Åtgärd: eliminera

By Bo Norgren

Det är nyårsafton. Fyrverkerierna fyller himlen och smällare går av i öronbedövande volymer. Mitt i kaoset ringer någon till polisen och påstår sig ha blivit beskjuten i Tensta, och ungefär samtidigt exploderar en bil i Högdalen. Händelserna visar sig ha ett samband och spåren tyder på en koppling till Iraks underrättelsetjänst. Månader går och läget blir allt mer kritiskt. Kriminalinspektör Göran Ålund kallas in och förfasas över vad som är på väg att ske. Säpo är nämligen övertygade – de vet inte när, var eller hur, men ett terrorattentat är planerat inom Sveriges gränser.Följer kriminalinspektören Göran Ålunds många utmaningar i livet inom poliskåren.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Apr 7, 2021
• ISBN: 9788726844993

Book preview

Norgren

Nyårsafton 2002

Mannen skrattade till, men tystnade lika snabbt igen. Han såg sig nervöst omkring, men slappnade gradvis av. Ingen kunde ha hört honom.

Det var nyårsnatt och mindre än tio minuter till tolvslaget. Högdalens industriområde var, trots närheten till omgivande bostadsområden, en av de mest ödsliga platser man kunde tänka sig vid denna tidpunkt.

Mannen befann sig på ett mindre, inhägnat område och hade tagit sig in där genom att klippa av ett hänglås och sedan öppna ena halvan av en bred fordonsgrind, som han stängt igen så fort han kört in bilen. Denna, en hyrd BMW 523, stod nu invid den barack som var huvudkontor för Byggnadsfirman Jukkola HB, och syntes inte från gatan. Alldeles bakom bilen fanns den sprängkista där Jukkola själv placerat en ovanligt stor mängd Dynamex den sista vardagen före jul. Sedan dess hade ingen varit inne på området.

Det var just detta som utlöst mannens munterhet: Han visste att byggfirman regelmässigt förvarade sprängmedel i betongkistan över nätter och helger, men han hade väntat sig att finna fem, på sin höjd tio kilo. Det här rörde sig om mer, betydligt mer. Vad han skrattat åt var den oerhörda dumhet som svenskarna visade prov på, gång efter gång. Att förvara sådana här mängder plastique utan bättre skydd än ett löjligt hänglås och en sprängkista som han öppnat på några sekunder med en pneumatisk domkraft var helt enkelt… skrattretande.

Domkraften, ja… han var tvungen att lämna både den och bultsaxen för att få plats med all Dynamexen. Ah, tänkte han lättsinnigt. Det går i alla fall inte att spåra mig med hjälp av dem.

Medan han lastade stavarna med sprängmedel i bilens bagageutrymme, gjorde han en överslagsberäkning. Någonstans mellan trettio och trettiofem kilo!

Han slängde med en kartong sprängkapslar och stängde bagageluckan. Tittade på klockan. Det hela hade inte tagit mer än några minuter. Han log, nöjd med sig själv. Trots kylan sipprade en svettdroppe ner ur det nästan kolsvarta håret vid tinningen.

Mannen gick och öppnade grinden och småsprang tillbaka till bilen. Det här var den mest kritiska fasen av operationen. Innan han satte sig i bilen lyssnade han. På avstånd hördes glest trafikbuller, enstaka bilar ute på Örbyleden och Magelungsvägen. Inte ett ljud i närheten. Han satte sig i bilen och startade motorn, men lät tills vidare ljuset vara släckt.

Han svängde höger, mot Högdalens centrum, och slog på halvljuset direkt när han kom ut på Harpsundsvägen.

I samma ögonblick mötte han polisbilen.

Tio sekunder återstod till midnatt.

Hit med glasen, ropade Janne Hagberg och började hälla upp ur magnumbuteljen i första bästa plastmugg.

70 önskar samtliga ett Gott Nytt År, utbrast en hurtig kvinnlig stämma över polisradions system Åttio, men i samma ögonblick brakade ett öronbedövande oväsen löst över den närmaste omgivningen. Ingen av de sex församlade poliserna hörde rösten.

Det är ju själva fan, tänkte Hagberg. Nyårsafton. Och här står man på toppen av en jävla skidbacke tillsammans med fem andra konstaplar. Och dricker cider från Herrljunga. I stället för att vara på någon av de två fester man var bjuden till…

Han skakade av sig dysterheten och såg sig om. Ett leende spred sig över hans läppar när han fick syn på polisinspektör Leif Andersson. Det högsta närvarande befälet var fullt sysselsatt med att antända stubintrådarna på ett antal raketer, vars pinnar var nedstuckna i marken.

Som ett barn, tänkte Hagberg och lyfte sin mugg. Skål på er. Och må vi få en fortsatt lugn natt.

Andersson reste sig och tog emot plastmuggen som Hagberg räckte honom. Han var barhuvad och det blonda håret spretade åt alla håll som alltid när han blev upphetsad. Skål och Gott Nytt, grabbar.

Det känns ju jävligt bra att få dela den här upplevelsen med er, muttrade Hagberg surt och fiskade upp ett söndersuttet Marlboropaket ur en ficka på skinnpajen. Han svor till och höll upp eländet till allmänt beskådande.

Vänta, sa Andersson och höll upp handen för att få tyst på sina skadeglatt skrattande kolleger. Han lossade sin bärbara radio ur kopplets livrem och drog upp volymen så att alla skulle höra.

Ja som sagt, 70 undrar om vi har någon ledig bil i Västerort? Rösten lät full i skratt.

Vad är det nu för skit de har hittat på? utbrast Andersson, men tryckte ändå in sändningstangenten och svarade. Det verkar ju inte vara någon direkt rusning, så 6310 anmäler sig från Johannelundstoppen. Vad har du för spännande åt oss?

Yttre befälet anmäler sig, ja… Rösten lät fortfarande road och både Andersson och Hagberg, som var hans bisittare, fylldes av onda föraningar.

Skitjobb, tänkte båda två och tittade uppgivet på varandra.

Då ska ni få åka upp till Tensta, fortsatte operatören på Länskommunikationscentralen. Närmare bestämt till Elinsborgsbacken, nummer nitton, nedre botten. Det står Pohjanka på dörren. Janne Hagberg antecknade febrilt. Herrskapet påstår sig ha blivit beskjutna. Nu vid tolvslaget.

Jaha, vi får väl åka dit och lugna dem, suckade Andersson.

Han och Hagberg tömde sina plastmuggar och satte sig i bilen. Hagberg vevade ner rutan och vände sig mot de två andra radiobilsbesättningarna. Polisyrket, ett spännande jobb, muttrade han.

Han sjönk ner i passagerarsätet och drog ner båtmössan i pannan medan Andersson lotsade bilen nerför skidbacken.

Såg du? utbrast Carin Sällström och vände sig bakåt i bilen.

Nej, vad då? Christer Olsson tittade i backspegeln och såg bakljusen på en bil avlägsna sig.

De båda polisassistenterna var på väg från Högdalen till Tbanan i Hökarängen, där det enligt ABAB-vakten skulle finnas en präktig fylla att avhämta för leverans till arresten i Farsta.

Stanna, befallde Carin. Den där bilen… den kom därifrån. Hon pekade mot en öppen grind i ett två och en halv meter högt Gunnebostängsel på andra sidan gatan.

Det såg jag inte. Är du säker?

En jävla tur att du ser vägen, tänkte hon. Det är klart jag är säker. Vänd nu, för fan. Han ska kollas.

Mannen i hyrbilen hade hunnit nästan ända fram till Trollesundsvägen när han såg ljuskäglan från polisbilens strålkastare svepa runt. Han svängde vänster och blinkade vänster igen, men var tvungen att stanna för att släppa fram en taxi som kom från vänster på Magelungsvägen. När han svängde ut på den hade han polisbilen alldeles bakom sig.

Lugn, bara lugn, intalade han sig.

Mannen hade en enorm förmåga att lägga band på sin nervositet, en inneboende psykisk styrka som berodde på en kombination av nedärvda egenskaper och mångårig träning.

Trots det greps han av panik när han såg de isblå rotationsljusen snurra igång och blända honom i backspegeln.

Han växlade ner och trampade gasen i botten.

Han drar! skrek Carin Sällström upphetsat och drog ut kombinationsreglaget för rotationsljusen och sirenerna så långt det gick.

Shit, utbrast Christer Olsson förvånat. Trots att polisbilen hade dubbdäck, fick han en lätt sladd när automatlådan växlade ner och motorns varvtal ökade. Snorhalt, mumlade han, mest för sig själv.

Carin hade tryckt två gånger i snabb följd på radions röda larmknapp. Ett så kallat ilanrop. 4150 har förföljande, skrek hon i mikrofonen. Det går söderut på Magelungsvägen från Högdalen i riktning Farsta. En mörk BMW… fem-serien.

Uppfattat. Hastighet? frågade en lugn röst på LKC.

Hon sneglade på hastighetsmätaren. Sextio och på väg uppåt. Eh, strax över femtio.

Operatören i gropen inne på Kungsholmen hörde hennes upphetsade röst, sirenerna och den tjutande Volvomotorn. Slå av på skrikorna och farten, beordrade han. "Övergå till efterföljande. Så åtminstone inte ni kör ihjäl er. 4150?"

Uppfattat, suckade Carin och slog av sirenerna. Christer släppte på gasen och inriktade sig på att hänga efter bilen på avstånd.

LKC kommenderade ut en radiobil för att möta upp nere vid Fagersjö.

Det hände i en högerkurva.

Plötsligt fick BMW:n där framme sladd. Bilen var nästan utom synhåll och Christer mer anade än såg att den kanade i tangentens riktning, diagonalt över vägbanan, samtidigt som den höll på att vända sig så att den gick med bakpartiet före. Christer vågade inte bromsa för hårt, utan pumpade bara med lätta tag på pedalen. Utan att de kunde göra något, såg han och Carin BMW:n gå av vägen, rakt mot ett träd. Det var som om föraren hade backat på stammen i åttio, nittio kilometer i timmen. Ingen bil klarar en sådan smäll, och den här var inget undantag.

Christer fick äntligen stopp på polisbilen ute i vägrenen, femtio meter bortom olycksplatsen.

Så fort de båda poliserna såg lågorna slå upp ur det groteskt förvridna bilvraket, började de instinktivt lossa sina säkerhetsbälten och öppna dörrarna. Buse eller inte, räddas skulle han!

Lyckligtvis hann varken Carin eller Christer ut ur bilen. Tryckvågen från explosionen var så våldsam att den spräckte deras trumhinnor innan de hann reagera på smällen. Dörren på förarsidan vek sig framåt och hela bilen lyftes snett åt höger, bort från vägen.

De satt en lång stund och bara tittade på varandra innan de vände sig om. Ingenting fanns kvar. Ingen BMW, inget träd. Ingenting utom en djup krater.

Med en skräll landade plötsligt bilens nästan helt oskadade motorhuv på vägen, inte fem meter från polisbilen. Christer Olsson började skratta okontrollerat.

Vad är det? skrek Carin. Han hörde inte, men såg orden som hon formade med läpparna.

Vilken jävla nyårssmäll, viskade han med överdrivet tydliga läpprörelser.

Och här var det fest, kommenterade Janne Hagberg när han och Leif Andersson kom in på gården mellan de gula trevåningshusen nästan längst uppe på Elinsborgsbacken. Grupper av människor stod runt en sönderkarvad sandlåda, där en svartmuskig man höll på att plocka ihop resterna av ett fyrverkeri. Krutlukten låg till och med kvar i luften, noterade Hagberg. Tre andra unga män med indianskt utseende spelade gitarr och sjöng en sydamerikansk folksång. Ren karnevalsstämning rådde.

Ja. Men det ser nyktert och fint ut, sa Andersson kort. Inte alls som i Rinkeby. Låt oss se till att få det här överstökat, så vi kommer in till stationen och får oss en fika någon gång.

De gick fram mot nummer nitton som var den första porten på vänster sida. Det ska bli intressant att få träffa herr och fru Pohjanka, sa Hagberg sarkastiskt. Det måste röra sig om verkliga vapenexperter som kan urskilja ett skott i det här larmet. Måste komma ihåg att köpa nya cigaretter innan vi åker in, tänkte han. Vanligtvis oroar folk sig för hur mycket pengar de röker upp per år. Jag sitter sönder dem…

Andersson såg sig om. Jo du, sa han menande. Pohjanka. Det är väl några fyllfinnar, förstås.

Janne Hagberg kunde se dem framför sig. Ett medelålders par, han före detta lagerarbetare, hon bara före detta. Lägenheten skulle antagligen se ut som ett slagfält. Drivor av skräp, travar av skitig disk både på diskbänken och på köksbordet. Och tomglas, tomglas, tomglas.

Han kände redan lukten av gammal fylla när de tog sig in i trapphuset.

Onsdagen den 1 januari 2003

Janne Hagberg och hans befäl såg sig om i farstun. Ovanligt fräscht för att vara i Tensta. Inget klotter så långt ögat kunde nå. Inga sönderslagna lägenhetsdörrar. Ingen stank av urin.

Andersson gick fram till första dörren på höger hand och ringde på. Till att börja med hördes inte ett ljud från lägenheten.

Det är polisen, ropade Hagberg. Ni kan öppna nu.

Plötsligt hördes en mansröst därinifrån. En mullrande basröst med finsk brytning. Tjicka in era legitimatjoner genom prevlådan! Mannen lät förvånande nog nykter.

De båda poliserna tittade på varandra och ryckte på axlarna. Andersson fiskade upp sitt tjänstekort ur bröstfickan och gav det till Hagberg, som släppte in det genom brevinkastet tillsammans med sitt eget.

Undrar om man nånsin ser det där igen, tänkte han.

Det dröjde orimligt länge, men till slut knäppte det till i låsen och dörren öppnades. Framför dem stod en man som inte alls motsvarade deras förutfattade meningar om ʻPurfinlandʼ. Han var klädd i en sober, grafitgrå kostym som sannolikt var skräddarsydd eftersom han var gott och väl två meter lång och fullständigt fyllde upp dörrhålet. Han hade vågigt kolsvart hår och en yvig mustasch i samma färg. Under denna glimmade en vit tandrad i ett brett leende. Snarare än fylla doftade mannen av något exklusivt rakvatten.

Ursäkta dröjsmålet, mullrade mannen. Jag var ju tvungen att ringa och höra om ni var riktiga. Han sträckte fram en jättelik labb med de båda ID-korten. De försvann nästan i handflatan. Välkomna. Juri Pohjanka. Han låste båda låsen igen och visade sedan in polismännen i sovrummet, som låg höljt i dunkel. Får jag presentera min fru, Hannele.

Janne Hagberg kunde inte låta bli att flämta till. På sängen låg en kvinna som i och för sig hade ett alldagligt utseende, men med ett sug i blicken som var… sexigt, var det enda ord han kunde komma på. Hon var liten och späd, men hade ändå ordentligt kvinnliga former. Hennes hår var kort, nästan snaggat. Mycket blont.

Undrar om hon är äkta blondin, tänkte han förvirrat. Antagligen. Nåja, jag lär aldrig få chansen att titta efter…

Han väcktes ur sin erotiska dröm av Andersson, som tog tag i situationen. Jaha. Och ni har blivit beskjutna, säger ni?

Juri Pohjanka stannade upp mitt i en rörelse, hans leende frös till is. Ni tror oss inte, va? Gå ut i köket och titta själva.

Andersson och Hagberg sneglade på varandra och ryckte uppgivet på axlarna. De lommade iväg ut från sovrummet. Lyset i köket var släckt och Hagberg stannade mitt på golvet och tittade mot fönstret.

Fan, jag måste gå och kolla synen, tänkte han. Gatlyktorna där ute var suddiga. Som om de hade änglahår…

Plötsligt fick han syn på något och vände sig halvt mot Andersson. Vänta, tänd inte! väste han och pekade mot glasrutan. Allt stod stilla ett par sekunder. Sedan kände Hagberg hur ett par kraftiga händer tog tag om hans överarmar. I nästa ögonblick ryckte Andersson honom bakåt, men förlorade balansen och föll baklänges. De landade bredvid varandra på golvet.

Situationen var en smula pinsam, men Pohjanka sa inget, utan tittade bort medan poliserna reste sig. Så ni är övertygade? frågade han till slut stillsamt.

Ja, vad fan, flåsade Andersson. Det var ju ett kulhål i rutan.

Ja, visst var det det, höll Hagberg med, uppskärrad, men samtidigt glad att hans ögon inte hade spelat honom ett spratt igen.

Andersson bad att få låna telefonen och ringde in till sambandscentralen för att redogöra för läget och tillkalla förstärkning. Operatören gick omedelbart ut på radion med ett allmänt anrop, och poliser över hela Stockholm höjde förvånat på ögonbrynen när de insåg att ʻden där tokiga finnen i Tenstaʼ verkligen hade blivit beskjuten.

Jaha du, sa Andersson och la långsamt på luren. Jag vet inte hur det är med dig, Janne. Men jag kommer då aldrig att garva åt någonʼSvenneʼ i ett sånʼt här läge igen.

Nej. Det är tur att man får överleva tillräckligt länge för att lära av misstagen. Helvete, vi var ju sittande fågel när vi vankade in på gården. Han rös till. Vad gör vi nu?

Väntar på förstärkning. Under tiden… Han funderade ett ögonblick. Jag tar med mig herrn i huset till vardagsrummet. Du kan ju börja höra frun.

Hagberg såg sig om i sovrummet, men kunde inte hitta något annat ställe att sitta än sängkanten. Där går gränsen, tänkte han. I brist på annat satte han sig på huk bredvid sängen och vände sig mot Hannele Pohjanka.

Hon låg på sidan och stödde huvudet med ena handen. Hennes utseende och utstrålning var ungefär så långt från fyllkärring man kunde komma. Hagberg svalde och tog fram sitt anteckningsblock. Han öppnade munnen för att börja ställa frågor, men hon förekom honom.

Jag vet inte om jag orkar med något förhör nu. Hennes röst var ovanligt mörk för att komma ur en så späd kropp.

Till skillnad från sin man bröt hon inte alls på finska. Något förvånande, tänkte Janne Hagberg, för hon ser finsk ut. Åtminstone enligt mina fördomar. Antagligen född i Sverige, bestämde han sig för.

Det har jag full förståelse för. Jag har inte tänkt hålla något regelrätt förhör. Bara några korta frågor. Okay? Det kan vara väldigt viktigt.

Hon satte sig upp och la en filt över benen. Okay. Antydan till ett leende drog över hennes mun och ögon.

Har du en aning om vem som sköt? Och i så fall varför? Hon skakade långsamt på huvudet. Vem siktade de på?

Juri. Ingen tvekan.

Säker?

Hon nickade. Det första skottet kom samtidigt som han böjde sig ner efter champagneflaskan.

Vänta ett tag. Hagberg höll upp handen. Första skottet? Jag såg bara ett hål i fönstret.

Nej, det var två skott. Tätt ihop.

Vänta. Han reste sig och gick ut till vardagsrummet. Pohjanka och Andersson vände sig mot honom. Har du en uppfattning om hur många skott det var? Han tittade upp i jättens ansikte.

Ett. Hur så?

Jo, därför att din fru säger att hon uppfattade två skott.

Finns det någon form av gardiner i köket? frågade Andersson innan Pohjanka hann börja protestera.

Finnen tittade förvånat på honom. Jo… persienner. Men vad…

Polisbefälet höjde avvärjande handen och gick mot köksdörren, där han la sig på knä och kröp fram mot fönstret, fortfarande med lyset släckt. Han släppte ner persiennerna och reste sig sedan försiktigt och studerade det sönderskjutna glaset.

Skytten, om han mot förmodan låg kvar och tryckte, kunde inte längre se in i köket. Jag tror jag är benägen att hålla med din hustru, sa Andersson långsamt. Hagberg och Pohjanka vågade sig fram till honom.

Det var som fan, utbrast Hagberg.

Jo. Det var en jävel att tjuta, höll Pohjanka med på sin sjungande finlandssvenska.

Hålet var inte exakt cirkelrunt utan snarare format som en åtta.

Strax efteråt badade hela gården i blinkande blått ljus. Förstärkningen hade anlänt. En piketgrupp inifrån City, två Volkswagenbussar från Västerort och tre radiobilar, varav en från tunnelbanepolisen.

Pohjanka och Andersson hade lyckats lokalisera två kulhål i dörren mellan köket och vardagsrummet. Med hjälp av dessa hål och dem i fönstret försökte Andersson sikta in sig mot den plats där gärningsmannen befunnit sig.

Den tänkta skottlinjen pekade upp mot en parkeringsplats belägen i änden av Elinsborgsbacken, och, om man höjde linjen en aning, vidare upp mot ett hyreshus.

Andersson var medveten om att man inte kan lita för mycket på denna metod, då en kula tenderar att böja av en aning när den går snett genom en glasruta. Ungefär som en ljusstråle genom vatten. Men, ansåg han, det får duga som arbetshypotes.

Den nytillkomna polisstyrkan orienterades om läget och spred ut sig i området för att försöka hitta eventuella spår. Till att börja med letade de förutsättningslöst, men efter ett tag inriktade de spaningarna mot parkeringsplatsen. Att inleda operation dörrknackning någon timme efter tolvslaget en nyårsnatt skulle nämligen te sig ganska meningslöst.

Klockan var närmare tre när Andersson och Hagberg lämnade Tensta och åkte mot Vällingby för att skriva anmälan. Och få den där efterlängtade koppen kaffe.

Scenen var på något vis overklig.

Magelungsvägen var avstängd ungefär etthundrafemtio meter norr om och tvåhundra meter söder om kratern där BMW:n hade förintats ett par timmar tidigare. Nåja, förintats…

Motorn, kardanknuten, delar av bottenplattan och hjulupphängningarna låg kvar i och omkring gropen. Resten var utspritt inom en radie av mer än hundra meter.

Innanför det avspärrade området befann sig ett femtiotal personer. Uniformerade och civilklädda poliser och brandmän rörde sig till synes planlöst fram och tillbaka i det kalla ljuset från de strålkastare som riggats upp för att underlätta sökandet efter spår.

Utanför de blåvitrandiga plastremsorna som i all hast hade spänts upp för att hålla obehöriga ute, fanns inte oväntat en växande skara nyfikna.

Jourhavande kriminaltekniker, Jens Lund, hade med hjälp av några ordningspoliser lyckats samla in en hel del fragment av både bilen och dess förare.

Lund var trött in i märgen. Han hade gått utan sömn i över femtio timmar och kände dessutom att en förkylning var på väg att bryta ut.

Jens Lund var en mycket erfaren tekniker, med nästan tio år på tekniska roteln. Vanligen brukade han känna entusiasm och motivation för sitt jobb, men nu var han avtrubbad. Han tyckte att han hade sett alla fingeravtryck som fanns att se, alla brottsplatser som kunde erbjuda en intressant utmaning. Han kunde inte tänka sig ett mordoffer som skulle kunna få honom att bli det minsta upphetsad.

Det var alltså inte bristande respekt för de avlidna som gjorde att han betedde sig som han gjorde. Inte heller var det för att äckla sina kolleger. Det är bara det att