Återställaren

By Sune Örnberg

Stig är en man av rang. Till yrket är han studierektor men hinner likväl med att vara kommunpamp vid sidan av. Han njuter av sin position och de flesta som ser honom strutta gatan fram tänker att Stig är stans största streber. Han tvekar inte heller att trampa på en blottad strupe om tillfälle ges. Men borde han inte, i egenskap av såväl rektor som politiker, även ha andras intressen i åtanke? Om det råder det delade meningar om, tänker Stig. Återställaren är en dräpande satirisk historia om en person som låter sin ställning stiga honom åt huvudet. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Mar 8, 2022
• ISBN: 9788728212813

Book preview

Sune Örnberg

Återställaren

SAGA Egmont

Återställaren

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1984, 2022 Sune Örnberg och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728212813

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Du skall ta den här påsen och gå till ålderdomshemmet. Du skall fråga efter Filip, en gubbe, och ge honom påsen och hälsa från Elin om han kommer ihåg. Du skall inte springa från genast. Du skall stanna och tala med honom om han talar. Om han tiger skall du tiga med honom och inte springa genast. Sedan skall du säga mig hur han mår.

Det är Elin som säger så till Stig, en 12-åring. Hon ger honom en tvåkrona för besväret.

Pengar är inget värda nu, säger Stigs pappa. I din ålder fick jag fem öre för ett sånt ärende. Du får inte cykla omkring med så mycket pengar. Du kan tappa den. Elin är en slösare.

Allt gods som ges åt Filip och all uppmärksamhet som ägnas honom är slöseri.

Fast här kommer Stig och frågar efter Filip Möllgaard. Filip sitter i motljus. Det är svårt att få syn på honom. Han är en skugga. De andra gamlingarna sitter för sig. Filip tränger sig inte på. De besvärar honom inte. Filip umgås man inte med. Ingen bryr sig om hans brott längre. Att undvika honom är en vana, inget fördömande. Ingen talar illa om Filip i Nürnbergprocessens tid. Ingen talar om Filip. Men i morse bröt Elin tystnaden och kallade på Stig. Du skall ta den här påsen, sa hon.

I yngre dar var Filip betrodd. När han var 70 år var han pamp i kyrkan och i kanotföreningen. En vacker dag blev han utstött från båda församlingarna. Värmen hade just kommit, sent i april: skall vi inte få nån vår i år, sa de gamla som hade tid att känna på vädret. Men strax var värmen där, en tisdag. Det var den dagen de stötte ut Filip. Det var när han hade blivit avslöjad som brottsling.

Det fanns inget storstilat över hans förbrytelse. Den var lumpen och löjlig. Den kastade ett skevt ljus över kyrkan som hade litat på honom i trettio år och över kanotföreningen där han var kassör. Därför stötte de resolut ut honom. De enades om att skylla på hans ålder. Det är känt att åren förändrar somliga så att de förlorar sinnet för rätt och orätt. Vårt fel, vårt misstag, låg i att vi av hänsyn till hans ålder behöll honom för länge. Men det bör inte läggas oss till last, ty de flesta åldringar undgår den deformering som vi ovan berört.

Den drabbar dem som har en grundläggande brottslig böjelse som de i sin krafts dagar kan kontrollera tack vare järnhård disciplin som de har nött in under en konsekvent fostran som de har bibringats av pliktmedvetna föräldrar, säger Stigs pappa.

Stig förstår inte vad han säger. Stigs mamma säger att hennes käre make gillar relativsatser och inte menar så illa som det låter. För övrigt slutade hon tidigt att höra på hans prat. Hon ler uppmuntrande mot honom och låtsas lyssna medan hennes tankar planerar nästa dags första lektion. Lärarens arbetsbörda är underskattad, man måste tänka jämt. Är det en börda för dig att tänka? Nej, men det hindrar den uppmärksamhet jag är skyldig de mina.

Nutidens svenskar, säger Stigs pappa, blir inte brottslingar som gamlingar utan som konfirmander, fast det slår inte ut alltid förrän ålderns slapphet ger den brottsliga driften utlopp. Tänka sig att kyrkan och kanotföreningen i åratal betjänades av en förbrytare!

Han hade ju inget ont gjort då, säger Stig. Det gjorde han ju sen, när han blev sjutti. Då kan man väl inte kalla honom förbrytare hela tiden. Jo, säger pappa, med den läggningen så.

Vad skulle hon skicka dig för!

Filip ertappades i Svenssons affär, det vill säga utanför affären, på trappan till källaringången när han låste efter sig.

Nyckeln hade han fatt en gång när han hjälpte till med inventeringen. Handelsman hade glömt att kräva den tillbaka, somliga människor litar man på, sa han, och ängslas inte för att de har tillträde till ens hem och lager. Då glömmer man att kräva nyckeln.

Det var Albert som överraskade Filip med resväska. Vad gjorde du själv så dags på dygnet? sa polisen, och Albert sa att han provgick sina nya stövlar som var trånga och behövde töjas. Behöver bältet och kopplet också töjas? sa polisen och kallade Albert jävla SA-yngel. Albert inpräntade noga hans utseende: du gubbe lille, tänkte han, har ingen framtid. Detta var i början av trettiotalet och stora uppgifter väntade män av Alberts läggning.

Du öppnade hans väska! skrek polisen. Är du inte riktigt klok? Tror du att du har polismans befogenhet? Vad vet jag vad du kan ha burit hem för eget bruk.

Men Albert förklarade lugnt att han inte skämdes över sin insats. Inte kan jag kalla på polis för att en gubbe går med väska i mörkret. Jag måste förvissa mig först. Skall jag meddela tidningen att polisen är besvärad över att ha fatt hjälp och att den hellre låter brottslingen löpa än den tar mot allmänhetens bistånd?

I Filips väska hade funnits ett kilo kaffe av handelsmans dyraste bönor och två pilsner och ett stycke smör och en bit bräckkorv och tre salta sillar. Det var inget tvivel om att han hade varit inne och försett sig.

Han var en respekterad man och en gammal man fast fjorton år yngre än nu när han sitter framför fönstret och det är svårt att få syn på honom. Handelsman skulle helst ha velat låta honom löpa, men sådant går inte för sig.

Det är orätt att skylla på mig, sa handelsman då för fjorton år sen. Hade jag varit där i stället för Albert Hansson skulle jag ha gjort upp i godo och krävt nyckeln av Filip och lovat diskretion. Jag är den siste att försvara Filip, men för sakens skull, kyrkans och kanotföreningens, hade saken gott kunnat tystas. Men vad gör man med idealister som Hansson?

Vid middagstid visste hela kommunen vad som hade hänt. Filip Möllgaard hade tagits på bar gärning som simpel tjuv. Känd kyrkovärd stjäl ihop till maten, skojade de på tidningen, men bara muntligt. Rubriken blev relativt hövisk och reportaget undflyende. Filip var lierad med alltför många tongivande medborgare för att utan vidare bli utkastad. Man fick avvakta. Det är något löjligt över salt sill och smör och bräckkorv och pilsner och kaffebönor – det var mest att skratta åt. Men stöld är stöld och man kan inte ha tjuvar bland funktionärerna i vare sig kristna eller profana inrättningar.

Hade jag fått råda skulle han ha fått löpa, sa handelsman. Jag känner han. Han hade fått betala och jag hade vatt tyst som muren. Han har nedlagt stora förtjänster om vårat samhälle. Det är obilligt att skämma ut han offentligt när det drabbar kyrkan och kanotföreningen där våran ungdom far sina ideal.

Han har sig själv att skylla, sa Aina, handelsmans dotter, en av dem, hon som gick i fjärde ring och skulle ta studenten i maj. Hon bekämpade pappans moraliska slapphet med samma konsekvens som hon förberedde studentfesten:

Får dina bekanta stjäla? Är vi betjänta av ett samhälle där folk bedöms inte efter vad de gör utan efter vad de har gjort?

Kan inte det han gör ses i ljuset av det han har gjort? prövade handelsman. Måste det alltid vara tvärtom?

Det skulle just se ut! sa Aina.

Tidningen intervjuade Albert Hansson. I egenskap av blivande vittne ville han inte säga något om sin hjältebragd. Däremot inskärpte han, är ett samhälle inte ärligare än dess polismakt är stark. Med den slapphet som utmärker en härstädes stationerad konstapel är det ofrånkomligt att lättsinnet sprider sig, skriv det.

Även på ledarplats kommenterade tidningen händelsen. Genom att snabbt utesluta den misstänkte, räddade sig kyrkan och kanotföreningen undan smäleken att ha tjuv i egna led, stod det. Ledaren manade till sans: det tillgripna var inte av den art och myckenhet att man borde fästa särskild vikt vid stölden. Däremot är det naturligtvis av vikt att ständigt sopa rent framför egen dörr och bekämpa den tilltagande bristen på respekt för egendom, lag och förordning. Ingen än så aktad medborgare har rätt att överträda lagen.

I två dar var Filip samtalsämnet för dagen. Sedan glömdes han. Kyrkan och paddlarna redde sig utmärkt utan honom. Ingen umgicks med honom längre.

Ingen människa behövs. Jorden skulle klara sig bättre utan, rovdjuren skulle bara öka i antal.

Nu sitter Filip där ensam, utanför hopen på ålderdomshemmet och väntar på Befriaren, ett av deras många namn på döden. Fast man kan inte veta säkert vad han väntar på. Han har inte sagt ett ord på fjorton år, inte när någon har hört på. Hans läppar rör sig som om han övade ett tal.

Men här kommer Stig, en 12-åring, och frågar efter Filip Möllgaard. Vad vill du honom? säger kvinnan vid stora dörrens trappa, en hög dam med bröstet välvt som moster Agda:

Du har slängt cykeln i rabatten!

Jag ser inget cykelställ, säger Stig. Han är inte rädd för henne – han har ett långt liv att leva innan han ska bli beroende av ålderdomshemmet.

Ingen cyklar här, säger hon och pekar med näsan mot Stomvägen. Det är farligt. Där går flera bilar i timman. Du skall vara rädd om blommorna.

Han vet inte vem hon är. När hon talar tror han att hon är föreståndarinnan, när hon går tror han att hon är en i hopen – hon böjer sig lätt och hasar som Stina när hon spelade farmor på teatern. Hon går före honom in.

Hon lyfter högra armen och pekar mot fönstret:

Han där är Filip. Vad vill du honom? Är ni släkt?

Filip sitter i motljus och är svår att se, han är en skugga. De andra gamlingarna sitter i rummets andra ända i länstolarna och soffan vid radion.

Jag skall hälsa så mycket från Elin och lämna denna, säger Stig. Han står inte nära. Han sträcker ut armen med påse i hand: det är två apelsiner och två bananer i och en stor mörk choklad, han har tittat. Undra om Filip har sett apelsin och banan sedan kriget började.

Han går närmare och lägger påsen i Filips knä. Det är från Elin.

Alla huvuden är vända mot dem. Gamlingarna i andra ändan av rummet har tystnat. De stirrar.

Då tar Filip påsen, reser sig och griper med andra handen tag i pojkens jacka. De går raskt mot korridoren. Han är inte böjd. Han hasar inte. Han leder Stig till en sovsal, tre sängar längs var långvägg. Den närmast dörren är Filips för där sätter de sig.

Elin? säger han. Djup röst, alldeles för stark, Stig sitter ju tätt intill och nickar uppmuntrande. Ja Elin.

Gubben kniper ihop ögonen, stramar munnen, böjer ryggen. Han tänker inte på Elin, han letar efter henne. Han hittar henne inte. Han ger upp, rätar ut kropp och ansikte. Elin?

En tant, säger Stig. Hon bor nära oss, i det bruna huset. Hon har en katt. Hon…

Han tystnar. Han är tolv, snart tretton. När han föddes satt Filip redan på ålderdomshemmet. Filip har inte varit nere i samhället under hela Stigs liv. Han sneglar nyfiket på den gamle, en varelse från forntiden. Hur beskriver man människor och platser för en sån? Han luktar svagt av kiss.

Göring, lyser gubben upp, honom skall de hänga.

Stig nickar. Han följer dåligt med i politiken, men av de vuxnas tjat fäster sig ett och annat i minnet. Det är olagligt att döma folk för att de har fört krig, säger hans pappa. De förtjänar att hängas hela byket, men lag är lag och krig är lagligt.

Göring har han hört om på fysiktimman. Läraren visste hur mycket Göring väger och visade hur man räknar ut belastningen på repet. Det är inte bara tyngden som räknas utan rycket, de väldiga krafter som frigörs när luckan öppnas. Han hade prover i materielskåpet på rami, lin, hampa, manilla, jute och sisal. Skolan hade ännu inte fått något prov på najlon, ett nytt material, men han trodde inte att det hade prövats i hängningsärenden, möjligen var det för elastiskt för ändamålet. Som tumregel skulle de ha att brottstyrkan i ton är lika med hälften av kvadraten på omkretsen i tum. De kunde vänta sig ett sådant tal på provräkningen.

Cykelhandlarn, säger Stig. (Han prövar sig fram.) Cykelhandlarn, han dog i höstas. Mamma var på begravningen. Elin var hans fru, Glada Änkan säger pappa.

Då föser gubben upp honom, otålig. Han letar under madrassen och får fram en platt påse. Han häller ut på filten – Stig ser en vigselring, ett ransoneringskort och motboken. Filip räcker honom små tidningsurklipp, men Stig är inte van att läsa tidningen. Han hinner se av rubrikerna att det handlar om en tjuv, det gör det ofta.

Stig vet ingenting om Filips historia utom att han är åttiofyra och har bott på ålderdomshemmet i tretton år och inte har varit ute i samhället på tretton år, och har hållit sig till detta hus hela Stigs livstid och har bott så under hela kriget.

Stig har satt sig igen. Gubben står upp. Det vita håret har rest sig från svålen. Ljuset far längs huvudet och får håret att bli en gloria. Han höjer armarna som om han talade till en folkmassa som de gör på journalfilm.

Du är snart stor, säger Filip. Snart börjar ditt liv: arbete, kvinna, barn, slit, ansvar, inflytande, anseende.

Nu har jag stannat länge. Nu kan jag gå.

Det är ett liv. Man trivs. Man rör sig fritt, snärjd i tusen åtaganden. Man sliter för hopen och är den till nytta och är förmer än hopen.

När han sätter sig igen går jag. Jag kan nog inte gå genast medan han pratar, då blir han nog arg.

Men tänk om man dör då, mitt i göromålen och ordnandet för andra, utan att ha hunnit se sig själv. Döden är en förnedring. En oavslutad människa klubbas mitt i sitt verk utan att ha hunnit besinna sig.

Jag kan säga att han mår bra – inte krökt, hasar inte.

Det säger jag dig – man måste föregripa döden. Man måste förnedra sig. Då överlistar man döden. Då är man inget att ha.

Vi skall sparka boll klockan fem. Jag undrar vad hon är nu, nog fem snart, så jag kan inte stanna här längre. Jag skulle stanna en stund och det har jag.

Det var cykelhandlarfrun med sitt runda ansikte. En sjuttiåring kan bli förälskad, sådant slutar aldrig. Men kroppen ställer inte upp. Alla morgnar jag kunde minnas har jag vaknat med ståkuk, men när jag blev sjutti la den av, precis på födelsedan. Jag såg henne i sömnen naken och kroppen påverkades inte. Det var dags att föregripa döden. Det var nog snart femton år sedan.

Stå i mål, det är min tur. Det är inte roligt men det är min tur. Jag skall fråga vad klockan är. Han sa ståkuk!

Då fick man se vännerna fly av skam och skräck. De tror att den som förnedrar sig är galen och de tror att galenskap smittar. Man bryter bara sönder sin sockel och skadar ingen utom den egna statyn. Då har man övat sin död och kan dö riktigt utan skräck. Bara genom att förnedra sig kan du dö med bevarad överlägsenhet.

Det är min tur också att lägga straffarna. Jag fick inte förra gången – då var det min tur egentligen.

Du kan göra ett grovt brott eller ett ovanligt. Det är en frestelse. Men det är inte att förnedra sig, det är att byta sockel. Du skiftar beundrare – har alltså beundrare. Du möts med avsky – är alltså en makt.

På tanternas sal finns nog en krukväxt åtminstone och en bonad och spottkopparna är nog blåa och putsade i stället för dessa bruna och skavda.

Du skall göra dig låg, ömklig, vanlig, tarvlig, så alldeles utan storhet att alla vänder sig bort av vämjelse över sådan ynkedom. Hjälp mig att stoppa in.

Gubben blev orolig. Han viftade med handen mot sängen. Det hördes röster i korridoren. Stig motade raskt in sakerna på täcket in i påsen och gav den till gubben, bockade sig hastigt och skyndade ut. Det regnade. Matchen skulle bli inställd.

Jag tjänade ett år hos hans syster, sa Elin. Hon skulle ha tyckt om att någon tittade till honom.

Den som har förbindelser blir inte lämnad i sticket, sa pappan. Stig sa:

Vad betyder att förnedra sig?

Göra något under ens värdighet, sa mamma inne i tidningen.

Ifall jag skulle ta på mig kjol,