Bankrånarna

By Tage Giron

Torsten Berg ville dö. Men inte som en vilken vanlig, anonym man som helst. Innan han dör vill han odödliggöra sig själv och för evigt bli ihågkommen i den småstad han tillbringat hela sitt liv i.Men hur blir man hjälte? Vad ska Berg göra för att inte bara fortsätta skramla fram utan att någon bryr sig? En kväll när Berg slötittar på TV:n så dyker ett inslag upp om en man som stoppat ett bankrån och senare förevigats med ett guldplakat på väggen. Det låter inte illa, inte illa alls. Ortens bank har aldrig blivit rånad, så det är väl en tidsfråga innan det kommer hända, tänker Berg.Varje torsdag svänger Berg förbi banken och väntar in sin annalkande hjältestatus. Hans namn ska bli besjunget långt efter hans död!-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 23, 2021
• ISBN: 9788726896787

Book preview

Bankrånarna

Kapitel ett

Torsten Berg ville dö. Men inte som vem som helst, utan som den hjälte vars minne skulle leva kvar i småstaden där han levt sitt liv.

Alltsedan den dagen han läste om Carnegiestiftelsens belöningar för hjältemodiga bedrifter var han besatt av tanken på den bragd som skulle ge honom hans människovärde tillbaka.

Året efter hustrun Karins död i cancer lades fabriken där han arbetat trettiosju år ned. En trogen tjänst belönades med en förgylld väggpendyl och ett lycka till.

Till vad då? sa han sig. Han som under hela sitt tidigare liv ansträngt sig för att motsvara de goda tankar han trodde folk hade om honom skulle bli bortglömd. Vad folk tänkte om honom hade inte längre någon betydelse.

Efter att ha stämplat lagstadgad tid kom förtidspensioneringen med malande tankar om ändlösa dagar i trerummaren på Nyponvägen. Tills det var dags att gömmas undan på ålderdomshemmet, eller servicecentret som det numera hette, den avlånga byggnaden med svart tak som han dagligen kunde se från balkongen, strax bortanför småhusområdet dit Karin längtat med sin dröm om ett eget litet hus.

Torsten Berg ville inte läggas in, gömmas undan; ansåg att han, liksom varje människa, hade en rätt att inte bli bortglömd.

Jag är obehövlig brukade han säga när han på morgonen mötte sitt trötta ansikte i badrumsspegeln.

Barnen hörde sällan av sig. Trots att han slitit och släpat för att ge dem möjligheter till ett meningsfullt liv, ett förverkligande av de drömmar han trodde alla människor bar på och som han själv ansåg sig bestulen på. Under åren som barnen växte upp tröstade han sig med att problemen var övergående. Sedan, när de blev vuxna, skulle allt förändras till det bättre.

Göran arbetade som ekonom på Saab-Scania i Södertälje, hade gift sig med dottern till en ombudsman och genast tagit efter svärföräldrarnas nyrika later: köpt radhus, bil, sommarstuga och båt, gjorde årliga charterresor till Kanarieöarna och hade ingen tid över för den förtidspensionerade fabriksarbetare som råkade vara hans far.

Dottern Inga, som efter skolan jobbat en tid på banken, hade plötsligt en dag stuckit till Stockholm med svartskallen Mario som diskade på värdshuset och sedan uppslukats av storstaden. Torsten Berg visste inte mycket mer om sin dotter än att Mario ersatts av andra män som han inte kände namnen på. Men det hände att hon ringde, ville bara slå en signal och höra hur du har det farsan, som hon uttryckte det, och han fick veta att hon mådde jättejuste och tyckte livet var jättejuste.

De flesta i artikeln om Carnegiestiftelsen hade belönats för räddning av folk som fallit i vattnet och därför var det naturligt att hans första tanke gällde ån. Vad han visste hade tre barn drunknat i ån, den sista för tio år sedan, och eftersom siffror och statistik alltid fascinerat honom kom han fram till att allt talade för att det var dags för en ny unge att ramla i vattnet. Han bestämde sig för platsen nedanför skolans lekplan, satt varje dag på bänken vid motsatta stranden och väntade. Men förgäves. Ingen unge kom ens i närheten av vattnet och när han förstod att det fanns något löjligt förbud gav han upp.

När vintern kom och isen lade sig på fjärden såg han sin chans i att någon pimplare skulle förirra sig in på den svaga isen innanför granruskorna. Men även de mest berusade tycktes ha en underlig förmåga att klara sig iland.

Han började inse att han skulle förbli obehövlig och bortglömd när det en kväll visades en film på teven som handlade om ett bankrån. En man som försökte hindra rånarna sköts ned, fick en snabb och smärtfri död, hyllades som hjälte och ärades med en minnesplakett på husväggen. Torsten Berg, som alltid haft lätt för att fantisera, såg framför sig hur stans invånare samlades på torget utanför banken där kommunalrådet Bjaerestiegh höll ett högstämt tal, hyllade honom som hjälte och avtäckte en guldglänsande minnestavla.

Eftersom det bara fanns en bank i stan och han aldrig hört talas om något rån där insåg han att statistiken talade för att ett rån var att vänta. Han mindes att dottern Inga nämnt något om att vilken idiot som helst kunde råna banken när det var kvällsöppet om torsdagarna.

Han började gå till banken varje torsdagseftermiddag. I väntan på rånarna fördrev han tiden med att studera finanstidningarna som banken lagt fram för sina kunder, läste om aktier och pengar som snabbt förräntade sig och insåg att det låg ett statistiskt och logiskt samband bakom alla transaktioner inom finansvärlden. Det dröjde inte länge förrän han började känna sig som en verklig börshaj: finansmannen som väntade på det stora klippet. Han klädde om till kostym och vit skjorta och slips när han gick till banken och intog efteråt middag på Munkgrillen där han alltid beställde den dyraste rätten som var entrecote med aromsmör. Till det drack han, som han tyckte det anstod honom, en Norrland Guld.

Några gånger när han passerade skyltfönstren till färghandeln hade han sett en skymt av Eva Borgström därinne. Men han vågade aldrig ge sig tillkänna.

Och så en torsdag i oktober hände det.

Två rånare dök upp, och precis som i filmen ställde sig den ene med dragen pistol innanför dörren och beordrade kamrer Olsson att öppna kassaskåpet och ta ut alla pengar. Den andre gick fram till fru Blomgren i kassan och lade upp två plastpåsar från Domus på disken.

Torsten Berg, som upplevt situationen så många gånger i sina fantasier och därför exakt visste hur han skulle bete sig, lade ifrån sig Veckans Affärer, reste sig och gick fram till rånaren vid disken.

— Stanna annars skjuter jag, skrek rånaren vid dörren.

Torsten Berg log inte, eftersom mannen i filmen inte hade lett, men inom sig kände han en upphetsande tillfredsställelse vid tanken på att nu skulle det äntligen ske. I morgon skulle hans namn lysa i hjälteglans på första sidan av Länsnyheterna.

Rånaren vid kassan vände sig om och fick syn på honom och sa: För helvete farsan, lägg av va?

Orden kom som en väsande viskning. Men han kände ändå genast igen sin dotters röst. Han stirrade på de underliga ansiktsdragen som trädde fram under den neddragna strumpan, visste inte hur han skulle bete sig och upplevde det som om han svävade bort i ett obegripligt mörker.

— Ta här.

Han kände kassen i sin hand och lät sig viljelöst föras ut, föstes in i en bil och kastades bakåt när den rivstartade och körde Storgatan ut, förbi BP-macken och in på en av småvägarna bortanför Wilhelmsons handelsträdgård.

Kapitel två

För Polismästare Hugo Sonegren vid centralortens polisstation kom bankrånet högst olägligt: fullt sysselsatt som han var med förberedelserna inför Polisens Dag, ett evenemang som skulle äga rum på söndagen i närvaro av landshövdingen, rikspolischefen och andra höga honoratiores. Saken blev inte bättre av att Kriminalinspektör Nyberg, chefen för kriminalavdelningen, helt oförklarligt råkat falla av sin häst under repetionen inför paraden och lyckats skaffa sig läkarintyg på en lindrig hjärnskakning, tillförsäkrat sig en plats på vårdcentralen och därmed klarat sig undan det som han ansåg vara ett löjligt jippo.

Givetvis existerade det inte någon ridande polis i staden. Idéen med en hästburen parad var polismästarens egen, ett oförglömligt minne från barndomens upplevelser av dragonerna i Piteå när de defilerade längs Rådhusesplanaden ned mot hjältekonungens stora byst. Det hade fått honom att staka ut sin framtid: fortast möjligt ta värvning och därmed undkomma faderns krav att börja arbeta på sågen. Från det militära var sedan steget inte långt till polisyrket. Och nu inför paraden hade han gjort det enda möjliga: kompletterat sin personal med folk från Ryttarvännerna, skaffat dem uniformer och utlovat skattefria traktamenten.

Innan larmet om bankrånet hade allt sett lovande ut. Strejkhotet var ur världen och SMHI i Norrköping hade ställt i utsikt en solig söndag.

Under dagen hade polismästaren inspekterat tribunen på Stora Torget och provsuttit de tolv karmstolar som Källarmästare Odengren på Stadshotellet lånat ut. Inga bomber här hade polismästaren skämtsamt påpekat för Widestål, chefen för ordningsavdelningen, innan han fortsatte inspektionsrundan. Folk från renhållningen hade arbetat hela veckan med torget. Åtgärderna var desamma som gällde vid Eriksgator. Allt synligt hade snyggats till. Urinoaren och telefonhytten hade piffats upp och målats om. Liksom den stora anslagstavlan där alla obskyra anslag ersatts av ideella och kyrkliga meddelanden. Den sista flaggstången höll på att resas. Under lördagen skulle blomsterarrangemangen placeras ut och efter en sista översyn skulle staden visa upp det ansikte som polismästaren ville framhålla: en välskött stad där alla invånare levde i harmoni och trygghet. Eller som han ofta uttryckte det: Som du lever sån är du. Kommunen hade inte knusslat med bidrag sedan det stod klart att Sveriges Radio skulle sända ett teveteam till platsen. Alla i kommunalfullmäktige hade sett chansen till en sista manifestation inför slutspurten i tävlingen om Sveriges trevligaste stad.

Själv skulle polismästaren hålla sig i bakgrunden, framstå som den han verkligen var: en enkel man framsprungen ur folkets djupa led, en socialdemokrat i hjärtat. Vid femtiosex års ålder var han fullt nöjd med den ställning han nått. Inte dåligt marscherat av en fattig sågverkspojke från Norrland brukade han tänka. Men aldrig uttrycka i ord. Skrytsamhet avskydde han. Liksom karriärmänniskor. Han ville inte sko sig på någon eller vara förmer än andra och betonade gärna, trots att dessa människor oftast ingav honom en oförklarlig rädsla, att han helt delade sin hustrus ståndpunkt att det var de små i samhället, de ensamma och utstötta, de gamla och sjuka som måste komma i första rummet. Hustrun hette Dagmar, var två år yngre och kom från Skåne. Hon arbetade som socialinspektör på Socialkontoret och det var hennes idé att stadens störande klientel skulle skickas på en Ålandstur den aktuella söndagen.

Enkelt uttryckt: Polismästare Hugo Sonegren var en man som hade lyckats. Resultatet kunde avläsas i den fryntliga välvilja han ständigt visade sin omvärld. Men som de flesta män som betraktade sig som lyckade och framgångsrika tyckte han egentligen inte om någon människa. Det inställsamma sätt han visade var helt enkelt en effekt av hans komplex för sin fattiga bakgrund; förmodlogen ett arv från fadern sågverksarbetaren som tidigt fått lära sig att bocka för överheten.

I grunden ville Hugo Sonegren vara som en far för alla. Inte dominerande som sin far. Men en faderlig kamrat, öppen för alla förtroenden, ständigt redo att ställa upp och hjälpa den som hade problem. Därför spelade han med i den manliga kompisanda som rådde på polisstationen, betraktade sig som en populär chef som utstrålade lugn och trygghet men som ändå kunde uttala sig med saftig humor och komma med de tråkningar som alltid förekommer inom poliskåren. Hans grundregel var att alla beslut skulle ske i fullt samförstånd. Däremot var han helt omedveten om att han i likhet med många som arbetat sig upp komplicerade även de enklaste beslut.

Men den här eftermiddagen när beskedet om det tredje bankrånet på två veckor nådde honom och han insåg att han var tvungen att omedelbart vidtaga nödvändiga åtgärder för att undgå kritik kände han sig drabbad av ett oblitt öde.

Skulle han själv? Mitt i alla förberedelserna inför Polisens Dag? Bara för att den där idioten Berg, eller vad han nu hette… Fan också. Varför kunde inte folk lära sig att man aldrig ska ingripa i väpnade rån? Men gubben var väl senil? Borde satts in på nåt hem för länge sen.

Nej. Han fick skicka nån och hoppas att allt ordnade upp sig tills rikspolischefen kom.

Men vem?

Den ende han kunde tänka sig avstå ifrån var unge Öhman. Öhman som visat en kränkande likgiltighet inför söndagens evenemang och nekat sätta sig upp på en häst. Något som förvånat polismästaren. För var det någon bland hans personal som han verkligen varit som en far för så var det unge Öhman, en samvetsgrann och skötsam pojke som säkert helt orättvist prickats för den där kvinnomisshandeln på Södermalms polisdistrikt i Stockholm. Förmodligen av en alltför nitisk befälsperson. Sådana fanns det gott om. Det hade polismästaren själv fått uppleva under sina första år inom polisen. Men stackars Öhman, som ändå gått ut som etta på polisskolan, hade tagit prickningen hårt, begärt avsked av hälsoskäl, jobbat en tid i faderns radioaffär och sedan fått den befängda idéen att bli kvarterspolis i sin hemstad. Men polismästaren, som ansåg sig vara en god människokännare, hade övertalat den försynte och förtegne Öhman att istället ta den plats på kriminalavdelningen som en längre tid varit vakant.

Det får bli Öhman, tänkte polismästaren. Det är på tiden han får chansen att visa vad han duger till. Det skulle säkert sporra honom och hjälpa honom att bli av med sin påfrestande skygghet. Är det inte så en riktig chef handlar? Visar sina underlydande förtroende? Ger dom chansen? Och Öhman var lämpligast. Särskilt som han bodde i samma stad som den där stollen som rånarna tagit med sig som gisslan.

En sak var i alla fall positiv. Den man rånarna tagit som gisslan var ingen kändis eller någon i hög samhällsställning. För då hade det…

Nej, polismästaren ville inte tänka på vad det kunde inneburit. Att han kanske på söndag inför rikspolischefens ögon måste fatta beslut som kunde innebära slutet på hans tid som polismästare. För om massmedia av någon anledning intresserade sig för fallet, och där kunde man aldrig vara helt säker, kunde det leda till anklagelser mot hela poliskåren och då måste någon offras. Och vem det skulle bli det insåg han redan. Han skulle tvingas avgå och som polismästare i en stad av denna storlek hade han inte tillräckligt hög status för att bli erbjuden ett annat bättre betalt arbete.

Han sträckte handen mot lokaltelefonen för att kalla till sig James Öhman.

Kapitel tre

— Har du blitt helknäpp farsan eller vad är det?

Torsten Berg stirrade på sin dotter som med en snabb gest dragit av sig strumpan och skakade ut sitt hår. I hans tankar blandades minnet av lillflickan som varit hans ögonsten, som keligt krupit upp i hans knä och lutat huvudet mot hans bröst, med bilden av henne som en förhärdad brottsling. En dov vrede fyllde honom. Var det här tacken för alla hans ansträngningar, hans enformiga slit på fabriken, allt snålande för att ge barnen de möjligheter som inte förunnats honom? Den ständiga undfallenheten mot Karin för att barnen skulle slippa gräl mellan föräldrarna och känna trygghet hemma? Alla förhoppningar? Att barnen skulle ge honom det som…

— Du farsan. Det här är Tommy förresten. Min nya kille.

Tommy vände sig om, grinade till och sa: Hur känns det att vara bankrånare farbror?

Torsten Berg låtsades inte om hans ord. Han ville visa vad han tänkte om den som lurat in hans lilla Inga på brottets bana. Men samtidigt förundrades han över att pojken såg så trevlig ut: ljuslockig, öppet ansikte, klara blå ögon. Men bovar idag dom…

— Hörde du farsan? sa Inga med ett skratt och gav Tommy en klapp över nacken. Tommy kallade dig farbror. Men jag gillar det. Att han är lite gammaldags alltså.

— Farbror var mig en modig en. Eller syntes det? Att det bara var en leksakspistol jag viftade med?

— Men polisen då? mumlade Torsten Berg och kastade en ängslig blick ut genom bakrutan.

— Äsch polisen, sa Tommy och ruskade på huvudet. Dom finns aldrig på plats i såna här små landsortsstäder. Dom sitter och dricker kaffe nånstans i centralorten. Så farbror kan vara helt lugn.

Han började vissla på en melodi som Torsten Berg tyckte sig känna igen.

— Farsan, jag tyckte du var toppen alltså. Var du inte skraj?

— Skraj? mumlade Torsten Berg och snuddade med blicken vid sin dotters leende ansikte.

— Äh strunt i det farsan, sa hon och gav honom en klapp på kinden. Såg du hur kamrer Olsson glodde? Snoken direkt alltså. Som vi kallade honom. Och kärringen Blomgren, henne ska vi inte snacka om alltså.

— Linnea menar du? mumlade Torsten Berg och tänkte på att Linnea och Karin brukade träffas på kyrkliga syföreningen om tisdagskvällarna.

— En riktig satkärring, sa Inga och gjorde en grimas.

Torsten Berg ville försvara Linnea, mest för Karins skull, men mindes att Inga aldrig haft något till övers för kvinnor. Däremot äldre män. Det som varje gång känts så förnedrande. Som om han själv…

— En sak är i alla fall säker farsan. Du kommer att ligga överst i brödkorgen på tanternas kafferep. Och du farsan? Hon lutade sig mot honom. Brorsans jävla svärföräldrar va? Hennes ögon strålade. Vad ger du mig va? När dom får läsa om det här alltså? Vilken grej va?

— Läsa om? utbrast Torsten Berg och blev matt vid tanken.

— Men för helvete farsan. Det fattar du väl? Vilka rubriker alltså? I Länsnyheterna. Bankrånare Torsten Berg. Det låter nåt va?

— Bankrånare? mumlade Torsten Berg och undrade vad Karin skulle sagt. Eller hans föräldrar om de levat? Han tänkte på bonaden de haft hängande över soffan i finrummet. Med orden hedra din fader och din moder för att du må länge leva i det land som Herren din Gud vill giva dig. Och nu bankrånare. En brottsling i Guds ögon. Han deras ende överlevande, deras hopp för framtiden. Guds utvalda som hans mor brukade säga. Tora som dött vid ett års ålder. Lillebror Torkel som var tre när döden tog honom. Ändå fick bonaden hänga kvar. Dagligen påminna honom om vad som fordrades för att döden skulle skona honom. Som gjorde att…

— Men för helvete farsan, ryck upp dig nu va? Det här är ju jättekul alltså. Att du är med oss. Du farsan? Jag är ju ändå din egen dotter va?

När han inte svarade och hon förstod hans tankar blev hon plötsligt allvarlig: Ja förlåt då för helvete. Men fan. Du vet ju det farsan? Att jag aldrig gillat sura miner?

Torsten Berg tänkte på hur lätt allt varit för Inga. Vad hon än hittade på var hon övertygad om att det var rätt och riktigt. Men det här? Nej så tusan han kunde foga sig i det. Acceptera att…

Han mindes plötsligt orden som Eva Borgströms dotter Britt Lemski på Socialkontoret sagt när hon ringde för att övertala honom att deltaga i den motionsgymnastik för pensionärer som hennes man Boleslaw Lemski hade två dagar i veckan och även ta emot matlådor från kommunens storkök. Gymnastiken hade han sagt nej till direkt, kanske mest för att Karin betraktat Boleslaw Lemski som en syndig människa som gjort Britt med barn, men matlådorna klarade han sig inte undan. Lådor som ställdes utanför hans dörr ett par gånger i veckan och som han ständigt måste passa, ideligen gå och öppna för att se om någon låda stod där.

En nybliven pensionär måste lära sig anpassning hade hon sagt. Lära sig att inse att…

Herregud. Hade han inte under hela sitt liv snällt och lydigt anpassat sig?

Och nu…

Kapitel fyra

— Jag tänkte be dig ta hand om det här sista bankrånet, sa polismästaren när James Öhman kom in. Det har du väl ingenting emot?

James nickade och sneglade ned på polismästarens kraftiga händer, brydde sig inte om inviten att sätta sig i besöksstolen framför skrivbordet utan gick och satte sig på sin vanliga plats vid sammanträdesbordet. Som alltid var han klädd i kostym, vit skjorta och slips.

— Känner du till honom, den där idioten som… ja vad hette han nu… Polismästarens blick sökte pappret framför honom. Torsten Berg?

— Vi är inte så många i stan. Tvåtusenfyrahundranittioåtta enligt senaste folkräkning. Fast boende menar jag. Med alla sommargäster är det minst det dubbla.

— Som du kanske förstår måste vi klara upp det här snabbt.

James nickade och såg ned på sina händer.

— Jag ser helst att saken är uppklarad innan rikspolischefen kommer på söndag, påpekade polismästaren. Det hoppas jag du förstår?

James såg hastigt upp och nickade.

— Och minsta möjliga publicitet James. Håll dig undan från pressen. Det är mitt råd. Annars litar jag helt på ditt omdöme James. Det vet du.

Polismästaren knäppte sina händer, lutade sig fram över skrivbordet och log det leende som skulle bekräfta hans förtroende för den unga polismannen. Men inom sig var han inte längre lika förtjust i Öhman. Han hade alltid haft svårt för förtegna människor. Eftersom han gärna ville veta allt om sina medarbetare. Först då tyckte han att han kände dem och kunde lägga sina ord rätt.

James såg leendet, uttrycket som tydligt visade vad polismästaren krävde av honom och reste sig snabbt.

— Jag ger mig iväg dit genast, sa han och såg polismästaren i ögonen.

— Bil tre med Lehtonen och Ernevind är redan på plats, sa polismästaren.

James nickade och gick mot dörren men hejdades av polismästarens rop: Jo du James, det var en sak till jag tänkte be dig om. Gör inget förhastat. Jag menar som kan äventyra gisslans liv. Du minns kanske vad som hände i Finland? Där polischefen fick skulden för att en i gisslan dödades.

James nickade, öppnade dörren och lämnade rummet. Han skyndade ned till sitt rum, tog på sig hatt och rock och småsprang nedför trapporna.

Birgitta Nordin stod uniformsklädd innanför disken i nedre hallen och när hon fick syn på honom log hon sitt vanliga leende, det där leendet som varje gång påminde honom om den dagen för fem år sedan när hon så avsiktligt visade sig naken för honom på badet. Han log snabbt tillbaka och skyndade sig förbi henne och ut.

Kapitel fem

Bilen skakade fram på den smala vägen som slingrade sig allt längre in i skogen. Mörkret tätnade. Inga satt tyst. Tommy visslade envist sin melodi. Torsten Berg hade sjunkit tillbaka i sitt hörn och försökte reda ut det kaos som härskade inom honom. En dov skuldkänsla fyllde honom. Minnen ansatte honom. Ändå var det bara några timmar sedan han var hemma i lägenheten, gick där och plockade, försökte fylla ensamheten med något meningsfullt. Och nu? Han tänkte på Karins krukväxter som han vårdat, rädd att någon skulle dö; alla hennes porslinsfigurer som han dammat av varje vecka, alltid lika rädd för att någon skulle ramla i golvet och gå sönder; de tjugosex årstallrikarna som fyllde väggen ovanför bäddsoffan och dagligen påminde honom om hur tiden flytt ifrån honom; bäddsoffan som han köpt på avbetalning hos Wennbergs Möbler och Armatur strax innan bröllopet och som han fortfarande låg i trots att barnens sängar stod oanvända. Ett gott köp hade Karin sagt om bäddsoffan. Men att vara med när han valde ut sängen det ville hon inte, sa att det inte passade sig. Men tyget skulle vara blommigt. Prästkragar.

Han tittade ut genom rutan, såg det ogenomträngliga mörkret där granarnas mäktiga svarta silhuetter avtecknade