På luffen i Kanaans land

By Josef Stenlund

Det vrålande flygplanet sänker sig genom det tjocka molntäcket i natten. På planet sitter den unge Josef Stenlund, som är beredd att omfamna sitt förflutna i Israel. Bakom sig lämnar han Europas trasiga historia, folkmord och krig, för att äntligen bli hel igen. Men resan – att luffa genom Kanaans land – visar sig vara mycket mer invecklad än vad han från början trott. Men det blir också en lärorik resa, där han lär sig om sin historia men också om sig själv, sitt liv och sitt tänkande. En lika religiös som filosofisk och mänsklig resa in i själens ursprung. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 1, 2021
• ISBN: 9788726848663

Book preview

1

Med brinnande vagnar

Ett ilsket reatjut och vi lyfter. Fyrtio tusen brinnande hästar sparkar i med eldhovar och pressar jetvidundret mot himlen. Alla ombord töjer på halsarna för att få se en glimt av den våldsamma starten.

Alla utom en. Han med det yviga skägget och den vidbrättade hatten är alltför upptagen av en märklig bok, som han håller tätt under näsan. Hans tjocka läppar rör sig sakta, medan han mumlar sin hebreiska och repeterar långa stycken utantill. Bladen i den svartpärmade boken är ungefär lika slitna och tidbrynta som det grovrefflade ansiktslädret under hattbrättet.

Kanske läser han just om profeten Elias himmelsfärd med brinnande vagnar och hästar. Eller är det Guds löfte till Hesekiel: Se, jag skall hämta Israels barn ut ifrån de folk, till vilka de hava måst vandra bort; jag skall samla dem tillhopa från alla håll och föra dem in i deras land…

Vi går in i en tät molnbank, men det märker inte patriarken med boken. Han sitter trygg långt inne i Gamla Testamentets molnstod. Trygg i bara skjortärmarna och hårt upphängslade byxor. Några luftgropar ruskar planet och skojar med den vidbrättade hatten. Gång på gång glider den ner på näsan.

Uppe på 12.000 meters höjd tycks planet stanna av i luften. Allt blir så egendomligt tyst.

Har motorerna strejkat?

Nej, eldhästarna frustar fram som sagoguden Tors dunderspann över bolmande molnvidder. Men vi lämnar bullret efter oss. Den snabba Caravellen flyger ifrån sitt eget oljud.

Plötsligt blir det ett hål i den tjocka molnmattan. Någon nämner en viss stad. Gubben vaknar som ur en tusenårig sömn och tittar upp.

Var det en mardröm?

Hans gamla ögon blänker till över de tjocka glasögonlinserna och sveper ett sista farväl ner genom molnhålet under oss.

Farväl, gaskamrarna i Europa! säger blicken. Hur blev det, vågade någon lägga en krans på graven? Farväl, jafetiter med ert rassnobberi! Farväl, flertusenåriga förskingring! Nu är jag på väg hem till Israel. Vi överlevde trots allt — därför att profeterna hade rätt.

På nytt försjunker han i sin heliga bok. Vad bryr honom alla de hägrande vyerna nere i molnhålen, när det profetiska Ordet i hans hand öppnar sådana utsikter framåt och uppåt. Vad bryr honom alpernas snöklädda toppar, som sticker upp likt vassa betar ur molnjättens gap. Hans fjärrskådande blick tränar just avståndsbedömning över messiasprofetians toppiga alplandskap, men allt flyter ihop till en suddig massa bakom de tjocka glasögonlinserna.

Han ser inte ens den närmaste toppen. En liten kulle med ett kors. Han måste vara blind.

För hitut det blinda folket, som dock har ögon, säger Jesaja.

Solen glittrar över glaciärer och raviner nerom en kilometerhög vägg, som liknar spunnet socker. Men plötsligt brister den läckra väggen. En våldsam molnfors vräker fram och fyller alla hål med sitt luftiga skum. Caravellen tycks stanna, medan den vita massan breddar sig och erövrar horisonten.

Nej, nu lutar ju allting! Det ser ut som rena trolleriet. Hela jätteforsen flyter på kant och gäspar upp. Vi slinker in genom gapet och sladdar förbi en rödbrun vägg av hustak. Hela Rom verkar stå på kant, medan planet girar.

Jag försöker hjälpa min gamle vän under mellanlandningen. Men fastän flygbiljetten inkluderar mat och allt, envisas han med att sitta för sig själv och karva på ett äpple och en gammal limpa, medan vi andra kalasar på kycklingstek och ris.

Typiskt! tänker jag. En hel nation vägrar att ta ut sina rättigheter. Man litar bara på sitt eget och föraktar Nådens rika bord.

Sista etappen går med en DC-6:a och börjar med ett hisnande skådespel. Solens sista strålar bryts till ett praktfullt spektrum mot molnskummet. Obeskrivliga färger tonar upp ur kratrar, genom sönderbrutna molnblock och under sagoskimrande valv. Molnen slätar ut sig i solnedgången och lägger sig till ro. Vi rusar fram över något som liknar en oändlig trasmatta med regnbågen som inslag. Den bortre bården — själva synranden — går starkt i brunt, men annars dominerar blått i randningen. Allteftersom mörkret faller, drunknar färgerna i en svart massa.

Ända tills månen går upp ur Medelhavet. Han är rödögd av allt nattvaket och har brått. Vi far motmåne genom mörkret och följer tätt under Abrahams stjärntak.

Efter några oförglömliga timmar ser jag stjärnor långt under horisonten. Stjärnor uppträdda på långa pärlband, men ändå i den vildaste oordning. Allt verkar hopat och kringkastat — som smyckena på disken hos en orientalisk juvelhandlare.

Det är apelsinstaden Jaffa.

— Please set the belt! säger högtalarrösten, men min gamle vän hör det inte. Han har somnat över Mose och profeterna.

— Spänn fast säkerhetsbältet! skriker flygvärdinnan tätt inunder det stora hattbrättet.

— Vilket säkerhetsbälte?

Den gamle rycker till och kisar yrvaken. Han är redan hemma i sitt land. Hjärnan har bara inte hunnit fatta det.

Han kom hem sovande. Precis som alla de andra. En hel sovande nation har börjat gnida sömnen ur ögonen och fråga:

— När kom vi egentligen hem? Vad har hänt? Väktare, vad lider natten?

Väktaren svarar:

"Morgon har kommit, och likväl är det natt."

2

Luffare söker jobb

Damen i glasskåpet tittar upp litet förvånad och säger:

— Till Ein Gedi går nog inte så bra. Det är Israels hetaste kibbutz och där placerar vi inga turister. Men ni kan få arbeta på en mera tempererad plats. Vi har flera mönsterjordbruk nära Medelhavet t. ex.

— Tack, inte för mig! Adjö!

Att jag i alla fall kom dit, berodde på en svensk student, som jag träffade på norska sjömanshemmet i Haifa.

— Det går! sa den optimisten. Bara stick!

Nästa morgon vaknar jag i ett hyrestält bakom den lilla byn Sodom vid Döda havets strand. Kanske inte så utvilad, men det rådde kattorna för — och vinden, som gång på gång slet upp den trasiga tältduken. Så var det de där långbenta skuggorna, som hukade vid tältöppningen mitt i natten. Jag såg silhuetterna alldeles tydligt i det skarpa månskenet.

Efter tomatfrukost och dopp i Döda havet startar jag mitt livs hårdaste dagsmarsch. Saltstoden Lots hustru uppe på berget höjer liksom ett varnande pekfinger: Se dig icke tillbaka! Antingen, eller.

Jag går. Med en bräda över axeln och bag’en dinglande på ryggen. På väg till Ein Gedi för att söka en veckas jobb. Mer vill inte en luffare ha.

Jag vet bara tre saker: att vägen till Ein Gedi är 48 km lång, att jag har en flaska Coca-Cola i väskan och att jag glömde morgontvätten på ett tältstag i Sodom.

Resten hoppas jag: Att det skall finnas vatten i den där källan, som kartan pekar ut med en grön ring. Att det verkligen går en ökenbuss Sodom—Ein Gedi varje sabbatsafton, som man berättat mig. Ja, och så hoppas jag vara på rätt väg. Här finns många spår i sanden, och alla gör anspråk på att kallas väg.

Det är dumt att splittra krafterna, när man är på långpromenad, men vem kan stå emot frestelsen att undersöka saltgrottorna uppe i det milslånga saltberget Harsedom. Jag klättrar upp till den största hålan, men ett taggtrådskummel sätter snart stopp för min framfart. Som bekant skall man aldrig ge sig på taggtråd. Då är det lämpligare att åla på rygg under den.

Tack vare min ficklampa kan jag fortsätta ett par hundra steg in i berget. Det ekar spöklikt upp mot de vita valven i kryptor och katedraler. Massor av gångar grenar ut sig inne i denna underliga värld av salt. Trånga passager och låga ugnsöppningar, där man knappt kan tränga igenom 75 kg netto.

Plötsligt blir det nära dagsljus. Jag står i botten på en jättestor fabriksskorsten och försöker bedöma, om den är längre eller kortare än bjässen vid kopparverket i Rönnskär.

Nej, jag skall ju till Ein Gedi i dag. Det gäller att hinna till källan vid Boqeq, innan middagshettan sätter in. Ett par mil borde ju inte vara hela världen.

Men efter bara en timmes vandring är tungan alldeles fasttorkad i munnen. Havet lockar till ett dopp. Hela ens kropp ropar efter vatten, men ett bad i Döda havet utan sötvattendusch efteråt kan vara farligt. Vattnet innehåller nämligen inte mindre än 26 % mineralsalter av olika slag samt magnesiumklorid och svavel.

Efter ännu en timme måste jag söka skugga. Några förtorkade ökenbuskar är allt som bjuds inom synhåll. Jag lägger mig på rygg med benen upp i en risbuske och suger på min Coca-Cola.

Smörjan är oduglig. Den blir till ett ljumt, äckligt lödder i munnen. Allt vad kolsyrade drycker heter är rent förkastligt i hett klimat.

Den som ändå vågade ta en tupplur! Man blir lätt sömnig 400 meter under havsytan. Jag befinner mig ju på jordklotets lägsta punkt. Så här under hettiden utvecklar Dödahavsbäckenet en rent tropisk hetta.

Se dig inte tillbaka! sa saltstoden i Sodom. Ja, som det nu känns, orkar jag varken fram eller tillbaka. Denna dödens slätt förefaller mig lika oändlig åt alla håll. Och någon källa hittar jag väl aldrig. Bara en grön ring på kartan.

Varför väntade jag inte och tog bussen? Jo, för att jag tänkte på Lot och ville göra en avstickare till Zohar. Medan Gud brände upp Sodom