Någon där ute och andra deckarnoveller

By Anders Mathlein

"Någon där ute" är en samling om tolv deckarnoveller som skildrar tillspetsade scenarier med karaktärer plockade direkt ur vardagen. I novellen "Liftaren" blir Sylvie stoppad mitt i ingenstans av en ung man som kommer springande ut från skogens mörker och sätter en pistolmynning mot hennes tinning samtidigt som han skriker "Kör bara, för fan". Och i "Jackpot" får Erik Yxberg, ägare till en spelhall, besök av en bekymrad kyrkoherde som tycker att de behöver prata om hur deras verksamheter påverkar varandra. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 17, 2021
• ISBN: 9788726814316

Book preview

författaren.

En natt om vintern

Snön stod som en tät, mjölkliknande vägg framför den sakta rullande bilen som med viss möda tog sig fram på den smala, knappt urskiljbara vägen. Strålkastarna förmådde endast tränga in en eller annan meter i den vansinnigt virvlande, massiva vitheten, och vindrutetorkarna kunde bara med stort besvär fläckvis hålla sikten klar. Den bitande vinden sopade upp dimridåer av finkornig snö som med ojämna mellanrum svepte in hela bilen och letade sig in i de små springor som fanns.

Det satt en man och en kvinna i framsätet. De var båda i trettiofemårsåldern och satt tysta och stirrade rakt ut i det onaturligt täta snöfallet.

— Är du säker på att vi är på rätt väg, Ingvar? sa kvinnan med märkbar oro i rösten. Vi har ju inte sett ett hus sen jag vet inte när.

Hennes man höll ett stadigt grepp i ratten och satt lätt lutad över den som för att på så vis se bättre.

— Visst, sa han. Det är ingen fara, snart är vi framme, ska du se, Christina.

Hans röst lät någotsånär behärskad, men han kände en enorm spänning inom sig, och han ville inte att den skulle synas utanpå, för han visste att de var på väg åt alldeles galet håll, och det var så det skulle vara.

Snöfallet verkade inte avta, tvärtom. Vinden piskade snön hårdare och hårdare mot bilens sidor, och emellanåt kunde man inte urskilja de separata flingorna, utan det liknade mera stora vita sjok som rasade ner från den svarta himlen.

— Jamen herregud, vi har ju kört i flera timmar nu! sa Christina. Är du säker på …

— Ja, har jag ju sagt! Lugna ner dej nu, vi kör ju så sakta, det är därför det tar sån tid.

Kvinnan vände sig åter mot vindrutan och såg ut över de kämpande ljuskäglorna. Då och då kastade hon en blick åt sidan på Ingvar, ville se om inte även han var orolig.

Det hade blivit afton, men det märktes knappast förutom att himlen hade mörknat något ytterligare. Skogen stod mycket tät och snötyngd på bägge sidor om vägen, och blåsten hade vräkt upp stora drivor mot de yttersta trädstammarna som bildade ett slags mur mot ovädret.

De hade lämnat hemstaden tidigt på morgonen samma dag och kört hela tiden med ett par kortare matuppehåll. Skidorten där långt uppe i norr hade lockat, och när det visat sig att de båda kunde ta en vecka ledigt så bestämde de sig snabbt för att tillbringa en tid i fjällen. Några hängivna skidåkare var de nu inte — om man ville åka fanns det ju alltid grejor att hyra — men lite miljöbyte kunde ju inte skada. Christina hade blivit mycket uppåt när det stått klart att de skulle få vara för sig själva i en hel vecka, och Ingvar, som verkat lite skeptisk i början, hade mjuknat till slut och blivit riktigt entusiastisk. Trodde hon.

Dubbdäcken slant emellanåt på det glatta underlaget och bilens bakdel knyckte till. Man såg inga andra ljus än de som strålade ut från bilen, och förresten så skulle man knappast ha märkt om det stått någon med stormfackla ens tio meter bort, så tätt som snön föll. Kupévärmaren arbetade för högtryck för att hålla den råa kylan ute, men en och annan liten kall pust letade sig in i alla fall.

Ingvar hade hälsat det urusla vädret med största tacksamhet. Det hjälpte honom på bästa sätt att sätta Christinas redan dåliga lokalsinne helt ur funktion. Snart skulle det vara dags att sätta igång.

Han stirrade koncentrerat ut på den dansande snön. Varför skulle hon vara så jävla motsträvig? Om hon gått med på hans förslag skulle han aldrig behövt göra på det här viset. Ingvar tittade förstulet på sin fru, såg en liten antydan till rädsla i hennes ansikte, och noterade att hon hela tiden höll ett stadigt grepp med ena handen om kanten på stolen.

Han tänkte tillbaka på upprinnelsen till hela den tokiga historien. Det hade börjat för över ett halvår sedan, då Christina plötsligt fick reda på att hon ärvt en hel massa pengar av någon avlägsen släkting som hon knappt ens hört talas om. Ingvar hade genast sett sin stora chans och omedelbart föreslagit henne att kapitalet skulle investeras i en butik som han länge drömt om att öppna. Han hade trott att hon utan vidare skulle acceptera det hela, men i stället hade hon visat sig helt kallsinnig.

»Ånej», hade hon sagt. »Nu ska vi inte bluddra bort dom här pengarna! Vi ska placera alltihop så att vi har en slant om tiderna blir sämre.» Ingvar hade på alla möjliga sätt försökt övertala henne, till och med hotat. Ingenting hade hjälpt. Hon var totalt avvisande och vägrade envetet att inse det fördelaktiga i hans planer. »Christina, det här är ju vår stora chans!», hade han sagt. »Hur länge tror du egentligen att jag har lust att hålla på med den okvalificerade skit som jag pysslar med nu? Fattar du inte!»

Han hade tagit upp saken till diskussion nästan dagligen det senaste halvåret, och inom sig byggt upp allt starkare aggressioner mot henne. Han ansåg att alla hennes »vi» när hon talade om framtiden och pengarna egentligen betydde »jag». Hans nu definitiva beslut om hur frågan skulle lösas kunde man väl knappast kalla övertänkt, men å andra sidan fick han ju inte försitta chansen, utan han var tvungen att handla direkt.

Det började bli svårt att urskilja den dåliga vägens kanter; vinden gjorde att snön la sig som en tjock, mjuk matta över allting och slätade ut alla mindre ojämnheter i terrängen. Vägens dåliga skick bidrog också till att försvåra körningen. Den användes nästan uteslutande på sommaren eftersom den ledde till en liten enslig stugby för sportfiskare. Nu var det januari och det var knappast troligt att någon skulle ha anledning att köra här. Allt detta hade Ingvar tagit reda på innan de for från stan, och att sedan, med god hjälp av vädret, svänga in på fel väg utan att Christina märkte något hade varit en enkel sak.

De hade varit på väg rakt ut i ödemarken i snart två och en halv timme, och Ingvar antog att de hade hunnit ungefär tio mil. Snart var det dags.

Den pinande vinden verkade nästan ha övergått i storm. Snön föll inte längre uppifrån eller ens diagonalt; den piskades in från sidan, och det enda som hindrade den från att flyga helt horisontellt var det vindskydd som den bastanta skogen utgjorde. Bilen sladdade till helt lätt då och då när blåsten fick ordentligt grepp om den, och Ingvar började inse att det strax skulle vara dags att stanna.

— Ingvar! försökte Christina. Det här kan inte vara rätt! Vi har ju inte sett till ett enda hus … inte ens en bil! Det är väl för helsike inte bara vi som ska upp till det där fjällhotellet. Du måste ha sett fel på …

— Du hör vad jag säjer, klippte han av. Det här är rätt väg, en liten bit till bara.

Alldeles rätt väg, tänkte han. Det finns inte en kåk på ett par mil, minst. Han kastade en blick på bensinmätaren för att förvissa sig om att han inte höll på att göra något misstag, men den visade på halvfull; de hade ju tankat när de rastade sista gången. Det skulle gå fint.

Ingvar tittade på sin fru, försökte känna efter om han skulle komma att känna någon ånger. Knappast. Om hon nu inte ville gå med på att ge honom den chans han så väl behövde fick hon skylla sig själv. Han ville göra vad han kunde av sitt liv. Hennes inskränkta trångsynthet skulle inte få hindra honom.

Han tvekade ett ögonblick, kollade att hon var helt upptagen av sitt skrämda stirrande på den snöpackade vägen, och så la han snabbt och omärkligt i fyran. Bilen reagerade omedelbart. Den höga växeln kiarade inte det tröga motstånd som snön erbjöd, utan motorn hackade till ett par gånger för att slutligen stanna. Christina vände snabbt på huvudet med ett nästan panikslaget uttryck i ögonen.

— Vad nu? halvskrek hon. Vad var det som hände? Ingvar, vad är det? Säj inte att …

— Fan, jag vet inte, det har väl kommit snö i … Han försökte se undrande ut och gjorde några låtsade försök att starta motorn.

— Vad är det som är fel? fortsatte Christina. Har den gått sönder. Vi kan ju bli sittandes här hela natten. Det verkar ju inte vara några andra bilar ute i det här otäcka vädret, herregud …

— Lugna ner dej nu, sa Ingvar med sansad röst. Jag ska kolla vad det är som är galet.

Han krängde på sig vindtygsjackan och tog på sig ett par handskar. Så öppnade han dörren och fick en smärre chock när han kände hur kallt det var. Vinden vräkte in i bilen och trasade sönder värmen och drog med sig åtskilligt med snö. Han hoppade ur och pulsade fram till motorhuven och öppnade den. Han låtsades stå och plocka med något en stund och tänkte att han skulle kunna hitta på vilka idiotiska fel som helst, eftersom Christina ändå inte fattade ett dyft av motorer. Han fällde ner den stora plåtluckan och såg sig hastigt om innan han åter hoppade in i bilen. Allt verkade fullkomligt öde; det enda man hörde var vindens ihärdiga susande och rasslande genom träden. Ingvar slog sig ner på sätet igen, stängde dörren med en smäll och huttrade till.

— Det är tändstiften, sa han. Vi måste ha tag på ett par nya om vi ska komma vidare.

Christina stirrade på honom med nästan barnslig undran och skräck.

— Men … var ska vi få tag på såna? Det finns ju inte en människa här. Är du säker på att vi inte har några i verktygslådan? Herregud …

— Så, så, jag knallar iväg en bit till nån gård och skaffar hjälp. Det kan inte vara långt.

— Ska jag sitta ensam kvar här då? sa hon med ännu gällare röst och med ett tonfall som om han just påstått något helt vansinnigt. Man vet ju aldrig vad som kan hända. Du kanske inte ens hittar tillbaka i det här vädret! Var har du kartan? Får jag titta på kartan var vi är nånstans?

— Den blev kvar i bagageluckan, sa han och kände försiktigt efter att den låg säkert i hans jackficka. Det är ingen fara. Hittar jag ingen kåk kommer jag tillbaka, och så grejar vi det när det ljusnar. Jag tar ficklampan med mej, så inte går jag bort mej.

Han försökte verka lugn och övertygande men ändå få henne att börja fundera över vad som skulle kunna hända, och han förvånades över hur äkta det lät.

Christina började plötsligt snyfta, lutade sig mot honom och krängde sig in i hans famn.

— Du, varför skulle det börja så här, vi som skulle få det så fint? sa hon och kramade om honom lite hårdare. Jag vill inte sitta ensam här, jag går med dej …

Ingvar kände sig olustig. Han ville inte vara med om några ömhetsbetygelser nu, inte innan det han strax skulle göra.

— Kommer inte på fråga, sa han bestämt. Du har ju nyligen varit förkyld, så jag går ensam. Jag är ju tillbaka inom en halvtimme, det lovar jag.

Han krånglade sig ur hennes grepp, nappade åt sig sin mössa från baksätet och tog den större av ficklamporna.

— Lugn, sa han. Det är inget att oroa sej för.

Han såg det nästan desperata uttryck som glimmade i hennes ögon och kände sig säker på att allt skulle fungera som han tänkt. Så öppnade han dörren och hoppade ut. Vinden slet och ryckte i byxorna och jackan, och han tänkte att det kunde bli ganska påfrestande med kylan. Han lutade sig in i bilen.

— Det räcker om lampan i taket är tänd, sa han och knäppte av strålkastarna. Annars kanske batteriet tar slut.

Mörkret vällde plötsligt in från alla håll och omslöt dem. Den svaga lilla lampan lyckades bara lysa upp själva kupén; utanför bilen var allt svart. Det enda man såg var snön som virvlade utmed fönstren.

Så stängde han dörren och tände ficklampan, och hon såg honom försvinna in i mörkret på ett par sekunder. Allt blev tyst, bortsett från det monotona, viskande ljudet från vinden. Hon kände sig ensam och utlämnad, kramade förarplatsens stolsrygg med lätt darrande fingrar och stirrade ut i mörkret för att försöka upptäcka ljuset från Ingvars lampa. Men det enda hon såg var sin egen bleka spegelbild i den alltmer snötäckta rutan.

Ingvar gick med långsamma, tröga steg i den djupnande snön och önskade att han haft mera kläder på sig. Fan, det var ju kallare än han trott, mycket kallare, säkert femton grader eller något ditåt. Han hade tydligen svårigheter att hålla sig på vägen — ljuset från ficklampan nådde bara någon meter framför hans fötter — och han stannade då och då och tittade på trädtopparna. Han kunde urskilja dem som en jättelik, grådisig mur genom snöfallet och lyckades på så sätt se hur vägen slingrade sig fram.

När han gått i fem minuter stannade han och lyste bakom sig och såg belåtet att spåren sopades igen omedelbart av yrsnön. Han riktade lampan åt sidan och klev försiktigt in i den becksvarta skogen. Han råkade komma åt en stor gren, och ett smärre snölass rasade över honom, letade sig in under tröjans krage och kylde hela ryggen. Han svor kraftigt ett par gånger, letade sig in i snåren ytterligare ett par meter, men aktade sig för att gå för långt, bara utom synhåll från vägen. Han måste ju hitta tillbaka. Han hittade en stor sten med bekväm sitthöjd, sopade av snön med sin behandskade hand och slog sig ner. Den svidande kylan kändes genast genom byxorna, och han förstod att han inte kunde sitta mer än ett par minuter i taget. Nu skulle han vänta, hoppades bara att det inte skulle dröja alltför länge. Han reste sig och satte sig, tog sig åkarbrasor, hoppade upp och ner och förbannade den vidriga kölden. Men samtidigt var det ju den som skulle göra grovjobbet åt honom. Kölden och ödsligheten.

Christina vred sig av och an på sätet. Var var han? Det hade ju gått en halvtimme nu, minst. Hon tittade på klockan och såg att den snart var halv sju. Herregud, det var ju femtio minuter sedan han gick! Hade det hänt något, hade han gått bort sig eller …? Tankarna på vad som kunde ha inträffat fick det att knyta sig i magen på henne, och nu var paniken inte långt borta. Hon intalade sig att han skulle komma vilket ögonblick som helst, tvingade sig till yttre lugn men fortsatte att gnaga på naglarna och kedjeröka sina mentolcigarretter. Tänk om han inte kom tillbaka! Vad skulle hon då ta sig till? Varför kom det inga bilar? Varför hade han gett sig iväg? Det hade varit bättre att vänta tills det slutat snöa. Hennes oro växte sig allt starkare, och till slut var hon övertygad om att något hade hänt, något fruktansvärt. Hon kunde inte bara sitta där.

Hon satte på sig parkasen, drog ner mössan till ögonbrynen och skulle just kliva ur, men hejdade sig. Om Ingvar kom nu skulle han bara tycka att hon var löjlig. Bäst att vänta ett tag till, inte göra något tokigt.

Han försökte ställa sig i lä för den isande vinden bakom ett stort träd, men den genomträngande kylan lyckades ändå leta sig in till hans hud. Han frös. Han undrade hur länge till han skulle behöva stå där. Snart var det ju outhärdligt. Fan att det kunde vara så kallt. Han joggade på stället och försökte hålla sig i rörelse på alla sätt, och spanade samtidigt mot vägen som han inte såg, men som han visste fanns där.

Ingvar tänkte på vad som skulle komma att hända. Det var otäckt, hemskt, men det var ju hans enda chans att komma någon vart! Om hon inte hade satt sig så på tvären. Nåja, nu när han kommit så här långt kunde han inte börja ångra sig, utan det var bara att fortsätta som han tänkt. Om det bara inte hade varit så kallt; kylan i sig var ju bara bra, men så här, det hade han inte räknat med. Och mörkret sedan! Det var ju som att köra skallen i en hink tjära; det enda man såg var den satans snön som piskade i ansiktet. Han masserade sina stela händer och försökte röra tårna, undrade om man kunde förfrysa någon kroppsdel på så kort tid.

När han varit borta i en timme och tre kvart stod Christina inte ut längre. Hon kände att gråten inte var långt borta. Det var ju inte klokt, något hade hänt. Hon satte på sig parkasen, mössan och vantarna igen, tog den lilla ficklampan och klev ur bilen. Vinden tryckte till henne så att hon var tvungen att stödja sig mot taket för att inte falla omkull i snön. Hon kände hur den vassa kylan bet i skinnet. Hon började pulsa åt det håll Ingvar försvunnit, försökte se åtminstone några meter framåt, men fick genast fullt av snö i ögonen. Hon fick lägga band på sig för att inte vråla rakt ut, kände en skriande hjälplöshet och önskade att han skulle dyka upp på vägen. Det gjorde han inte. Hon fortsatte framåt, sökte efter spår med lampan, hittade inga och gav ifrån sig små snörvlande, snyftande ljud.

Ingvar kände sig fullkomligt stel, började tvivla på att han skulle kunna röra sig överhuvudtaget. Näsan rann och han torkade bort det med ovansidan av handen, men lite blev kvar och frös strax till is som fick överläppen att svida som eld. Han började nästan tvivla så smått, undrade om Christina verkligen skulle reagera som han tänkt. Fan, han hade ju stått i den här vansinniga kölden i snart två timmar. Han tänkte att hon skulle få tjugo minuter till. Sedan fick han lov att ge upp. Egentligen skulle det kunna gå att fixa ändå, även om det inte fungerade planenligt, men han stod helt enkelt inte ut med tanken på att behöva bära hand på henne. Det hade han bestämt sig för från början; inget fysiskt våld, det kunde bli nog svårt ändå efteråt om hans samvete började plåga honom. Och för övrigt, det var han tvungen att erkänna, så var han antagligen för feg för att ta till mera drastiska metoder, även om denna »feghet» nog var mycket sund. Om polisen började gräva i saken, så satt han säkrare om han inte gjort sig skyldig till någon grövre våldshandling.

Varför kom hon då aldrig? Om det bara inte blåste så förtvivlat … Han försökte slappna av — man skulle ju göra det om man frös, hade han hört — men tyckte bara att det blev värre. Och så fick han syn på den suddiga lilla ljusprick därute på vägen som talade om att alltsammans fungerat. Hans hjärta tycktes stanna för en sekund. Han stirrade som förstenad mot lampan och drog sig försiktigt ännu mera bakom trädstammen, trots att det var alldeles otänkbart att hon skulle kunna se honom. Ingvar såg hur ljuspricken sakta guppade upp och ner och förflyttade sig hela tiden långsamt framåt; det var tydligen jobbigt att ta sig fram i den djupnande snön. Han tyckte sig höra hur hon ropade hans namn, men han var inte säker. Ljuden blev så konstiga i vinden.

Så stannade plötsligt pricken, stod alldeles stilla nästan mitt för den plats där han stod dold. Ingvar fick återigen en smärre chock. Hade hon sett något spår? Det var omöjligt, så hårt som det blåste. Det kunde inte … Bara hon nu inte ger upp och går tillbaka. Det får inte … Ljuset rörde sig framåt igen, för att sakta försvinna in i snöyran och mörkret. Han stod alldeles stilla och lyssnade och spanade intensivt. Ingenting. Han kunde inte vänta längre; kölden var för svår.

Med onödigt försiktiga steg tog han sig ut på den knappt skönjbara vägen, tittade sig om och började vandra tillbaka mot bilen på darrande ben. Nu var det i stort sett överstökat. Herregud, han kunde knappast tro att det var sant. Nu återstod en marig bit, nämligen att förklara Christinas försvinnande så att det lät trovärdigt. Han hade tidigare bestämt sig för att lägga upp en enkel historia för dem som frågade: De hade kört fel, fått fel på bilen, och Christina hade erbjudit sig att skaffa hjälp. Han hade väntat i timmar i bilen, letat efter henne men utan resultat, och hade till slut lyckats laga felet och letat vidare utefter vägen utan att kunna finna henne. Så han anmälde saken för polisen och ledde dem lite på fel spår genom att inte ange helt korrekta avstånd. Det borde fungera. Det var möjligt att de inte skulle hitta henne, speciellt med tanke på det väder som rådde. Ingvar tyckte att han tänkt ut det bra. Han