En osäker väg

By Mikaela Nykvist

Året är 1901 och den finländska befolkningen skakas av att den ryska kejsaren skärper politiken ytterligare. När den nya värnpliktslagen stiftas hamnar den lilla människan i kläm och folkets söner hotas av en svår framtid. De som vågar engagerar sig i protester och många flyr undan armétjänstgöringen som skulle tvinga ut dem i de karga ryska skogarna.Familjen Montelius lever sitt priviligierade liv i handelsstaden Wasa efter att de lämnat Sverige under nedtystade omständigheter. Familjens äldste son Albert går ut lyceet och en tuff framtid i den ryska armén hänger som ett åskmoln över hans framtid. Medan hans far Rudolf arbetar hårt för att familjen ska fortsätta ha en välställd livstil och samtidigt kämpar frenetiskt för att ta fram en plan som kan rädda sonen undan den ryska militätjänsten roar sig modern Siri mer än lovligt. Och hennes eskapader i deras societetskrets för med sig både problematiska situationer och samvetskval, men en längtan har väckts i henne. En längtan om ett liv utanför det trygga familjelivet."En osäker väg" är en gripande historisk roman om familj, kärlek och viljan att överleva.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 1, 2023
• ISBN: 9788728069790

Book preview

Mikaela Nykvist

En osäker väg

SAGA Egmont

En osäker väg

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2023 Mikaela Nykvist och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728069790

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Persongalleri

Montelius familj

Rudolf: fadern, född år 1858 i Sundsvall på Alnön

Siri: modern, född år 1862 i Sundsvall

Albert: äldsta barnet, född år 1886 i Wasa

Sigrid: mellansystern, född år 1888 i Wasa

Matilda: yngsta barnet, född år 1890 i Wasa

Övriga

Alma Skog: hovrättsrådinna i Wasa

Tulla Moe: konsulinna i Wasa

Stina Alm: tjänarinna hos familjen Montelius

Nils Silvander: professor i historia och arkeologi

Georg Ståhl: poet från Sverige

Kapitel 1

Wasa, januari 1901

Med andan i halsen skyndar sig Rudolf fram längs med den ishala gatan. Det är arla morgon, mitt i smällkalla vintern. Mörkret är kompakt trots de små lampornas tröstlösa flämtningar längs med gatorna i staden Wasa. Det är som om midvintermörkret slukar alla strimmor av ljus som existerar i världen. Han möter enbart arbetare klädda i för tunna kläder och en huttrande polis längs med gatan där han skyndar sig fram. Alla ser lika oinspirerade ut som Rudolf känner sig. Han muttrar ilsket för sig själv och hjärtat skenar på ett oroväckande sätt som får bröstet att spänna. För ingenting i världen kan han förstå varför han måste delta i ett möte vid denna tidiga timme. Att vara på plats redan klockan åtta är inget som passar sig vare sig för affärsmän eller fint folk. För sådana herrar som Rudolf Montelius krävs god sömn för att orka med dagen som kommer eftersom var dag för med sig tunga prövningar. Inte enbart i form av arbete utan även en hel del nöjen.

När han stiger in innanför dörren i herr Moes rymliga kontor möblerat med tunga, mörka trämöbler med plats för alla hans anställda slås Rudolf, som vanligt, av vördnad. Som han önskar att han vore en lika stor och mäktig affärsman som Moe. Men fast hur Rudolf än arbetar och försöker sig på att satsa på rätt kort når han inte lika långt. Av någon märklig anledning är det som om han skulle tendera att satsa på de halvstarka korten istället för de största klippen. Men Rudolf misströstar ej, så länge familjen har råd att bo flott, skola barnen, betala kötthandlaren i tid och äta i de fina salongerna är allt bra. Så länge fasaden håller och ytan glänser. Det är det viktigaste av allt. Skulle han bli tvungen att dra in på något så skulle det helt säkert bli någon bekvämlighet som inte syns utåt. Han är oerhört mån om att se bra ut och verka mäktigare än han egentligen är. Men det skulle han aldrig uttala högt, om än han har erkänt det för sig själv för längesen.

Rudolf tar plats mot nedre änden av långbordet, inte invid Moe. Männen runt bordet har inte givna platser men det säger sig självt att ju mindre ägare, desto längre ner längs bordet sitter du. Bordet de sitter kring är ett brunt, glänsande långbord med plats för minst tjugo personer. Det är polerat så till den milda grad att pappren de lägger ner på bordet rutschar iväg av sig själva.

Slå er ner så sätter vi igång, bullrar Moe när han stiger in i det stora rummet, nu fyllt med stressade män som alla varit tvungna att släpa sig upp ur sängen en timme tidigare än deras väsen egentligen tillät.

Det surrar av röster kring bordet och Rudolf försöker hitta någon att tala väder och vind med men alla runt omkring honom är redan upptagna i samtal med någon annan, så han sitter då tyst och försöker se avslappnad ut, även om detta inte bådar gott. Aldrig tidigare har han blivit kallad på affärsmöte så brådstörtat som till detta och det oroar honom mer än han vågar erkänna för sig själv. Han fick en kallelse med bud så sent som kvällen innan. Hade han kommit hem i tid med ett par cognac mindre innanför västen hade morgonen nog varit lite lättare men eftersom kallelsen kom så sent kunde han inte planera väl.

Efter några minuter harklar sig Moe ljudligt men eftersom samtalen kring bordet fortsätter smäller han med sin ordförandeklubba i bordet två gånger. Alla tystnar med ens.

Först vill jag be om ursäkt för att jag har kallat er hit så tidigt denna kalla vintermorgon. Ingen av oss fann någon njutning i att halka sig fram längs med gatan i mörkret, men som affärsmän vet vi att affärerna går framom sömnen. Jag har väldigt bråttom under resten av dagen så detta var enda luckan jag hade i min bråda dag. Därav detta. Istället har jag beställt in frukost åt oss, vänligen hugg in på kaffet och smörgåsarna som står uppdukade åt dem, inleder han.

Rudolf sträcker sig efter en kaffekopp och en smörgås, men han har ingen särdeles aptit för han är så nervös inför vad Moe kommer att säga. Det går några minuter igen medan den samlade skaran tar för sig av kaffe och dopp. Det enda som hörs i rummet är det hemtrevliga klirret av porslin och skedar som vispar runt sockerbitar i de blommiga kaffekopparna. Rudolf försöker dricka ur den skira kaffekoppen utan att skaka på handen, dock utan att lyckas så han placerar försiktigt ner koppen tillbaka på dess fat. Han drar ett djupt andetag för att försöka lugna ner sig och tar istället några klunkar vatten ur glaset som någon vänligt nog ställt framför honom.

Äntligen fortsätter Moe.

Först vill jag välkomna herrarna i styrelsen för Wasa sockerfabriks aktiebolag på extra insatt styrelsemöte idag. Sedan till mitt ärende. Det kan hända att några av er har hört nyheten, men jag utgår från att de allra flesta av er inget hört, inleder han och sedan tar han en tugga av sin smörgås och sitter länge och väl och tuggar. Rudolf håller på att spricka av spänningen som uppstått runt bordet vid det här laget. Kunde den jäkla karlen bara spotta ur sig vad det är han vill ha sagt någon gång, tänker han med irritationen bubblande i bröstet.

Vad är det som har hänt, frågar en av männen kring bordet och han låter lika otålig nu som Rudolf känner sig.

Moe ställer ner sin kaffekopp på fatet, utan att göra sig någon brådska. Man kan se att han njuter av att ha situationen totalt i sina händer och därmed få skapa den kompakta spänningen som råder i rummet. Det är som om han skulle finna nöje i att plåga dem i deras ovisshet.

Jag har nåtts av nyheten att Aktiesockerbruket Alfa i Åbo har sökt sig i konkurs den elfte januari detta år 1901. Detta är alltså ett par dagar sedan, basunerar sedan Moe ut med hög stämma samtidigt som han höjer effekten på det han säger genom att samtidigt smälla handen i bordet så att kaffekoppen skräller.

Mangrant runt bordet dras det djupt efter andan och ett par av männen slår handen över hjärtat, som för att förhindra det från att stanna.

Men vad säger ni Moe?! Berätta genast mer! utropar herr Hartman som sitter alldeles intill Moe, bredvid herr Björklund.

Moe sitter och putsar sina runda glasögon med sin vita näsduk, för att i nästa sekund torka svetten ur pannan, trots att det inte kan vara mer än sjutton-arton grader i rummet.

Rudolf känner att han håller på att tappa tålamodet med mannens omständliga maner.

Men så börjar Moe berätta. Och Rudolf klämmer om armstöden på sin stol så hårt att knogarna vitnar.

Det visar sig att det stora, mäktiga aktiesockerbruket Alfa har gått i konkurs. Detta trots att de hade ett så stort aktiekapital som 1 250 000 mark. Bolaget har överlåtit sina tillgångar till borgenärerna och verksamheten avslutas.

Men varför? frågar någon. Rudolf är tacksam för att han inte behöver ställa frågan.

Nå, de har haft svårt att få jordbrukarna att samarbeta med dem eftersom det inte är ett andelsbolag i vilket bönderna äger andelar. Bönderna har därför tråkigt nog varit ovilliga att satsa i betodlingen och som konsekvens har fabriken gått på halvfart. Summa summarum så har fabriken helt enkelt inte fått in nog med råvaror för att tillverka socker på heltid. Eftersom fabriken var väldigt ny och modern hade de många obetalda, splitternya maskiner i produktionen som de inte kunde betala av på när inkomsterna inte var tillräckliga, förklarar Moe vidare.

Det råder tystnad runt bordet en liten stund.

Moe tar till orda igen.

Nu har ju inte vi samma problem som de har i Åbo. Tvärtom går vår fabrik rätt så bra, men det känner ni ju väl till, insatta som ni är i verksamheten och ekonomin.

Men varför är vi då här? Nog känns det väl onödigt att vi skall störta hit mitt i natten för att höra att det går bra för oss men det är lite synd om dem söderöver? vågar en av männen yppa. Rudolf själv tänkte något liknande, men han höll aktsamt tand för tunga.

Moe lyfter på ögonbrynen och stirrar med bestämd blick på mannen som yppade frågan. Innan han svarar suckar han djupt och irriterat.

Nåväl, jag antar att män av er kaliber även är relativt väl insatta i vår politiska situation. Som ni väl vet kläms vi åt både från finskt och från ryskt håll.

Det hörs medhållande mummel från flera runt bordet men ingen säger något högt.

Med tanke på det som nu hände i Åbo måste vi diskutera och ta beslut gällande två viktiga saker. Dels måste vi hugga åt oss marknadsandelarna som nu frigörs. Men ännu viktigare är nog nu, med tanke på det som vi ser i Finland, är att vi aktivt börjar arbeta på att stabilisera tillgången till arbetsfört folk.

Marknadsandelarna förstår jag väl, men det är väl ett arbete som tillkommer den operativa ledningen? Men vad menar Moe med det andra påståendet? frågar samma man.

Om tsaren får sin vilja igenom så kommer landsbygden att utarmas på unga män och det som då händer är att det inte finns nog med folk att arbeta med betorna. Och om det händer, då går vi samma öde till mötes som Åbos sockerfabrik.

Ja, nu förstår jag vart ni vill komma, ni menar alltså den nya värnpliktslagen?

Mycket riktigt. Nu föreslår jag att vi för en kort diskussion om vad vi kan göra och i vilken ordning vi kan agera.

Hans förslag följs av en pinsam tystnad.

Någon form av skrivelse antar jag. Vi kunde slå ihop oss med andra storbolag i Wasa. Jag antar att vi som sitter här äger de flesta andra bolagen också, föreslår sedan Björkman efter en stunds tystnad.

Absolut, det låter som en utmärkt idé, några andra?

Han får inget svar även om han försöker spänna blicken i männen runt bordet.

Det är nog lite för tidigt på dagen för denna typ av aktiviteter och intensiva planering. Kanske vi borde kalla till ett nytt möte för att fundera vidare, vågar Rudolf säga med ett lätt leende för att han avskyr tystnad och tryckande stämningar mer än att sticka ut nacken.

Montelius har nog rätt, svarar Moe.

Jag föreslår att ni alla tänker på saken och så kallar vi ihop till en bolagsstämma. Vi kan inte skriva i kallelsen att vi ämnar gå emot tsarens påfund utan det måste vi ta upp under övriga ärenden och det måste vara frivilligt att delta. I ordinarie kallelsen nämner vi enbart något i stil med information om Alfa sockerbruks konkurs. Vad tror ni om det? fortsätter Moe.

Alla håller med och bara några minuter senare avslutar de mötet. Mötet avslutas i dämpade toner, helt i avsaknad av de vanliga, broderliga omfamningarna och axelklapparna. Det är som om alla bara väntar på att få återgå till sin normala vardag och få skaka av sig obehaget som dagens start medförde.

Rudolf vandrar sedan de några kvarteren till huset på Handelsesplanaden där han har sitt lilla kontor. Där är inte jämförbart med det som direktör och konsul Moe har. Det är ett litet utrymme med ett par rum och ett litet kök där ingen någonsin kokar något. Medan han vandrar längs vägen maler tankarna i huvudet på honom. Han tänker på hur riskabelt det är att satsa sina tillgångar i dessa bolag till höger och vänster och sedan hoppas och vänta på att de ska göra vinst medan man själv i princip inte kan göra någonting åt saken. Det är cheferna i bolagen som driver det medan han som aktieägare bara har rösträtt på stämmorna och väntar på utbetalningarna. Just nu har han satsat nästan alla sina pengar i olika bolag. Det är sockerfabriken, det är en brännvinsfabrik och några mindre bolag i staden. Och så har han ett litet handelshus, men han har inte riktigt hittat sin nisch där och han har hunnit handla med både det ena och det andra genom åren. Men han kan inget annat heller för den delen och pengarna han har måste satsas så att de ska växa och ge avkastning. Han har försökt sig på några snabba klipp där han köpt och sålt bolag i rapp takt, men det har inte gett den önskade vinsten så nu försöker han istället satsa på de säkra korten. De som Wasas mest framgångsrika affärsmän satsar på. Män som Moe, Finnilä, Laurell och Björklund. Men han har varken lika mycket pengar, erfarenhet eller kunskap som dem. Kanske han helt enkelt är lite dummare?

Eller så är det hans enkla bakgrund som gör honom feg. Bakgrunden som han gör allt för att dölja och som han hoppas aldrig någonsin blir avslöjad. Då skulle han mista anseendet bland affärsmännen i Wasa, de som han så hjärtans gärna vill höra till. De som är så rika att de har råd att neka tillträde för personer som de anser inte är av rätt kaliber. Sådana som Rudolf, om de visste hela sanningen bakom hans pengar. Det tror han i alla fall.

Rudolf har svårt att komma igång med dagens arbete efter den brådstörtade morgonen. Efter att han har suttit och ältat sina problem och inte åstadkommit något alls av betydelse reser han sig och lunkar ett varv i lokalen. Han är ensam på kontoret och han kan inte låta bli att lyssna till de knarrande plankorna i det slitna trägolvet när han vandrar av och an över golvet. Vissa plankor stannar han på och gungar lite lätt, som för att lyssna till budskapet den sänder ut. Det är ett gnäll som passar väl in på dagens allmänna känsla.

Så stannar han upp framför den lilla runda spegeln som hänger på väggen. Instinktivt fattar han tag i kammen som ligger på den lilla hyllan framför spegeln. När han sätter kammen i sitt hår stannar handen abrupt och han suckar djupt. Han drar med handen över spegeln och torkar bort imman av den.

När har du blivit så gammal? frågar han spegelbilden som stirrar tillbaka på honom med glansiga ögon. Han får inget svar av mannen som ser på honom. Det tjocka, svarta håret är ett minne blott. Man kan inte kalla rynkorna i ögonvrårna för kråkfötter längre och om han riktar blicken neråt sticker magen ut bra mycket längre än de privata delarna.

Det är sällan som Rudolf är på dåligt humör. Hans medfödda driftighet som han ärvt av sina vallonska förfäder brukar normalt hålla honom igång, i både medvind och motvind, men idag är det som om han skulle ha kört på grund. Det vallonska blodet är en hemlighet som han aldrig skulle erkänna för någon. Tvärtom brukar han skryta över att han har franskt påbrå genom sin mormors morfar som han kallar fransman. I själva verket, har hans mor berättat, så var historien väldigt tragisk och han blir arg bara han tänker på den. Varje gång känner han hur blodet svallar när han kommer att tänka på hennes öde.

Bestämt skjuter han eländet åt sidan och drar sedan kammen hårt och fast genom håret flera gånger innan han återvänder till sin stol där han sedan håglöst försöker komma igång med några uppgifter. Han fryser så tänderna nästan klapprar och han överväger att återvända hem och fortsätta arbetet från sitt arbetsrum i hemmet.

Plötsligt bestämmer han sig. Han drar på sig sin rock och når dörren med några långa steg, han slänger fast dörren efter sig och lämnar sin trista kontorslokal. Han vandrar iväg med högburet huvud medan han gör stora yviga rörelser med sin spatserkäpp där han vandrar gatan fram. Han ämnar ta sig en stor lunch kryddad med både vin och snaps denna dag. Han anser sig ha förtjänat lite tröst efter att ha blivit så abrupt väckt denna usliga januaridag. Efter lunchen tänker han ta itu med något som han har tänkt på en tid men som han skjutit upp eftersom han haft en del betänkligheter angående priset. Han planerar att beställa en installation av moderniteten telefonapparat. Nästan alla hans affärsbekanta har nu skaffat sig en apparat och fått ett eget nummer så han måste helt enkelt se till att skaffa sig en även han för att hålla sig på samma nivå som dom andra. I hemlighet drömmer han om att få nummer 714 eftersom han har födelsedag den fjortonde juli, men det skulle han inte våga erkänna högt för någon.

Rudolf släntrar in på restaurang Ernst och hoppas finna några som han känner att slå sig ned med och mycket riktigt sitter flera bekanta runt ett av borden som han kan göra sällskap.

Han beställer in sill till förrätt och biff till varmrätt och maten sköljer han ner med några snapsar. Samtalet flyter på och efter maten beställer de in kaffe och cognac. I ett svagt ögonblick där samvetet försöker få en syl i vädret reflekterar han över vad direktör Moe sade om att han hade mycket arbete idag och jämför med hur han själv tillbringar dagen. Men han vill inte erkänna för sig själv att det kan finnas en viss risk att den största orsaken till att Moe tjänar seriöst med pengar är att han arbetar medan Rudolf själv tycker bäst om seriösa nöjen.

När han vandrar hemåt, med långsamma steg och pinat samvete, efter att ha tillbringat hela eftermiddagen på Ernst och resten av kvällen på klubben har han än en gång glömt att han skulle beställa sig en telefon.

Kapitel 2

Wasa, februari 1901

Siri anstränger sig för att gå rakt och inte flåsa. Men det är inte lätt. Hon är oerhört mätt efter nattvickningen och hon är nog lite påverkad av all punsch hon druckit. Ja och kanske det blev lite vin också, fast hon minns inte riktigt. Hon minns dock mycket väl alla danserna och att hon skrattat väldigt högt åt något som en danskavaljer viskat i hennes öra. Alldeles för högt skrattade hon nog, om hon tänker efter lite. Och kanske kavaljerens mun viskade lite onödigt nära hennes bleka hals. Men det har varit en rolig kväll ikväll också. Den goda väninnan konsulinnan Tulla Moe kan nog ställa till med fest minsann.

Det är inte någon lång väg hem, enbart ett och ett halvt kvarter men det känns mycket längre ikväll. Hon borde nog ha tagit skjuts ändå, för natten är kall och mörk men hon känner sig i behov av en liten nypa frisk luft innan hon stiger in i hemmet och möter Rudolf.

Hennes make, herr Rudolf Montelius, är oftast rätt snäll och förstående, men han har svårt att acceptera att Siri deltar i Tullas fester utan honom och dessutom verkar ha mycket roligare på de festerna än festerna de har när de träffar deras gemensamma bekanta tillsammans. Och Tulla bjuder sällan med Rudolf på tillställningarna. Redan det får honom att resa ragg. Han har nog försökt förbjuda Siri att gå på Tullas fester, men hon rycker bara på axlarna åt hans påfund och går ändå. Turligt nog har han ännu inte tagit till våld eller andra sätt att hålla henne hemma. Siri tror att Rudolf insett att han får stå sitt kast när han gifte sig med en fri själ och en likasinnad kvinna. Men det betyder förstås inte att han accepterar och godkänner att hon blir ett samtalsämne i deras fina kretsar. De har, trots allt, arbetat hårt för att nå dit där de är idag.

Siri tar av sig skorna och försöker smyga in i huset. Hon hoppas innerligt att tjänarinnan Stina inte vaknar och kommer och frågar om hon behöver hjälp med något. När hon smyger över salsgolvet och närmar sig sovrummet ser hon konturerna av Rudolf där han står och lutar mot dörrposten till arbetsrummet.

Äh börja inte nu, kom och lägg dig i stället, väser Siri för att inte väcka Stina. Hon vet gott att deras tjänarinna har långa öron, så som tjänstefolk i allmänhet har.

Har du skämt ut dig nu igen? Oss!? frågar han med hård klang i rösten.

Äh!

Jag tänker inte tolerera att du uppför dig som en simpel arbetarkärring! Hör du det? Det får vara sista gången du är med på någon av de där festerna! morrar Rudolf medan han närmar sig henne.

Hon går mot sovrummet med snabba steg, ivrig att komma undan honom. Hon vänder honom ryggen och börjar klä av sig kläderna. Hennes fingrar är en aning fumliga och att få av sig den tvådelade kreationen sydd av violetta och svarta rynkade sidenband med foder av svart taftsiden tar sin tid. De säger ingenting men hon hör hur Rudolf andas sina tunga andetag bakom henne. Hon vet dock att han inte rör vid henne, han har aldrig lagt sin hand på henne även om de under hela sitt äktenskap haft olika åsikter om många saker.

När hon har fått av sig klänningen drar hon sitt vita nattlinne över huvudet och kryper ner under det tunga täcket.

Dummer, kom hit och värm mig med din stora, varma och ludna kropp, viskar hon och försöker låta lockande och förförisk.

Jaja.

Men innan han har klätt av sig och nått sängen sover Siri som en stock.

Nästa morgon vaknar Siri av att Stina försiktigt drar ifrån gardinerna. Hon inser då att klockan säkert är rätt mycket men hon låtsas inte om det inför tjänarinnan.

Är herr Montelius hemma? frågar hon och måste harkla sig för att klara rösten.

Nej frun, han gick för någon timme sedan, han sade inte vart och lämnade ingen hälsning.

Stina kan komma in med lite kaffe, bröd, sylt och salt kött åt mig, jag äter frukost på sängen, kommenderar Siri.

Stina niger och Siri kan se att hon har något hon vill säga.

Ja?

Frun, det är nästan lunchtid, men ni vill hellre ha frukost ändå? frågar hon försiktigt med röda kinder.

Ja, bara gör som jag bad dig.

Medan Siri tuggar i sig sin mat sitter hon i sängen och tänker igenom situationen. Hon har alltså varit på en fest som var enormt rolig, men troligen har hon haft lite för roligt. I sitt huvud går hon igenom vem som var närvarande och konstaterar att de flesta mest förnäma personerna hade lämnat festen när det blev som roligast så det är en liten tröst. Vad gäller Rudolf måste hon tvunget anstränga sig lite framöver och kanske hoppa över någon fest under en tid. Kanske bara hålla sig till lite kortspel och teater.

Med en djup suck häver hon sig ur sängen och påbörjar sin toalett och tar fram en klänning.

Under middagen är det, som vanligt, livat runt bordet. Äldsta barnet, sonen Albert, berättar om ett nytt djur han bekantat sig med under en timme i skolan, det lär bo på den afrikanska kontinenten.

Jag ska minsann resa dit och undersöka alla dessa underfundiga djur någon dag. Jag tar snart studenten och kan börja läsa på universitet så det är inte länge kvar, säger han med hög röst medan han viftar med ett finger.

Mellansystern Sigrid skakar på huvudet åt hans predikan och mumlar ett knappt hörbart säkert medan yngsta systern Matilda, typiskt för en tioåring, räcker ut tungan åt honom.

Jag kan berätta för dig kära Albert att man inte läser om afrikanska djur när man studerar ekonomi och affärer, upplyser Rudolf honom och Siri ser hur sonen sväljer sin irritation när han hör de där orden. Ämnet är svårt och diskuterat många gånger och ingen av dem verkar kunna ge med sig i frågan. Siri iakttar sin son under diskussionen. Han har ett ansikte som man kan läsa av som en öppen bok. Ögonen spelar med i alla humör och han rodnar både när han blir arg och förlägen. Det är en vacker pojke med rena drag och mörkt hår som lägger sig precis så där som det blir bäst, lite lätt böjligt utan att vara lockigt.

När så barnen har tackat för sig och de vuxna sätter sig i salongen väntar Siri på att Rudolf ska dra efter andan. Hon har, efter alla år tillsammans, lärt sig känna igen hur han låter när han förbereder sig för att förebrå henne något eller hålla ett tal om antingen sin egen förträfflighet eller hennes tillkortakommanden.

Snart hör hon hans djupa andetag så hon vänder blicken mot honom, hon vet att han aldrig ser henne i ögonen när han talar ner till henne.

Så du kan inte uppföra dig. Tänk att jag gång på gång får se och höra hur du uppför dig som den slinka du är född till. Jag trodde att vi skulle höja oss över den där standarden. Jag har klarat det utmärkt väl, men du måste alltid hänfalla till dina gamla vanor, säger han med låg och hård röst.

Siri väljer att inte svara. Hon har lärt sig att det bara gör saken värre och predikan desto längre när han dessutom börjar ge svar på tal.

Har du inget att säga till ditt försvar?

Siri rycker till. Det där är en ny taktik, han har aldrig krävt henne på svar förut utan brukar vara nöjd med att få henne tyst med sin självgodhet och sina hårda förebråelser.

Nej, jag lyssnar bara på dig Rudolf. Jag var ute, drack lite för mycket punsch och vara ganska trött när jag kom hem, det var allt, försöker hon släta över.

Ja och så skämde du säkert ut dig. Oss! Jag kan inte acceptera att du drar ner oss i skiten när vi har arbetat så hårt på att nå denna samhällsposition!

Vilken samhällsposition? Hon blir allt mer irriterad.

Vad är det för dum fråga?!

Allt vi har uppnått är pengar på banken, ett fint hus och du sitter dagarna i ända på en klubb eller gör affärer med snofsiga gubbar, det är ju inte som om vi skulle vara adliga eller något sådant.

"Nej, nå men det vet jag väl. Men det har vi väl aldrig strävat efter heller, men högborgerliga kan vi väl nog