Soldat i basker blå

By Sonia Strömberg

FN-kollegorna Frank och Oskar har det bra på Cypern. Där är soligt och varmt och det fredsbevarande arbetet är både spännande och varierande. Men tjänstgöringen varar inte för evigt. En dag, snart, ska de båda återvända hem till Sverige igen. Men till vad? När Franks pappa hastigt går bort har han inte längre någon familj kvar – och den söta Birgitta verkar plötsligt ha bestämt sig för att äkta någon annan. Borde han kanske försöka kontakta sina okända släktingar i Vallhammar? För Oskar är situationen något annorlunda. Hans mamma är ännu i livet och på pappret är han gift med en femton år äldre kvinna. Men äktenskapet låtsas han helst inte om. Det var ju inte helt frivilligt. Frågan är om han någonsin kommer finna ro uppe i finnmarken?"Soldat i basker blå" är en roman om att hitta sin väg i livet och förstå vart man egentligen hör hemma. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 22, 2021
• ISBN: 9788726915204

Book preview

Cover: Soldat i basker blå by Sonia Strömberg

Sonia Strömberg

Soldat i basker blå

SAGA Egmont

Soldat i basker blå

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1995, 2021 Sonia Strömberg och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788726915204

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren. SAGA Egmont Soldat i basker blå

www.sagaegmont.com

Till

min dotterson HANS RICKARD

Ett speciellt tack till

Rolf Briscans

och

Per Tengroth

Första delen

Avsnitt I

Cypern

1.

Golden Beach oktober 1966

FRANK

LUGNET FÖRE STORMEN

– Kom å köp stans sämsta glass, bara dyn-ga bara dyn-ga.

Åh Gode Gud, nu kommer den där mannen vandrande på stranden med sin trälåda på cykeln, tänkte Frank. Varför i all sin dar lärde vi honom att ropa ut sin försäljning på svenska, och med de där idiotiska orden? Nu finns det ju ingen återvändo. Om vi försöker berätta för honom vad det egentligen är som han säger, så skär han väl öronen av oss. Jag får ta ett dopp, så att han inte upptäcker mig.

I flera timmar hade han den här dagen legat bekvämt utsträckt på Golden Beach och njutit av sin tillvaro. FN-tjänsten som signalist på kärlekens och skönhetens ö, där Afrodite fötts ur havets skum, hade sina fördelar. Idag till exempel, när Medelhavet låg nästan helt stilla utanför korallreven och knappt en krusning syntes hur långt än ögat såg, var det helt underbart.

Efter ett härligt dopp i böljorna lade han sig åter ned på sanden och funderade.

Finns det egentligen något ställe i världen som har så många olika ansikten som Cypern, tänkte han. Och så snabbt som landskapet kan växla utseende. Stora torra obevuxna kullar får plötsligt nytt friskt liv, så snart att det minsta lilla regn kommer. Då fylls de där grusmarkerna av ett otal vallmoblommor. Och det där jakarandaträdet som står utanför den lilla serveringen, det är då det vackraste som jag har sett på länge. Och när akacian fylls med sina gula mimosabollar, terpentinträdets knoppar slår ut, då tror jag inte att det någonstans finns en så vacker natur som här. Men det var värst vad tiden har gått fort. Det tycks snart vara dags att hämta rumpdraget, alltså bara någon timme kvar för mig. Efter två dygns ledighet blir det nästan skönt med två nätters tjänst.

– Jag tar över nu. Jag har vilat så ordentligt att. risken finns att jag när som helst får liggsår. Stick å lägg er en stund, jag kallar på er om ni skulle behövas.

Klockan var sex på aftonen och Frank hade kommit till sambandsavdelningens signalcentral för att gå på sitt kvällspass.

Vanligtvis var tre personer på centralen ansvariga varvid en av dem skötte telefonväxeln, en radion och en teleprintern. Men under kvällar och speciellt lugna perioder kunde det hända, att man alternerade så att en man skötte det hela och de andra två kunde vila. Så skedde alltså även denna dag och Franks båda kamrater sände honom nu en tacksam blick, när de genast avvek till ett angränsande rum. Då ingenting speciellt hände på de fyra närmaste timmarna satt Frank försjunken i tankar, när plötsligt det tickande meddelandet kom på teleprintern.

k k k k k

Han ryckte till, reste sig genast upp ur stolen och skyndade sig att svara genom att meddela, att han fanns där och var redo att ta emot meddelandet.

Vimeddelar från Sverige

Ja, klart här.

Vi söker en person vid namn Frank Adolfsson, och vi vill meddela att hans far Nils Adolfsson är avliden. Han ombedes ta kontakt med pastorsexpeditionen i Torsby. Var god kvittera att meddelandet mottagits.

Han blev iskall över hela kroppen och förmådde inte få sina fingrar att besvara de rader, som teleprintern kommit med.

I stället vrålade han ut sin smärta så att det hördes över nästan hela campen. När hans två arbetskamrater kom rusande in i rummet, pekade han bara på det gråbeiga papperet vars ord hade givit honom en sådan chock. Med sprucken röst ropade han

– Titta här!

Hans två kamrater tog nu genast över för att besvara meddelandet och kallade på övrig personal.

När prästen kom för att trösta honom, låg han framstupa på golvet med huvudet i händerna.

2.

Mot Sverige oktober 1966

FRANK

LÄTTARE SAGT ÄN GJORT

Allt hade snabbt tillrättalagts för Frank och nu, morgonen efter sorgebudet, var han redan på väg hem till Sverige. Han hade en natt bakom sig, då det blivit dåligt med sömn. I stället hade han ideligen kastat sig av och an i bädden. Och där han nu satt i flygplansfåtöljen irrade hans tankar än hit och än dit.

Gårdagen hade börjat så bra och redan vid frukosttiden kom den första gratulationen på hans födelsedag. Oskar, kocken på förläggningen, hade nämligen sjungit så högt att ingen i matsalen kunnat undgå att höra honom.

Oskar var, trots bland annat ganska stor skillnad i ålder, Franks allra bästa vän på Camp Carl Gustaf i Famagusta. Visst fanns det många olikheter mellan dem. Medan Frank var ytterst noggrann med sin klädsel och förde ett vårdat språk, tyckte Oskar om att gå klädd litet hur som helst och dessutom kunde han häva ur sig de mest burleska uttryck, som man någonsin kunde tänka sig. Men trots allt tycktes de två männen kunna komplettera varandra på något sätt.

Och idag på Franks tjugotredje födelsedag hade alltså Oskar funnit att just den här sången var passande.

Den klingade ännu i hans öron.

Dä ä lörda i da

å dä gör mej jättegla,

å mitt öga dä blänker

som sol i Karlsta sta

…

Hej roper pôjkera

å sprätter mä klacken

stamper i backen,

å knycker på nacken.

Tjo va dä klapper

under krigarefracken

Nu blir dä dans

mä Karlstatösera

…

Och visst tyckte också Frank att schlagern hade anknytning till honom själv. Hur många veckoslut hade han inte, under skoltiden i Karlstad, stannat kvar i sitt lilla trånga uthyrningsrum i stället för att resa hem till föräldrarna i Torsby. Möjligheten att få tillbringa lördagskvällarna tillsammans med Birgitta på dansgolvet hade nämligen överskuggat allting annat.

Han hade stort flicktycke och hade alltid varit populär i danslokalerna. Och visst såg han trevlig ut med sitt korpsvarta hår, sin raka näsa, pigga vakna ögon och vältränade kropp. Men sedan Birgitta hade kommit in i hans liv, fanns bara en enda flicka för honom. Nu sände han ett par varma tankar till henne som väntade därhemma, och som i hans ögon var den allra sötaste i världen.

Medan han intog en lätt måltid som flygvärdinnan serverade, lät han tankarna gå vidare ned till ön, där han nu hade sin förläggning en tid framåt.

Allt är minsann inte särskilt angenämt, sade han sig. Det kan ju smälla när som helst, och som FN-soldat befinner man sig ofta mitt mellan stridande grupper. Under min första tid till exempel när jag befann mig i Kato Pyrgos på nordsidan av ön, fick vi en order att ta oss till en turkby. Där hade grekerna tagit sig in och en turk hade blivit skadad i huvudet av en granatskärva. Det var inte världens lättaste för oss att kunna ge honom blodtransfusion. Och under färden till sjukhuset i Nicosia fick vi vakta honom noga, så att ingen skulle ge sig på honom igen. Efteråt betraktades vi i alla fall som stora hjältar på campen, för att vi hade klarat av det hela.

Han lät sig väl smaka av kaffet och kakan som serverades efter maten. Så återgick tankarna till det ämne, som han fann så intressant.

Jag har för mycket i huvudet angående ön därnere i sydöst, för att kunna koncentrera mig på vad som väntar mig därhemma. Som till exempel häromkvällen när jag var på visit hos svenska Louise i Nicosia, gift med grekcyprioten Konstantin. Dom hade ju sin egen uppfattning om läget på ön.

Här är inte fred, sa Konstantin, här är bara eldupphör. Alltsammans är löjligt. Här har grekcyprioter och turkcyprioter levt sida vid sida i åratal och umgåtts med varandra, och nu är de plötsligt de bittraste fiender. I min hemby lekte vi barn tillsammans. Fanatikerna säger att vi grekcyprioter förtryckte turkcyprioterna, och att det är vårt fel att de har fått det så dåligt. Men jag anser att det är andra och starkare krafter, som ligger bakom det hela.

Ovänskapen ligger alltså där och pyr, tänkte han, även om läget tycks ha stabiliserats åtminstone för tillfället. Dom där två folken drar inte jämt, men gör dom ens ett försök? Troligen är det förstås ett svårt läge för en utomstående att sätta sig in i. Det kan säkert bara den ortsbefolkning göra, som har bott i området när oroligheterna började. Precis så sa ju Konstantin igår. Men hur som helst så känner man ju ofta djupast med dem som är i underläge, fast vem som har rätt eller fel är ju egentligen inte vår sak att avgöra. Vi är kallade dit i fredens tjänst för att upprätthålla lugn och ordning. Det hade ju blivit stora oroligheter på ön och turkcyprioterna som var i minoritet måste skyddas, eftersom landet tillhör båda folkgrupperna. Nej, allt är minsann inte alltid en dans på rosor på kärlekens ö.

Tröttheten tog över och för en kort stund slumrade han till litet.

– Vi lämnar nu den nordtyska kusten och går ut över Östersjön. Stockholm har två plusgrader, litet stackmoln här och där men för övrigt klart och vackert väder…

Flygkaptenen hade lämnat sitt meddelande om väder och position.

Mycket roligt har jag ju också där nere, och det beror kanske mest på grund av min vänskap med Oskar, tänkte han när han vaknade till. Som till exempel när cyprioterna har skördat apelsinerna, och man kan njuta av att få titta på kortegen som drar genom staden. Att dom kan? Med hjälp av citrusfrukterna har dom konstruerat figurer som påminner om lampor, sköldpaddor, fiskar och liknande. Och folkdanslagen och alla utflykterna som Oskar och jag har gjort. Fast… Nu är det stress… När man hör det där ordet… Nu är det beredskap! Det har hänt något, man har fått en order på radion, och eftersom det är bråttom får en patrull genast rycka ut. Och fy sjutton, vad man kan känna sig smutsig och eländig ibland. Fast nu går det ju an, förstås. Värre var det till exempel under min första tid på ön. I Kato Pyrgos var vi inkvarterade sida vid sida i tält, och alla våra tillhörigheter fanns i den grå säcken bredvid tältsängen. Och vid flyttningen då, när jag var bland de allra första i förläggningen och katter och hundar sprang omkring i den stora baracken. Som ende signalist hände det att jag ibland var vaken ett helt dygn i sträck.

Han sträckte litet på sig, tog ett par klunkar av sitt kaffe och bläddrade litet i tidningen som låg i det lilla facket på stolsryggen framför honom.

Brudarna på den här bilden ser ut ungefär som dom som Närke har satt upp på sitt skåp, tänkte han. Apropå flickor ja, så fånig man känner sig när man under lediga söndagar sitter på ett av kaféerna och ser öns unga flickor stillsamt promenera förbi. Men det kostar då mer än det smakar, om man gör sig besvär att försöka få kontakt med dom. De enda flickor som är något så när tillgängliga för oss är servitriser. Flickorna som spatserar omkring på vilodagen, är familjeflickor och har alltid ett förkläde med sig. Och inte för allt i världen vill man då få en hel släkt på halsen. Förresten, när jag närmade mig den där flickan klädd i långärmad blus och lång kjol, så vände hon ju helt enkelt ryggen till åt mig. Visst är tjejerna söta och åtråvärda i sitt mörka hår, men jag är på min vakt. Birgitta väntar därhemma, flickan som jag har haft sällskap med sedan skoltiden i Karlstad och som har varit min bästa vän, ända sedan mor gick bort.

3.

Torsby oktober 1966

FRANK

SPARSAMHET ÄR EN DYGD

Nu är det bara jag kvar av familjen, tänkte Frank när han återvänt hem till bostaden igen efter faderns jordfästning. Far är nu borta för alltid. Tänk vad han kämpade för att jag skulle få min utbildning till byggnadsingenjör. Ingen förälder torde väl heller någonsin ha varit mera stolt än han, när jag stod där med min vita mössa på huvudet. Han fick naturligtvis inte alls den uppskattning han borde ha fått. För egentligen så hade han många strängar på sin lyra. Hans arbetskapacitet var enorm, hans skicklighet i affärer var obestridlig och han var en god människa. Det är sådana här tankar som kommer för mig först nu, när det är för sent. Ju mer jag tänker på det ju mer beundrar jag honom. Han upplevde ju sin allra första tid som barnhemsbarn i Stockholm, där inga anhöriga någonsin hörde av sig. Man kan undra över vad för slags föräldrar, han egentligen hade. För om det är som det sägs att det är generna som bestämmer det mesta, så var det nog rätt så bildade personer. Han var ju både musikalisk och om inte direkt litterärt intresserad, så var han åtminstone vaken för vad som hände ute i stora världen. Alltihop det där fanns inom honom, men utåt sett märktes det inte särskilt mycket. Man såg honom sällan klädd i någonting annat än en gammal och sliten blå overall. Han och mor unnade sig aldrig några extravaganser. Blir det något över som de sade, så skulle jag ha det.

Frank suckade litet, tog sig om hakan och upptäckte därvid en begynnande skäggstubb. Så fortsatte han sin tankegång.

Åtta år gammal kom i alla fall pappa som fosterbarn till en lantgård i trakten av Munkfors, och sedan tolvårsåldern klarade han sig helt på egen hand. Först arbetade han tillsammans med en hästhandlare, och sedan blev han egen företagare som bilreparatör och skrothandlare. Och nu när jag har tagit hand om bankboken inser jag, att han skulle ha kunnat leva livets glada dagar som en prins, i stället för att snåla som han gjorde i all sin levnad.

Frank såg sig om i den tvårumslägenhet i centrala Torsby där han var uppvuxen.

Där stod kökssoffan som hade varit hans bädd i alla år och som var så smal, att han knappt kunnat vända sig i den. Moderns symaskin stod i det hörn av köket där den alltid hade stått, och han mindes henne där hon suttit och arbetat med sin sömnad till traktens folk.

Till skillnad mot fadern hade hans mor haft släktingar.

I unga dagar hade hon i upprört tillstånd lämnat fiskeläget där hon var född, därför att hon inte trivdes med sin nyblivna styvmor.

Först hamnade hon i Karlstad där hon arbetat som hembiträde hos en prästfamilj. Men då det visat sig att hon var sykunnig, hade hon strax därefter fått plats hos en hemsömmerska. Så hade hon blivit bekant med Nils, som då bodde i Torsby, och efter sitt giftermål med honom hade hon fortsatt att på egen hand utföra sömnader.

Hon hade någon gång emellanåt fört tanken på tal beträffande den del av morsarvet som hon var berättigad till, och att hon borde resa dit för att sälja den skog som kommit på hennes lott. Men det hade alltid kommit någonting annat i vägen för hennes planer. Hon hade dock aldrig sagt sig vilja återvända för att stanna i den bygd, som sett henne födas.

När Frank nu hade fått också henne i sina tankar bestämde han sig för att han, kanske efter soldattiden, skulle ta reda på det där om moderns arvedel och en gång för alla få klart för sig, hur det egentligen låg till med den saken.

– Jo, du förstår Cypern är en ö där det har hänt en hel mängd saker. Det är en vulkanö och där har varit både jordbävningar och översvämningar. I forna tider bodde både mykener, fenicier, assyrier och en hel massa andra slags folk på ön. Och så finns där kruttorra vattendrag, asbest i gruvorna och dessutom koppar förstås. Det är nog därför som ön heter Cypern.

– Tycker du lite om mej, Frank?

Frank och Birgitta satt i hennes rum på övervåningen av hennes föräldrars stora vackra villa i Karlstad. För fönstret hängde vita organdigardiner med rysch och volanger, på golvet låg en stor mjuk rosafärgad matta och rummet var inrett med ytterst smakfulla möbler.

Hon såg så söt ut där hon satt i fåtöljen mitt emot honom. Hon hade ljust en aning självlockigt hår, vackra ögon och hon var liten och nätt till figuren. Nu tittade hon på honom med en min som påminde om blicken från ett skadskjutet rådjur, och hon hade talat till honom med en röst som lät en aning vemodig.

– Jaa. Jaadå. Det vet du väl att jag tycker om dej. Väldigt mycket till och med. Hade jag inte haft dej att längta efter, ja då vet jag inte hur det skulle kännas.

Det är underbart att jag åtminstone har Birgitta kvar, tänkte han. Hon tycker om mig, och hon väntar mig åter hem igen. Det är bara det, att just nu klarar jag inte riktigt av hennes trånande blick. Inte nu när jag är uttröttad över att ha haft så mycket att tänka på efter begravningen, och allt som jag på kort tid har varit tvungen att ta hand om. Inte nu när jag just har förlorat min far. Jag vet vad hon vill men hon måste vänta litet, tills jag har fått lugn och ro i mitt innersta.

– Mellan ett par bergskedjor ligger en stor mycket bördig slätt. Bergen finns längs nordkusten och längre mot sydväst har vi Troodosbergen som är riktigt höga, må du tro. Det ligger till och med snö där, och varje vinter ordnar man Cypernmästerskapet i slalom. Det är förstås alltid en svensk FN-kille som vinner. Annars är det ju ett härligt medelhavsklimat där, skönt och gott. Hur som helst så, 1878 övertog Storbritannien förvaltningen över ön och så småningom blev den en brittisk kronkoloni.

– Men nu när du har så mycket att ordna upp, så stannar du väl kvar här.

– Att finna en köpare till skrotupplaget och verkstaden så här på direkten har inte varit att tänka på för mej. Jag kan ju inte sälja av alltsammans till vilket pris som helst bara för att bli av med det. Prästen i Torsby har ordnat så att lägenheten får stå intakt för min räkning, tills jag återkommer från FN-tjänsten. Och allt det andra har jag bommat igen, så gott jag har kunnat. Och jag är i tjänst därnere på Cypern, det har jag ju självmant anmält mej till. Det här är bara permission på grund av dödsfallet. Ett Herculesplan med folk, varor och reservdelar avgår dit ner i övermorgon och då måste jag åka med. Det är inga nöjesresor precis skall jag säga dej, för man sitter på golvet mitt i alla packning. Men det får gå det också. Jag åker med tåget till Stockholm tidigt i morgon bitti.

– Så snart? Jag trodde att vi… Pappa vet en tomt som vi kunde