Något att börja med

By Ulf Oldberg

I denna novellsamling av Ulf Oldberg skildras livet ur den vanliga människans perspektiv. Med ett poetiskt språk avhandlar Oldberg ämnen som döden, politken och kärleken, en läsning som ger upphov till eftertanke.Innehåller novellerna I eget hus, "Kom Carmencita, min lilla vita!", Fisken säger inte mycket, Något att börja med, Strejkbrytaren och Badaren.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 22, 2021
• ISBN: 9788726917185

Book preview

I eget hus

Regn, regn. Harry Beson dödade cigarretten mot det vita rödkantade kaffefatet och såg ner på gatan. Så hade han stått snart en timme nu. Det regnade, gatan därnere löstes upp av det ihållande regnet och blev slirig och brunsmetig. De få bilar som vågat sig ut kröp fram som sniglar, förarna satt framåtböjda med ansiktet tätt intill vindrutetorkarnas lilla siktsektor och tog sig fram på låg växel. Varför asfalterar dom inte häruppe vid Tallbacken också. När dom gör det på alla andra ställen. Villorna på andra sidan den upplösta vägen såg ut att sova, dörrar och fönster var tillbommade, det strilande regnet svepte in dem i en luftig slöja av avstånd. De var målade i ljusa, hoppfulla, nästan idylliska färger: vitt, ljusgrönt, tegelgult, ljusbrunt. Deras gräsmattor skimrade fräscht ljusgrönt. De verkade sova, var försjunkna i sig själva, döda, tillbommade. Harry Beson tänkte:

Nu ligger dom därinne i sina varma sängar och gonar sig, dom har ledig lörda, dom ligger i sängen med sina varma fruntimmer och gonar sig, kaffepannan står på i köket, nu öppnar dom morrontidningen, frugan kommer in i sängkammarn med pannan och småbarna sitter med vid fotändan. Det är frilörda, dom ligger i sängen och har det skönt, drar sig och sträcker på sig och mojar sig i sina fruntimmersvarma sängar, gonar sig till förbannelse.

Harry Beson tände en ny Bill, den femte sen klockan tio. Sen lyfte han blicken över villorna och lät den stryka över den låga strimman avlägsna tallar på höjden där bakom. Molnen gick lågt, var gråa och tunga. Jämnmulet. Det kommer att regna hela dagen. Han blåste ut rök mot rutan där regnet drällde i sneda strimmor. I en viss vinkel i förhållande till fönstret och den grå dagern såg han sitt ansikte i rutans glas: ganska litet, ovalt, huden urgröpt och gulnad av tobak, ett sidbenat silvergrått hår över den runda hjässan. Handen som höll cigarretten och rökslingan från den som höjde sig uppåt genom regnet som en gråvit vattenväxt och kladdade på hans ansikte. Vred han något på ansiktet löstes bilden upp och han såg, genom de sneda parallella regnstrimmorna över rutan, den sliriga, brunsmetiga vägen, de döda, insvepta villorna i idylliska pastellfärger och bakom dem den låga strimman av avlägsen tallskog uppe vid Galgbacken. Harry Beson tänkte:

Nu går jag snart ut till halvtolvbussen, jag tar regnrocken från hängarn i tamburn och går nerför trapporna, klättrar upp i bussen, löser enkel Solkorset (Seth kör mig tillbaka i Volvon), sätter mig vid ett fönster, ser ut på den lersmetiga vägen som höjer sig upp mot Galgbacken, vi kör genom tallskogen, tar till vänster, svänger ner mot Solhagen, bussen stannar, jag kliver ur längst ner i backen, tar av Lindvägen, går den fram till Seths nybyggda enplansvilla. Och jag vet att Mary öppnar och att ungarna kommer fram bakom henne och kikar, och jag vet att hon säger – Nej men se farfar, så ni kom iallafall, varsågod och stig på, ja, det var ett förskräckligt regnande men det är ju iallafall varmt och regn behövs ju alltid, i varjefall om man får tro bönderna, stig in stig in –, och jag kliver in, jag ser att ungarna ser uppkäftiga ut och jag ser att dom inte gillar att jag kommer – Mary gillar det inte heller men visar det inte –, jag ser att dom smiter in i sängkammarn, Mary försvinner ut i köket och mens jag drar av mig galoscherna hör jag hur hon ropar in till Seth – Seth, Harry är här, jag sätter på mera kaffe –, och jag hänger upp regnrocken och går in i finrummet, och där finns som vanligt inget askfat, jag skjuter upp tändsticksasken till hälften och tar den som askfat, tänder och röker, askar i lådan, sitter stilla och pustar ut efter resan. Och jag vet att Seth inte kommer ut och hälsar, först sen jag druckit och Mary kommit in med påtår kommer han ut från sovrummet i morronrocken, säger – Hej utan att se på mig, sätter sig i skönaste fåtöljen med tidningen. Och ungarna efter: stannar i dörrn och glor och flinar, mest Peter men Lill-Britta med för den delen. Och man ser att Seth har det bra: man ser att han har frilörda, att han legat och gonat sig i den varma dubbelsängen, att han fått kaffe och öppnat morrontidningen, att ungarna hans suttit med vid fotändan; man ser att han bor i eget hem, i nybyggd vit enplansvilla.

Harry Beson fimpade och såg ner på gatan där regnet drällde ihållande. Det såg ut att bli dagsregn. Lördag i dag, torsdan och fredan likadant. Regn, regn. Om det klarnade upp framåt middan. Sak samma, förresten. Rör väl inte mig, vädret. Rör mig inte heller att dom ligger i sina sängar därnere och gonar sig. Rör mig inte heller att Seth gör det. Låt dom ha sina jävla lördasmornar, jag bryr mig i varjefall inte om’et. Därnere kommer Herbert i folkvagnen, ska till sjön och fiska förståss. Ta en motsträvig vitbukig gäddjävel på spö. Stannar ute över helgen då. Fick en sjukilos förra lördan, hörde jag.

Harry Beson vände sig från fönstret, gick ut i tamburen och tog på sig regnrock och galoscher. Han gick nerför trapporna, kom ut i regnet, gick bort till busshållplatsen och ställde sig. Där stod Elsa och väntade på bussen. Titta: Axel och Siris flicka. Stor har hon blivit, fått bröst och allting. Hon hade en ljusblå genomskinlig regnrock och en röd regnhatt av knottrig plast. Hon log mot Harry Beson. Vuxit upp till stora damen. Siri på pricken. Fast Axels hårfärg, ljus. Vore nånting att ta en svängom i hagen med det. Tänk bara hur dom luktar när man kommer inpå dom. Inte beskt och strävt som gamla fruntimmer. Nej, friskare, lättare: står som en sky av blomdoft runt dom, om man kommer nära. Syrén, liljekonvalj. Fick aldrig nån flicka, Fanny. Seth blev enda barnet. Bortskämd, sa folk. Kan väl hända. Inte var det jag som skämde bort’en, ivarjefall. Fanny var lite blödig mot pojken. Enda barnet: kronprinsen, hehe. Titta, nu ler man, drar upp mjuka röda läpparna och ler. Goddag, lilla fröken Solstråle.

Hej Håbe! Vart ska du? Till Seth?

Tänkte det. Fast man vet ju aldrig. Man har en del att uträtta.

Jasså? Nya affärer, kanske?

Eventuellt. Man har några nya saker på gång. Det är svårt att sluta, det går vidare av bara farten.

Vad är det för affärer, Håbe?

Det rör sig om hus, förståss. Jag har inte sålt’et än, vet du.

Vad då?

Huset. Det minns du väl. Du var där ibland och lekte med Seth. När du var liten. Nere vid Gamla Torget. Björkgatan. Nära både till sjön och stan hade man. Ni brukade cykla och bada, du och Seth. Det minns du väl.

Nu pratar du i din gamla randiga nattmössa, Harry Beson! Det vet väl jag att stan löste in kåken i fjol. Det har pappa sagt.

Inte kan Axel hålla reda på mina affärer, inte. Jag har många järn i elden, jag. Jag har inte sålt’et än, vet du.

Försök inte med mig, Håbe. Att inte bussen kommer nån gång! Hon är fem över halv.

På den tiden hade man flickor, många. Fanny var bara en i raden, hon. Man hade många på den tiden. Visste hur dom skulle tas. Jag skulle fått haft dig då, då skulle du fått känt på riktiga don.

Vad du svamlar, Harry Beson! Pappa säger att du jämt skryter om fruntimmer, men det är bara tomt prat. Du har bara haft en enda för ögonen, säger han, och det är Fanny. Nu är Fanny död för längesen men du bara fortsätter att dilla. Du snackar om affärer i hus, om pengar och om fruntimmer så du vet inte till dig. Att aldrig bussen kommer! Jag blir våt i håret, jag som ska in till stan och gå på Tempo.

Akta dig du, lilla fröken Solstråle, så jag inte kommer och tar dig. Akta dig du.

Du skulle bara våga tafsa på mig! Jag kan ropa på pappa, då kommer han ut och ger dig stryk. Att du inte skäms, gamla karln. Titta, där kommer bussen. Har du busspengar, farbror Harry? Jag vill inte sitta bredvid dig i bussen, kom ihåg det! Skynda dig nu, om du ska med. Och hälsa Seth!

Jag ska inte dit. Jag har affärer att sköta, förstår du. Viktiga affärer.

Harry Beson satte sig vid ett fönster bak i bussen. La det ena benet över det andra, såg ut. Elsa framme hos chaufförn. Satt och visade bena för’n hela tiden. Syntes ända hit. Fina ben; minns hur handen gled uppför benet, knäskålens rundning i handen, knäveckets lösa hud, uppför låret, upp mot det hemlighetsfulla snåret, den lena huden där silkesstrumporna slutade, glipan, den saftiga busken … Förutom Elsa var det bara en till i bussen, ett stort medelålders fruntimmer. Han försökte minnas var han sett henne men kom inte på det. Hon hade en mönstrad schalett knuten om huvudet och tittade strängt framför sig i luften. I knät höll hon en stor ljusbrun läderväska. Nån av pingstvännerna förmodligen, såg sån ut.

Harry Beson följde vägen genom bussens leriga sidoruta: förbi villorna och upp över Galgbacken, genom den täta tallskogen. Där inne bland tallarna skymtade Sune Rydells nya hönseri, rött och stort. – Det lönar sig inte med äggfarm, hade han sagt. Dom jävla hönsen äter mer än dom producerar. Men gödkycklingar blir framtidens melodi, sanna mina ord. Broiler, stora feta saker. Här ser du en som kommer att bli rik på gödkycklingar, Harry Beson. Busschauffören växlade upp och tvingade bussen uppför stigningen. En ny grabb, har inte sett’en förr. Kan det vara något mellan Elsa och han? Inte då, hon är väl noga med sina. Inte tar hon en tjockis, inte. Tjock och fräknig och röhårig är han. Men hon har roligt åt’en, lyfter huvet i vädret som en märr och skrattar. Han såg in bland tallarna som klättrade på sluttningen, sjönk bakåt mot ryggstödet och lyssnade till deras samtal.

Vad gör du ikväll då, Elsa?

Vet inte riktigt. Går väl och dansar på Folkan. Dom har en bra orkester där i kväll, The Hightones, ett twistband från Stockholm.

Jag har också tänkt gå dit. Vi kanske ses. Får jag lov då?

Inbilla dig ingenting!

Varför skrattar du?

Jag vet inte. Det lät så kul när du frågade. Vet du att Tempo ska bygga ut? Ett stort hus längs Storgatan.

Ja. Stan växer åt alla håll. Folkan är jättesnygg, tycker jag. Och badhuset blir fint. Det är skönt