Vildfågel

By Elisabeth Beskow

Konstnärinnan och bohemen Sonja "Vildfågeln" Reis lever ett spännande och extravagant liv i Stockholms innerstad i början av 1900-talet, fyllt av fester och fascinerande människor. Det är ett tillsynes avundsvärt liv, men hon saknar någon att dela det med.Sonja träffar Viktor och faller direkt. Viktor hör hemma på landsbygden och det blir Sonja som tvingas välja. Storstan eller landet? Kärleken eller karriären?"Vildfågel" är den första av två böcker om konstnärinnan Sonja Reis.Följer Stockholmskonstnären Sonja Reis och hennes kärleksliv.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 18, 2022
• ISBN: 9788728372128

Book preview

Elisabeth Beskow

Vildfågel

SAGA Egmont

Vildfågel

Omslagsfoto: Shutterstock & Unsplash

Copyright © 1911, 2022 Elisabeth Beskow och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728372128

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

1.

Vildfågel är jag, ty varken far eller mor, varken syskon eller hem äger jag och ingen släkt. Men därför är också hela världen mitt hem och alla människor min släkt. Åtminstone tycker jag så i mina varmhjärtade ögonblick, då jag sitter ensam och ostörd och tänker på mänskligheten i stort.

Litet varstans bor jag, och liksom vildfågel lever jag av litet av varje, mest av målning, ty jag ska föreställa artist, har blick för det karaktäristiska och kan träffa likhet. Därför målar jag porträtt. Får ibland en hel familj på min lott, den ena efter den andra, och vistas då hos dem en tid. Blir mycket olika bemött, ibland kamratligt och vänligt, och då målar jag bäst, om än inte fortast, ty då trivs jag och har inte brådt dän. Ibland blir jag behandlad med nedlåtenhet. Då målar jag fort, gör dem högfärdiga och dumma, som de äro, men det förstå de ej, de ta den dumma högfärden i sina ansikten för förnämhet. Och gärna för mig!

Det gör mig för resten ingenting, om jag inte trivs på ett ställe, det ger mig egentligen bara glädje att veta, att jag inte behöver stanna där. Och att lyfta vingen och fara därifrån, hur härligt!

För närvarande kinesar jag hos Tranan, så kallad därför, att allt hos henne är långt. Skulptris är hon och har sitt bo under takåsen. Jag älskar vida utsikter, och det har jag här från Tranans ateljé, där man ser hur långt som helst ut över Stockholms tak och skorstenar.

Vänner har jag bland alla sorters fåglar, burfåglar, vildfåglar och olycksfåglar.

Någon sade mig, att det tyder på ytlighet att ha många vänner, men jag tycker, det också kan tyda på mångsidighet Var finner jag en vän, som i allt kompletterar mig själv? För en sida av min personlighet behöver jag den ena vännen, för en annan sida den andra och så vidare hela skalan utefter. Så bilda de alla tillsammans för mig en vän i stort.

Dem bland mina vänner, som jag minst förstår, äro burfåglarna — och de äro ändå de flesta. Gallret på deras burar består av de mest olika ting, men bildar dock burar. Det jag inte förstår hos burfåglarna, är att de ej tyckas lida av fångenskapen. Det märks bäst, då de slippa ut. Då känna de sig rädda och laga sig in i buren igen eller söka sig en ny. Det förvånar mig alltid, men fenomenet är så allmänt, att jag ibland undrar, om kanske också kring mig spinner sig ett burgaller, fast jag ej själv ser det utan tror mig fri.

Tranan och jag arbeta hela dagen, men om kvällen, då skymningen silar in genom det stora fönstret och höljer allt i trolsk mystik och man kan se ett underland med mästerverk i Tranans halv- och helfärgade skulpturer bland draperier och växter, då komma våra vänner från skilda håll och arbetsfält, och då börja våra glada samkväm.

Allt är gemensamt häruppe. På ett bord råkar stå en cigarrettlåda. Vem som ställt dit den, frågar ingen efter, man bara tar ur den, som vore den ens egens.

Fiolen, som Valle spelar på, är hans kanske, men gudagåvan han har att spela på den, är allas vår egendom. Utan oss kan Valle inte spela tillnärmelsevis så, som han spelar, då vi sitta eller ligga här och var i vrårna och inspirera honom med vårt lyssnande.

Viktors tenor är också allas vår egendom, inte får han ha den i fred mer än sin idealism och sina chokladpraliner. Han är passionerad på idealism och sötsaker. Han varken röker eller dricker, och han är fri från alla laster, men vi förlåta honom det, ty han är så glad och ung och oskuldsfull. Hans idealism tåla vi också, ty den saknar alldeles pekfinger, den bara strålar solskensaktigt ur hans blå blick — och vem tycker ej om sol!

Han är allas gunstling och vi äga honom alla gemensamt och kalla honom ofta lille Viktor, inte därför att han är liten, ty han är den längste av oss, men han har barnet ofördärvat i sig och passar därför så bra att kallas lille Viktor. Arkitekt skall han bli och arbetar lika friskt och lätt för sin framtidsbana, som han lever sin idealism under sång och löje.

Vildfågel är han ej, ty han har ett hem och en far i en trakt, som han kallar paradis. En bror har han också. Men ändå är han ej burfågel, ty kring honom reser sig intet galler. Olycksfågel är han allra minst, så jag kan ej hänföra honom till någon av mina tre grupper, därför måtte det finnas en fjärde — de fria skulle jag vilja kalla dem, de sväva i solig rymd högt över alla snaror och burar. Dit hör han. Det sade jag honom en kväll, och det log han åt, men svara gjorde han ej. Han har ett så vackert leende av sol och intelligens.

2.

Lille Viktor bygger ett slott i tankarna. Han har byggt på det länge, säger han, och bygger än. Omkring det står en förvildad park, vid och vacker. Egentligen är den inte förvildad utan bara den allra mest välskötta. Hemligheten med den är, att hänsyn tas till varje träd och buske så, att de få vidt rum och alla förutsättningar att utveckla var och en sin egenart. Höjder och dälder har parken. Ekar finnas där i mängd, ty ekar äro kungliga träd. Där granar susa och brunskalig tallstam rodnar i solen, slingrar linnearankan kring mossig sten. Klar är luften, så att, när solen står lågt och skiner in under träden, målar den skuggor till och med av strån och blommor på blommande äng.

Länge kan man gå i parken utan att få syn på slottet, fast slottet ligger synligt och högt, så att man kommer upp till det från terrass till terrass.

— Det går inte med ett steg att nå upp, säger slottsarkitekten och ler.

Han älskar mödan att stiga, och därför förefaller det som lekverk för honom. Han är skapad att alltid stiga uppåt, jag kan inte föreställa mig honom i någon av livets utförsbackar.