Dora och drakringen: en spökhistoria från vikingatiden

By Britt Engdal

När Dora ger sig ut till hönshuset för att hämta in ägg till middagen hör hon små, snabba steg. Hon vänder sig om mot hönshusets dörröppning och frågar viskande: vem är du? Dora var säker att hon mött en osynlig gestalt den dagen och hönsen höll med. De hade nämligen blivit knäpptysta när varelsen uppenbarade sig. Med knäckta ägg i händerna rättar Dora på ryggen och hon känner sig helt övertygad om att den osynlige gestalten kommer komma tillbaka... "Dora och drakringen: en spökhistoria från vikingatiden" är den andra fristående delen i serien som inleddes med "Ulf hårdes saga". Fantasyböcker för barn- och ungdomar under vikingatiden.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 7, 2021
• ISBN: 9788726908749

Book preview

Den osynliga

Jag kommer aldrig att glömma den där höstkvällen. Allt var så rött. Lönnarnas löv, himlen i solnedgången, lingontuvorna. Så rött.

Det var den sista kvällen allt var som vanligt.

Mor hade just ropat åt mig inifrån huset att hon behövde ägg till kvällsmaten. Trädens skuggor var långa i det sneda solskenet. Jag böjde på nacken och gick in i hönshuset för att söka efter ägg. Far hade nyss byggt det, alldeles intill vårt eget hus för att hålla räven borta. Han hade tröttnat på att ha hönsen flaxande runt benen inne i huset.

Mor och far. Jag visste inte då.

Det var mörkt inne i hönshuset. Den röda kvällssolen nådde inte in. En höna kacklade argt när jag tog hennes ägg.

Då. Då hördes det. Ljudet som jag kände igen. Samma springande snabba steg varje gång. De kom hit, stannade i dörröppningen. Stelt hukade jag mig bland hönsen med ögonen mot öppningen. Lönnens löv glödde röda mot ekarnas gröna kronor därute. Ingen syntes. Det var lika tomt som förut.

Men hon stod där, den osynliga. Jag kunde ana hennes andetag.

Och nu kom hettan. Som en eld flammade den upp över mina kinder och armar. Jag kippade efter andan.

Vem är du? viskade jag. Då hördes stegen försvinna bort, bort mot stigen genom skogen, springande.

Jag kände mig alldeles utmattad. Hettan blossade i kinderna. Ägget i min hand hade gått sönder. Jag hade kramat det så hårt att det spruckit. Gulan och vitan rann om mina fingrar. Inget hade jag märkt, inte så länge hon var där. På det mörka jordgolvet lyste äggskärvorna vita.

Hönsen började kackla igen. De måste ha varit alldeles tysta medan hon var där.

Jaså, då var jag inte helt ensam om att känna hennes närvaro. Men ingen av mina syskon hade upplevt detsamma, inte heller mor eller far. Det var bara mig hon sökte upp.

Stelt kröp jag ut och rätade på ryggen ute på gården. Jag tryckte händerna mot mina heta kinder. Fingrarna kändes alldeles kladdiga av ägg och stickiga av halm.

Så kom det sista tecknet, sent den här gången. Lukten av eld. Men den brända, svedda lukten var starkare än någonsin. De första gångerna hade jag ängsligt letat efter elden. Men det brann aldrig någonstans. Det visste jag nu.

Det var någon som ville mig något. Någon som var död? En gengångare. De där lätta springande stegen, det måste vara en flicka, det hade jag alltid tagit