Fjärde året på Malory Towers

By Enid Blyton

På Malory Towers ser man fram emot att få hälsa Darrells lillasyster Felicity och Alicias yngre kusin June välkomna till skolan. Eleverna som går fjärde året kämpar på för att klara slutproven, och även om Darrell skapar problem för sig själv på grund av sitt temperament slipper hon lättare undan än Gwendoline, som försöker undvika proven genom lögner och svek. Kan flickorna ta sig igenom fjärde året på Malory Towers?

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 28, 2024
• ISBN: 9788728414934

Book preview

Fjärde året på Malory Towers

Översatt av Maria Holm

SAGA Kids

Enid Blyton ®

Fjärde året på Malory Towers

Originaltitel: Upper Fourth at Malory Towers

Originalspråk: engelska

Malory Towers®, Enid Blyton ® and Enid Blyton’s signature are registered trademarks of Hodder & Stoughton Limited. Text © Hodder & Stoughton Limited.

All rights reserved.

Copyright © 2024 SAGA Egmont.

ISBN: 9788728414934

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

KAPITEL ETT

Darrell åker tillbaka till skolan tillsammans med Felicity

Darrell Rivers var väldigt uppspelt. Det var dagen då hon skulle återvända till Malory Towers, sin internatskola – och den här gången skulle hon ha med sig sin lillasyster Felicity.

Felicity stod på yttertrappan bredvid sin femtonåriga syster, klädd i samma bruna och orange uniform, och kände sig också uppspelt. Hon var nästan tretton och skulle ha börjat på Malory Towers två terminer tidigare men hade varit sjuk och varit tvungen att stanna hemma.

Nu var det dags för sommarterminen och äntligen skulle hon få lov att komma med Darrell. Hon hade hört så mycket om sin systers skola – vad roligt de hade det där, klassrummen som vette mot havet, de fyra tornen där de tvåhundrafemtio flickorna bodde, den fina bassängen som gröpts ut ur berget nere vid stranden… det var ingen ände på vad Darrell hade berättat för henne.

Det är bra att vi åker tåg den här gången, inte bil, sa Darrell. Då får du åka tillsammans med flickorna och kan lära känna några av dem. Sally åker också tåg.

Sally var Darrells bästa vän och hade varit det sedan första terminen på Malory Towers för nästan fyra år sedan.

Hoppas jag får en kompis som Sally, sa Felicity nervöst. Jag är blygare än du, Darrell. Jag är säker på att jag aldrig kommer kunna morska upp mig så jag vågar prata med nån! Och om miss Potts blir arg på mig kommer jag vilja sjunka genom golvet!

Miss Potts var klassföreståndare för första årskursen och även husmor för Norra tornet, det torn där Darrell bodde och där hennes yngre syster också skulle bo.

Åh, du behöver inte vara rädd för Pottan, sa Darrell med ett skratt och glömde helt hur rädd hon själv hade varit när hon gick i första årskursen. Kära gamla Pottan – hon är bra.

Deras pappas bil kom åkande upp till ytterdörren och de båda flickorna sprang nerför trapporna. Mr Rivers såg på dem och log.

Den här gången ska båda iväg! sa han. Ja, jag minns tydligt när Darrell åkte iväg ensam första gången för nästan fyra år sedan. Hon var tolv då – och nu är du femton, visst är du, Darrell?

Ja, sa Darrell och hoppade in i bilen tillsammans med Felicity. Och jag minns att du sa till mig: Du kommer att få lära dig massor på Malory Towers… Se till att du ger nåt tillbaka till skolan också! Det sa pappa till mig också, sa Felicity. Jag har tur som har en storasyster som kan visa mig runt, men ärligt talat känns det som om jag redan kan varenda vrå av Malory Towers."

Men var håller mamma hus nu då? sa hennes pappa och tutade. Den här familjen är verkligen svår att hålla styr på. Om er mamma kommer i god tid så är det en av er som är försvunnen och om ni är här så är er mamma borta! Vi missar tåget om vi inte ser upp!

Vanligtvis brukade de åka bil ända ner till Cornwall där Malory Towers låg, men den här gången var det inte möjligt så mr Rivers skulle skjutsa upp dem till London och vinka av dem vid skolans tåg. Ibland hade Felicity varit med för att vinka av sin syster på stationen och hade varit rädd för alla flickorna som stod och pratade och skrattade på perrongen – men den här gången skulle hon vara en av dem! Hon tryckte sin tennisracket mot kroppen och tänkte nöjt på den kommande terminen.

Mrs Rivers kom springande nerför trapporna. Hon såg snygg ut i en enkel grå dräkt med en blå blus. Darrell och Felicity såg stolt på henne. Föräldrarna betydde mycket när man gick på internatskola! Alla ville vara stolta över hur deras mammor och pappor såg ut och talade och uppförde sig. Det var förfärligt om ens mamma kom åkande i någon fånig hatt eller om ens pappa såg ovårdad ut.

Älskling, vi tänkte just ge oss av utan dig, sa mr Rivers. Har vi allt nu då? Sist hann vi åka nästan en mil innan du kom på att du hade glömt Darrells nattväska.

Ja, vi har allt, pappa, sa Darrell. Jag har sett igenom varenda grej – nattväskor, med hårborste och kam, tandborste och tandkräm, nattlinnen, hälsointyg, allt! Tennisracketar att ha i handen och våra ridhattar! Vi kan inte packa ner dem för de är för klumpiga. Felicity såg sig omkring för att se efter om hennes nya ridhatt också låg där. Hon var väldigt stolt över den. Hon hade bara haft en jockeykeps förut.

Bilen gav sig iväg mot London. Det klack till lite i Felicitys hjärta när hemmet försvann ur syne. Tre hela månader innan hon fick se det igen! Sedan gaskade hon upp sig när Darrell började prata om flickorna.

Jag hoppas Bill kommer till häst med alla sina sju bröder, sa hon. Det är en fantastisk syn att se dem alla komma galopperande upp på skolans uppfart. Det var meningen att Bill skulle komma i sina föräldrars bil första terminen, men hon smet iväg, hämtade sin häst, Blixten, och kom ridande tillsammans med alla sina bröder!

Bill heter egentligen Wilhelmina, eller hur? undrade Felicity. Kallar fröknarna henne nånsin för Bill?

Några av dem, sa Darrell. Inte rektor förstås. Och inte miss Williams, fyrornas klassföreståndare, heller. Hon är lite formell av sig – väldigt strikt och prydlig, men numera gillar jag henne. Det gjorde jag inte i början.

Det dröjde inte så länge innan de alla stod på perrongen och letade sig fram mellan skaror av spända flickor till en av vagnarna som var avsedd för Norra tornet. Felicity kände sig blyg och nervös. Hjälp, så många flickor, och alla kände varandra och hon kände ingen alls. Jo, det gjorde hon förresten – där stod Sally, Darrells väninna, och nu kom hon gående mot henne med ett leende på läpparna.

Hej, Darrell, hej, Felicity – så nu kommer du äntligen till Malory Towers. Vad härligt! Önskar att jag också kom för första gången så att jag hade många år framför mig som du har. Du vet inte vilken lyckans ost du är!

Jag minns att det var en som sa så till mig på min första dag, sa Darrell. Då var jag tolv – nu är jag snart sexton. Jisses, vad gammal jag har blivit!

Ja, och glöm inte att vi kommer känna oss jättegamla innan den här terminen är över! hördes en välkänd röst bakom Darrell. Vi måste alla plugga en massa för slutprovet! Jag kommer att ha fått gråa hår innan terminen är slut!

Hej, Alicia! sa Darrell varmt. Har du haft det skönt på lovet? Det här är min lillasyster, Felicity. Hon är en av de nya den här terminen.

Jaså? sa Alicia. Ja, då får vi leta reda på min kusin. Hon är också ny den här terminen. Undrar var hon är nånstans? Jag har redan tappat bort henne två gånger!"

Hon försvann och Sally och Darrell skrattade. De visste att Alicia inte brydde sig särskilt mycket om sin kusin! Men hon dök nästan genast upp igen och hade med sig en tolvåring som var väldigt lik henne.

Det här är June, sa hon. Du kan lika bra bli kompis med Felicity, June, för du kommer träffa henne väldigt mycket den här terminen och i många år framöver också! Men om Felicity kommer vilja träffa dig sen när hon har lärt känna dig är nog mer tveksamt!

Darrell tittade på Alicia för att se om hon menade det hon sagt eller inte. Man visste aldrig med Alicia och hennes skarpa tunga! June såg ganska bra ut och hade en väldigt bestämd haka och mun. Lite dominerande, tänkte Darrell – men eftersom hon gick i en av de lägre klasserna var chansen inte stor att sådant skulle kunna komma till uttryck. De äldre flickorna satte sig på en om man inte höll sig på sin plats.

Titta! sa Alicia och knuffade till Darrell och Sally. Där står Gwendoline Mary – hon har åkt tåg istället för bil. Och samma gamla vanliga scen som alltid!

Felicity och June vände sig om för att titta. De fick syn på en ljushårig flicka med stora, bleka blå ögon som sa adjö till sin mamma och sin gamla guvernant. Det var ett mycket känslosamt farväl och det hulkades och snörvlades väldeliga därborta. Gwendoline gör alltid så där, sa Alicia förargat. Och i hennes ålder också! Man kan förlåta en förstaklassare som ska bo borta från hemmet för första gången – men en femtonåring, nej, det går inte!

Ja, men det varar inte så längre, sa Sally. Gwendoline bryr sig inte ens om att vinka till sin mamma, det är jag säker på, när hon väl har kommit in i vagnen.

Sallys mamma talade med Darrells föräldrar. Där förekom inga tårar eller protester minsann! Darrell var tacksam att hennes mamma och pappa var så sansade. Hon såg på Felicity och var glad att se att hennes lillasyster såg intresserad och nöjd ut.

Nu kom det fram fler flickor som flockades runt Darrell och de andra. "Hej! Haft det skönt på lovet? Jaha, är det din lillasyster? Har hon samma temperament som du, Darrell?’

Det var Irene som sa det, lika virrig som alltid, hennes nattväska var inte stängd och det fattades redan en knapp på hennes kappa.

Jo, Felicity har temperament, sa Darrell och skrattade. Alla i vår familj har det. Men jag tror inte att Felicity kommer att visa det så ofta. Hon kommer vara för blyg första terminen.

Det är jag inte så säker på! sa Sally pillemariskt. Jag minns när du exploderade din första termin, Darrell! Vem var det som slog omkull mig första delen av terminen – och som drämde till lilla Gwendoline i simbassängen?

Ja, herregud – ja, jag var hemsk, sa Darrell och rodnade. Verkligen förfärlig. Jag är säker på att Felicity aldrig kommer göra nåt sånt.

Min kusin har också ganska kort stubin, sa Alicia och skrattade till. Hon har bara bröder och ni skulle höra dem skrika och gapa åt varandra när de blir osams.

Där kommer miss Potts, sa Sally när ettornas klassföreståndare kom gående med en lista i handen. Goddag, miss Potts, har ni fått med alla?

Ja, det tror jag, sa miss Potts, alla utom Irene. Åh, där är du ju, Irene. Jag antar att du inte tänkte på att du skulle gå till mig och säga att du hade kommit? Tack och lov så åker Belinda bil. Det blir en mindre virrpanna att se till. Nå, nu får ni allt kliva ombord i era vagnar. Det är bara fyra minuter kvar tills tåget går.

Alla började rusa runt för att komma in i sina vagnar. Sally och Darrell drog med sig Felicity till sin. De nya flickorna åker alltid tillsammans med Pottan i hennes vagn, sa Darrell, men vi låter dig sitta i vår. Adjö, mamma, adjö, pappa! Vi skriver på söndag och berättar allt som hänt.

Adjö! sa Felicity med ganska låg röst. Tack för ett härligt lov.

Tack och lov att vi inte har Gwendoline i vår vagn, sa Alicia. Då slipper vi åtminstone höra historien om hennes tråkiga familj och vad som hände med dem på lovet. Till och med hennes hundar är tråkiga!

Alla skrattade. Stinsen blåste i visslan. Dörrarna slogs igen och tåget satte sig långsamt i rörelse. Föräldrarna och flickorna vinkade som tokiga. Darrell sjönk ner i sätet. På väg till Malory Towers igen! sa hon glatt.

Gamla goda Malory Towers!

KAPITEL TVÅ

Alla är tillbaka igen!

Det var en mycket lång resa, men till sist kom tåget fram till stationen vid Malory Towers. Och ut vällde flickorna, med nattväskor och racketar, och de rusade ut för att få bra platser i skolbussarna som skjutsade dem den sista delen av deras resa.

Felicity var trött och spänd. Darrell tycktes inte vara det minsta trött, men hon var utan tvekan spänd. Nu ska vi få se skolan och alla de andra flickorna, sa hon glatt till Felicity. Du kan se den första skymten av den när jag säger till.

Och sedan fick Felicity samma första skymt av skolan som Darrell hade fått för fyra år sedan. Hon såg en stor slottsliknande byggnad i grå sten som reste sig högst uppe på en klippa. Bakom den bredde det djupblå havet utanför Cornwalls kust ut sig, men just nu doldes det av klippan där Malory Towers stod. Det fanns fyra torn i byggnadens vardera hörn och Felicitys ögon lyste upp när hon tänkte på att hon skulle sova i ett av tornen. Hon skulle bo i Norra tornet tillsammans med Darrell – och det hade den bästa utsikten över havet! Hon hade verkligen tur.

Det är fantastiskt, sa Felicity till Darrell och det gjorde Darrell