Det blå bandet

By Hans Erik Engqvist

Ronny är femton år gammal och har just fått beskedet han väntat på hela livet: han är uttagen att spela ungdomsfotboll i den blågula landslagströjan. Han är utom sig av lycka. Han kastar sig på cykeln och kör i raketfart hem för att berätta för familjen. Men samma dag som skulle vara så lycklig råkar han ut för en hemsk olycka, och när han slår upp ögonen i sjukhussängen får han ett nytt besked: han är förlamad från naveln och nedåt. "Det blå bandet" är en gripande berättelse om att acceptera nya livsförutsättningar och att kämpa sig tillbaka från en svår skada.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 6, 2021
• ISBN: 9788726696837

Book preview

Ottosson.

Ett

Fredagen den 5 mars klockan 19.27 på kvällen, ringde telefonen i Bråberga idrottshall. Sigward Roos tänkte först låta bli att svara. Det var säkert ändå inte till honom utan till någon av pojkarna, och de skulle träna och inte tjafsa i telefon.

Men något fick honom att ändra sig.

Längre fram i tiden, när han började lägga ihop två och två, återkom han ständigt till detta.

Om han inte svarat i telefonen, så hade inte… och då hade inte…

Katten på råttan och råttan på repet.

Och han hade säkert inte ramlat dit efter nästan ett år och låst upp sitt skåp med den där alldeles speciella känslan.

Samma kväll och vid samma tid, ringde telefonen i fastigheten Källeberg 1:79 på Långgatan 28 i Bråberga.

Han som bodde där var i femtiofemårsåldern men han såg äldre ut. Hans en gång burriga och svartglänsande hår kunde nu bara anas via en tunn halvmåne runt nacken, från öra till öra. Ögonen vilade på rödblåa påsar. Han bar mustasch.

Munnen var egendomlig. Ända sedan barnsben hade han fått höra att den var egendomlig. Inte ful eller vacker, inte liten eller stor, inte bred eller smal, utan egendomlig.

Hela han var egendomlig och annorlunda, det hade han också hört sedan barnsben.

I tonåren vakendrömde han om den stora förvandligen. Då bars han av en fågel, en blå av glas, till solen… de ultravioletta strålarna opererade bort det egendomliga och annorlunda.

När han kom tillbaka till jorden var han som alla andra. Man pratade inte längre om honom bakom hans rygg. Ingen flinade åt honom i smyg. Hans mun, hela han, var hur vanlig som helst. Det kändes som en stor, lugn trygghet, som han ville leva i för alltid och inte bara i drömmen.

Om han inte befunnit sig på armlängds avstånd från apparaten hade han struntat i signalen. Men alldeles nyss hade han besökt toaletten. På väg tillbaka till sängen satte han sig, av en tillfällighet, på den stol som stod vid det lilla telefonbordet. Stolen kom från hans barndomshem. Den stod där den stod enbart som minnesklenod, då den var maskäten och skranglig. Trots sin skröplighet, eller kanske just därför, var den vacker och utstrålade samma värdighet som riktigt gamla människor kan göra.

Enligt brodern i Stockholm var den även värdefull.

I samma ögonblick som han satte sig råkade han stöta till pokalhyllan alldeles ovanför stolen. En av pokalerna föll i golvet. Medaljen med det blå bandet, som alltid legat i den, ramlade ur. Han böjde sig fram för att ta upp den, men bara det blå bandet följde med, medaljen gled ur och blev liggande kvar.

Han lindade bandet runt höger pekfinger.

Lite längre fram i tiden, när en del pusselbitar fallit på plats, återkom han ständigt till stolen och det faktum att han satt sig på den just denna kväll och just vid denna tid. Om han inte gjort det, hade pokalen inte fallit i golvet, medaljen inte ramlat ur, det blå bandet inte hamnat runt hans finger och han hade inte svarat i telefonen utan legat i sängen och struntat i signalerna.

Två

– Femtiosju, femtioåtta, femtionio… upp ordentligt Ronny! Du böjer ju bara lite på nacken… femtiosju, femtioåtta, femtionio…

Sexton kvar, 16 sit ups kvar.

Jag orkar inte mer, tänkte Ronny, och följde tyst med i räkningen. Jag dör om jag fortsätter, jag får en bristning i hjärnan… sexsstiooo…

– Sextioen, sextiotvå, sextiotre… häng med nu, Dick! Ge dig inte… sextioen, sextiotvå, sextiotre… kom igen då!

Han stammar den jäveln, nu lägger jag av, stora kroppspulsådern har brustit, sexsss…

– Sextiofyra, sextiofem, sextiosex… bra Peter… sextiosju…

Jo, Peter var nog bra på sit ups, men spela fotboll kunde han aldrig lära sig, schjuttien… jag går upp en gång till, schjuttitvå… sedan aldrig mer, schjuttitre… jag lägger av med fotbollen, schjuttifyra… 75 sit ups efter en stenhård träning var tortyr, schjutti…

– SJUUUTIOOOFEEMMM! Bra pojkar! Ligg alldeles stilla nu, slappna av, ta djupa andetag… armarna rakt ut från kroppen… blunda… säg tyst efter mig.

Som vanligt under denna avslutande procedur, snurrade han det blå visselpipsbandet runt ena pekfingret och böjde nacken bakåt en aning. En flintkaka lyste i det kortklippta, gråsprängda håret. Han blundade. Det såg ut som om han stod och bad inför en församling.

– Jag är helt lugn och höger arm är så tung… jag är helt lugn och höger arm är så tung…

Han blev lika förundrad varje gång när han såg att pojkarna faktiskt nästan somnade efter bara en halvminut.

Själv hade han aldrig känt sig varken lugn eller avslappnad när han i ensamhet praktiserat den här övningen hemma i sängen under sömnlösa nätter eller ångestfyllda dagar.

Sjukgymnasten på… på hälsohemmet, hade visserligen sagt att det tog tid att lära sig avslappning, att man måste ha tålamod.

Men vad då tålamod? Det hade ju gått ett helt år!

Han fick tag i visselpipan i samma sekund som den lossnade och stoppade ner den i fickan. Bandet fick sitta kvar runt pekfingret så länge.

Långt, långt bort, hörde Ronny telefonen och han noterade också svagt att Sigward lämnade hallen. Men hans röst låg kvar, den fortsatte monotont och upprepande att sjunga jag är helt lugn och höger arm är så tung, jag är helt lugn och höger arm är så tung, jag är…

– Ronny, det var till dig!

Sigward puttade lätt på honom med foten.

– Ronny! Telefon! Skynda dig, det är från Stockholm. Du ska inte missa det här samtalet!

– Va! Till mig?

Yrvaket vimsig, precis som om han vaknat hemma en alldeles vanlig morgon och pappa stått vid sängen och sagt då var det dags igen, sprang Ronny till telefonen, den stod inne på ett litet kontor i anslutning till hallen. Vem kunde det vara?

– Hallå… det är Ronny…

– Tjena Ronny! Det är Sune Lefors. Läget?

Han hann tänka vem är Sune Lefors innan han svarade att läget var under kontroll och då visste han också vem han talade med.

– Det låter bra. Ja… du förstår väl varför jag ringer?

– Mmmm…

Pulsen var uppe i max nu. Hjärtat dunkade så att det gjorde ont. Han hade samma känsla i kroppen som när de fick tillbaka ett prov i skolan. Reflexmässigt kände och kände han med vänster hands långfinger på finnarna under kindknotan. Hade det kommit en till?

– Du är alltså uttagen till pojklandslaget… till truppen alltså. Första sammandragningen blir om fem veckor, i Göteborg. Fredag till söndag. Jag hoppas du kan komma. Du får mer information i brev om några dagar, jag ville liksom bara förvarna.

Resten av samtalet uppfattade Ronny inte så värst mycket av. Det var som om det inte var han som pratade med Sune Lefors, det var någon annan. Själv stod han bredvid och tjyvlyssnade.

När han rusade tillbaka till hallen, sprang han rakt på en stol.

– Grattis, sa Sigward och dunkade honom i ryggen. Jag begrep första gången jag såg dig med en boll att det skulle bli blågult för dig. Jag har berättat för dom andra. Jag förstår att du vill sticka hem direkt och tala om?

Efter fredagsträningarna brukade spelarna samlas en stund kring kaffe, saft och bullar för teoretisk genomgång av det som övats tidigare under veckan.

– Jooo, svarade han. Det vill jag nog…

– Jag tänkte väl det. Förresten tror jag att vi hoppar över ikväll. Hör ni det, pojkar! Vi skippar samlingen… jag har lite brådis!

Han hörde att Dick och Peter och Johan och de andra grattade, han kände ryggdunkningarna, men allt kom långt bortifrån och de var alla så långt borta…

Han vrängde inte rätt vare sig strumpor eller kalsonger, skjortknapparna blev felknäppta. Gylfdragkedjan kom bara upp till hälften och tröjan hamnade bak och fram, men omklädd blev han.

– Hej då, skrek han i dörren. Hej då!

Han fick sällskap med Sigward ut.

– Du cyklar va? frågade Sigward.

– Mmmm…

– Annars hade jag kunnat köra dig hem. Hej då Ronny! Träning på måndag som vanligt…

Han verkade forcerad och rastlös och halvsprang bort till den blå toyotan som av utseendet att döma måste ha varit en av de första som japanerna tillverkade.

Ronny drog efter andan och tittade på den stora, belysta skylten högst upp på vattentornet som förkunnade att Bråberga var 600 år.

Det luktade vår trots att det ännu bara var i början av mars. Från söder kom röklukt, någon eldade skräp. Han erfor en annan doft också, men den försvann…

Cykeldäcken sjöng mot asfalten, kvällsluften fick hans heta kinder att svalna lite och han själv att lugna sig.

Utanför pizzerian stod tvillingarna och deras tjejer och hängde. Dörren till butiken stod som vanligt på vid gavel och ut strömmade Peter Le marc’s lyckliga idiot.

Den var fin…

Under eken bortanför pizzerian stod en polisbil parkerad. Ett par poliser donade med något framför bilen. Jaha! Poliskontroll. De brukade stå där och lura på folk som körde för fort.

Lite längre upp på gatan sopade Olle Westin trottoaren framför sin butik. Olof von Porath var ute och gick med cykeln, Frida Norén med sin rollator och Vera Svensson med sin lilla hund. Dom sa att hon kallade den lille prins.

Vid Pressbyrån startade någon sin bil och for iväg.

Strax före posten svängde han som vanligt höger och tog genvägen genom parken.

Mor och far, skulle han säga.

Det lät lite högtidligare än mamma och pappa.

Mor och far. Jag förlåter er för att ni döpt mig till Elmer, för Elmer Ronny Engvall är denna kväll uttagen till svenska pojklandslaget i fotboll!

Tre

Han hade alltid tyckt om att läsa trots att han var uppväxt i ett hem som saknade böcker, om man undantar två exemplar av Böckernas Bok (mors och fars konfirmationsbiblar) samt A-Apostat, första delen av Förlagshuset Nordens uppslagsbok. Den senare hade en dag, när han var sju, åtta år, kommit med posten. I ett följebrev fick familjen erbjudande om att köpa de återstående banden för halva priset under förutsättning att beställning gjordes inom fjorton dagar.

Någon beställning inom fjorton dagar gjordes inte, men familjen fick en bok. Vid den tiden hade han redan lärt sig att han var egendomlig och annorlunda. Han hade också redan börjat hålla sig undan. Boken kom därför som en skänk från ovan.

Han läste den från A till apostat och lärde sig en massa om länder, städer, uppfinningar, bergskedjor, vattendrag, förvaringskärl och växter, vilka alla hade det gemensamt att de började på bokstaven A.

Bokens sista ord, apostat, betydde avfälling. Det tog han som ett tecken från skyn: Boken riktade sig direkt till honom.

Han var en apostat.

Sedan dess hade han läst många böcker.

I hans huvud fanns ett otal roman-och filmpersonligheter. Han glömde ingen.

En del identifierade han sig med.

Han förträngde sig själv och blev till någon han läst om… och som hade mustasch. Den senare blev med åren ett måste, han intalade sig att den drog uppmärksamheten till sig. De vanliga och normala såg inte hans egendomliga mun.

Periodvis var han Jack Londons "Martin