Stenhamrabrottet: Kriminalroman

By Pernilla Ulvblom

Bredvid kundvagnen från Konsum står rättsläkare Monica Åkerman. Hon ser fundersam ut. En stund står hon bara och granskar miljön närmast sig och den välta kundvagnen som dragits upp på land och tagit med sig det makabra fyndet. Hon hukar sig ner bredvid byltet av nät, alger och ett flertal ben. Metodisk lyfter och petar hon försiktigt. Dödskallen ser på henne med urholkad blick. Sedan funderar hon en stund. Vattnet droppar från byltet som ligger på marken, de samlar sig och rinner likt krälande maskar i väg från fångsten. På berget högt ovanför dem står åskådarna och blickar ner. Stenhamras nedlagda stenbrott har förvandlats till en elipsformad amfiteater likt Colosseum i Rom. Ekeröbon Gunnar Öst och hans team vid Riksmordsgruppen kan inte ens föreställa sig vad som väntar dem.
Stenhamrabrottet är Pernilla Ulvbloms första kriminalroman. Den utspelar sig bland annat i hennes hemkommun och det är miljöerna som väckt idén till kriminalromanen om den skrämmande sanning som legat under ytan och ruvat i så många år.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Jul 6, 2016
• ISBN: 9789175695358

Pernilla Ulvblom

Pernilla Ulvblom skriver kriminalromaner och historiska romaner som utspelar sig på eller runt hennes hemkommun Ekerö utanför Stockholm.

Book preview

till

Kapitel 1

Ekerö 1989

God förmiddag frun! säger den okände mannen på trappan. Mitt namn är Mikael Bruntén. Jag representerar försäkringsbolaget Trygga försäkringar. Vet du vad som gäller i er försäkring om ert hus skulle råka börja brinna? Eller om ni skulle få en vattenskada? Mannens röst är len som sammet. Inte mästrande eller påstridig. Kvinnan som öppnat dörren ser på den kostymklädde mannen som så älskvärt ler mot henne.

Jag vet inte, tyvärr. Det är min man som… men det…

Jag antar att ni har en hemförsäkring. Kvinnan ser osäkert på mannen. Har ni diskuterat hur Er ekonomiska situation skulle se ut om Er man, mot förmodan så klart, skulle råka avlida före Er? Ni har kanske en livförsäkring? Kvinnan ser fundersamt på mannen.

Det är kanske bäst att du kommer in, och kalla mig du för all del. Jag ska se om jag hittar de papper som du pratar om. Hon bjuder in mannen i huset.

Stenhamra 2015

Bredvid kundvagnen från Konsum står rättsläkare Monica Åkerman. Hennes cendréfärgade halvlånga hår är uppsatt i stram tofs i nacken. Hon ser fundersam ut. Pannan drar ihop sig som ett v och drar med sig ögonbrynen i formeringen. En stund står hon bara och granskar miljön närmast sig och den välta kundvagnen som dragits upp på land och tagit med sig det makabra fyndet. Repet som fästs i vagnens handtag och det styva repets ände som vid knuten sticker ut en bit, har fungerat som en krok och där har det gamla fisknätet av nylon hakat sig fast och följt med vagnen upp till ytan. Monica Åkerman hukar sig ner bredvid byltet av nät, alger och ett flertal ben. Metodisk lyfter och petar hon försiktigt. Dödskallen ser på henne med urholkad blick. Sedan funderar hon en stund.

Ta många bilder, uppmanar hon den yngre kollegan med kamera, även han klädd i en tunn vit overall. Även under bortforslandet. På allt. Hennes gummibehandskade hand tar med pincetten upp något intressant och hon får hjälp av en kriminaltekniker att lägga ner det i en plastpåse som sedan märks. Vattnet droppar från byltet som ligger på marken och de rinner likt krälande maskar i väg från fångsten.

Rättsläkare Monica Åkerman och ett par kriminaltekniker befinner sig på den vänstra sidan om den lilla grusade udden som sticker ut en bit i vattnet. På berget högt ovanför dem står åskådarna och blickar ner. Stenhamras nedlagda stenbrott har förvandlats till en elipsformad amfiteater likt Colosseum i Rom.

Ett tjugotal meter från Åkerman och fångsten står en mindre grupp bestående av tre killar i femtonårsåldern och en äldre man som tycks vara en av killarnas pappa. De står tillsammans med två uniformerade polismän. Mannen står och trampar upprört på samma samt ställe viftar med händerna samtidigt som han pratar hetsigt. Han verkar uppskakad, killarna tittar förundrat på varandra – kanske är de lite skamsna, tänker Åkerman när hon intresserat observerar på håll. De har just blivit påkomna med att fiska med en kundvagn i en djup vattenfylld grop. De tycker nog att det hela varit en smula barnsligt – ingenting som de hade tänkt skryta om för polarna, tror hon. Inte från början i alla fall, men nu när de kanske fiskat upp skelettet av en människa, ja, då kanske det har blivit mer intressant att berätta det för folk, funderar hon vidare. Deras miner och kroppsspråk avslöjar en viss återhållsam eufori. Åkerman betraktar dem på avstånd och koncentrerar sig för att höra vad mannen säger.

Förstår ni att det kunde gått illa? Vad hade hänt om någon av er ramlat i. Det är jäkligt djupt här. Monica Åkerman hör hur pappan läxar upp killarna medan de ser ner i marken och verkar vilja gå därifrån. Åkermans intresse återgår till fyndet. Delar av en människas skelett har fiskats upp. Inte mycket att gå på. Huvudet var med och det är bra, tänker hon medan hon återigen låter blicken granska omgivning kring fyndet.

Den riktiga sommarvärmen har inte kommit än. Solen har gjort gräset grönt och Gunnar Öst har redan klippt gräsmattan flera gånger. Dagarna är sköna när solen ligger på, men kvällarna lyckas inte hålla kvar värmen. Trots det så envisas Gunnar och hans familj med att äta middagen ute. Sommaren blir inte längre än man gör den, resonerar de. Taket ovan altanen skyddar mot duggregnet som börjat visa sig lagom till att kolet blivit lagom varmt. Hettan från grillen värmer upp luften närmast den. De har placerat infravärmen ovanför matbordet och Gunnars fru och deras två små tjejer lutar sig fram över bordet så att värmen även ska nå deras ryggar. Myggfångarens ultravioletta ljus bredvid bordet drar till sig myggorna och de levande ljusen i sina små lyktor hjälper till att ge värme och hög mysfaktor. Filtarna har de lagt över sina ben. Gunnar vänder på biffarna och rullar på korvarna, potatisarna ligger i sina silverfärgade aluminiumfoliepaket som fått bruna fält av sotet från glöden. Det är en dryg vecka kvar till midsommarafton och Gunnar har lagt in om ledighet i god tid. Det ska bli den första midsommaren på flera år som han är helt ledig. När han tänker efter så har han nog aldrig varit ledig en hel midsommarhelg.

Det ska bli skönt att få fira midsommar på Gotland, det har jag inte gjort sen jag var barn, säger hans fru, när vi hyrde en stuga på Fårö. Åh, jag minns de milslånga sandstränderna med höga sandkullar som man kunde gömma sig bakom och rulla ner ifrån. Gunnar ser in i sin frus drömmande blick.

Jag blev faktiskt lite snopen när jag hörde att dina föräldrar köpt stuga där, säger han till henne. Din pappa tycker ju att det är jobbigt bara att ta tunnelbanan sex stationer in till centrum. Nu ska han sitta mer än tre timmar på en båt. Han möter hennes överraskade min. Ja, du har rätt. Men det är väldigt fint på Gotland, så han tycker väl att det är värt det. Solen har tagit bra på henne och hon ser ut som hon just kommit hem från en utlandssemester, tänker han. Det positiva är att det inte kommer att dyka upp någon retfull räkning från någon resebyrå. Några timmar med att rensa rabatten i sommarsolen är allt hon behövt. Gunnar tar det ena barnets tallrik och lägger upp ett silverpaket och en korv. Han ser på sin bleka hand och inser att han verkligen behöver vara ledig några dagar och jobba upp en solbränna.

Har du rört ihop såsen nu, för här kommer din mat? frågar han sin dotter.

Ja, pappa, femåringen visar stolt byttan med den kalla såsen.

Ja, det mesta verkar ju ha hamnat i, skrattar Gunnar och ställer ner hennes tallrik.

När ska vi få en hund? frågar sjuåringen. Jag lovar att ta hand om den, lovar, snälla." Gunnar står med hennes tallrik i handen, han ser på henne och hennes bedjande ögon som påminner om en ledsen cockerspaniel.

Vi får se, svarar han, vi får prata om det igen en annan gång så får vi se om det passar bättre då. Hon har hört svaret förut, men så länge det inte är ett nej så är hon hoppfull. Hon glömmer bort hunden när hon ser Gunnar lägga på maten på hennes tallrik. Hon kostar på sig ett leende och ser fram emot den inbakade potatisen och den smörklick som hon tänker lägga på den. Den som sedan smälter och rinner ner i det spår som hennes pappa skurit på toppen av potatisen. Det blir jättesmaskigt. Hennes ögon glimmar och hon släpper inte sin blick från potatispaketet.

Gunnar känner hur det vibrerar i bröstfickan på skjortan innanför den stickade tröjan. Biffen är precis färdig och potatisen i silverpaketen har legat på grillen just så långs stund att Gunnar vet att de är perfekta. Han stjäl dotterns tanke och låter smöret i fantasin smälta och rinna ner i den uppskurna skåran på potatisens ovansida. Motvilligt tar han fram mobilen.

Öst. Jaha. Nu? Ja, jag kommer. Gunnar sänker mobilen och ser på sin fru. Hon har sett minen förut, hört hans besvikna tonfall när han svarat och inte alls haft någon lust att åka.

Åk du, svarar hon som så många gånger tidigare. Han ser på biffen, ger frun en öm blick smeker ursäktande sina båda döttrars hjässor och ska just gå när han hindras av sin yngsta dotters fråga.

Ska du fånga bovar, pappa?

Ja, min skatt, pappa ska fånga bovar.

Jag tycker pappa är duktig, säger hon och låter väldigt ärlig. Trots sina fem år så är hon väldigt medveten om vad Gunnar arbetar med och hon är nog den i familjen som intresserar sig mest för och har mest insyn i hans arbete.

Du kan väl ta med dej en bit bröd, så du inte blir hungrig, säger hon och börjar bre en bit bagett åt honom. Han väntar tålmodigt och ler åt sin fru.

Det är du som ska säga så, viskar han till henne. Hon skrattar och lägger på ett salladsblad på hans macka.

Bra tänkt mamma. Bovarna är rädda för grönsaker. Nu pappa, nu kan du jaga bovar, säger dottern och ger honom mackan.

Ekerö 1989

Den blå Mercedesens lack blänker i solljuset. Han tvättar den alltid för hand och vaxar den efter varje tvätt. Det är bara ett år sedan han köpte den och han har inte tänkt byta bil förrän han har betalt av hela lånet. En dyr investering, men han har länge velat ha en Mercedes-Benz W124 200 E.

Han har lyckats smita iväg tidigare från jobbet i dag och har hoppats på att få en stund ensam med sin fru – ingen speciell anledning. Ibland är det bara skönt att bli lite extra ompysslad, tycker han. Han glider upp längst gatan och ska just svänga höger in på sin gata när han observerarar att ut genom hans ytterdörr kommer en främmande man. Mannen börjar gå åt Mercedesens håll. Mannen i bilens fru vinkar glatt efter gästen som just lämnat huset. Den stora blå Mercedesen backar utom synhåll för att inte bli sedd. Chauffören undrar varför hans hustru är så älskvärd mot gästen och vem är han?

Stockholm 2015

På polishuset i Stockholm har de alla samlats. Utsättningsrummet som de tagit plats i är ett ganska kalt och opersonligt rum och används nästan endast när gruppen ska ha genomgångar av aktuella fall. Ett ovalt bord med några stolar runt om och en långsmal skrivtavla, som för tillfället är tom, är det centrala i rummet. Poliskommissarie Peter Nordmark står framför tavlan och ser sin lilla trupp samlas. I månader har han bett att få anställa ett par gubbar till men eftersom omorganiseringen inte är riktigt klar så finns det inga pengar till det, är svaret han får varje gång han för det på tal.

Bra att alla kunde komma in så fort, säger Nordmark till sina kollegor vid riksmordsgruppen vid Nationella Operativa Avdelningen, NOA, före detta rikskriminalen. Man har hittat en kropp i ett stenbrott på Ekerö. Han sveper med blicken över de samlade. Hans löst hängande mörkbruna kavaj för tankarna till sjuttiotalet, men han hävdar, när hans kolleger påpekar det, att den är från i år och att han inte hade kavaj 1970 när han var tre år. Kanske är det hans långa, smala kropp som får den att inte riktigt hitta sin passform, men det faktum att han har svårt att matcha färgerna skyller han på sin fru som inte är vaken när han går till jobbet och inte kan hjälpa honom att matcha. Det är därför som han alltid har en mörkgrön slips, som han påstår matchar hans bruna ögon, och svart skjorta till de svarta jeansen. Det är tur att hans blonda kalufs sprider lite ljus. Han blir inte sur när de påpekar hur han ser ut, han vet att han kan retas tillbaka om han vill och att de inte menar att vara elaka samtidigt som han inte begriper hur de andra kan klä sig så snyggt utan hjälp.

Det är väl dina kvarter Öst? utbrister Sandra Bengtsson och tittar på Gunnar med en frågande blick. Visst bor väl du där någonstans?" Hon väger en aning på stolen. Skiten på gymnastikskorna döljer den vita färger. De mellanblå jeansen sitter figurnära och den tunna svarta skinnjackan döljer den aprikosfärgade toppen och trots sina trettioåtta år så tycker hon att hon är för ung för att gifta sig och skaffa barn – till hennes sambos förtvivlan.

Ja visst! Han nickar åt Sandra. Var hittades den? frågar Gunnar Öst Nordmark.

I Stenhamra. Känner du till det?

Ja, visst, på Färingsö! Jag hade en kompis som bodde där. Vi brukade hålla till i ett gammal nedlagd stenbrott där i min glada ungdom, det är nog där det hittats. Jag bor på själva Ekerö. Han ser på Sandra när han säger det sista. Gunnar Öst är det lugna kittet i gruppen. En småbarnspappa med en förmåga att hålla sig lugn oavsett vad som händer runt omkring honom, och hur mycket. En medellång, vältränad man på fyrtio välanvända år. Han, precis som Nordmark föredrar svarta jeans framför några andra byxor. Hans kavajer sitter dock bättre än Nordmarks och han behöver inte en vaken fru för att kunna matcha färger.

Nåväl, fortsätter Nordmark, kroppen hittades av några ungdomar. Öst och Bengtsson ni åker dit och tar reda på vad som hänt. Västerortspolisen är där.

Vet man vem det är? frågar Gunnar.

Nej. Den verkar ha legat där ett bra tag sa dom, svarar Nordmark.

Har vi fått något tillskott till gruppen? undrar Sandra.

Ja och nej. Dom ska skicka hit en aspirant, men vi har Västerortspolisen till hjälp, avrundar Nordmark. Sandra suckar.

Tänker du kalla hem Sörensson från hans lekläger? frågar hon.

Bara om jag måste, svarar Nordmark. Sandra suckar igen. Jag vet att du tycker att det är larvigt och att han bara leker krig, men han är alltid ledig dom här fyra dagarna på året och då tränar han faktiskt i egenskap av sjukvårdare i det frivilliga försvaret. Jag tycker att det är bra, inte bara för landet och honom utan även för den här gruppen. Vi har faktiskt haft nytta av hans sjukvårdskunskaper ibland, eller hur Mattsson. Mattsson nickar.

Han skar sig på en konservöppnare, påpekar Sandra. Hur är det med protesen Mattsson? Hon ger Mattsson en retfull blick. Mattsson klämmer fast en penna mellan pek- och långfingret på sin högra hand, sträcker upp den framför sig och säger:

Bra, men jag fick sex fingrar. Alla faller in i en hjärtlig skrattsalva, även Nordmark som viftar med handen och gör sorti.

Ni vet vad ni ska göra, säger han.

Ekerö 1989

Den blå Mercedesen har stått parkerad bakom gatuhörnet i snart två timmar. Föraren tänder en ny cigarett och inser att paketet snart är slut. En man passerar framför Mercedesen på andra sida gatan. Åskådaren följer honom med blicken genom vindrutan och ser att mannen går in på åskådarens infart och ringer på dörren. Åskådarens fru lyser upp när hon får syn på mannen och släpper in honom i huset. Blicken på åskådaren i Mercedesen stramas till och svartnar. Det är nu de riktiga misstankarna vaknar till liv i honom. Den för honom främmande mannen hade kommit tillbaka ungefär samma tid som dagen innan och åskådarens fru hade blivit glad att se honom och välkomnande släppt in honom. Hur länge har det hållit på? undrar mannen i Mercedesen.

Stenhamra 2015

När Gunnar och Sandra närmar sig stenbrottet är området avspärrat. En polis hindrar dem från att fortsätta längre och även några stora stenblock med kedjor mellan sig, blockerar vägen ner mot fyndplatsen. De parkerar innan avspärrningarna och går den sista biten. Sandra som är där för första gången observerar att grusvägen och planen längs med den vattenfyllda gropen ser ut att ha använts flitigt. Hon undrar hur länge stenblocken funnits framför vägen och om det finns någon annan körväg in. Hennes blick fastnar på ett par uniformerade poliser som har fullt sjå att hålla nyfikna på avstånd. Likt utsvultna hyenor filmar de med sina mobiler och försöker bryta sig förbi poliserna som skulle behöva förstärkning, tycker Sandra. De skulle vi kunna använda mer effektivt, konstaterar hon. Åskådarnas beteende får henne att känna sig mer illamående än vetskapen om att hon snart ska stå framför en människas kvarlevor.

Ett par timmar bort lurar skymningen och de förstår att de måste jobba på fort innan mörkret kommer och förhindrar deras arbete. Gunnar stannar upp och ser sig om. På tre av sidorna störtar höga stup, men på ena långsidan ligger vattennivån strax under markytan. Gunnar och Sandra har gått ut på den lilla udden som går ut en bit i vattnet och får gropen att påminna om en njure i formen. En grupp människor är samlad runt fyndplatsen på vänster sida om dem. De kan se delar av skelettet som ligger inlindad i fisknät. Om det tillhör en människa eller djur vet inte Gunnar och Sandra säkert ännu. Tålmodigt väntar de på att rättsläkaren ska ge dem klartecken att komma fram.

Tyngderna som en gång hållit ner paketet måste ha trasslat sig ur nätet med tiden och ligger kvar på botten, eller har luckrats upp, påpekar Sandra.

Jag undrar hur länge det har legat där, säger Gunnar. Han tänker att det är nog säker tjugofem år sedan han badade där, så han har nog lyckats undvika att bada med en döing men tanken får honom ändå att rysa till. Han tänker på kompisen. De spelade i samma fotbollslag och efter träningarna och ibland efter skolan tog de cyklarna hit och badade. De brukade inte vara så mycket folk här, som det var på de allmänna stränderna, minns han. Tankarna far iväg och han undrar vart kompisen tog vägen efter det att de slutade umgås. Kanske kunde han göra några slagningar i registerna, tänker han.

Några dykare söker längs gropkanten och Gunnar följer dem med blicken när han står vid nätpaketet och sonderar den närmaste omgivningen. En tekniker har gett dem klartecken att komma fram.

Tjena, Åkerman!, säger Gunnar till Åkerman när hon reser sig upp och han får hennes uppmärksamhet. Vad kan du säga så här långt? frågar han. Kvinnan i den tunna vita overallen ser på honom. Hennes gröna ögon synar honom missmodigt.

Ja, se själv! Vad kan man säga? Det har legat ett bra tag. Kan vara tjugo, trettio år eller så. Jag vet mer senare när jag har kunnat granska temperaturen i vattnet, materialet på fisknätet och så vidare. Det finns en del tänder kvar så kanske om jag har tur… Hon ser hoppfullt på Gunnar. Ska kontakta rättsantropologen och se om han kan få fram någon information från benbitarna. Det är inga fiskar som har käkat på dom i alla fall. Fisknätet har hållit dem undan, om det nu finns någon fisk här. Hon tittar ner i vattnet för att se om hon ser några.

Med tanke på storleken på kroken så är dom nog ganska stora dom som finns, skämtar Sandra och nickar mot kundvagnen. Åkerman ler svalt.

Tjugo, trettio år tänker Gunnar och får en plötslig längtan efter att duscha. Kan det vara så att han badade där när liket var färskt. Hans kropp ryser till. Kan det vara någon han känt, till råga på allt? undrar han.

Kan du säga någonting om hur han, hon kan ha dött?

"Ingenting ännu utom att han, fått ett hårt slag på överdelen av huvudet som är rejält inslaget."

Okej, hur kan du vara så säker på att det är en han? undrar Gunnar.

Ser du hålet i bäckenbenet? Åkerman pekar mot ett hjärtformat hål. Gunnar nickar, Hade det varit en kvinna hade det varit runt – barnet kommer genom det. Gunnar nickar förstående.

Fick han slaget före eller efter döden? undrar han.

Kan inte svara på det just nu. Du får vänta.

Gunnar och Sandra inspekterar fyndet och Gunnar försöker komma på om det var någon som försvann, som han minns. Någons farsa som åkte på semester och aldrig kom tillbaka, eller…

Ett jävla sätt att dö på, konstaterar Sandra när de går bort från Åkerman. Gunnar stannar till.

Finns det några ojävliga sätt menar du? undrar han.

Ja, jag menar… Sandra kom till gruppen för sex månader sedan och på de sex månaderna så har hon och Gunnar avverkat ämnen som de aldrig skulle ta upp med någon, inte ens med sig själva. Trots det så har de aldrig blivit osams eller sura på varandra. Sandra granskar Gunnar en stund. Det här, känner Sandra är ett sådant ämne. Hon blir både förvånad och lite besvärad av Gunnars motfråga. Hennes kommentar vara bara menad att vara just en kommentar, inget mer. Han skulle blivit psykolog istället för polis, tänker hon och försöker