levde in confino övervakades ständigt av polisen. Som mest drabbade det cirka 1 500 personer. Av dessa sägs cirka 600 tillhöra maffian – och 500 kom från Sicilien. Den kriminella delen av maffian försvagades men eftersom den sociala strukturen på ön fanns kvar bestod också det grundläggande problemet. En annan ur statens synvinkel negativ aspekt var att förvisningarna spred maffian till andra delar av landet.

Det fanns förvisso redan andra maffialiknande organisationer i Italien: ’ndranghetan i Kalabrien, camorran i Kampanien, den relativt unga la sacra corona utita i Apulien och de så kallade stidde, som dock mera är att räkna som förbrytarligor och opererar på västra Sicilien.

Cosa Nostra på Sicilien var givetvis länge den farligaste gruppen med tanke på att den blev närmast global. Den styrs av Kommissionen (på Sicilien kallad Kupolen). I den sitter alla de viktigaste bossarna och regerar över en struktur som kan liknas vid en pyramid.

I Kalabrien, med Reggio Calabria som huvudstad, finns ’ndranghetan som är något mindre i omfång och har en mer horisontell struktur, enligt Livia Sennis Eriksson i boken Det hedervärda samfundet. De olika grupper som ingår har täta relationer men ’ndranghetan tycks sakna styrelse.

Kampaniens maffia heter camorran och styr sitt territorium från huvudstaden Neapel med hot, vilket är ganska lätt eftersom organisationen är tätt sammansluten. Men strukturen tycks vara splittrad. De olika grupperna sluts samman och skiljs åt med jämna mellanrum.

I trakterna kring Bari i Apulien finns den horisontellt organiserade grupperingen la sacra corona unita. Den saknar toppstyrning och blev känd först på 1980-talet. Gruppen har sina starkaste fästen kring Brindisi, Taranto och Lecce och sysslar mest med smuggling av knark och tobak. Den är mycket våldsam och drar sig inte för konfrontationer med carabinieri.

På västra Sicilien finns alltså också stidde som saknar kontakter med myndigheter och politiker. Men dessa gangstergäng blev hjälpredor för de maffiagrupper som tycktes gå förlorande ur striden med Corleonesimaffian, ledd av Salvatore Riína.

Men Mussolini var stolt. 1927 förklarade han att maffian var krossad och Cesare Mori blev hyllad som en hjälte.

Så maffian överlevde trots att den gått på sparlåga i flera år. Den följde sin gamla levnadsregel om självbehärskning i underläge och visade sig kunna tåla det mesta utan att visa känslor. Den väntade bara på det rätta tillfället.

När de allierade landsteg på Sicilien var den redan, inte minst tack vare kamraterna i USA, kända som antifascister. De tog kontakt med den amerikanska arméledningen och underlättade avsevärt den militära invasionen tack vare sina kontakter på lokal nivå.

De allierade styrkorna landade på sydöstra Sicilien den 10 juli 1943. Arméerna var uppdelade. Engelsmän och kanadensare gick norrut mot Messina för att besätta de östra delarna av ön. Amerikanerna, under pansargeneralen Patton, gick mot Palermo i nordväst.

Efter fem veckors blodiga strider nådde engelsmän och kanadensare sitt mål. Då hade de amerikanska styrkorna redan intagit de betydligt större västra delarna och satt sedan tre veckor tillbaka i Palermo efter en framryckning där inte många skott behövt avlossas. Skillnaden berodde på att amerikanerna fått hjälp med sina invasionsplaner.

Don Calò

Ingen utanför maffians inre krets kände till vem som efterträtt Don Vito. Men det skulle visa sig i juli 1943.

Den som styrde och ställde på Sicilien detta år var staden Villalbas borgmästare. En man som hette Calogero Vizzini – don Calò kallad – och det var han som mer eller mindre på egen hand organiserade den amerikanska invasionen detta år. Han hade faktiskt större makt än de som styrde i Palermo eller Rom, för han var den sicilianska maffians gudfader och general Patton följde hans anvisningar i stort sett till punkt och pricka. Nu kunde maffian slå tillbaka genom att hjälpa USA:s armé och marina enheter.

Förspelet till invasionen är en sägenomspunnen historia. En populär version säger att kontakten mellan den amerikanska underrättelsetjänsten och maffiabossen Don Calò i Villalba sköttes av den ökände New Yorkgangstern och mafioson Charles Lucky Luciano, som ursprungligen kom från Sicilien.

Han var född i bergsstaden Lercara Friddi och 1943 satt han sedan 1936 av ett 30-årigt fängelsestraff för att ha organiserat prostitution i stor skala i New York. Berättelsen om hur han mot löfte om frigivning hjälpte militären att få kontakter och avtal med den sicilianska maffian kommer främst från Lucianos advokat Moses Polakoff. Därför är den kanske inte helt sannfärdig. Men faktum kvarstår att Luciano 1942, när invasionen av Sicilien planerades, blev förflyttad från ett fängelse vid kanadensiska gränsen till Great Meadows nära New York. 1946 frigavs han på grund av sina insatser under kriget. Då avseglade Luciano med ångaren Laura Keene till Italien och bosatte sig i Neapel. Han kom att spela en viktig roll i uppbyggnaden av herointrafiken från Medelhavet till USA vid slutet av 50-talet. Fast det finns de som menar att historien om Lucianos insatser under kriget bara är täckmantel för en betydligt solkigare affär. En amerikansk åklagare och politiker skulle med maffians hjälp ha blivit vald till ett högt ämbete 1942 mot att Luciano frigavs. Överste Charles Poletti i armén är en troligare kontaktman mellan USA:s armé och maffian. Han var en av de Sicilienfödda ameri-kanare som några månader före invasionen smugglades i land på ön. Han hade maffiakontakter i New York och var nog den som förhand-lade med Don Calò i Villalba. När de amerikanska styrkorna började gå mot Palermo låg italienarnas huvudstyrka och väntade på högplatån i en dal mellan Villalba och Mussomeli, där invasionsarmén måste igenom. Amerikanarna gick in i dalen den 21 juli och mötte just inget motstånd eftersom två tredjedelar av den italienska armén deserterat natten innan. Samma förmiddag kidnappades den italienske befälhavaren och låstes in i rådhuset i Mussomeli.

Den saken skötte Don Calò och maffian. Nu kunde amerikanerna gå mot Palermo längs utprickade vägar genom säkra maffiakontrollerade områden. Efter den lyckade manövern utnämndes Don Calò till hedersöverste i amerikanska armén och till borgmästare i Villalba och samma dag bjöd han invasionstyrkornas högsta officerare på middag tillsammans med sina maffiavänner. Under den middagen utverkade han tillstånd för hela det hedervärda sällskapet att bära vapen. De skulle användas om fascisterna gjorde ett kuppförsök. Sedan dröjde det bara några dygn innan Don Calò presenterade en lista över lämpliga borgmästare till varenda stad på västra Sicilien. Alla var hans personliga vänner, pålitliga antifascister och naturligtvis maffians folk.

Det tog bara några veckor för maffian att med amerikanska arméns hjälp återerövra den politiska makt som gått förlorad under tjugo års fascism.

Calogero Vizzini, mannen som ordnat det hela, lärde sig aldrig läsa eller skriva, men efter kriget blev han kung över svartabörshandeln på Sicilien och mycket rik. Olivolja, smuggelcigaretter och varor stulna ur militärförråd kördes kors och tvärs över ön – ofta på amerikanska lastbilar. Chaufförerna hade alltid giltiga papper som stämplats av militärmyndigheterna i Palermo. Charles Poletti, säkerhetstjänstens kontaktman med maffian, hade efter invasionen blivit amerikansk militärguvernör för Sicilien. Någon som ser ett samband?

Fram till 1943 fanns i Palermos polisarkiv en dossier om Calogero Vizzini. Den innehöll redogörelser för 39 mord, 6 mordförsök, 13 fall av misshandel, 36 rån, 63 fall av utpressning, 37 stölder och en hel del annat som maffiabossen misstänktes ligga bakom. Så fort han utnämnts till borgmästare försvann alla dessa handlingar spårlöst.

Don Calò var antifascist av privata och praktiska skäl och eftersom maffian alltid varit en konservativ kraft bekämpade han vänstern lika brutalt som någon fascist. Organisationen har alltid varit lierad med kristdemokraterna – den italienska högern – som den också kontrollerat lokalt. Sin politiska kraft har maffian använt till att bevara ett Sicilien med feodala maktförhållanden bakom en tunn fasad av parlamentarism.

Efter Mussolinis fall hade folkfronten – en koalition mellan socialister och kommunister – stora politiska framgångar i Italien. Men inte i maffiastäderna på västra Sicilien. Den 16 september 1944 ordnade folkfronten ett möte på torget i Villalba. Don Calò spärrade av gatorna och förbjöd stadsborna att gå dit. Torget var fullt av maffiamän beväpnade med gevär och Don Calò själv stod mitt på torget med en knölpåk i handen.

Folkfronten höll ändå mötet. När den sicilianske socialistledaren Girolami Li Causi steg upp för att tala öppnade maffian eld. Fjorton personer sårades. Det dröjde fjorton år innan myndigheterna åstadkom en rättegång mot skyttarna. Samtliga frikändes och ingen behövde sitta en enda dag i fängelse. Då var Don Calò redan död. Han somnade in stilla vid en vägkant sedan han känt sig dålig och klivit ur bilen på väg hem till Villalba. Ack, hur härligt är inte livet! lär ha varit hans sista ord.

Trots att Villalba är en liten stad djupt inne bland de sicilianska bergen, så liten att den knappt finns utsatt på kartan, var den reserverade och närmast oåtkomlige borgmästare Don Calò Vizzini en mycket aktad man, en uomo di rispettu. Han kunde klara upp de mest tilltrasslade situationer bara genom att lyfta luren och ringa till kardinalen, prefekten, generalen, det regionala parlamentets talman eller vilken parlamentsledamot som helst. Och de lyssnade på honom. Inofficiellt var denne samurajliknande människa utan makt men i realiteten var han en mycket central maktfaktor i det italienska systemet. Och på sätt och vis fick han makten till skänks av staten. Under det italienska styret infördes institutioner som regionala parlament och kommunala organ med valda politiker. Därmed fick också maffian möjlighet att ta hand om den officiella makten på ön. Ingen politiker som saknade maffians stöd kunde bli vald på västra Sicilien. Den rätte kandidaten fick röster med hjälp av hot och terror.

Då Don Calò dog kom hela stans befolkning till begravningen, något som visade hur lokalsamhället vördade och respekterade de stora gudfäderna.

Det har diskuterats en hel del vad ordet mafia betyder. En falang menar att det kommer från det arabiska maha (grotta, gruva) eller mahyâs (övermaga, fräck). Kring Castellamare del Golfo på Sicilien finns stora grottor som på ortens dialekt kallas mafie och där förr bovar brukade gömma sig. Sen har vi den grekiska kopplingen: ordet morphé (skönhet) där förespråkarna menar att maffian bildades av grekiska filosofer med Pythagoras i spetsen. Maffian skulle alltså ha grundats på Sicilien under den antika tid när grekerna ockuperade ön. Det påstås också att ordet mafia fanns med i Cervantes bok Don Quijote, fast det är just ingen som lyckats hitta ordet igen. Andra menar att namnet härrör från den gamla franska djävulsbeteckningen maufe-maufais. Det finns de som anser att ordet inte är ett ord utan bara en förkortning av en fras som uppmanar till krig mot fransk överhet: Morte alla Francia Italia anela! Den betyder Död åt Frankrike, ropar Italien och första bokstäverna i den italienska texten bildar ordet mafia. Men det finns också en folklig legend som säger att när en fransk soldat våldtog en siciliansk flicka ropade modern förtvivlat: "Min flicka! – Ma fia!" Mafia är dessutom en korallö utanför Tanzanias kust, men har i övrigt inget med ämnet att göra.

Givetvis hade det fattiga Sicilien inte råd att föda alla dessa förbrytare och har det naturligtvis inte i dag heller. I slutet av 1800-talet fanns så många mafiosos att de tvingades söka sig andra jaktmarker. För ett stort antal blev Amerika räddningen. Under 1890-talet emigrerade den första kontingenten maffiamedlemmar till USA och knappt trettio år senare följde den andra eftersom Benito Mussolini försökte utplåna Siciliens maffia då deras makt hotade hans egen ställning. Om en av världens äldsta, och än i dag starkaste brottsorganisationer, vet man runt om i världen trots allt inte särskilt mycket. På Sicilien existerar den fortfarande i något försvagat skick. Sitt bästa fotfäste har den i USA och kallas inte utan anledning dess andra regering.

Tidig statistik är inte alltid tillförlitlig, men 1907 hade man i USA någorlunda ordning på den. Detta år invandrade 209 000 människor enbart från Italien. Många italienare och judar hamnade i Lower East Side i New York, en stadsdel som därmed inte kunde räknas som amerikansk. Vid förra sekelskiftet var till exempel Elizabeth Street helt och hållet siciliansk. De som kom dit märkte med fasa att ingenting var som de trott innan de reste. Gatorna var inte av guld. Ingenstans i hela världen var det så trångbott som i New Yorks slum. Invandrarna förvandlade gatorna till vardagsrum och bebodde dem till långt in på nätterna när temperaturen så tillät. De som kom till Amerika upplevde verkligen en kulturchock. De fick lova att byta ut en urgammal, nästan medeltida livsstil mot den modernaste i världen – och de kom att göra allt de måste för att överleva.

Castellammare del Golfo

Staden Castellamare del Golfo sägs vara födelseort för en av New Yorks mäktigaste maffiafamiljer, så stadens rykte är inte det bästa. Castellammares brottslighet var tills nyligen – enligt tillgänglig statistik – skyhög även efter sicilianska förhållanden.

Men det är en mycket vacker plats. Namnet Castellamare del Golfo betyder Borgen vid havets bukt. Stadens hus ligger i en tät klunga norr om berget Monte Inicis dunkla höjd och vägen hit slingrar ormande i serpentiner. Det är svårt att köra bil i staden eftersom gränderna är branta och gatorna trånga. Borgen ligger på en klippig udde där husen längs kanten ser ut att kunna trilla ner i havet vilket ögonblick som helst.

Där ligger hamnen och varje afton går fiskarna ut i sina färgglada små farkoster. Men alla har inte arbetat hederligt här. Enligt den engelske författaren Gavin Maxwell, som bodde i stadens närhet på 1950-talet och skrev boken Dödens tio plågor har cirka åtta tiondelar av männen i Castellamare suttit i fängelse. Var tredje person har dödat någon, ofta innan han ens hann bli vuxen. Inte ens kvinnorna var milda: de kunde både skjuta med luparan – den avsågade hagelbössan – och slåss med kniv.

Det som på 1940- och 50-talet var den största anledningen till brottsligheten, en fasansfull fattigdom, är inte lika framträdande längre. För lite drygt 50 år sedan var misären gräslig. En fjärdedel av stadens befolkning saknade försörjningsmöjligheter på hederligt vis. Var tredje person kunde varken läsa eller skriva. De förstod inte ens italienska. Här talades, och talas, en mycket svårbegriplig siciliansk dialekt.

Vid randen till havet blev maffian en verklig maktfaktor och längs den nordvästra kusten, en bit från fiskeläget Scopello, ligger det system av grottor som araberna för tusen år sedan kallade mahias hajar – ett namn som alltså kan vara ursprunget till ordet mafia.

Området kring Castellammare är gammal smugglarkust och smuggling har alltid varit en av maffians inkomstkällor på Sicilien. Folk som hållit sig undan för myndigheterna har ostört kunnat segla till och från Tunisien och Libanon. Fartyg har kunnat ankra i skydd av den taggiga kustens mörker. Fiskebåtar hämtade tullpliktiga varor att säljas på svarta börsen. Sedan 50-talet har kusten intill Castellammare varit en viktig landningsplats för morfinbas från Libanon. Den har därefter förädlats till heroin i öns laboratorier innan färdig produkt kunnat skickas vidare till maffians kontakter i USA. Ett sådant laboratorium sprängdes i Alcamo i mitten av 1980-talet och polisen hittade mängder av färdigt heroin förutom en massa vapen. Alcamo ligger några kilometer från Castellammare, i oländig terräng som är närmast ofarbar.

Påståendet att detta är födelseplatsen för en av USA-maffians stora är ingen lögn. Här såg Joseph Bonanno dagens ljus. Trots hans storhet kan man nog påstå att han inte var klassens ljus. För cirka 25 år sedan, när han hade en hög post i den amerikanska maffians styrelse Kommissionen, gav han ut sina memoarer, en bok kallad Uomo d’hónore – En man av ära. Det var ingen klok sak att göra, för amerikansk åklagarmyndighet läste boken noga och hittade en möjlighet att ge sig på organisationen. Mer om detta senare.

Joseph Bonanno hade påbrå. Vid förra sekelskiftet var hans far Salvatore Bonanno, också kallad Don Turridru, överhuvud i en av Castellammares ledande maffiafamiljer. Då hade folk från Sicilien emigrerat till Amerika sedan trettio år tillbaka. Allt fler flyttade för att komma undan fattigdomen. De ville leva ett bättre liv. Men många var också på flykt undan polis och myndigheter. Salvatore Bonanno var en sådan. År 1908 emigrerade han med sin familj till New York för att komma undan ett åtal. Joseph var då tre år gammal och eftersom maffialedaren Bonanno inte var lika fattig som de flesta sicilianska immigranter kunde familjen öppna en spagettifabrik och restaurang i Little Italy i Brooklyn. Men det dröjde bara fyra år innan fadern kallades hem till Castellammare igen. Åtalet mot honom hade avskrivits och man ville att han skulle medla i en fejd mellan Bonannos maffiafamilj och den konkurrerande familjen Buccellato. Joseph kom därför att växa upp i Castellammare och lärde sig den moralkodex som reglerar de flesta maffiafamiljers göranden och låtanden. Det hade han nytta av när han återkom till USA och blev en av världens mest inflytelserika maffialedare. Innan dess hann fadern dö 1915 och begravdes på Castellamares kyrkogård. I sina memoarer skriver Joseph Bonanno att föräldrarnas gravsten är den högsta och bäst synliga där, något som han påstod sig konstatera vid en hemresa 1957.

Han är inte bara en skurk. Han ljuger också, eller åtminstone skryter. Gravstenen är visserligen vacker när solen skiner på den vita marmorn. Men den är inte störst. Inte minst heller. När man ser den börjar man fatta att en maffiaboss vid förra seklets början inte tillhörde samhällets grädda. Han var som bäst en medelklassmänniska.

Joseph Bonanno var 19 år när han 1924 utvandrade till USA för andra gången Han tog sig illegalt in i Florida via fiskebåt från Havanna på Kuba och nu kom han för att stanna.

Faderns grundmurade rykte gav honom inträde i New Yorkmaffian som vid den tiden upplevde gyllene tider på grund av det amerikanska spritförbudet. Redan då fanns i New York fem maffiafamiljer som kontrollerade sina egna territorier. I en av dem kom alla medlemmar från Castellammare. Där hamnade också Joseph Bonanno. Han blev assistent åt Salvatore Maranzano, som tillverkade och sålde illegal sprit i stor skala.

Under maffians fyra första decennier i USA ansåg de sicilianska ledarna att amerikanska chefer för broderskapsrörelsen var oansvariga och perverterade eftersom de inte brydde sig så mycket om föräldraorganisationen. Numera är banden mycket starkare på grund av allt knark som kanaliseras till Nordamerika.

Luciano Liggio

En plats på Sicilien som troligen för alltid kommer att förknippas med maffian är staden Corleone. Författaren Mario Puzo döpte sin huvudperson i den storslagna romanen Gudfadern (som blev en lika storslagen film i tre delar) till Vito Corleone. Det är ett symboliskt namn som på svenska betyder Lejonhjärta. Fast staden Corleone är inte värst storslagen. Orten är inte stor, snarast en dyster liten håla hukande under taggiga bergstoppar som hotfullt blickar ner över människorna från tre sidor. Högt över myllret av hus reser sig stans gamla förfallna fängelse på en enslig klippa med lodräta väggar i utkanten av Corleone.

Det är egentligen en riktigt kuslig plats. Vid varje gathörn och på varje torg har någon blivit mördad. Den troligen värste av Corleones alla förfärliga människor hette Luciano Liggio. Under några år på 40-talet, då maffian stod bakom mängder av politiska mord på den sicilianska landsbygden, steg Liggio fram som Corleonemaffians mest hänsynslöse bödel. Enbart år 1948 mördades 498 personer på Sicilien. Många var fackföreningsmän och socialister som bekämpade maffians kontroll över lantarbetarna.

En sådan var Placido Rizzotto som försökte organisera Corleones lantarbetare. En dag fördes han ut ur stan av Liggio och två andra maffiamän under pistolhot. Han kom aldrig tillbaka men det är möjligt att det var han som sågs av en herdepojke som vallat får på Cascaleberget utanför Corleone. Där bevittnade grabben hur tre män hängde en fjärde i ett träd. Han fick en chock och blev hysterisk. Hans föräldrar sökte hjälp på sjukhuset. En läkare gav pojken vad han sa var en lugnande spruta.

Och nog var den lugnande – efter en timme dog pojken.

Den doktorn var Corleones stadsläkare Michele Navarra, ordförande i sjukhusstyrelsen, tjänsteläkare i småbrukarnas sjukförsäkringskassa, hälsovårdsinspektör och ordförande i kristdemokratiska partiets lokalavdelning. Denne respekterade man ägde också andelar i ett slakthus utanför stan där man slaktade stulen boskap. Han var Corleones maffiaboss.

Flera personer hade sett fackföreningsmannen föras bort och alla visste vilka mördarna var. Rizzetto hade många vänner men i rättegångarna som följde ville ingen vittna.

Efter andra världskriget utvisades en stor mängd maffiamedlemmar till Sicilien från USA och många hade sitt ursprung i Corleone. Nu hade de erfarenheter av de amerikanska storstädernas gangsterkrig. Många anslöt sig till Luciano Liggio som därmed kom att bli en pionjär vid den sicilianska maffians amerikanisering. Nu blev maffiamord ett rent konkurrensmedel, inte längre en rituell handling omgiven av bestämda regler och traditioner. I Corleone rasade mellan 1953 och 1958 en maktkamp mellan Liggio och den gamle ledaren Navarra. Då mördades 153 personer, en rekordsiffra för en så liten stad – till och med på Sicilien.

Navarra blev skjuten med 210 kulor i ett bakhåll 1958, men mördandet i Corleone tog inte slut med det. Liggios maffiagrupp fortsatte att avrätta Navarras närmaste män till långt in på 60-talet. Vid slutet av detta årtionde ställdes Liggio och 63 av hans mafiosi inför rätta för morden på Rizzotto och Navarra och en lång rad andra brott. Medan rätten i Palermo överlade kom tre expressbrev till domstolen – ett till domaren, ett till åklagaren och ett till juryn. De skulle dö om någon från Corleone fälldes. Alla 64 gick fria.

Corleonemaffian är fortfarande aktiv. På senare år lär den ha konkurrerat ut Palermomaffian från den mycket lönsamma heroinhandeln med Amerika. Den låg bland annat bakom den så kallade Pizza Connection, som distribuerade