Hela långa dagen

By Gun Jacobson

Pingo och hans kompisar är plötsligt yngst på högstadiet, efter att ha varit äldst på mellanstadiet! De har inget att annat att göra på eftermiddagarna än att driva runt och stöka i centrum, nu när att leka har blivit för barnsligt. Hemma ligger Pingos mamma mest och sover, så det är Pingo som får bre smörgåsar och leka med lillebror Tobben. Ibland saknar Pingo sin pappa, trots att han aldrig har träffat honom – allt ansvar kan nästan kännas för tungt att bära. Det är tur att han har sina kompisar, och särskilt Risslan, tjejen som alltid har råd med godis och som visar sig vara en fin vän. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Aug 31, 2021
• ISBN: 9788726863680

Book preview

Gänget

Det ligger en kiosk en bit från skolan. Där brukar de vänta på varandra efter skoldagens slut. Det är kul att ha sällskap på hemvägen. De går alla i samma klass, men det är inte alltid de har samma ämnen. Schemat är krångligt i sjuan. Allting var enklare i sexan. Då hade man en lärare och ett klassrum. Då var det ordning på saker och ting.

Nu är allt ett enda spring från klassrum till klassrum. Man har olika lärare i varje ämne – specialister, som aldrig tycks ledsna på att portionera ut sin visdom över trötta elever.

På mellanstadiet hade man en lärare – bra eller dålig, det kunde nästan kvitta. Det viktigaste var att man hade en person att rätta sig efter och inte ett dussin eller så.

En lärare som höll reda på allt – läxor, friluftsdagar, mattider, läkarbesök med mera. I sjuan måste man hålla reda på allting själv.

Högstadiet – det lät så stort och märkvärdigt. Särskilt när man gick på mellanstadiet. Då såg man fram mot sjuan som mot ett hägrande paradis. Sjuorna verkade så vuxna. Man längtade efter att själv få bli en sjua.

I sexan var man äldst i skolan. Småglina i de lägre klasserna såg upp till en. Det var en skön känsla att vara stor och förståndig!

Sjuan blev en chock. Nya lokaler, nya lärare, nytt schema – nytt allting – nytt och krångligt! Mycket att sätta sig in i – mycket att hålla reda på.

Därtill kom att man var yngst. Sjuorna är de minsta på högstadiet, det hade man inte tänkt på, när man gick i sexan. Sjuorna är småglin i förhållande till åttorna och niorna.

Man måste vara så vuxen i sjuan. Man får akta sig att man inte barnslar sig.

Så skönt de har det på lågstadiet egentligen! Där får de leka och larva sig utan att någon skrattar ut dem eller retar dem.

Eller var det inte så på lågstadiet? Man minns inte. Man glömmer så lätt.

Gänget – kompisarna – tur man har dem!

Nu ringer det. Frihetens signal till tecken på att skoldagens sista period har gått till ända.

Nu börjar livet. Det fria livet!

– – –

Där kommer Ulla och Mona. De skyndar fram till Birgitta och Björn, som tydligen hunnit före ut och nu står och väntar vid kiosken. Minuten efter dyker Thomas upp med en krona i högsta hugg. Han handlar till hela gänget. Lakritsremmar – det blir ganska många för en krona.

De ska just ge sig av, pratande, skrattande och smaskande lakrits, då de kommer på att någon fattas.

– Var är Pingo?

Ja, var är Pingo? Självklart att han måste vara med. Varför kommer han inte?

– Äsch, tanten höll honom kvar!

– Vad hade han gjort då’rå?

– Fanvetja! Lärare kan alltid hitta på nåt att bråka om.

Där kommer en kille störtande. Ljusblå täckjacka, mörkblå jeans – ganska stor till växten – verkar säker på sig själv – flinar överlägset. Det kan inte vara någon annan än Pingo.

– Vad ville hon?

– Vad sa tanten?

Frågorna haglar över honom. Han bara flinar.

– Jamen, säg då!

– Det gamla vanliga, svarar han till sist, när kompisarna bara frågar på. Har Lars-Erik skolkat nu igen, härmar han. Vet inte Lars-Erik att man inte får vara borta utan vidare. Man måste ringa och meddela …

Han spelar enmansteater, snörper på munnen och lägger huvudet på sned och talar överdrivet fint, när han härmar klassföreståndaren, fru Kahlgren, och brer på med lite extra grov röst, när han talar om vad han själv har svarat.

– Vet inte Lars-Erik, att man måste ringa och meddela, sa alltså tanten, men då sa jag, inte fan ringer man väl och talar om att man tänker skolka heller!

– Det var rysligt vad Lars-Erik svär, det passar sig inte …

– Man ska väl tala som folk, man ska väl inte snacka som gamla tillgjorda tanter heller!

– Nävetduva, nu får det vara nog! Jag finner mig inte i din uppkäftighet. Nu ringer jag och talar med din mamma.

– Ja, gör det, jag gratulerar, om du kommer fram, för våran telefon är avstängd sen flera månader tillbaka.

– Vad har du för dig hela långa dagen, när du inte går i skolan?

– Tja, allt möjligt – ingenting särskilt.

– Svara ordentligt nu, Lars-Erik!

– Det har väl inte du med att göra!

– Skolan har rätt att få veta …

– O’kay då, jag var med morsan på Bingo.

Kompisarna skrattar, men Pingo tystnar plötsligt. Han har ledsnat på skådespelet. Det roar honom inte längre. I väg, bort, så långt bort från plugget som möjligt – inte en minut längre än nödvändigt på ett sånt ställe.

– Vi försöker med Tempo i dag, föreslår Risslan. Hänger du med, Pingo, frågar hon.

– Får se, svarar Pingo, kommer jag, så kommer jag.

Pingo sticker ifrån de andra. Han vill vara ensam, står inte ut med en massa skrän och skrik just nu. Han måste lugna ner sig ett tag och tänka, innan han kommer hem.

Man kan aldrig veta, hur morsan är.

Eftermiddagarna är värst.

Först oron innan man kommer hem, innan man vet hur det är hemma. Sen alla dessa långa hemska timmar, innan det blir kväll. Man vet inte vad man ska ta sig till.

Risslan ville att de skulle sticka till Tempo. Men han har inte lust. Tempo, Domus, Epa – han är less på hela skiten.

Lika bra att sticka hem och kolla läget – kolla hur morsan är. Morsan är ett problem. Man kan aldrig lita på henne, vet aldrig vilket humör hon är på.

Ibland är hon alldeles hopplös – och då ger han tusan i allting. Då går det ändå inte att få ordning på nånting. Då sticker han bara – ut – bort, struntar i vad hon säger eller gör. Ibland är hon helt o’kay. Det är skönt. Då kan man till och med snacka med henne – vettigt – då är morsan bra.

Värst är det faktiskt, när hon är så där mitt emellan, alltså varken o’kay eller hopplös. Då kan det hänga på ett hår, hur det blir. Då gäller det att passa sig och det är förtvivlat jobbigt.

Om han skulle sticka ner ett tag till Tempo i alla fall, innan han går hem? Snacka lite med Risslan och de andra? Ganska kul! Morsan kan ändå aldrig hålla reda på när han slutar, så hon undrar säkert inte över en timme hit eller dit.

Just som han kommer fram till torget, ser han Risslan borta vid Domus-fiket. Hon står utanför och vinkar till honom. Det verkar vara angeläget.

Han gillar Risslan. Hon bor visserligen inte i höghusen uppe på terrassen och hör egentligen inte till hans riktiga gäng. Hon bor i ett av radhusen – men hon kan ju vara bra för det, tänker Pingo och skyndar fram mot henne.

– Hej, det är hårt pådrag i dag, säger Risslan och skrattar förtjust. Vi blev utkörda. De har skaffat vakter. Nobben direkt.

– Vafannudå, säger Pingo stridslystet, jag ska handla, åt morsan, jag har väl rätt att …

– Äh vi skiter i dom, säger Risslan lätt, vi sticker nån annanstans. Jag vill ha det lugnt i dag, orkar inte fajtas jämt. Vi sticker till biblan istället.

– O’kay, säger Pingo, är dom andra där då?

– Jag – jag tror det, svarar Risslan undvikande. Du, vad jag är hungrig, fortsätter hon. Har du varit hemma och käkat?

– Gå före du till biblan, avgör Pingo, jag ska bara skaffa lite käk, så kommer jag.

– Har du pengar då, frågar Risslan, jag har visst nån krona …

– Behåll den du, avbryter Pingo, det ordnar sig.

Risslan försvinner bort mot biblioteket. Pingo står stilla en stund och funderar. Risslan har alltid pengar, hon. För ett ögonblick känner han sig nästan hatisk mot henne. Varför ska hon alltid ha och inte han? Men det är klart, Risslan har en farsa, som tjänar stålar. Det är det som är skillnaden.

Pingo ruskar på sig och börjar gå på måfå i köpcentrat. Pengar – strunt i det – man klarar sig utan – bara man vet det rätta sättet …

Tobben

Risslan kommer emot honom redan i dörren och talar om vad som har hänt. Hon flinar inte ett dugg och det är han tacksam för. Annars flinar kompisarna för det mesta, även åt viktiga saker. Det är som om de inte kunde prata allvarligt. Allt ska skämtas bort, man ska flina och göra sig lustig åt det mesta.

Men Risslan är alldeles allvarlig.

– Du, vi måste ta hand om Tobben. Han är plaskvåt.

Pingo känner en ilning av obehag. Han vill skrika och svära högt. Helst vill han bara sticka sin väg och inte låtsas om att han vet att Tobben är på biblioteket. Men det kan han ju inte göra, nu när Risslan står framför honom med bekymrad men ändå beslutsam min.

– Var är han nu då?

– Han är därinne på barnavdelningen. Tanterna försökte få honom att gå hem, men han ville inte. Jag sa, att du var på väg hit.

Utan ett ord går Pingo in genom dörren till biblioteket, tittar varken åt höger eller vänster, hälsar inte på personalen, som han dock känner väl efter flera besök. Han går med nedböjt huvud och uppskjutna axlar och stora bestämda steg, direkt in på barnavdelningen. Tobben upptäcker honom och kommer störtande.

– Hej Lasse, ropar han så det hörs i hela biblioteket.

–