Samir går under jorden

By Josef Stenlund

En dag när Samir ska besöka sin mors grav upptäcker han att allt är i en enda oreda på kyrkogården. Kors ligger slängda överallt och gravar har vandaliserats. En hemsk tanke drabbar honom: Tänk om mammas grav är trasig? Och mycket riktigt visar den sig vara förstörd. Samir är lika arg som han är djupt ledsen, men han har knappt någon tid att sörja. Snart måste han ge sig ut på en lång och farofylld resa på flykt undan en regim som inte vill veta av assyrier längre ... -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jun 7, 2021
• ISBN: 9788726848618

Book preview

Josef Stenlund

Samir går under Jorden

SAGA Egmont

Samir går under jorden

Copyright © 1979, 2020 Josef Stenlund och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788726848618

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren. SAGA Egmont Samir går under jorden

www.sagaegmont.com

Assyrier

är en folkgrupp som har levt i Mellersta Östern och södra delen av Turkiet under mycket lång tid. Det som skiljer assyrierna från andra folkgrupper i området är att de är kristna.

Kurder

är en annan folkgrupp vars område har delats upp på fyra länder. De har en gerillaarmé i Turkiet, Syrien, Irak och Iran. Denna arbetar för ett självständigt land åt kurderna. De är muslimer.

Majoriteten

i Turkiet, Syrien, Irak och Iran är muslimer.

1

Samir får oväntad lift

Töff töff töff – Framhjulet är skevt, så att däcket nöter mot gaffeln och markerar varven. Ett grovt snöre är lindat runt det svagaste stället, men nu tycks en explosion vara oundviklig. Samir hoppar av och öppnar ventilen i sista ögonblicket.

Här behövs ett nytt snöre. Han ser sig om och det är då han gör upptäckten:

Assyriska kyrkogården är vandaliserad! Träkorsen är kullvräkta och gravstenarna ligger huller om buller.

En enda tanke upptar honom. Därinne närmast kyrkan finns mors grav. Tänk om … Jo verkligen, där ligger mors kors. Sönderslaget. Rabatten över graven är förstörd och den vackra rosenbusken nertrampad.

Tårarna vill tränga sig fram, medan Samir försöker laga korset, men snart tar bitterheten överhand. Det börjar gnistra i hans svarta ögon och munnen blir till ett smalt streck. Den gamla vanliga frågan skriker repris i hans hjärna:

Varför är vi assyrier så förföljda? Varför får inte vi leva i fred i våra byar som andra folkgrupper? Här i sydöstra Turkiet har våra fäder bott sedan Paulus tid, ja långt tidigare. Nu plötsligt skall vi rensas bort som annat ogräs. Kurderna är muslimer och vill tvinga oss att emigrera, för att vi är kristna. De hatar korset och brukar spotta, när de går förbi kyrkogården.,

Samir tittar upp mot klockstapeln. Den står tom sedan i fredags. Klockan ligger på marken. Sprucken.

Ja, och nu får inte ens de dödas vilorum vara i fred. Mors kors! Hon dog för tio år sen, när Tim föddes.

Vad skall far säga, när han får veta det här? Han är långt, långt uppe i Europa. Arbetar i Sverige sedan ett år tillbaka. För att han tvingades sluta här på spinneriet. Snart har alla yngre assyrier i byn emigrerat. Mest bara barn och gamlingar finns kvar på de fattiga gårdarna.

Samir och hans tre syskon klarar sig tack vare farfar. Farmor är sjuk, men Samirs äldre syster är duktig och klarar ensam både hushållet, getterna och ett halvtidsjobb.

Själv får han slita hårt varenda kväll för att inte familjens bomullsplantage skall förfalla. Fast han bara är femton år har han grova valkar i nävarna och axlarna skjuter upp tvärhuggna som på en garvad grovjobbare.

Att sluta med skolan skulle inte falla honom in. Som assyrier talar han kurdiska, men det är viktigt att lära sig turkiska och arabiska. Dessutom pluggar han engelska i en extra språkkurs. Han är fast besluten att stanna på fars gård, att kämpa vidare för assyriernas sak och då är det nödvändigt med goda språkkunskaper.

Nej, nu måste han skynda sig hem. Med hjälp av en gammal ståltråd lyckas han surra ihop det trasiga korset och ställer det på plats. Han jämnar till rabatten med en brädstump och planterar om rosenbusken. Den kanske klarar sig, om den får några spann vatten.

Se där ligger ett bra snöre till att förstärka cykeldäcket. Huvudsaken att det håller hem. Farfar lovade ju köpa ett nytt framhjul i dag. Han körde upp till samhället med ett lass ull i morse och borde vara hemma så här dags.

Samir sätter fart och är snart hemma i byn. På långt håll ser han farfars åsnekärra utanför grinden. Trotjänaren i skaklarna har det ärevördiga namnet Pontiac. Just nu verkar han ovanligt orolig. Sneglar bakåt och väsnas så att det hörs över hela byn. Någonting måste vara på tok, för Samirs syskon springer omkring och gråter.

– Farfar är död! skriker de, när de får se Samir. Farfar är död! Han har drunknat i Tigriforsen.

Samir blir plötsligt alldeles mjuk i knävecken och vacklar ner från cykeln. Han gapar stort och tittar frågande på Shushan, sin äldre syster. Hon stirrar tillbaka med rödgråtna ögon, men får inte fram ett ord. I handen håller hon en bit kartong med någonting skrivet.

– Det låg i kärran! berättar lillebror Tim ivrigt. Pontiac har gått hem av sig själv.

Meddelandet är skrivet på en svårbegriplig kurdisk dialekt. De flesta här i sydöstra Turkiet talar kurdiska, men just denna dialekt klarar inte Samir så bra. Han måste ha hjälp av Shushan. Hon jobbar halvtid i butiken och har god träning i språk. Så här nära syriska gränsen pratar kunderna både turkiska, arabiska och de kurdiska nomadernas många dialekter.

Två turkiska soldater har undertecknat meddelandet. De passerade raststället vid Tigriforsen med sin terrängbil och fick bevittna olyckan med egna ögon. Utan minsta chans att kunna hjälpa. Den gamle halkade, när han skulle fylla sin vattenflaska. Grenen han höll tag i gick av. Sedan fördes han av strömmen ut i den vilda forsen, där han krossades mot klipporna.

Nu låter Pontiac höra av sig, där han står utanför grinden. Pojkarna öppnar och kör ekipaget in på gården. Samir undersöker kärran noga.

– Låg där inget cykelhjul? undrar han besviken.

– Vilket cykelhjul? frågar Tim.

– Farfar lovade att köpa mig ett nytt framhjul i dag. Ja, och var är geväret? Och tomsäckarna!

Så sant! Det har Tim inte tänkt på. Farfar brukar alltid ha med sig retursäckar från spinneriet, men nu är kärran tom. Har han verkligen varit till spinneriet? Varför fick han i så fall inte tillbaka några tomsäckar?

Samir tar in åsnan i inhägnaden och märker snart att håret är bortskavt i en ring runt djurets hals. Vilket djurplågeri! Pontiac vägrade tydligen att lämna olycksplatsen och då tog man honom på släp efter en bil – tills han gav upp motståndet och gick hem frivilligt.

Farmor har klarat chocken bäst. Hon sitter där på sin sängkant och nästan ler, när Samir kommer in. Hon är lam i ena sidan och sitter i en träställning.

– Jag vet att han har gått hem till Gud, säger hon och håller upp kartongbiten. Jag kommer snart efter.

– Nej farmor, du får aldrig, aldrig lämna oss! säger trettonåringen Magy och kastar sig om hennes hals.

Shushan har sin egen åsikt om den hemska tilldragelsen. Hon är säker på att det rör sig om kurdiska gerillamän från Irak eller Syrien. Här i Turkiets oroliga hörn fungerar inte lagarna så bra. Gränspolisen har inte resurser att kontrollera trafiken. Helst som kurdiska nomader från fyra länder behärskar området utan större respekt för de officiella gränserna.

Samir beslutar sig för att cykla upp till raststället vid Tigriforsen och undersöka saken närmare. Han ger sig knappt tid att äta. Det gäller att hinna fram i tid före mörkrets inbrott.

Retligt att han inte fick det beställda framhjulet. Flera ekrar är borta, så hjulet slänger mot framgaffeln. Det bromsar upp farten, men fram kommer han.

Ganska snart hittar han spåren efter både Pontiac och kärran. Gummihjulen har lämnat tydliga avtryck i leran intill älven.