Mördaren är på väg

By Ulf Broberg, Kjell E. Genberg and Kjell "Coach" Bengtsson

I en eldhärjad stuga i ett skogsområde nära Uppsala hittas en död kropp. Identifieringen av offret blir svår och ställer till bekymmer för utredningsledaren Kenneth Klintman och hans båda medhjälpare, Lisa Norén och Katarina Solberg. Spåren leder så småningom till Hälsingland och niporna vid Ångermanälven. Samtidigt hittas flera döda kvinnor längs E4 i både norr och söder.

Polistrion i Uppsala börjar ana vem seriemördaren kan vara, men ett förfluget ord upplyser gärningsmannen om att han är avslöjad. Han beslutar sig för att tysta kommissarie Solberg och det hela blir en rafflande kamp mellan två viljestarka motståndare.

”Mördaren är på väg” är den tredje, fristående delen i serien om de tre poliserna Kenneth Klintman, Lisa Norén och Katarina Solberg. Ulf Broberg är journalist i botten och har framför allt engagerat sig i frågor som rör samhällsproblem, inte minst organiserad kriminalitet. Kjell E. Genberg är en av Sveriges mest produktiva författare inom olika genrer, främst kriminallitteratur.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Jul 15, 2022
• ISBN: 9789180004800

Book preview

1

Det var måndag i april månad i Uppsala och bara några dagar kvar till den efterlängtade påskhelgen, som för många löntagare var den längsta sammanhängande ledigheten på hela året. Så var det dock icke för lönearbetande poliser. De förväntades tjänstgöra oavsett tid på dygnet och allehanda helgdagar och aftnar.

Aprilvädret hade slagit till mot lärdomsstaden med full kraft.

Den massiva snöstormen hade kommit in och överraskat alla, inte minst SMHI som beräknat lågtryckets bana fel och trott att bara Värmland och Dalarna skulle drabbas. Uppsalaborna trodde på dessa vädergudar och hade överraskats av ovädret från väster. De platser där de tänkt sitta i gräset och fira våren med vin och glatt samspråk var nu täckta med ett nästan decimetertjockt täcke av tung blötsnö. Stadsborna tvingades fly in i sina bostäder och tillfälligt byta sina lätta kläder mot vinteröverockar igen. Den stora ansamling av ungdomar, inte minst från Stockholm, som väntades, uteblev nästan helt på grund av vädret.

Innan snöfallet och den kalla blåsten hade dragit vidare mot nordost och orsakat ett mindre kaos vid Upplandskusten stannade kylan kvar. De få plusgraderna skulle så småningom få snön att smälta men det skulle verkligen inte ske genast. Tunga moln hängde över landskapet och gav ifrån sig spridda skurar av snöblandat regn, något som gjorde nerkylda vägbanor glashala.

Denna måndagsmorgon hade poliserna i yttre tjänst haft en hel del att göra. Under sena natten inträffade flera trafikolyckor, både på E4 vid Uppsala södra och på bruksvägen, som länsväg 292 från Söderfors till godshamnen i Hargshamn kallades. Båda olyckorna var allvarliga men den senare hade verkligen ansträngt resurserna. Till kollisionen i korsningen med länsväg 290 i Österbybruk skickades en stor del av nattskiftets poliser och ambulanser från både Östhammar och Uppsala hade kört i skytteltrafik. Då allt såg ut att kunna bli värre hade vakthavande befäl i Region Mitt på morgonkulan kallat in en stor del av den personal som egentligen skulle vara lediga.

En som slapp allt detta var Kent-Åke Albin.

Han hade tjänstgjort vid Uppsalapolisen sedan mitten av 1970-talet och som alla andra börjat som extra ordinarie polisman. Genom åren hade han stigit i graderna. Inte mycket, men dock. Han kunde minnas hundåren. I början slet han skosulor som fotpatrullerande konstapel innan han så småningom befordrades till radiobilarna och kunde ta på sig den åtråvärda skinnjackan. På den tiden bestod bilflottan mest av Plymouth Valiant, en modell som han älskat att köra. Kent-Åke visste att han inte var ensam om den åsikten. De flesta av hans jämnåriga inom kåren saknade den bilen.

1970-talet började nu försvinna i ett nostalgiskt skimmer. Sedan dess hade polismyndigheten genomgått många omorganisationer och själv hade han fått byta arbetsuppgifter mer än en gång för att till sist få lägga av sig skinnjackan för gott och flytta in bakom ett skrivbord hos kriminalpolisen.

De senaste tio åren hade han tjänstgjort i arbetsgruppen grova brott. Där hade hans logiska tänkesätt visat sig vara produktivt. Kollegerna ansåg att han var en mycket duglig mordutredare. Det gladde honom och det stämde med hans egen självbild.

Nu var han emellertid kommen till den polisiära vägens ände. Det var dags att inleda en ny karriär som pensionär.

Därför stod han, lätt generad, strax efter klockan nio på morgonen i Uppsalapolisens mötesrum Länsman i huset på Svartbäcksgatan 49 med ett glas bubbel i ena handen och en stor blomsterbukett i den andra och tog emot myndighetens avskedshyllningar. På bordet låg den svarta vapenskölden med polisens emblem och en kopparskylt med ett ingraverat tack till Kent-Åke Albin för de många åren inom polisen.

Kent-Åke har varit här nästan lika länge som jag, sa Christer Ögren, Ögat kallad, som varit Kent-Åkes chef de senaste åren. Han är således en av oss kvarvarande dinosaurier, eller hur Klintman?

Kenneth Klintman stod bredvid Kent-Åke och nickade entusiastiskt.

Kvarlevor, sa han. All lycka till Kent-Åke med hans nyvunna frihet. Men han kommer att saknas oss.

Klintman tänkte på polisens nya organisation, där det inte längre fanns kriminalpoliser eller ordningspoliser och där rotlar försvunnit till förmån för arbetsgrupper och kommandon. Länsmyndigheterna var borta och nu var det stora regioner i stället. Det var inte så enkelt för en liten kugge som han själv att överblicka eller beskriva. Många inom polisen kände likadant inför det stora nätverket av arbetsgrupper. Så stort att det blev ett sammelsurium av rutor om man försökte skriva ut det. Som grädde på moset hade det efterhand visat sig att många av rutorna verkligen var skrivbordsprodukter; det fanns ingen eller för lite personal knutna till dem. Det hade efterhand gett en effekt som man väl fick betrakta som en odokumenterad finess, nämligen det att de olika rutorna hade börjat låna kompetens, det vill säga poliser, av varandra. Frågan var öppen om någon i ledningen egentligen hade koll på var alla egentligen arbetade. Men, tänkte han, vi stretar vidare, till allmänhetens bästa. Vi jobbar på krimjouren, sen kan de få kalla den vad de vill.

Han hade några år kvar till sin pensionering, men Ögat närmade sig också hastigt detta yrkeslivets slutdatum. Än var han satt att leda en organisation som utredde brott, något han visste att han kunde. Pensioneringen fick inte bli ett svart hål att trilla ner i. Före honom hade poliser hittat en ny karriär som civila utredare. Han hade också sonderat terrängen och log invärtes när han tänkte sig hur det skulle vara att bli silverräv. Men han hade en lösning på problemet, en som han trodde skulle fungera.

Jag har som ni alla vet jobbat en hel del med Kent-Åke och som ni ju också vet har vi slitit med en hel del grovt våld och mord genom åren. Jag är glad att kunna säga att Uppsala ligger långt framme i statistiken över lösta mord och, inte att förglömma, andra grova våldsbrott. Att det blivit så beror inte minst på Kent-Åkes insatser. Jag och myndigheten vill önska dig lycka till i framtiden. Med dessa ord vill jag utbringa en skål för den nyblivne pensionären. Skål, bäste kollega!

En del av de som skålade för pensionären var i tjänst och drack Pommac ur magnumbutelj. Andra njöt alkoholhaltigt bubbel. Det uppstod snabbt ett surrande när avtackningen övergick i mingel. Klintman stod och pratade med en av de andra dinosaurierna, Nils-Olof med kortnamnet Nolle, när en civilanställd man som han inte kände igen närmade sig Lisa Norén bakifrån och la en hand på hennes axel och smekte henne på halsen. Fingrarna fortsatte ner längs hennes hals och snuddade vid det vänstra bröstet.

Lisa reagerade som om hon fått en elektrisk stöt och tog ett snabbt steg framåt. Hon vände sig om, antagligen för att klippa till angriparen, men Klintman hann före. Han tog tag i mannens krage med båda händerna och tryckte upp honom, hårt, mot väggen. Han kunde känna att det luktade av det alkoholhaltiga bubblet, sannolikt mer än ett glas.

Vad fan sysslar du med din perverse jävel? väste Klintman.

Den druckne mannan försökte göra sig fri. Han stirrade förtvivlat på sin angripare. Det glesa håret reste sig över den begynnande flinten och manchesterkavajen med skinnlappar över armbågarna öppnade sig över kulmagen. Han vevade med armarna men hade inte en chans mot den kraftige kriminalinspektören. Vid sidan av den andre var han en dvärg. Oregelbundna måltider, oftast mättade med skräpmat, hade ökat Kenneth Klintmans vikt till cirka etthundratjugo kilo.

Jag menade inget illa, stönade han. Släpp mig.

Men Klintman behöll sitt grepp.

Du ska passa dig jävligt noga, morrade han med sitt ansikte väldigt nära mannens. Det blev alldeles tyst i rummet. Du beter dig som ett jävla äckel mot vår kollega. Fick jag som jag ville skulle du åka ur kåren illa kvickt. Du kan lita på att jag ska göra mitt yttersta för att det ska bli så, din jävla nolla! Försvinn härifrån nu för helvete!

Armgren stod det på hans namnbricka. Han försökte möta Klintmans ilskna blick men tvingades backa undan. När han inte heller fick något stöd från de andra i rummen avlägsnade han sig snabbt från lokalen.

Lisa vände sig mot Klintman. Hon såg irriterad ut.

Du hade inte behövt lägga dig i, sa hon. Jag kan säga ifrån själv.

Lisa Norén var också kriminalinspektör, och tillhörde egentligen en spangrupp. Hon var tjugo år yngre än Klintman. Norén kom från Norrland, vilket ibland hördes när hon pratade. Hennes far var, eller hade varit, Kenneth kunde just nu inte komma ihåg vilket, chef för trafikpolisen i hemlänet. De enda gånger han tänkte på varifrån hon kom var när han åkte bil med henne och de hade bråttom. Hon körde säkert, men fort, mycket fort, något som hon påstod var arvet efter fadern.

Jag vet det, men nu gjorde jag det.

Ja, jo, tack i alla fall.

Hon log mot Klintman.

Just då ringde Ögats mobil. Han drog sig undan för att svara. Meddelandet var kort och han grymtade fram ett kort okej innan han tryckte bort samtalet.

Kenneth och Lisa, sa han Ni får ta ett akutjobb här.

Samtalet till SOS Alarm hade kommit in 04:12 på måndagsmorgonen. I loggen framgick att man redan nästa minut hade dragit stort larm på Fyrislunds brandstation, med stöd av ett ytterligare stort larm på Station Rosendahl. Larmet gällde brand i byggnad. Ett tidningsbud som körde ut Upsala Nya Tidning hade sett höga lågor i en byggnad i skogen alldeles intill Almungevägen innan Gunsta, från Uppsala sett.

Det brinner med fullt skaft, som anmälaren hade uttryckt saken.

När Fyrislunds släck- och räddningsbil 1110 rullade ut som första enhet i larmet började det snöa med stor kraft och gjorde det svårt att se vägen. Brandmästaren i bilen höll i sig i fönsterstroppen och försökte se ut genom frontrutan där vindrutetorkarna arbetade för fullt.

Jävla väder, hade han sagt och därmed uttryckt allas åsikt. Men det hjälper till att släcka branden också.

När SOS larmar ut händelser på allmän plats sker en rad olika åtgärder enligt en i varje kombination av ärendetyp och plats i förväg bestämd åtgärdslista. I detta fall fanns det bara två rader på listan, polisen skulle larmas och det skulle följa med en ambulans som alltid på brandlarm, mycket för brandmännens egen säkerhet.

Den stora brandstyrka som kom på plats kunde snabbt konstatera två saker; det fanns inte mycket kvar att släcka och att de hade haft tur. Skogen, som stod tät runt huset, hade inte fattat eld. Hade den gjort det skulle det lätt ha kunnat bli en större skogsbrand av det hela. Brandstyrkan arbetade med eftersläckning där det fortfarande pyrde och för säkerhets skull sprutade man vatten på den närmaste skogen.

När polisens radiobil från Uppsala kom på plats strax efter brandbilarna kunde man inte göra annat än att spärra av med sina blåvita band. Det var alldeles för varmt för att över huvud taget gå nära de rykande resterna av byggnaden. Att gå in i huset var det inte tal om. De fick vänta tills det ihärdiga snöfallet gjorde att brandresterna svalnade. När snögloppet lade sig över det kolnande trävirket slocknade glöden rätt fort. Efter en knapp timma var branden reducerad till en rykande hög och betraktades som släckt och brandbilarna kunde lämna. Då snöade det fortfarande, men inte lika intensivt som tidigare.

Vid niotiden på måndagsmorgonen var polisens tekniker Kurt Kjerrman, Allan Kamp och Sigvard Lövén på plats för att göra sin undersökning av brandplatsen. När gruppen vitklädda män tog över kunde radiopatrullen, som bevakat området, åka tillbaka till stationen och avsluta sitt pass.

Kurt Kjerrman, veteran inom det tekniska och dessutom chef för gruppen, började sin undersökning med att skaffa sig en överblick. Kurt noterade direkt två saker. I gryningsljuset kunde man se att de kringliggande björkarna var svärtade och alltså hade varit nära att fatta eld. Det andra som var uppenbart var att det hade varit ett snabbt och förödande brandförlopp, med en totalbrand som följd. Man kunde se den svartbrända skorstensstocken stå kvar bland vad som i övrigt bara var förkolnade trärester och aska, som där det var som högst reste sig ungefär en halv meter över resten av bråten.

Kurt försökte hitta en naturlig brandorsak, det vanligaste när det handlade om husbränder. Men här fanns ingen elektricitet indragen och han insåg att det fanns anledning att befara anlagd brand. Innan de lämnade polishuset hade han tagit reda på vad det var för byggnad och fått veta att det handlade om ett gammalt ödehus utan känd ägare. Han tittade också i polisens händelserapportering och i misstankeregistret men adressen förekom inte alls.

Huset hade bestått av ett kök, en liten hall och ett större rum. Hela huset mättes upp till sex gånger sju meter, 42 kvadratmeter. Teknikerna närmade sig försiktigt huset från varsitt håll och frilade bit efter bit, samtidigt som de fotodokumenterade. De arbetade mestadels under tystnad. Kurt började med köksdelen och kunde konstatera att det egentligen inte fanns några rester av vare sig möbler eller köksutrustning.

Allan Kamp och Sigvard Lövén hade samma intryck. Det fanns egentligen inga rester av någon inredning alls.

Det var först när Kurt Kjerrman började undersöka den lilla hallen som han upptäckte de första tecknen på att det kunde vara mordbrand. Under en nerfallen balk fann han en öppnad femliters bensindunk.

Det var när han försiktigt flyttade balken som en ilning gick genom kroppen. Under askan av det som fanns kvar av trägolvet låg de förbrända resterna av en människokropp. Han drog så hårt efter andan att han fick askflagor i munnen. Kroppen var i stort sett förkolnad och det var omöjligt att avgöra om det var en man eller kvinna. Den hade dragit ihop sig i fosterställning. Kurt hade sett brandlik förr och visste att hettan fick musklerna i en kropp att dras ihop och få dem att se ut som innan de föddes.

Han backade undan och kallade till sig kollegerna.

Detta var nu en sannolik mordplats och skulle behandlas som en sådan, det formella uttryck som skulle användas i hans anmälan var grov mordbrand. Första åtgärden var att meddela vakthavande befäl i polishuset om vad de hade hittat.

Omedelbart därefter ringde Kurt Kjerrman upp Ögat. Trots att han var gammal i gamet darrade hans röst när han lämnade sitt meddelande. Han höll det mycket formellt och meddelade sig kortfattat:

Det handlar om grov mordbrand. En avliden påträffad.

Christer Ögren lade ifrån sig papperen han studerat. Det var mycket allvarligare än det han just sysslat med, nämligen att läsa igenom den civilanställde Jörgen Armgrens cv. Alltför många hade sett händelsen under avtackningen för att saken skulle kunna sopas under mattan. Armgren hade visat framfötterna i sina visserligen enkla utredningar men det kunde inte hjälpas. Att vara full och kåt och kladdig klockan nio på morgonen var ingen liten sak. Nu fick den emellertid vänta.

Gör det ni ska, sa han.

Avspärrningen skulle nu kompletteras med polisens röd-gula skylt med texten: AVSPÄRRAT jämlikt Rättegångsbalkens 27. Kap 15§. Överträdelse medför straffansvar.

Sedan var det bara att vänta. Innan de kunde gå vidare och frilägga kroppen var de tvungna att invänta såväl utredande poliser som rättsläkaren.

Allan Kamp använde väntetiden till att söka i en vid cirkel runt huset, inte enbart av arbetsskäl, blåsan trängde också.

Utanför platsen där stugans fönster funnits och i vindens riktning upptäckte han flagor av bränt papper. Han stoppade in snorren, drog igen gylfen och backade försiktigt från flagorna.

Jag tror att jag hittat något, ropade han till de andra.

De flesta flagor var bara grå, nästan genomskinliga.