Inte långt från älven

By Bo R. Holmberg

Ens uppväxtplats kläs ofta i nostalgins skimmer. Minnen skönmålas och proportioner förvrängs. Men en del platser är mer spektakulära än andra. I biografin "Inte långt från älven" beskriver den prisbelönte författaren Bo R. Holmberg en naturskön trakt som präglas av åkermark och en sagolik älv och unga år i en oförstörd tid. "Inte långt från älven" är en självbiografisk skildring om hur det är att växa upp i Ångermanland, med utsikt över en timmerfylld älv och med frisk luft i lungorna.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 17, 2023
• ISBN: 9788728383643

Book preview

Bo R. Holmberg

Inte långt från älven

SAGA Egmont

Inte långt från älven

Omslagsfoto: Shutterstock & Unsplash

Copyright ©2017, 2023 Bo R. Holmberg och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728383643

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

Titeln är en återutgivning av ett tidigare verk utgivet med dåtidens språkbruk.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Till minnet av mina föräldrar, Ingrid och Sven, och min bror Dan

Tre somrar stod jag på fjärde rännan på en trehålskam. Första natten sa jag till min bror som gick i prejningen:

– Vad mycket träd!

Sen lärde jag mig att träd har kronor, att stockar kan vara barkade eller obarkade för sulfat, sulfit eller sågtimmer.

Att inatt gick det mycket blankfjäder, att sulfaten är tung och trög, att grönt är Svanö, att rosamärkta heter lax, att ropa kojdag, att man går bet vid västlig vind på trehålskammen mot sjösidan och att en gång sulfat aldrig blir sågtimmer.

I korthet

Det var kväll och jag visste att nästa dag skulle vi vaccinera oss mot polio. Det var så bestämt. Men det hade kommit några illavarslande tecken, från Italien hade jag för mig. Det sas att barn dog eller fick polio av vaccinet. Den kunskapen, som jag inte har en aning om varifrån jag fått, satt fast i huvudet på mig. Jag kunde inte somna, jag låg och vred mig och grät i skräck.

Hela familjen sov på övervåningen. Ett av rummen var sovrum för mina föräldrar och min lillasyster. I det andra sov jag och min äldre bror. Det var två tältsängar, en av dem sköts in under den andra och drogs ut och ställdes upp när det var dags att sova. Min oro den här natten väckte min mor och hon kom till mig och tröstade mig och sa att vaccinationen var ett skydd för mig för att jag inte skulle bli sjuk och att jag inte behövde vara rädd. Långt om länge föll jag i sömn.

Nästa dag gick jag ändå ängsligt till skolan, det var en vandring på lite mer än en kilometer. Gick jag ensam, eller var min bror med eller grannens dotter? Det minns jag inte, men det jag minns är att det inte blev någon vaccination. Det sas att massvaccinationen i Sverige hade uppskjutits. Jag var tio år.

Ingemar Lindmark var en klasskamrat i Lo skola. Han bodde på andra sidan Spakån. Den ån rann förbi farfars, fast farfar levde inte, bara farmor och hennes två äldsta ogifta barn, som hette Klas och Stina. Stina bodde på övervåningen, farmor på bottenvåningen och Klas hade ett eget litet krypin med egen ingång.

Det var på övervåningen vi var när vi hälsade på. Den här dagen bestämde jag mig för att gå till Ingemar Lindmark över den frusna ån. Det gick ganska bra. Jag vet inte hur länge jag var hos Ingemar, men återfärden över Spakån gick sämre. Inte så att jag föll i vattnet, men jag var ganska blöt och smutsig när jag återkom till huset.

De vuxna drack kaffe och satt som vanligt i tystnad. Jag fick ta av mig kläderna för att torka dem. Mamma sa ingenting om min våta uppenbarelse. De drack klart sitt kaffe och sedan gick vi kilometern hem.

Det var då mamma hämtade ett ris och jag fick ta av mig byxorna. Jag fick stryk i köket. Jag var kanske tio år. Efter bestraffningen öppnade hon en stor korvburk som hon köpt av Samuelsson på Kungsgården. Jag och min bror fick två korvar var att äta med tunnbröd.

Det var på isen vid skolan i Lo. Alla hade halvrör, ingen hade hjälm. Någon hade en bandyklubba, jag en trasig hockeyklubba. Vi spelade någonting, men mesta tiden gick åt till att skruva fast halvrören på pjäxorna. Jag hade ett par ishockeybyxor som jag fått av min bror när han varit ner till Norrtälje och hälsat på den där pojken som alltid fanns nära oss på somrarna. Det var det enda i min klädsel som kunde kopplas till ishockey.

Vi var inte många pojkar i klassen, men Ingemar Lindmark var en av dem. Och det var också han som föll baklänges och slog huvudet i isen. Han låg alldeles stilla, jag minns ögonen, det var som om de rullade. Vi hjälpte honom upp när han kvicknat till och vi tog honom till läraren. Gjordes någon undersökning på honom? Jag minns inte. Han satt i sin bänk dagen efter vad jag kan förstå. Men kort efteråt dog han. Det var något med huvudet var det enda jag fick veta. Ingen sa något mer om det, varken på skolan eller hemma. Vi gick i tre-fyran. Vi var tio-elva år.

Det bostadsområde som jag oftast sålde tidningar i låg i Nyland. Jag predikade inte, jag erbjöd bara Vakttornet och Vakna. Jag gick inte ensam, min bror var med eller så var det någon annan pojke i min ålder. Jag bemöttes oftast om inte glatt så utan ilska. Men jag var rädd för att möta någon i min ålder. Jag hade andra områden också. Det fanns en gård i Viätt där jag alltid blev utskälld när jag kom och en gång stack de åt mig en stridsskrift med titeln Sanningen om Jehovas vittnen.

När det kom kretstjänare till oss i församlingen fick vi en lektion i hur det egentligen skulle gå till. Vi skulle inte bara erbjuda tidningar eller annat material, vi skulle tala om de goda nyheterna att vi en dag skulle få leva på en paradisisk jord och helst se till att vi fick göra ett återbesök. Jag såg fram emot den dag när jag var så pass fullfjädrad att jag kunde predika på riktigt. Jag var tolv år.

Några dagar bodde Jack Pramberg och hans mycket yngre hustru hos oss. Han var områdestjänare. De låg i salen. Där var vi aldrig. En enkel toalett fanns på övervåningen, men inget badrum. Det var väldigt lågt i taket på övervåningen, knappt en och åttiofem. Jag förundrades en morgon när Jack Pramberg hade funnit en Kalle Anka, var den nu kommit ifrån, och skrattade åt det han läste.

Jack Pramberg var en mäktig talare med fina gester. Gester var bra, det fick jag lära mig i den teokratiska